8. Apokalyptiskt prästerskap

Rudolf Steiner

Åttonde föredraget

(Dornach, september 1924)

[1]
Mina kära vänner! När vi för vår själ framställer de huvudcentra där apokalyptikern låter framställningen av sina åskådningar kulminera, så som vi hittills i viss mån har gjort, då kommer oss hela Apokalypsens komposition och fortlöpande innehåll att framträda i all korthet. Därför är det nödvändigt att vi i betraktandet av dessa huvudpunkter, dessa huvudcentra, ännu i dag fortsätter, och att vi i morgon verkligen börjar lägga fram det fortlöpande innehållet.

[2]
Jag har i går gjort uppmärksam på hur apokalyptikern på ett visst sätt har för ögonen hur något bryter in över kristenheten – som han därvid upplever som den verkliga kristenheten – något som vill leda den till avfall från Kristus-principen och föra den tillbaka till Fader-principen, som ju, om den segrar under denna tidsperiod, endast kan anta materialistiskt-naturalistiska former.

[3]
Apokalyptikern ser ting och skeenden enligt talets hemlighet – man skulle bättre säga: han skådar och erfar enligt talets hemlighet. Och liksom musikern upplever tonernas samklang enligt talets hemlighet, utan att annat än på vissa ställen bli medveten om detta, så upplever apokalyptikern mer eller mindre medvetet skådande sådana hemligheter som är förbundna med ett tal som 666.

[4]
Nu gäller det att vi blickar in i själva kosmos för att ytterligare hämta fram dessa 666-hemligheter ur kosmos. Låt oss betänka att hela den kristna uppenbarelsen egentligen är en soluppenbarelse, att Kristus är det väsen som kommer från solen, och att Kristus så att säga sänder framför sig Mikael med sina skaror – på samma sätt som Jehova i forna tider sände Mikael framför sig. Ställer vi för vår själ att vi själva lever i Mikaeltidsåldern, då kommer det som sammanhänger med Kristus-impulsen som solmysterium att på ett djupt sätt kunna träda fram för vår själ.

[5]
Och alltid måste vi djupt för vår själ ställa oss att det vid bekämpandet av kristendomen gäller att just bekämpa detta, att kristendomens egentliga andliga väsen hänger samman med solen. Det kunde så att säga inte vara något viktigare för kristendomens motståndare än att människorna fullständigt förlorade uppfattningen av solen som andeväsen och endast behöll uppfattningen av solen i dess fysiska existens, såsom jag ju på annat ställe i dessa föredrag har karakteriserat. I själva verket låg i arabismens inträngande den stora faran att glömma solens hemlighet som Kristi egen hemlighet och att ge hela mänsklighetens evolution en annan riktning än Mikael-riktningen, som ju överallt har till uppgift att förbereda Kristus-evolutionen för mänskligt begripande.

[6]
För apokalyptikern, som blickar bakom kulisserna i den yttre historiska utvecklingen, utspelar sig det som sker yttre i världsordningen på grundvalen av översinnliga skeenden. Och så vill vi en gång se hur dessa översinnliga skeenden ser ut, som apokalyptikern skådar bakom de yttre händelserna.

[7]
Om vi betraktar stjärnorna i vårt planetsystem, inklusive solen, så har vi i var och en av dessa planeter på sätt och vis en samling av väsenden. På jorden har vi människornas samling i deras evolution. Och om vi vill göra oss en föreställning som djupt griper in i vår själ om människorna på jorden, så kan vi till exempel rikta blicken mot en senare utvecklingspunkt, där mänskligheten kommer att ha nått ett mycket högre stadium än det nuvarande. Vi kan till exempel ställa oss vulkanutvecklingen, som kommer att följa på jordutvecklingen.

