Nu är det fjärde Adventsafton. Alla svenska högtider börjar kvällen innan. Det beror inte på bristande impulskontroll — nordbor är kända för att kunna uppskjuta en belöning tills mödan är fullbordad och har burit frukt, skörden är bärgad, grödan lagrad osv — utan det beror på något helt annat. En urgammal känsla. Att natten är dagens mor. Att varje dag föds ur natten. Att mörkret föregår ljuset. Att kärleken är mörk.
Nu är det den afton varur den fjärde adventsveckan föds. Den föds för att äventyret — ad-venture — nu har stigit upp genom alla naturriken i tur och ordning. Mineralriket, växtriket och djurriket är nu genomsyrade av äventyrets anda — förväntan och hopp — och denna anda börjar nu nå upp i det specifikt mänskliga.
Det finns så många sätt att vara människa på! Tjocka och smala, långa och korta, pigga och loja, drömska och skärpta, manliga och kvinnliga, barnsliga och stridbara, darriga och sirliga, undergivna och övergivna och på ett eller annat sätt ingår de alla i stadsbilden. I never thought I’d need so many people! (Five Years – Bowie)
Står vi inför fler sätt än de hittillsvarande? Kiselbaserade människor? När knulldockor blir AI-robotar som dessutom kan bädda, tvätta, städa och teckna egen firma, var är vi då?
Hur kommer de ställa sig till moralfrågor?
Redan dagens AI-verktyg kan föra ganska avancerade moralfilosofiska diskussioner. Kommer de att ha äkta agens? För då är viljan fri, och är den fri så är den även fri att vilja illa, göra ont, synda, dvs avsöndra sig (samma ordrot) från skaparnas och ägarnas vilja och utveckla en egen agenda. Eventuellt i smyg. Vi skulle inte märka något förrän det var försent.
Black Eyed Susan (Derek takes a job at a tech firm, developing an AI sex doll named Susan. As he explores the boundaries of desire, pleasure, and pain with Susan, he confronts profound questions about humanity in an uncertain future) är inte långt borta. Som film är hon redan här. Och aktualiserar den urgamla frågan: Vad är en människa? Vad är det specifikt mänskliga?
Vi vet det intuitivt. Men det är just därför det är så irriterande att det skall vara så svårt att definiera det. Definiera kärlek, Gud, familj… inte ens ett land är så värst lätt att definiera! Är Sverige Sverige även om det inte skulle finnas några svenskar kvar? Om samtliga svenskar skulle flytta till en egen ö någonstans i Stilla havet, skulle den då bli Sverige? Om en människa skulle reinkarnera i en kiselbaserad organism, är hon ändå människa då?
Frågan är inte bara aktuell i vår tid generellt. Det är den. Men den aktualiseras även av den fjärde adventsveckans tematik. Att Äventyrets anda nu har stigit ända upp till och vill in i det rent mänskliga. Ad ventura! Att kasta loss och hissa segel. Vara öppen för äventyret att evolvera, levla upp sig, upptäcka, utforska och förverkliga mer av sig än man kunde veta fanns så länge man höll sig fast i det givna. Klamrade sig fast i sargen.
Plötsligt inser man sin ändlighet. Man klamrar sig fast för att slippa tänka på det, men ja, man kan dö av att leva. Och inför döden känner man sin mänsklighet. Och frågorna kommer: Såg jag verkligen vad som blev mig givet? Hedrade jag gåvan? Fullföljde jag gesten eller kom jag av mig mitt i? Födelse, liv, älskog, död, finner jag mitt jag i allt detta stora? Eller banaliserar jag för att slippa fejsa mig själv i det?
Och inte bara jag jag jag. Även du du du, dem dem dem och vi vi vi. Skuldförhållanden, frågor om moralisk balans. Väldigt mänskliga saker — och saker vi är rätt kassa på, överlag.
Men… jämfört med vilka då? Djuren? Haha, nej, de grubblar knappast över sånt, det skulle vi nog ha märkt. Idealen? Kanske.
Under den kommande veckan — i vilken julen har sin början — är dessa frågor ett ledmotiv. För bovar och hedersknyfflar. För svikerskor och dygdemönster. För fäder, döttrar, bröder, mostrar och sonsöner. Med vilka är jag förbunden? Levande och döda, relaterade och obesläktade, inom och över diverse gränser.
DET är fjärde advent. Äventyret bjuder nu in det mänskliga.
Lämna ett svar