18 föredrag av Dr Rudolf Steiner, Dornach, Schweiz, september 1924
Tredje föredraget, 10 september 1924
[1]
Mina kära vänner,
Vi har i går pekat på det betydelsefulla brott som uppstår i mänsklighetens utveckling genom att, från och med den tredje mysterieepoken, människans delaktighet i det kosmiska inom människovigningshandlingen – transsubstantiationen – försiggår i astralkroppen. Det är i det led av människans väsensorganisation som, under sömnen, träder ut ur den fysiska kroppen, och som under tiden för detta åtskiljande inte är mottagligt för omgivningens sinnesintryck.
[2]
Låt oss nu klargöra hur denna astralkropp egentligen verkar i nutidsmänniskan. Det är ju astralkroppen som förmedlar tankarna om omvärlden, de tankar genom vilka vi begriper världen. Ty i det ögonblick då astralkroppen är borta från den fysiska och eteriska kroppen, finns inga tankar om omgivningen.
Vi kan komplettera detta genom att göra klart för oss att jagorganisationen, det egentliga jaget i människan sådan hon är i dag, är mottagare av sinnesintrycken. Sinnesintrycken upphör i sin tur när jagorganisationen glider ut ur den fysiska och eteriska kroppen. Så att vi kan rita schematiskt: här är människans fysiska kropp, här hennes eteriska kropp.
Astralkroppen och jagorganisationen befinner sig under sömnen utanför. Jagorganisationen ger sinnesförnimmelserna och sinnesupplevelserna när människan är vaken. Därför finns inga sinnesupplevelser under sömnen, eftersom jagorganisationen inte befinner sig i den fysiska och eteriska kroppen, och eftersom jaget då inte är mottagligt för omgivningens intryck. Astralkroppen ger tankar endast när den är i den fysiska och eteriska kroppen. När den är utanför dem är den okänslig för världens ting och ger inga intryck.
[3]
Men denna astralkropp var det som, under den tredje mysterieepoken – då människan genom kultordet skulle sätta sig i förbindelse med de gudomligt-andliga väsendena – genom allt det som prästen genomgick i form av förberedande övningar blev mottaglig för det jag har beskrivit: mottaglig för att i kommunionen själv bearbeta transsubstantiationen inom sig, och efter detta bearbetande bli mottaglig för det apokalyptiska.
Samma slags process måste nu, från och med vår nuvarande epok, äga rum hos människan i jagorganisationen. Jagorganisationen måste göras sådan att transsubstantiationen kan upplevas av den, trots att jaget i det vanliga medvetandet endast upplever sinnesintryck; och den måste göras sådan att den genom transsubstantiationen kan delta i det apokalyptiska.
[4]
För detta kan människan verkligen bli mottaglig i dag, det vill säga: människan kan verkligen bli präst, om hon upptar i sig de föreställningar som är verkligt andliga avbilder av den översinnliga världen. Därmed har vi i grunden kännetecknat det inre sammanhanget mellan den esoterik som i dag med rätta existerar och det som måste leva i prästsjälen. Därmed har vi också angivit det som kan göra Kristensamfundet till bärare av en väsentlig del av de nya mysterierna. Vi behöver bara betänka hur det egentligen är beskaffat med det som i dag träder människan till mötes som antroposofi.
Jag har ofta använt en bild. Jag har sagt: Människan är i dag benägen att endast ta upp som kunskapsinnehåll det som på något sätt stöds av yttre varseblivning eller yttre experiment. Men hon vill inte ta upp som kunskap det som inte stöds av yttre varseblivning eller experiment. Den som förhåller sig så liknar en människa som säger: På jorden måste varje sten stöttas för att inte falla ned; alltså måste också planeterna i världsrymden stöttas för att inte falla. – Att planeterna bär varandra utan stöd i världsrymden är i dag självklart därför att det lärs traditionellt och auktoritativt. Att de antroposofiska sanningarna också är sådana som inte behöver stödjas av yttre observation eller experiment, utan bär och stöder varandra inbördes, det betvivlas ofta.
[5]
I det ögonblick då man kan bli varse att antroposofiska sanningar gäller genom att en sanning stöder den andra, så att dessa sanningar bär varandra ömsesidigt, i det ögonblicket upphör man också att använda den vanliga frasen: Jag ser ännu inte själv in i den andliga världen och kan därför inte begripa antroposofins innehåll. – I det ögonblicket börjar man förstå antroposofin genom dess inbördes sammanhang och kan sedan arbeta sig vidare in i den.
Denna uppgift – att genomtränga det som antroposofin ger i form av insikter om den andliga världen – är just det som först kan sätta prästerskapet på dess inre väg, och också måste göra det. Vi behöver bara klargöra för oss att det själstillstånd, den själsliga hållning, som människan verkligen kommer in i när hon på ett ärligt sätt gör antroposofin till sin egendom, är lämpad att närma sig något sådant som apokalypsen, så att man kan säga: Visserligen föreligger apokalypsen en gång, men denna apokalyps, i det att jag låter den verka på mig, blir i varje bild, i varje imagination, ett med mitt eget jag. – Och då kommer ögonblicket då apokalypsen inte bara är egen erfarenhet utan eget skapande av det mänskliga jaget. Vi behöver bara försöka närma oss apokalypsen i antroposofisk mening. Någon annan tillgång till den finns inte i dag.
Låt oss nu försöka att först andligt begripa några huvudpunkter i apokalypsen.
[6]
Satsen ”Jag är Alfa och Omega” (Upp. 1:8) förstår man endast om man vet att ljudet A – Alfa – i äldre tider inte var denna abstrakta, isolerade, betydelselösa beståndsdel av ordet som vi i dag upplever den som, utan att ljudet verkligen var värt att bära ett namn.
Mänskligheten har nämligen behandlat språkets ljud – som i själva verket innesluter ett så stort mysterium – på ett märkligt sätt. Mänskligheten har behandlat språkets ljud som en polis behandlar en förbrytare. Den har numrerat ljuden, liksom man numrerar förbrytare när de kommer in i sin cell. Och liksom de där förlorar sina namn och får nummer, så har också ljuden genom numereringen helt förlorat sin väsensnatur. Detta är bildligt uttryckt, men det är fullkomligt sant.
[7]
Ty går vi tillbaka bakom den romersk-latinska tid då man numrerade ljuden, finner vi hos mänskligheten ett fullt medvetande om – vilket ju i hebreiskan i hög grad var fallet – att ljudet med full rätt kan bära ett namn, att man kan säga till det: Alfa – eller Alef på hebreiska – eftersom det är en väsensrealitet, något gudomligt, något översinnligt väsen. Och betraktar vi denna första ljudgestalt i det så kallade alfabetet, måste vi genomgå en slags andlig begreppsutveckling för att förstå vad Alfa egentligen är.
Ni vet att antroposofin vid framställningen av den jordiska evolutionen går tillbaka till de förjordiska planetariska tillvarostadierna Måne, Sol och ända till Saturnustillståndet, och att man där försöker frambringa det som hänger samman med människans evolution. Ty på den gamla Saturnus finner vi den första kosmiska människogrodden, som efter de mest mångskiftande förvandlingar genom Sol-, Mån- och Jordtillstånden har blivit dagens fysiska människokropp. Människan finns redan på den gamla Saturnus i sin första grodd.
För den som med allvarlig ärlighet vill genomskåda sanningen på detta område kan det vara av stor betydelse att en gång ställa frågan: Hur var upplevelsen hos denna människogrodd på den gamla Saturnus? Livet på den gamla Saturnus förlöpte i värmetillstånd. Värme- och kölddifferenser upptog människan i sig. Hon levde i sådana tillstånd som genom värmeförhållandena i kosmos sade henne mycket, också mycket andligt, men som endast öppnade ett visst område av det andliga – det som verkade i värme- och kölddifferenser.
[8]
När vi sedan går vidare från den gamla Saturnus till den gamla Solen, finner vi att människan då inom sin fysiska kropp levde så, att denna nu var differentierad i värme och luft, så att människan under soldtillvaron hade en organism bestående av värmeeter och luftelement. Här har vi redan en differentiering i människan själv. Människan blir inre rikare. Hon uppfattar inte längre endast värmedifferenser som under Saturnustillståndet, utan något framträder som man kan kalla ett inre liv. Vad värme är uppfattar människan på Solen, men hon uppfattar också en inre andningsrytm i sig själv, som i sin tur uttrycker kosmiska hemligheter, som är en spegelbild av kosmos hemligheter.
Vi behöver bara betrakta hur människoväsendet blir rikare i och med att det utvecklas från Saturnustillståndet till Soldtillståndet, och blir ännu rikare när Jorden utvecklas från Soldtillståndet till Måntillståndet och från Måntillståndet till Jordtillståndet. Och ännu rikare kommer människoväsendet att bli när det utvecklas vidare genom framtida planetariska tillstånd till Jupiter och vidare till Vulkan.
[9]
Frågar vi oss: Hur var människans förhållande till världen på den gamla Saturnus? Så var detta förhållande sådant att människan visserligen kvantitativt uppfattade oändligt mycket av världen i värmedifferenser, men kvalitativt ännu mycket litet. Ännu var det lite värld i människan. Människan fanns som människa, men hon var så att säga endast människa – ännu inte mycket värld fanns i henne. I och med att hon skrider fram genom Sol, Måne och Jord mot Jupiter, blir hennes inre allt mer uppfyllt av värld. Allt rikare blir hennes liv på värld. Här på Jorden bär vi redan ett stort stycke värld i oss. Och när Jorden en gång har nått det stadium där den åter skall förgås, kommer människan att bära ett stort stycke makrokosmos i jordiska avbilder inom sig.
[10]
Vi bär redan en del av kosmos inom oss, men med det vanliga vetandet vet vi det inte. När människan genom imagination, inspiration och intuition stiger upp till andeerkenntnis, blir samtidigt hennes inre upplevelse allt större och större i själsligt hänseende. Ack, vad är människans öga sådant det vanliga medvetandet känner det i dag! Men detta mänskliga öga är i varje enskild detalj ett kosmos, storslaget och mäktigt som makrokosmos. Underbart uppenbarar sig varje enskilt organ i människan redan i den fysiska kroppen som en värld. Så att människan, när hon som invigd ser sig omkring, ser en värld – en värld där nere med sina element, där uppe med stjärnorna, med sol och måne. Ser hon in i sig själv: varje organ, öga, öra, lunga, lever och så vidare är för sig självt en värld, och den fysiska människokroppen är ett storslaget samspel av världar: världar som är färdiga, världar som ännu är i grodd, världar som är sinnliga, halvt översinnliga och helt översinnliga. Människan bär i sanning, genom sin utveckling genom evolutionerna, allt fler världar inom sig.
[11]
Så kan vi skilja mellan människan i början av den gamla Saturnusutvecklingen, där hon står helt i början av sitt människoblivande men ännu inte bär värld i sig. Det första som människan erhöll under den gamla Saturnusutvecklingen var förnimmelsen av att hon var en värmekropp, att hon uppfattade denna värmekropps omfång. Så att vi schematiskt kan säga: människan upplevde sig på den gamla Saturnus som värme, men hon upplevde efter hand – efter att först ha känt sig som en slags värmemollusk – något som en värmeansamling, därefter något som en yttre hud, en värmehud, en något kallare omslutning än värmen i hennes inre. Det inre upplevdes varmare, i mångfaldig differentiering; ytterst värmen med den svagaste intensiteten, som en värmehud.
[12]
Vi uttrycker detta i vårt språk i dag, men vårt språk har något abstrakt över sig; det frammanar inte själens storslagenhet i en sådan föreställning när vi ser tillbaka på de förflutna tidscyklerna ända till den gamla Saturnus. Men de som bara berörs något av denna åskådning blir åter gripna av den heliga vördnad varmed man i de gamla mysterierna betraktade dessa ting. Ännu i de gammalgrekiska ktoniska mysterierna talade man om detta så, att man på ett visst sätt kände till Saturnusmänniskan, som ännu inte hade värmehuden, och man visste om denna Saturnusmänniska att hon som det första tog emot värmehuden från omvärlden, vilken i sin konfiguration efterbildade världen. Detta var det första som människan tog emot från världen.
Hur såg detta då ut själsligt-subjektivt, det som människan upplevde i sig själv när hon ännu var en värmemänniska? Hon upplevde i sig ren förundran över världen. Om man skall uttrycka vad hon upplevde, så var det ren förundran. Ty värme kan inte begripliggöras på annat sätt än som ren förundran. Utvändigt är det värme; invändigt upplevs det som ren förundran. Endast därför att människorna blivit så oändligt klumpiga i sina begrepp, talar de om ”tinget i sig” som oförklarligt, såsom den gamle Kant gjorde. Värmens ”ting i sig” ärförundran; och människan var som Saturnusmänniska lika mycket förundran som hon var värme. Hon levde i förundran, i förvåning över sin egen tillvaro, ty hon trädde just då in i denna tillvaro. Detta är Alfa: den i förundran levande värmemänniskan, Saturnusmänniskan. Och det första som människan upplevde som värld, som världens hölje, huden – det är Beta, huset, detta människans hus. Människan i sitt hus, i sitt tempel. Och huset var det första som människan fick från världen; huden – Beta.
[13]
Och går vi så genom alfabetet, går vi därmed genom världen. I det att människan steg för steg upptar allt som är värld och förenar det med hela sitt väsen, tills hon en gång på Vulkan skall förena hela världens omfång, hela detta stora All som hon tillhör, med sig själv – då kommer hon att vara den hon var i början av Saturnusutvecklingen och hela världen. Hon kommer att vara sitt Alfa och sitt Omega: människan med allt som är värld förenat i sig. Med orden ”Jag är Alfa och Omega” i Johannes apokalyps betecknas det som människan kommer att vara vid slutet av Vulkanutvecklingen. Vid slutet av Vulkanutvecklingen kommer också människan att få säga: Jag är Alfa och Omega.
[14]
Låt oss nu, utifrån detta som vi föreställt oss som början, mitt och slut i människoevolutionen, rikta blicken mot Golgatamysteriet. Vi har där den varelse som förkroppsligades i Jesus genom Golgatamysteriet ungefär mitt i människans världstid, på den plats i världsevolutionen där människan kommer att stå vid slutet av Vulkanutvecklingen. Vi har där den gudomliga varelse som människan själv kommer att vara vid slutet av Vulkanutvecklingen.
Vad består gudomlighetens förhållande till människoväsendet i? Det består i att guden i tidens ordning är det som människan senare kommer att bli. Säg inte att detta skulle föra ned guden till människan eller göra guden till människa. Så är det inte. Ty för den översinnliga åskådningen är tiden – om jag får använda detta paradoxala uttryck – en samtidig realitet. Avståndet mellan människa och gud framträder i det som sker vid Golgatamysteriets tid. Man får inte, om man vill förstå dessa förhållanden, sätta olika tider och varelser från olika tider i relation till varandra.
[15]
Se, i sådana skrifter som Johannes apokalyps är mycket ännu uttryckt i mysteriernas språk och kan endast förstås om det lyfts fram ur detta språk. Och det får alls inte förvåna att apokalypsens författare talar i mysteriernas språk, ty detta var ännu gångbart för människorna på hans tid. De visste då ännu att ljuden är översinnliga väsenden, att Alfa är människan som översinnligt väsen vid sin början, och att när man går från Alfa till Beta vänder man sig från människan till världen, det vill säga också till den gudomliga världen, och att när man går genom alla alfabetets ljud till Omega, så innesluter man hela den gudomliga världen i sig.
Det är i grunden det skakande att vi i dag upplever ljuden endast som trivialiteter. Ty vad är alla ljud för oss annat än trivialiteter? Den som endast kan abc känner inte mycket – det är trivialiteter. Men dessa trivialiteter pekar i sitt ursprung på gudomligt-andliga väsenden, och våra triviala bokstäver är avkomlingar till det som en gång var gudomligt-andliga väsenden för mänskligheten. Hela alfabetet var en summa av sådana gudomligt-andliga väsenden. Ljuden var gudar som från alla håll tonade mot människan. Ljuden A, B – Alfa, Beta –: människan, människan i sitt hus och så vidare. Alfa och Omega: människan med hela världen. Ljuden upplevdes av människan som något som – när hon uttalade dem – genomträngde henne med andlighet.
[16]
Det som ännu fanns kvar i intoneringen av kultspråket under den tredje mysterieepoken var den sista resten av detta gudomligt-andliga liv i ljuden. Detta var fullständigt förstått i de allra äldsta tiderna. När människan i följd intonerade det som i dag är vårt abstrakta traditionella alfabet, då intonerade hon världens ord. Genom det hon intonerade förband hon sig med alla gudar. ”I begynnelsen var Ordet.” Det betyder detsamma som när Kristus säger: ”Jag är Ordet”, eller när han säger: ”Jag är Alfa och Omega.”
Se, apokalypsen är ännu avfattad i mysteriernas språk och använder ännu sådana beteckningar som erinrar om den stora tid då människan upplevde makrokosmos som ett talande världsallt. Det som i forna tider var det högsta andliga för människan – språkets ljud – har vi i dag skuggat ned till trivialitet. Vi måste kunna känna vad som skett. Vad har då skett? Ljuden finns kvar, men gudarna finns inte längre i ljuden för människan. Gudarna har lämnat ljuden. Ahrimanska väsen har på demoniskt sätt trängt in i våra ljud. Folkföreställningen att språkets ljud, när de endast fixeras, innehåller något av svart magi, är alls inte ogrundad. Där finns en sund folklig aning. Ty de forna gudomliga ljuden har blivit ahrimaniserade. De forna gudarna har lämnat ljuden; ahrimanska väsen har flyttat in. Och om vi inte åter finner vägen tillbaka på detta område, kommer människan alltmer att genomträngas av ahrimanska makter redan genom språket.
[17]
Med denna känsla inför språket måste vi närma oss apokalypsen. Först då kommer i sin fulla storhet och kraft det som ställs framför vår själ i apokalypsen att framträda. Ty vad vill apokalypsens författare? Han vill detsamma som alla som med rätt talar om Kristus ur insiktens grund.
Johannes vill ställa Kristus inför mänskligheten. Han gör uppmärksam på att Kristus är där. Han inleder apokalypsen med att Kristus är där. Ty tar man apokalypsens första ord och översätter dem meningsmässigt till vårt språk, så betyder de inget annat än: Se Jesu Kristi uppenbarelse! Se, jag vill visa dig denna Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud har givit!
Först pekar alltså apokalypsens författare, på sitt sätt – det vill säga apokalyptiskt – på att Kristus vill framträda inför mänskligheten. Men han gör samtidigt uppmärksam på att han inte endast vill berätta om uppenbarelsen, om Jesu Kristi imagination, som förutsätter ett seende, utan han vill också göra uppmärksam på att den gudomliga världsmakt som har ställt denna uppenbarelse i världen också uttrycker det som ställts i synlighet genom ord.
[18]
Dessa ord, som kommer från Gud själv, är tolkningen av Jesu Kristi uppenbarelse, och Gud har sänt dem genom en ängel till sin tjänare Johannes. Så måste vi förstå apokalypsens början.
Det talas egentligen om ett dubbelt: om något imaginativt, om en Kristusbild, och om Kristusbudskapet. Och det som i den andra satsen sägs att Johannes bekräftar och betygar är Kristi uppenbarelse och tolkningen av denna uppenbarelse: Kristus i bilden och Kristus i ordet. Kristus i bilden och Kristus i ordet vill apokalypsens författare ställa inför människorna.
Därmed hänvisas vi samtidigt till något som då var fullständigt självklart för människorna, men som i dag helt har gått förlorat. Vi talar i vår fattiga psykologi om sinnesförnimmelse och föreställning. Och för att göra saken så fattig som möjligt låter man sinnesförnimmelsen uppstå genom sinnena och låter människan själv skapa föreställningen i sitt inre. Allt är subjektivt, inget kosmiskt finns kvar. Man gör av en rik värld kantiansk, och man glömmer helt att människan står mitt i världsalltet.
[19]
Det som hos oss har krympt samman till fattig föreställning var det intuitiva elementet i ordet: det andra som Johannes bekräftar, det han vittnar om och meddelar. Det som vi kallar översinnlig varseblivning ställer apokalyptikern fram som Kristi uppenbarelse. Så att vi måste säga:
Se Jesu Kristi uppenbarelse, given av Gud, för att visa hans tjänare vad som skall ske inom kort tid; ordet skall jag senare tolka.
Gud har fört den till ord och sänt den genom sin ängel till sin tjänare Johannes. Denne har bekräftat Guds ord och Jesu Kristi uppenbarelse, som han har sett.
Det som Johannes mottagit från Gud i brevets form och det han har sett, det vill han ge människorna.
[20]
Det är nödvändigt att vi på detta sätt åter går konkret in i kristendomens skrifter. Och det är er uppgift som präster, som vill detta ur hjärtats djupaste och ärligaste impuls, att verka för att konkrethet åter förs in i skrifterna. Ty det är så att människan, när hon läser evangelierna med det språk hon har i dag, i grunden handlar oärligt om hon säger sig förstå dem. Det jag har sagt er står så i början av apokalypsen.
”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse” – så står det i en översättning – ”som Gud har givit honom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske; och han har förklarat den och sänt den genom sin ängel till sin tjänare Johannes.” – Så står det, och detta ordalydande meddelas överallt som apokalypsens text. Men i verkligheten kan ingen föreställa sig något därav. Och så är det med den största delen av evangelierna. Därför att man försöker göra klart för människorna att denna ordalydelse – som inte längre ger något av det ursprungliga – skulle vara något, har så småningom föreställningen uppstått att man över huvud taget inte skall tränga djupare in i evangelierna. Ty hur skulle man göra det? Läser man evangelierna i något modernt språk, så förstår man – om man är ärlig – ingenting längre. Ty det som står där uttrycker ingenting längre. Man måste först återvända till det som ursprungligen fanns där, såsom vi har gjort beträffande de två första satserna och såsom vi kommer att göra vidare.
[21]
Man säger också att man för vissa partier i evangelierna måste gå tillbaka till grekiskan. Nåväl, jag hyser all vederbörlig respekt för vår tids grekiskkunniga, som redligt bemödar sig att förstå grekiskan. Men sanningen är att i dag ingen människa längre förstår grekiska på rätt sätt, därför att vi över huvud taget inte längre har i oss det som greken hade i sig när han talade eller lyssnade. När vi lyssnar eller talar är vi i grunden som mjölsäckar. Vi förblir inombords lika stilla som mjölet i säcken när den är ordentligt försluten. Så var det inte för greken. Hos greken vibrerade medvetandet när han lyssnade; han blev inombords levande, och ur denna levande upplevelse talade han. De ord han hörde och de han talade var för honom ännu levande kroppar. De var levande för honom. Ännu mer gäller detta de orientaliska folken. De är visserligen i dag i dekadens, men de är inte som den europeiske människan, som inte längre kan uppfatta något levande inombords när hon talar eller lyssnar. Lyssna bara på en orientalisk människa, till exempel hos Rabindranath Tagore, och lägg märke till hur även i mindre betydande exempel detta inre vävande och levande träder fram som lever i språket.
[22]
I dag menar man till och med att man behärskar språket genom att ta ett lexikon där det engelska ordet står på ena sidan och det tyska på den andra. I fullständig inre stillhet placerar människorna de tyska orden där de engelska står. De har ingen aning om att de där stiger över en avgrund, att de träder in i en helt annan värld, och att det som lever i språket verkligen måste behandlas som något gudomligt.
Detta måste åter bli medvetet för människan. Då kommer hon inombords att ställa kravet att återvända till det som svänger fram ur sådana gamla meddelanden som till exempel apokalypsen, som för vår själ frammanar Jesu Kristi uppenbarelse. Den kommer då att stå framför oss som en mäktig uppenbarelse, såsom om hela molnelementet plötsligt koncentrerades och gav oss en underbar härlighet, antog människogestalt och änglagestalt. Som om förflutet, nuvarande och framtid vällde fram ur molnsubstansen och uppenbarade världens andliga substansinnehåll som innesluter människan, så är Jesu Kristi uppenbarelse ställd framför oss.
[23]
Uppenbarelsen står först så framför oss att vi förstummas inför den, att vi blir ett med världen och upphör att vara till för vårt medvetande. Vi står inför uppenbarelsen så att endast uppenbarelsen finns där och vi själva förintas. Därefter varseblir vi bakom uppenbarelsen den uppenbarande Guden, Fadern, som har givit uppenbarelsen: bakom uppenbarelsen håller han det inspirerande ordet. Ordet, som är tolkningen av uppenbarelsen, är hans hemlighet. Men tiden är inne då denna hemlighet ges av Gud till en ängel, som bär den som Guds brev ned till människorna, på den väg på vilken inspirationen kommer från Gud till människorna. När människan har förstummats, försvunnit, uppgått i uppenbarelsen och börjar inte bara vara i sig själv utan inombords tar emot det gudomliga brevet – som hon först måste bryta dess sju sigill – när hon tar emot det som ett av Gud med sju sigill förslutet brev, då blir hon själv det som står i brevet. Då kommer hon dit att se som sin egen jag-väsenhet det som står i brevet. Då står hon med de gudomliga idéerna, med det gudomliga begreppet, med den andliga föreställningen inför uppenbarelsen.
Om ni föreställer er prästen Johannes så: Jesu Kristi uppenbarelse framför sig, sig själv uppgående i självutplåning inför den; om ni ser honom ta emot från änglarna Guds sju gånger förseglade brev; och om ni ser hur beslutet växer fram att själv bryta sigillen och meddela mänskligheten brevets innehåll – då har ni den bild, den imagination, som står vid apokalypsens utgångspunkt. Ty i det mottagna måste vi tolka ordet så som jag har beskrivit det i imaginationen. Det är detta apokalypsens författare vill säga. Därför säger han: Salig är den som läser och hör makrokosmos ord och tar upp och bevarar i sig det som är skrivet i boken – om människan förstår det – ty tiden är kommen.
[24]
Den är kommen. Det är ingen godtycklighet, det ligger i den kristna förnyelsegemenskapens karma, att vi just nu i detta sammanhang samtalar om apokalypsen.
Fortsättning i morgon.
Lämna ett svar