Rudolf Steiner, Dornach September 1924
Nionde föredraget
[1]
Mina kära vänner! Nu när vi har samlat ett antal element för att kunna tränga bakom Apokalypsens väsen, skall vi rikta blicken mot Apokalypsen själv, och därvid ordna saken så att vi börjar med några frågor som hänför sig till slutet, till målet för det som apokalyptikern skådar och som han vill meddela mänskligheten. Senare kommer det att visa sig varför denna komposition av betraktelsen har valts.
[2]
Om vi först ser på det som apokalyptikern ger oss, så är det, kan man säga, ett meddelande till människorna, en uppenbarelse för människorna – men en uppenbarelse som i väsentliga avseenden skiljer sig från det som framträder när andra, icke ur klarsynen framvuxna meddelanden ges till mänskligheten. Apokalyptikern hänvisar därför också till att det var en särskild händelse, en mäktig upplysning, ur vilken han över huvud taget är i stånd att ge sitt meddelande till mänskligheten. Därigenom framträder Apokalypsen i sanning som något som uppträder som en till den kristna utvecklingens fortskridande hörande händelse, som ett därmed sammanhängande faktum.
[3]
Vi kan säga: den stora, allt överragande utgångspunkten för den kristna utvecklingen på jorden, som man tidigare bara kunde blicka mot, som man tidigare bara kunde hoppas på, det är naturligtvis själva Golgatamysteriet. Men därefter följer de enskilda fakta som måste inträffa för att den kristna utvecklingen skall fortlöpa vidare från Golgatamysteriet genom tiderna och evigheterna. En sådan händelse är just den uppenbarelse som sker genom Apokalypsen. Apokalypsens författare är också fullt medveten om att han därigenom inte bara inför det han själv har erfarit i samtidens utveckling och meddelar det till andra, utan att det som ligger i mottagandet och vidareförmedlandet av Apokalypsen är ett faktum.
[4]
Ser ni, det är just det väsentliga i åtskillnaden mellan kristendomen och andra religiösa bekännelser, att man i de gamla religionerna har att göra med läror, medan det i den kristna utvecklingen är handlingen på Golgata som är det väsentliga, och att ytterligare handlingar måste tillkomma detta väsentliga. Därför är det inte av allra första, grundläggande betydelse att människan får evangelierna utlagda för sig, utan det väsentliga är att ett verkligt samband med Golgatamysteriet söks genom kristendomen. Under intellektualismens inflytande har kristendomen i nyare tid själv antagit intellektualistiska former. Och så kunde man säga att till och med något sådant kunde uppstå som det berömda yttrandet: Jesus hör inte hemma i evangelierna. – Det skulle ungefär betyda att man kan acceptera evangeliernas innehåll som läror, men den bakomstående läraren behövde man inte ta hänsyn till; han skulle inte komma i fråga. Endast Fadern, sägs det, hör hemma i evangelierna. – Det är som om det vid Golgatamysteriet i väsentlig mening bara skulle handla om att Kristus Jesus uppträdde och gav en lära om Fadern. – Men detta är inte det väsentliga. Det väsentliga är att handlingen på Golgata har utförts, att Kristus Jesus har levt på jorden och utfört handlingen på Golgata. Och läran är bara det accessoriska, det tillfälliga. Till detta måste kristendomen åter kämpa sig fram – både att erkänna det och att genomföra det.
[5]
Och så är apokalyptikern medveten om, när han tar emot uppenbarelsen, att denna handling har skett och att denna handling genom honom verkar vidare. Det är detta som är avgörande för honom. – Vad sker då fortlöpande? Formellt betraktat lever människan, särskilt om vi ser på hennes nuvarande tillstånd, så att hon under dagen bär sina fyra ”kläder” – den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget – förenade med en viss normalitet. I sömntillståndet befinner sig astralkroppen och jaget utanför den fysiska och eteriska kroppen; de befinner sig i det andliga område av den jordiska omgivningen som ligger bakom de sinnliga-fysiska företeelserna. De är för människan idag till en början inte inställda på varseblivbarhet; det blir de först genom initiation. Människan lever ett dunkelt tillstånd i sömnen, varav hon vid uppvaknandet bara har en allmän känsla, eller så ser hon drömmar som på det ofta beskrivna sättet dyker upp ur sömnen.
Vi har alltså på ena sidan i den andliga världen astralkroppen och jaget hos människan, och dessa står egentligen så i denna värld att de till en början inte kan få några intryck, inga omedelbara intryck av Kristus och hans väsen. Om vi alltså inte tänker oss något annat än det som jag nu har nämnt, så skulle jaget och astralkroppen varje natt gå in i den andliga världen och där inte ha något omedelbart samband med Kristus; de skulle på morgonen återvända till det jordiskt-fysiska, och – eftersom Golgatamysteriet under jordens evolution redan har ägt rum – genast få ett intryck av Kristus, eftersom Kristus är närvarande i jordens aura. Men detta intryck skulle förbli dunkelt. Precis som de nattliga intrycken annars förblir dunkla för dagen, så skulle detta intryck – att Kristus bor i det som ligger där som fysisk och eterisk kropp under sömnen – bara kunna uppfattas på samma sätt som sömntillståndet uppfattas av den uppvaknande, och det skulle inte kunna finnas någon tydlig, klar upplevelse av Kristus.
[6]
Vi föreställer oss att det omedelbart efter att Golgatamysteriet hade fullbordats på jorden fanns människor som ännu hade upplevt saken och som, utifrån de omedelbara intryck de själva hade haft, i sin tur kunde överföra de omedelbara varseblivningsintrycken av Golgatamysteriet till andra. Kristus tog ju också sina lärjungar i esoterisk skolning efter sin uppståndelse; han gav dem många betydelsefulla läror. Allt detta fortplantade sig till en början under de första årtiondena efter att Golgatamysteriet hade fullbordats. Detta måste emellertid en gång ta slut. Och vi ser ju också hur det i vissa kretsar gradvis sinade. Man kan verkligen säga att det i de skrifter som har blivit utpekade som gnostiska och i andra äldre framställningar av de gamla kyrkofäderna – som ännu var lärjungar till apostlarna eller till apostlarnas lärjungar – fanns mäktiga esoteriska läror om kristendomen, vilka sedan utrotades av kyrkan, eftersom kyrkan ville bli av med det som alltid var förbundet med dessa läror: det kosmiska. Det har förstörts oerhört betydelsefulla ting av kyrkan. De har förstörts, men läsningen i akashakrönikan kommer att återställa dem in i minsta i-prick, när tiden är inne att återställa dem.
[7]
För den yttre historiska utvecklingen skulle det ändå ha sinat, det som fanns av stora intryck, men i det ögonblick då detta sinande hotade, fanns just Apokalypsen där. Och om Apokalypsen tas emot på rätt sätt – ett prov på detta gavs ju redan, skulle jag vilja säga, i det andra stadiet av tiden efter Golgatamysteriet av olika människor – om Apokalypsen, denna grandiosa bild, denna profetiska bild av evolutionen, tas emot på rätt sätt, det vill säga om den tas upp i astralkroppen och särskilt i jagorganisationen, då bär jaget och astralkroppen under sömntillståndet med sig en sådan uppenbarelse – som ju, såsom jag sade redan i första timmen, kommer direkt från den andliga världen själv, som egentligen är en sorts brev, en omedelbar verbal uppenbarelse från den andliga världen, förbunden med visioner – då bär jaget och astralkroppen under sömntillståndet ut en sådan uppenbarelse i jordens auravärld.
Och detta, mina kära vänner, betyder att innehållet gradvis, från alla dem som hade tagit upp Apokalypsen med inre förståelse, grävdes in i eteriska jordaura. Så att man kan säga: grundtonen inom jordaura ges av Kristi närvaro, som vidareverkar i jordaura.
[8]
Denna Kristusimpuls influerar varje natt, när astralkroppen och jaget är utanför den fysiska och eteriska kroppen, till en början på ett djupt sätt människans eterkropp. Men människan är för det mesta inte i stånd, när hon på morgonen med sitt jag och sin astralkropp återvänder in i den fysiska kroppen, att återfinna det som där finns som Kristusimpuls i eterkroppen.
[9]
I det fortsatta, genom att Johannes-lärjungarna tar upp innehållet i Apokalypsen, graveras ordens mening in i jordaurets eter. Och då verkar, från insomnandet till uppvaknandet, på människans eterkropp det som är inristat i jordaura, det som redan har inristats genom de stora, betydelsefulla intryck som författaren – eller bättre sagt mottagaren – av Apokalypsen själv har fått av de gudomligt-andliga väsendena. Detta betyder att de människor som har en dragning till Golgatamysteriet, i sina sömntillstånd kan utsätta sin eterkropp för Apokalypsens innehåll. Det är en verklig sak. Genom en riktig Kristus-sinnelag kan man framkalla ett sådant sömntillstånd att det som genom Apokalypsens innehåll har verkats i jordaurets eter, det som ligger i Kristi inträde i jordens evolution, så att säga graveras in i människans eterkropp. Det är den verkliga processen. Det är detta som föreligger som Apokalypsens fortgående handling.
[10]
Man kan i det prästerliga arbetet lugnt säga till den som är anförtrodd åt en i själavården: Genom Golgatamysteriet har Kristus trätt in i jordens evolution. Han har till en början, för att förbereda människorna, verkat det som ges i evangelierna, för att människorna i sin astralkropp och i sitt jag – man måste klä detta i den terminologi som är användbar för de bekännande – skall kunna ta upp evangeliernas innehåll och därigenom bli preparerade att vid uppvaknandet ta emot Kristusimpulsen i sin eterkropp. – Men genom att apokalyptikern är insatt i den framväxande kristendomen, blir det honom möjligt att det han i konkret form beskriver, det som i kristendomens evolution genom de olika epokerna fram till framtidstiderna finns, inlemmas i människans eterkropp.
[11]
Se, därmed har vi något i jordens evolution som är väsentligt nytt jämfört med de gamla mysterielärorna. För vad förmedlade de gamla mysterierna egentligen till den invigde? De förmedlade honom det som man kan skåda, när man överblickar det som så att säga från evighet är anlagt i världen i dess andliga väsen, när man inom det yttre fysiska verkandet finner den gudomliga väsenhet som från evighet verkar i sina banor. Den invigde i de gamla mysterierna gjorde inte anspråk på att ta upp något annat i sin eterkropp än det som man just får genom initiationens resultat.
[12]
Den kristne invigde stannar inte vid detta. Han vill ta upp i sin eterkropp allt det som först under tidernas lopp har trätt in i jordens utveckling – allt som hänger samman med Golgatamysteriet och med Kristus. Så att det i sanning för kristenheten ligger en begynnande initiation i Apokalypsens uppenbarelse. Denna uppenbarelse är en sorts begynnande initiation, inte av den enskilde, men en begynnande initiation för hela kristenheten; och den enskilde kan förbereda sig så att han kan delta i den.
[13]
Men därmed, kan man säga, är vägen först öppnad för att komma bortom natur–Fader-principen. I grund och botten är all gammal initiation till formen en Fader-initiation. Man sökte naturen och anden i naturen och kunde vara tillfreds därmed. För människan stod själv inom denna naturvärld. Nu har Kristus varit på jorden. Nu förblir han där. Han har utfört sin handling på Golgata och förblir nu där. Det som har skett genom Golgatamysteriet kan man inte ta upp i sig genom blott den gamla initiationens väg, utan man måste höja sig till en andevärld som inte är densamma som den som strömmade genom de gamla mysterierna. Det som strömmade genom de gamla mysterierna hoppades bara på att Golgatamysteriet en gång också skulle strömma genom de nya mysterierna. Men nu förbinder sig människan inte längre med anden genom naturen, utan omedelbart genom Kristus. Den gamle invigde tog alltid omvägen genom naturen. Den nye invigde – detta var visserligen inte under det allra första århundradet, men särskilt under de senare århundradena efter Golgatamysteriet uppfattningen hos många halv- eller delvis invigda – den nye invigde förbinder sig med världens andeväsen genom det som genom Kristus har influtit i världen och genom det som bygger på Kristus. Så betraktade en sådan invigd då Apokalypsen. Han betraktade den som något om vilket han sade: Naturen är den ena vägen in i den andliga världen; det som genom Apokalypsen har uppenbarats i storslagen kunskap är den andra vägen in i den andliga världen. Det är både bestörtande och saliggörande när man i andlig forskning ständigt stöter på människor – inte i det allra första kristna århundradet, men i de något senare, från 200- till 600-talet – som till exempel säger: Naturen är stor – de menade det som man i forntiden kände som natur – men det som genom apokalyptikern eller apokalyptikerna har uppenbarats ur det översinnliga är lika stort eller större; ty naturen leder till Fadern, men det som genom apokalyptikerna öppnas leder genom Sonen till Anden. – En väg till det rena, omedelbara andliga sökte man då genom Apokalypsen.
[14]
Men därmed var samtidigt antytt den verkliga förändring som i mänsklighetens utvecklingsförlopp måste inträda och kommer att inträda, när människorna gör sig värdiga till det. I forna tider kände man starkt att människan härstammar från den andliga världen, men att hon har en utveckling som starkt binder henne till det som möter henne i den fysiskt-sinnliga världen. Man kände starkt denna förbindelse med den fysiskt-sinnliga världen och var av uppfattningen att människan just därigenom hade blivit ett syndigt, ett syndafullt väsen, att hon förband sig med jordens materia. Nu skulle i motsats härtill en annan tid förberedas, och den förutses och förkunnas av apokalyptikern. Bilden, den rätta imaginationen för detta, sökte han för att ställa det som ligger bakom denna hemlighet inför själarna i imaginativa bilder. Och så förnyar han, sammanfattar han en föreställning som var allmänt förekommande inom den hebreiska hemlighetsläran.
I den hebreiska hemlighetsläran visar man följande: Själarnas ursprung är den andliga världen. Dessa själar, som kommer ur den andliga världen, klär sig i det som kommer från jorden; och när själarna, för de allra yttersta andliga verksamheterna, bygger sig hus, uppstår städer. Men när de omsluter de inre verksamheterna hos den mänskliga själen, uppstår den mänskliga kroppen av jordens byggstenar. Begreppet att bygga yttre boningar flöt samman med begreppet att bygga den egna kroppen. Och detta var en vacker, en underbart vacker bild, eftersom det sakligt är berättigat att betrakta ett hus som det i vilket så att säga utbredningen och fortsättningen av handlingar och själsprocesser, själsfunktioner, finner sin hölje, och att man i det yttre huset såg detta hölje. Man hade denna sköna föreställning: När jag bygger ett hus av jordens materia för mitt yttre handlande, så är husmuren, hela huset, ett hölje för det jag gör. Detta är bara en utvidgad, jag skulle vilja säga en förhårdnad, sklerotiserad fortsättning av det som människan byggde sig som sitt första hus, ty som första hus bygger människan ett hus för själens inre verksamheter, och det är hennes kropp. Och när hon nu har sin kropp som hus, så bygger hon sig ett andra hus, som då byggs av jordens ingredienser. Det var en helt gängse föreställning att man verkligen betraktade kroppen som ett hus och detta hus som det hölje som människan ikläder sig här i den fysiska jordevärlden. Därför betraktade man det som utgår ur själabildandet som ett människornas husbyggande.
[15]
I äldre tider var människan verkligen också utåt starkt sammansmält med det som var hennes hus och liknande. Vi vill rita det: Här (tavlan, nedre högra hörnet) har hon sin kropp med huden. Och om hon nu under sitt livs förlopp skulle få ännu en annan hud för själens yttre verksamhet, så vore det som ett tält – bara det att tältet inte växer av sig självt, utan människan gör det åt sig själv.
[16]
Nu betraktade man just i den hebreiska hemlighetsläran detta sammanflöde i behärskandet av det jordiska och i upptagandet av de jordiska ingredienserna i den mänskliga utvecklingen på ett helt bestämt sätt. Se, i fråga om det fysiska medger man: jorden är så beskaffad att den har en nordpol, att kylan där så att säga samlas; och man kan yttre, fysiskt-geografiskt ur jordens natur beskriva denna nordpol och betrakta den som något väsentligt för jorden. Den hebreiska hemlighetsläran gjorde detsamma med det som finns av själslig verksamhet i jordens krafter och såg nu – i analogi med en geografisk nordpol – den pol på jorden där allt kulturellt flödar samman, där alltså samlingen av de fullkomligaste husen finns, och detta såg man i Jerusalem, i den helt konkreta staden Jerusalem. Detta var polen för koncentrationen av den yttre kulturen kring människosjälen, och kröningen av denna stad var Salomos tempel.
[17]
Nu kände man att detta var uttömt i jordens evolution. De som förstod något av den hebreiska hemlighetsläran såg i det som följde på Golgatamysteriet, i Jerusalems förstörelse, inte en yttre händelse som åstadkommits av romarna. Romarna var bara redskap för de andliga makter som utförde det som helt och hållet låg i de andliga makternas plan. Ty så föreställde man sig det: detta gamla sätt att ur jorden söka ingredienserna för att bygga människokroppen som hus är uttömt. I och med att Jerusalem har nått sin storhet är allt det uttömt som från jorden kunde användas som substans, som materialitet, för att bygga människokroppen som hus.
[18]
Översatt till det kristna betyder denna hebreiska hemlighetslära: Om Golgatamysteriet inte hade inträffat, så skulle Jerusalems förstörelse ändå ha kommit. Men då skulle det inte ha lagts in i detta undergångsförlopp av det jordiskt byggande människoväsendet det som kan bli till en nygestaltning. Så att säga fröet till en fullständig nygestaltning har lagts in i det Jerusalem som var bestämt till undergång. Moder Jord dör i Jerusalem. Dotter Jord lever i förväntan på ett annat frö. Där byggs inte längre kropparna och husen i det gamla Jerusalem genom att man drar till sig ingredienserna ur jorden – det Jerusalem som stod som kröningen av det som sker på jorden – utan jorden reser sig som en andlig pol till det gamla Jerusalem. Man kommer inte längre att kunna åstadkomma något sådant som det gamla Jerusalem ur jordens ingredienser. I stället inträder den andra tiden, som i sitt frö anlades genom Golgatamysteriet. Människorna får nu uppifrån det som omsluter deras inre (tavla 7), mer utifrån. Den nya staden sänker sig ner uppifrån och utgjuter sig över jorden: det nya Jerusalem. Det gamla Jerusalem var av jorden och dess ämnen, det nya Jerusalem är av himlen och dess andliga ingredienser.
[19]
Ni kommer till en början att finna en sådan föreställning märklig i förhållande till allt det som tänks i vår tid och som ni just har kunnat lära er av det som tänks i vår tid. Hur föreställer man sig då i vår tid anatomiskt-fysiologiskt människan i hennes utveckling? Hon äter, hon får näringsämnen i magen, hon smälter dem, kastar ut vissa ämnen och ersätter det som måste ersättas genom de ämnen hon tar upp.
[20]
Men så är det inte. Människan är ett tregrenat väsen: hon är nerv–sinne-människa, hon är rytmisk människa och hon är ämnesomsättnings–lemmamänniska. I den egentliga ämnesomsättnings–lemmamänniskan går det substantiellt inte in något av det som finns i näringsmedlen, utan allt detta tas upp av nerv–sinne-människan. Nerv–sinne-människan tar upp det som behövs av salter och av sådana ämnen som alltid är fint fördelade i luft och ljus, och leder detta till ämnesomsättnings–lemmamänniskan. Ämnesomsättnings–lemmamänniskan närs helt och hållet uppifrån. Det är inte sant att hon får sina substanser ur den fysiska näringen. Om något substantiellt från jorden kommer in i ämnesomsättnings–lemmamänniskan, då är sjukdomen redan där. Allt som tas upp genom näringen och smälts försörjer endast nerv–sinne-människans organ. Just huvudet är det som substantiellt bildas från jorden. Däremot är ämnesomsättnings–lemmamänniskans organ bildade från himlen. Det som finns i den rytmiska människan har en utjämnande betydelse åt båda hållen. Människan äter inte luftens syre, hon andas in det. Det är ett grövre sätt på vilket människan genom sitt nerv–sinne-system tar upp substantiellt, än det som gäller för ämnesomsättnings–lemmamänniskan. En oerhört förfinad andning är det genom vilken människan tar upp det hon behöver för ämnesomsättnings–lemmamänniskan. Andningen är i jämförelse något grövre. Och det som människan gör med syret – att bilda kolsyra – är åter något finare i jämförelse med det som sker för att de näringsmedel som går genom magen skall kunna försörja huvudet. Övergången ligger i den rytmiska människan.
[21]
Detta är sanningen om den mänskliga organismens uppbyggnad och dess processer. Det som idag lärs i anatomi och fysiologi är inför sanningens anlete bara nonsens, framkallat av den materialistiska åskådningen. I samma ögonblick som man vet något sådant, vet man att inte bara det som bygger upp människokroppen kommer nerifrån, från jordens växt-, mineral- och djurriken, utan att just det som när de ofta som de grövsta betraktade organen är det som kommer uppifrån. Då kan man framför allt klart föreställa sig att det fanns ett slags överskott i näringen nerifrån fram till den tid då Jerusalem gick under. Därefter börjar det som kommer uppifrån verkligen gradvis bli det viktiga med Golgatamysteriet.
[22]
Även om människorna i nämnd mening har vänt dessa fakta upp och ner, fullbordas utvecklingen idag först så att i många avseenden näringen uppifrån ersätter den gamla näringen nerifrån som det väsentliga. Därigenom ombildas också människan. Vårt huvud liknar inte längre de gamlas huvuden. De gamlas huvuden var snarare så formade att de hade en något mer tillbakadragen panna (se bild). Den moderna människans panna skjuter fram, det yttre hjärnpartiet har blivit viktigare. Detta är redan omgestaltningen, ty just det som blir viktigare där i hjärnan liknar matsmältningsorganen mer än det som ligger under. Den perifera hjärnan blir mer lik människans matsmältningsorgan än de fina vävnaderna i mellanhjärnan, det vill säga sinnesnervens fortsättning längre in mot huvudets mitt. Ty just det som är ämnesomsättningsorgan närs uppifrån.
[23]
Dessa ting kan man verkligen se in i ända ner i detaljerna, om man har viljan att tala om vissa saker så som apokalyptikern säger: Här är vishet. – Men i vår vanliga kunskap, som idag lever och verkar bland människorna, finns inte vishet utan mörker. Det som man idag kallar vetenskapens resultat är helt och hållet resultat av Kali Yuga, av den yttersta förmörkelsen av den mänskliga mentaliteten. Man borde betrakta detta som en hemlighet och inte bära ut det på gatan, ty det esoteriska består just i att det förblir inom en viss krets.
[24]
Se, detta har redan börjat sedan Golgatamysteriet: detta framväxande av det nya Jerusalem. Människan kommer, när hennes jordetid är helt fullbordad, att ha kommit dit att hon inte bara genom sina sinnen bearbetar himmelssubstansen in i sin egen kropp, utan att hon genom det man kallar andlig kunskap och konst också utsträcker denna himmelssubstans till det som då kommer att vara den yttre staden, till kroppens fortsättning i den mening som jag har utvecklat. Det gamla Jerusalem var byggt nerifrån och upp, det nya Jerusalem kommer helt verkligt att vara byggt uppifrån och ner. Detta är det väldiga perspektiv som har uppgått ur en vision, ur en överkolossal vision hos apokalyptikern. För honom går detta väldiga upp: allt som människorna har kunnat bygga stiger ur jordens grund uppåt, och detta koncentrerades i det gamla Jerusalem. Detta har nu nått sitt slut. Han såg detta uppstigande och detta bortsmältande i det gamla Jerusalem, och han såg människostaden i det nya Jerusalem komma ner uppifrån, från de andliga världarna.
[25]
Detta är målpunkt, den yttersta tendensen i Apokalypsens uppenbarelse. Den innehåller verkliga kristna mänsklighetsvägar och kristna mänsklighetsmål. När vi bemödar oss om att förstå den, stöter vi i Apokalypsen på en viss egendomlighet som många människor anar men inte helt kan genomskåda. Den som allvarligt bemödar sig om att förstå Apokalypsen kan inte annat än säga till sig själv: Ja, hur gör jag detta, hur kommer jag in i en sådan föreställning som den om det gamla och det nya Jerusalem? Vad gör jag för att komma in i den? Jag kan ju inte bara fortsätta att tala omkring dessa bilder som till en början inte har något innehåll för mig, jag måste ju komma in i innehållet. – För att komma in i innehållet behöver man en kosmologi och en människouppfattning som bara kan ges genom en ny världsåskådning såsom antroposofin, genom ett verkligt skådande av den andliga världen. Man kommer genom Apokalypsen till antroposofin, eftersom man behöver antroposofins medel för att förstå Apokalypsen, eftersom man märker: Johannes har fått Apokalypsen ur de regioner där antroposofin var innan den kom till människorna.
[26]
Om man ärligt och allvarligt vill förstå Apokalypsen, måste man förstå den antroposofiskt. Just vid något sådant som slutmålet, det nya Jerusalem, märker man detta allra starkast. