Dr Rudolf Steiner, Dornach, 5 – 22 september 1924, endast för präster
Översikt över kursen GA 346, samt Dr Steiners eget förord
FÖRSTA FÖREDRAGET, Dornach, 5 september 1924 Människovigningshandlingen och Apokalypsen. Begreppet »Apokalyps« förklaras: ockulta sanningar som ges för att skänka mänskligheten den rätta prästerliga impulsen. De fyra stadierna i mysterieväsendet.
ANDRA FÖREDRAGET, 6 september 1924 Förvandlingar av transsubstantiationsupplevelsen i de olika förgångna mysterietidsåldrarna.
TREDJE FÖREDRAGET, 7 september 1924 Det framtida upplevandet av transsubstantiationen i jag-organisationen. Om antroposofiska sanningars bärkraft. Alpha och Omega (Upp. 1:11). Apokalypsens inledningsord.
FJÄRDE FÖREDRAGET, 8 september 1924 Brev till änglarna för församlingarna i Efesus och Sardes. Om förståelsen av talrelationerna i Apokalypsen. Tolv, tjugofyra, sju.
FEMTE FÖREDRAGET, 9 september 1924 Under den femte efteratlantiska tiden kommer människorna i allt högre grad att utveckla medvetandet om att ha döden stående som en ständig följeslagare bredvid sig. För att kunna läsa Apokalypsen krävs att man är närvarande med sin vilja.
SJÄTTE FÖREDRAGET, 10 september 1924 Talhemligheter i Apokalypsen. Människans tidigare insatthet i de kosmiska talhemligheterna; jordens nuvarande utvecklingsstadium, där vi lyfter oss ur tallagarna. Ärkeänglarnas epoker.
SJUNDE FÖREDRAGET, 11 september 1924 År 333. Den apokalyptiske skådar profetiskt möjligheten av ett avfall från Kristusprincipen och en återgång till Faderprincipen. Den muhammedanska läran. 666 – odjurets tal. Transsubstantiationsläran och karmaläran.
ÅTTONDE FÖREDRAGET, 12 september 1924 Kristi samband med solen. Solgeniet och soldemonen. Sorat och talet 666. År 1998. Nödvändigheten av att sträva efter andlighet. Mikaelsmysteriet, Kristusmysteriet, Soratmysteriet.
NIONDE FÖREDRAGET, 13 september 1924 Apokalypsen som ett profetiskt bild av kristendomens fortsatta utveckling efter Golgatamysteriet. Den väsentliga skillnaden mellan kristendomen och andra religiösa bekännelser. Om byggandet av det gamla och det nya Jerusalem.
TIONDE FÖREDRAGET, 14 september 1924 Om olika bilder ur Apokalypsens 19:e kapitel. Prästerligt verkande i vår tid.
ELFTE FÖREDRAGET, 15 september 1924 Om de tre stegen i motmakternas fall mot Kristusimpulsen: Babylons fall, odjurets och den falske profetens fall, samt de gudomliga motmakternas fall (Satan).
TOLFTE FÖREDRAGET, 16 september 1924 Övergången från den fjärde till den femte kulturperioden. Den kommande tidsperiod då människorna kommer att ha medvetna visioner. Kvinnan klädd i solen (Upp. 12:1).
TRETTONDE FÖREDRAGET, 17 september 1924 Om talprincipen. Posaunernas tidsåldrar. Ich-lösa människor. Rasutveckling och individuell utveckling hos människorna.
FJORTONDE FÖREDRAGET, 18 september 1924 Till Upp. 10:1. Molnmänniskor, regnbågsmänniskor och eldfotade människor i vår tid. Om den splittring av människorna som orsakas av strävan efter ras, folk och nationer. Exempel: Ryssland (bolsjevismen), tjecker och slovaker.
FEMTONDE FÖREDRAGET, 19 september 1924 Naturhändelser och historiska händelser. Det glasklara havet (Upp. 15:2). Ljus och kärlek. Utgjutandet av vredesskålarna. Svar på deltagarfrågor.
SEXTONDE FÖREDRAGET, 20 september 1924 Om enheten mellan stjärn- och jordvärlden. Det sju-hövdade och det två-hornade odjuret i Apokalypsen. Om kometernas väsen; Bielas komet.
SJUTTONDE FÖREDRAGET, 21 september 1924 Apokalypsen som invigningsbok. Etapperna: breven, sigillen, posauerna, den gudomliga kärleken och den gudomliga vreden i förhållande till den fysiska världen, själsvärlden och andevärlden. Uppfattandet av hierarkierna.
ARTONDE FÖREDRAGET, 22 september 1924 Frågor kring medvetandesjälens utveckling. Intellektualitetens inbrott och den sataniska maktens verkande. Om faran för en ny gruppsjälsliknande utveckling. Gog och Magog. Apokalypsens impulser i det prästerliga arbetet.
Till medlemmarna!
Ord som jag vill uttala med anledning av den kurs om Apokalypsen som hölls i september vid Goetheanum
Den 5 oktober 1924 skrev Rudolf Steiner i Nachrichtenblatt, en veckotidskrift med undertiteln Vad som försiggår inom Antroposofiska sällskapet. Meddelanden för dess medlemmar:
Bland de kurser som mellan den 4 och 23 september hölls här vid Goetheanum fanns en som var avsedd för Kristi Gemenskaps präster. Den var i strängaste mening begränsad till denna krets. Endast styrelsemedlemmarna vid Goetheanum var de enda deltagarna utanför denna krets.
Prästerskapet hade redan för längre tid sedan uttalat önskan att lägga Apokalypsen till grund för innehållet i denna kurs.
Det finns en tidigare, för medlemmarna i Anthroposofiska sällskapet tryckt föredragsserie, som jag höll 1908 i Nürnberg inför medlemmarna av det dåvarande Teosofiska sällskapet: »Teosofi i ljuset av Apokalypsen«.
Det som då sades kunde inte sammanfalla med det som nu framfördes. Då var våra kära vänner ur medlemskretsen framför allt uppfyllda av förväntan att lära känna de insikter som människan kan vinna om mänsklighetens och jordens utveckling inom stjärnsystemet genom åskådningen av den översinnliga världen. Ett sådant tema kan man anknyta till Apokalypsens innehåll. Ty detta innehåll är i själva verket en gåta för alla de personligheter som läser Bibeln. Det står ju i slutet av denna bok. Och det innehåller i profetisk gestalt uppgifter om jordens och mänsklighetens utveckling.
Genom att jag i föredragsserien i Nürnberg kunde visa hur man i apokalyptikerns bildspråk på mångahanda sätt kan återfinna det som, utifrån de till det andliga vidareförda men i nyare vetenskaplig samvetsgrannhet hållna forskningar som antroposofin bedrivit, kan sägas om mänsklighetens och jordens utveckling inom solsystemet, blev det möjligt att sätta också de esoteriska sanningarnas inom kristendomen förhållande till antroposofin i rätt ljus.
Jag kunde då så att säga ställa inför åhörarna insikten om att man kan höra eviga, djupt människosjälen berörande sanningar från två håll: från det i esoterisk kristendom förvärvade skådandet och från det andevetenskapliga vetandet; och man hör detsamma, om man hör rätt.
Denna gång hade jag en annan uppgift. Och även om jag inte kommer att redogöra för det som till sitt väsen endast kan vara avsett för prästkretsen, känner jag mig ändå förpliktad att här säga det som antroposofer bör veta om en process som äger rum inom Anthroposofiska sällskapet.
Det som såsom andlig substans strömmar genom Kristi Gemenskaps prästerskap har för två år sedan, inom det sedan dess nedbrunna Goetheanum, genom min förmedling räckts dem ur den andliga världen. Detta förmedlande var sådant, att Kristi Gemenskap gentemot Antroposofiska sällskapet står fullständigt självständig. Vid grundläggandet kunde inget annat än just denna självständighet eftersträvas. Ty denna rörelse för kristen förnyelse har inte vuxit fram ur antroposofin. Den har tagit sin utgångspunkt hos personligheter som, utifrån upplevelsen i kristendomen och inte utifrån upplevelsen i antroposofin, sökte en ny religiös väg.
De kände driften att i ett levande gripande av kristendomens översinnliga innehåll finna förbindelsen mellan människosjälen och dess eviga väsensvärld. De trodde fast på att ett sådant levande gripande måste finnas. Men de upplevde att de vägar som för närvarande öppnar sig för dem till prästvigningen inte kan leda dem till detta gripande. Så kom dessa lärjungar av ett ärligt och andemässigt menat prästämbete i förtroende till mig. De hade lärt känna antroposofin. De var övertygade om att antroposofin kunde förmedla dem det de sökte. Men de sökte inte den antroposofiska vägen, de sökte en specifikt religiös.
Jag hänvisade dem till att kulten och den lära som ligger till grund för den visserligen kan räckas genom antroposofin, trots att den antroposofiska rörelsen måste betrakta vården av det andliga livet från andra utgångspunkter som sin uppgift.
Det lyckades därefter att träda fram till dr Friedrich Rittelmeyer med dessa strävanden hos lärjungarna till ett andligt orienterat kristet prästämbete. I honom fanns en personlighet som i ordets sannaste bemärkelse var kristen präst och antroposof. Han hade, visserligen utan kultus, men i vid mening till andan, levt den kristna förnyelsen i sitt personliga verkande. Att ur Antroposofiska sällskapet räcka något för kristen förnyelse framkallade helt självklart den praktiska frågan: hur kommer Rittelmeyer att ta emot det som räcks? Hur kommer han att ställa sig till förverkligandet av det som åsyftas? Ty den antroposofiska rörelsen måste i Rittelmeyer se förebilden för en personlighet som förenade kristendom och antroposofi i hjärtats inre harmoni och i gärningens yttre harmoni.
Och Rittelmeyer sade av fullt hjärta: »Ja«. Därmed var en fast utgångspunkt vunnen för den självständiga rörelsen för kristen förnyelse. Och det som skulle ske kunde för två år sedan invigas här vid Goetheanum.
Sedan dess har prästersamfundet för kristen förnyelse gått sin väg på det mest energiska sätt. Det utvecklar en välsignelserik och helande verksamhet.
Efter två år – årsdagen för den egentliga grundläggningen inföll under kurstiden – kände nu dessa präster behovet av att träda i ett närmare förhållande till Apokalypsen.
Jag trodde mig kunna göra något för ett sådant närmande. Mina andliga vägar hade möjliggjort för mig att följa apokalyptikerns spår.
Och så menade jag, att jag i denna kurs skulle kunna möjliggöra en framställning som i sann mening kan överlämna denna »prästerbok« till »prästen« som andlig vägledare. Människovigningshandlingen står i centrum för prästgärningen; från den strålar ut det som genom kultens gestalt från andevärlden tränger in i människovärlden. Apokalypsen kan stå i centrum för prästsjälens liv; från den kan i allt prästerligt tänkande och prästerligt kännande inströmma det som den offrande människosjälen nådefullt skall mottaga ur andevärlden.
Så tänkte jag om uppgifterna för denna kurs för präster, när önskan att hålla den riktades till mig. I denna mening har jag nu hållit den.
(Anm: ”Kristi Gemenskap” kallas i Sverige Kristensamfundet och verkar än idag)
Lämna ett svar