[8]
Mina kära vänner, ni kan föreställa er vilken andlig föreställning någon från jorden skulle behöva få, om han hade den framför sig som en världs­kropp som rymmer samlingen av vulkanmänniskor. Och ändå vore det jorden med dess människor, endast i ett annat stadium. Det är av stor betydelse för människosjälen att hon föreställer sig jorden på detta sätt som en helhet, att hon inte endast tar mänsklighetens nuvarande tillstånd på jorden, utan också det som redan i detta nuvarande tillstånd ligger i grodd, att hon riktar blicken mot det som människan bär i sig och därför också är: människan i vulkanstadiet. När vi betraktar de andra planeterna, har vi överallt en sådan samling av väsenden. Vi måste säga: jorden är bestämd att vara människans egentliga utvecklingsplats, därför ligger den i mitten. Vi har de andra planeterna, till exempel en sådan som dagens Jupiter, som visar oss hur dess väsenden är av helt annan art. Vi kommer i beröring med dessa väsenden när vi utarbetar vårt karma mellan döden och en ny födelse. När vi föreställer oss denna helhet av väsenden som verkar i samband med de enskilda planeterna inklusive solen, då får vi det som ända fram till 1300-talet till och med av de katolska kyrkolärarna betraktades som varje planets andlighet: planeternas intelligens. Vi kan i fullt allvar tala om planeternas intelligens som en realitet, på samma sätt som vi kan tala om jordens mänsklighet som jordens intelligens. Och varje sådan planet har inte endast sin intelligens utan också sin demon; och detta visste, som sagt, kyrkolärarna ända fram till 1300- och 1400-talet. Helheten av intelligensens motståndare på en planet är demoner. Och så är det också på solen.

[9]
Om vi nu i kristendomen framför allt ser en evolution i solgeniets, solintelligensens mening, så måste vi i det som motstår kristendomens evolution se soldemonen. Och detta såg apokalyptikern. Han såg bakom kulisserna det som skedde när kristendomen flydde från Rom mot östern, och han såg kristendomen anta andra former av erkännande. Han såg hur det mäktiga motprincipen arabismen bröt in i detta från två håll av sken hotade kristendom. Och när han bakom kulisserna av de yttre arabiska och muhammadanska handlingarna såg, var det klart för honom: där verkar mot solgeniet, mot solintelligensen, soldemonen. — Soldemonen måste han därför ställa fram som det som verkar och lever mot det kristna principen i människan på sådant sätt att människan, om hon ger sig åt denna soldemon, inte vill uppnå anslutningen till Kristi gudomlighet utan vill stanna i det undermänskliga. ”Människor som i sin själsart är hängivna soldemonen” – så skulle apokalyptikern, om man hade frågat honom, ha kallat arabismens företrädare i Europa. Och det var klart för honom att ur denna arabism uppstiger allt som för människan närmar henne till djuriskheten, i föreställningarna men efter hand också i viljeimpulserna. Vem skulle kunna förneka att detta också lever i viljeimpulserna? De ting som sker i världen som realiteter är sådana att man inte alltid ser orsak och verkan bredvid varandra; man ser inte avsikten och det som avsikten har i sikte.

[10]
Därför får man fråga sig: Vad skulle då ske om arabismen, soldemonens lära, fullständigt segrade? – Då skulle mänskligheten kastas ut ur upplevelsen av sådana tillstånd som måste upplevas av människorna om karmans verkan från tidigare inkarnationer eller transsubstantiationen skall kunna fattas. I sista hand var det som flödade ur arabismen riktat mot förståelsen av transsubstantiationen. Visst, de yttre fakta ser inte så ut, men soldemonen har avsikten att genom att endast låta den gamla Fader-principen, de naturliga sammanhangen, gälla, sopa bort ur mänsklig åskådning just den art av sammanhang som i allra högsta grad är verksam i ett sakrament som transsubstantiationen.

[11]
Och så var för apokalyptikern soldemonen särskilt verksam kring detta år 666. Han beskriver honom ju på sådant sätt att varje invigd känner igen honom. Ty var och en av dessa andliga väsenden som man kallar planeternas intelligens, solens intelligens, planeternas demoner och solens demoner, de har inom mysterierna, där de är väsensmässigt närvarande vid viktiga angelägenheter, sina nyckeltecken, och soldemonen har detta tecken:

Tavla 6

[12]
Apokalyptikern beskriver soldemonen som det tvåhorniga djuret. Under den latinska tiden, då man i mysteriespråket sammanband grekiskt och latinskt, hade detta slags läsning, där man läste i talen, redan blivit något föryttligat, men man läste ännu i talen. Apokalyptikern betjänade sig av det särskilda läsesätt som var brukligt på hans tid. Han skriver talet 666. Han skriver det med hebreiska bokstäver.

[13]
Dessa bokstäver skriver han i deras talvärde, och de skall läsas från höger till vänster. Konsonanterna, till vilka man skall uttala de motsvarande vokalerna, ger namnet på den demon som har detta soldemonens tecken: Sorat. Sorat kallades på denna tid soldemonen, och apokalyptikern beskriver detta tecken, och vi känner igen det exakt. Apokalyptikern ser allt det som på detta sätt motverkar kristendomen – såsom arabismen – som ett utflöde av det spirituella som representeras av Sorat, soldemonen.

[14]
Men, mina kära vänner, talet 666 finns där en gång under den tid då arabismen skjuter in i kristendomen för att prägla den västerländska kulturen med materialismens sigill; det finns en andra gång efter att åter 666 år har förflutit: 1332, i 1300-talet. Och där har vi ett nytt uppstigande av djuret ur världshändelsernas flod. För den som skådar såsom apokalyptikern framträder världshistorien som ett ständigt flödande i epoker om 666 år. Djuret reser sig, hotande kristendomen i dess strävan efter det sanna mänskliga, görande djuriskheten gällande mot mänskligheten; Sorat rör sig. På 1300-talet ser vi åter Sorat, motståndaren, resa sig.

[15]
Det är den tid då Tempelherreorden i Europa, ur djupa själsgrunder snarare än ur orientalismen, ville stifta en soluppfattning av kristendomen, en uppfattning av kristendomen som åter blickade upp till Kristus som ett solväsen, som ett kosmiskt väsen, som åter visste något om planeternas och stjärnornas andligheter, som visste hur i världshändelserna samverkar intelligensen hos vitt åtskilda världar, inte bara väsenden hos en planet, och som också visste något om de mäktiga oppositioner som äger rum genom sådana motspänstiga väsenden som soldemonen Sorat, som är en av de mäktigaste demonerna inom vårt system. I grunden är det soldemonin som verkar i människornas materialism.

[16]
Det är naturligtvis i dag, ur en viss synpunkt, svårt att tala om vad som skulle ha blivit av den europeiska civilisationen om den så mäktiga – också yttre mäktiga – Tempelherreorden (man tog ju ifrån den dess skatter) hade kunnat genomföra sina avsikter. Men i hjärtan och själar hos dem som inte kunde finna ro förrän

[17]
orden hade gått under 1312 och Jakob av Molay funnit döden 1314, i hjärtan hos dem som var motståndare till den kosmiske, till den i kosmos blickande Kristus, levde Sorat åter upp, och inte till ringa del på så sätt att han betjänade sig av den dåvarande romerska kyrkans sinnelag för att just döda templarna. Då var Sorats framträdande redan åskådligare, ty ett storslaget hemlighetsfullt skimmer omsluter Tempelherreordens undergång. När man blickar in i det som föregick i dessa människor som då avrättades som templare under deras tortyr, får man en föreställning om hur det som levde i de torterade templarnas visioner var anstiftat av Sorat, så att de förtalade sig själva och man hade en billig anklagelse mot dem, som kom ur deras egen mun. Det fruktansvärda skådespelet stod inför människorna att de som representerade något helt annat under sin tortyr inte kunde tala därom, utan att olika andar ur Sorats härskaror talade ur dem och yttrade de skamligaste ting om orden genom dess egna medlemmar.

[18]
Två gånger har 666 fullbordats. Nu är det den tid då i den andliga världen från Sorat och de andra motdemonerna alla anstalter vidtas för att inte släppa in solprincipen på jorden, medan däremot, förberedande hans nya herravälde, Mikael kämpar med sina skaror – Mikael, som var jordens regent före Golgatamysteriet, ungefär vid Alexandertiden, och som sedan avlöstes av andra ärkeänglar: Oriphiel, Anael, Zachariel, Rafael, Gabriel, och som sedan det sista tredjedelen av 1800-talet åter har jordeherraväldet för att på sitt sätt vidare arbeta för Kristus, för vilken han arbetade till dess hans tidigare herravälde tog slut, ungefär till slutet av Alexanders herravälde. Nu är Mikael åter på jorden, nu dock för att på jorden bli tjänande i förberedandet av Kristus och av en djupare förståelse för Kristus-impulsen.

[19]
Jag har under tidens lopp här och på olika andra platser framlagt hur kristendomen i andlig mening har blivit inledd genom Mikael. Ett stycke därav nämnde jag nyligen i ett föredrag, där jag pekade på hur under Mikaels regentskap vid Aristoteles och Alexanders tid redan en verklig kristen impuls blev inledd, och där jag pekade på året 869, då ett slags översinnligt koncilium ägde rum. Detta har fortsatt vidare. Och i början av den nya tidsåldern, då medvetandesjälen griper in – det har jag ju utvecklat – har vi, om vi blickar upp i det andliga skeende som löper parallellt med det fysiska och hör till jordemänskligheten, den storslagna anblicken av en översinnlig skola med Mikael som lärare. De som skall vara verksamma för en verklig kristen vidareutveckling är i stora skaror – vare sig de i denna tid är icke-inkarnerade själar eller andra andliga väsenden – samlade kring Mikael såsom i en stor översinnlig skola från 1300- till 1500-talet, där de själar förbereds som sedan vid Mikaelherraväldets tid i början av 1900-talet skall framträda på jorden. Med blick på det som där har förberetts är det ju den antroposofiska världsåskådningen som vill arbeta i denna evolutions mening.

[20]
Ur det som levde i de gamla mysteriernas visdomsåskådning och i det profetiska skådandet av framtida mysterier följer att de människor som antar det så att säga inre kristendomen, den förandligade kristendomen, som i fråga om Kristus blickar mot solgeniet, att dessa människor vid slutet av detta 1900-tal åter skall framträda med en accelererad evolution. Och allt det, mina kära vänner, som vi nu i detta tidevarv kan göra genom att gripa lärans spiritualitet, är av stor betydelse, ty vi gör det för människorna i detta tidevarv sub specie aeternitatis. Det är en förberedelse för det som, först i stora, omfattande, intensiva andedåd, skall ske vid seklets slut, efter att mycket har föregått som har motverkat en spiritualisering av den moderna civilisationen. I tecknet av det andra framträdandet av 666 stod de stora omvälvningarna i Europa som inleddes genom korstågen, och i Tempelherreordens undergång fann detta faktum sitt yttre uttryck. Allt vidare arbetar Sorat mot det som från solgeniet strävar att verka för en sann kristendom.

[21]
Vi har nu förestående den tredje 666:s tidevarv: 1998. Mot slutet av detta sekel kommer vi till den tidpunkt då Sorat åter i starkaste mån kommer att höja sitt huvud, då han kommer att vara motståndaren till den Kristus-åskådning som de därtill förberedda människorna redan under 1900-talets första hälft kommer att ha genom den eteriske Kristi synligblivande. Det kommer endast att dröja två tredjedelar av seklet tills Sorat i mäktig gestalt höjer sitt huvud.

[22]
Mina kära vänner, när de första 666 förflöt var Sorat ännu hemliggjord inom händelsernas evolutionsgång; man såg honom inte i yttre gestalt, han levde i arabismens gärningar, och den invigde kunde se honom. När de andra 666 åren hade förflutit visade han sig redan i tänkandet och kännandet hos de torterade templarna. Och före detta sekels slut kommer han att visa sig genom att i talrika människor uppträda som det väsen av vilket de är besatta. Man kommer att se människor träda fram som man inte kommer att kunna tro vara verkliga människor. De kommer också att utveckla sig på ett egendomligt sätt även yttre. De kommer yttre att vara intensiva, starka naturer med rasande drag, förstörelselust i sina emotioner. De kommer att bära ett anlete där man yttre kommer att se ett slags djuransikte. Soratmänniskorna kommer också yttre att vara igenkännliga; de kommer på ett fruktansvärt sätt inte bara att förhåna utan bekämpa och vilja kasta i dyn allt som är av andlig art. Man kommer till exempel att uppleva detta i det som i dag i sina groddar är koncentrerat på trångt utrymme i bolsjevismen, hur detta kommer att infogas i hela jordutvecklingen för mänskligheten.

[23]
Därför är det så viktigt att allt som kan sträva efter spiritualitet också verkligen gör det. Ty det som motstår spiritualiteten kommer att finnas där, ty det verkar så att säga inte under friheten utan under determinismen. Denna determinism går därhän att Sorat vid seklets slut åter kommer att vara lös, och att strävan att sopa bort allt andligt kommer att sitta i avsikterna hos ett stort antal jordesjälar, såsom apokalyptikern profetiskt förutsåg det i det djuriska anletet och i den djuriska styrkan i utförandet av motståndargärningarna mot det andliga. I dag finns ju redan verkliga vredesutbrott mot det andliga. Men detta är endast de första groddarna.

[24]
Så ser vi hur apokalyptikern förutsåg allt detta. Han såg kristendomens sanna utveckling som en solangelägenhet, men han såg också i förväg denna förskräcklighet i soldemonins utveckling. Allt detta stod för hans inre blick. På Mikaels inträde i mänsklighetens andliga evolution med slutet av 1800-talet och den eteriske Kristi framträdande under 1900-talets första hälft kommer att följa soldemonens inträde före detta sekels slut. I detta vårt Mikael-tidevarv, i vilket vi lever, har vi just när vi vill arbeta på det teologiska, religiösa området all anledning att framför allt lära av Apokalypsen att själva tänka och känna apokalyptiskt, att inte fastna vid det som endast är yttre fakta, utan att höja oss till de bakomliggande andliga impulserna.

[25]
Vägen banas ju för demonernas inträde, de som är anhängare till den store soldemonen Sorat. Man behöver bara tala med de förståndiga människor som till exempel vet något om utgångspunkten för världskriget. Man får aldrig orätt om man säger att de omkring fyrtio människor som är skyldiga till detta världskrigs utbrott nästan alla hade nedsänkt medvetande i krigsutbrottets ögonblick. Men detta är alltid inkörsporten för ahrimaniska demonmakter, och en av de största av dessa demoner är Sorat. Detta är Sorats försök att åtminstone temporärt tränga in i mänskliga medvetanden och åstadkomma olycka och förvirring. Inte världskriget, men det som följde och som är fruktansvärdare och fortfarande kommer att bli fruktansvärdare, till exempel Rysslands nuvarande tillstånd, det är det som eftersträvas genom de Soratandar som tränger in i människosjälarna.

[26]
Att detta är så måste vi veta. Ty vad har prästerligt verkande betytt under tider då verklig spiritualitet fanns på jorden? Aldrig något annat, mina kära vänner, än ett verkande inte bara inom jordehändelserna, utan ett verkande med fullt medvetande om att stå mitt i den andliga världen, om umgänge med gudavärlden. Och i ingen annan anda har apokalyptikern författat sin Apokalyps. Den som vill leda människorna in i det andliga måste blicka in i det andliga. Varje tidsålder måste göra detta på sitt sätt. Vi behöver bara betrakta den inre lagbundenhet med vilken – visserligen något föryttligat – de egyptiska faraonernas följd framträder så logiskt, och vi kommer att förstå att dessa faraoner i själva verket inte följde på varandra av en slump, utan att det i uråldriga skrifter var föreskrivet för dem vad var och en som följde på en annan hade att betrakta som sin uppgift, och att impulsen till formuleringen av denna uppgift just utgick från det som senare kallades den hermetiska uppenbarelsen, Hermes’ uppenbarelse. Här avses inte den hermetiska uppenbarelse som man i dag känner i något förvanskat skick, utan denna gamla Hermesvisdom som också hör till de stora mysterierna, där man talade om uppenbarelsen som trefaldigt helig: en uppenbarelse från Fadern, en uppenbarelse från Sonen, en uppenbarelse från den Helige Ande. Allt detta pekar på att det vid prästerskapet överallt handlade om ett framverkande ur det andliga in i den materiella världen, och att prästerskapet också överallt har förståtts på detta sätt.

[27]
Men detta måste åter bli prästimpuls, efter att det under en tid inte alls har kunnat upplevas som sanning: att verka ur den andliga världen. Vid människans bildning, som under medvetandesjälens tidevarv gradvis har antagit materialistiska former på alla områden, är man långt ifrån att kunna fatta något sådant som transsubstantiationens mysterium och därmed kristendomens andliga hemligheter. För den enskilde som har att verka prästerligt innebär det gentemot dagens bildning redan ett slags osanning att tala om de djupa mysteriska innehåll som är förbundna med transsubstantiationen. Därav dessa rationalistiska diskussioner om transsubstantiationen, såsom de uppträdde vid det andra Soratangreppet och såsom de fortplantar sig fram till det tredje Soratangreppet. Det har ingen betydelse att ta Apokalypsen på sådant sätt att man endast kommenterar den. Den har endast mening om man genom Apokalypsen själv blir apokalyptiker och ur detta apokalyptiker-blivande lär sig förstå sin tid så att man kan göra denna tids impulser till impulser för sitt eget verkande.

[28]
Men där står också nutidsmänniskan, just i det prästerliga verkandet, mitt i att hon måste blicka mot uppgången av Mikaeltiden under 1870-talet, mot Kristi framträdande under 1900-talets första hälft och mot Sorats och Soratanhängarnas hotfulla uppstigande vid slutet av 1900-talet. Om vi som förstående människor, som vet att tyda tidens tecken, inrättar vårt liv i enlighet med dessa tre vår tids mysterier – Mikael-mysteriet, Kristus-mysteriet och Sorat-mysteriet – då kommer vi på det område som vårt karma har anvisat oss att verka på rätt sätt, och prästen på sitt prästerliga område. Till detta vill vi knyta an i morgon.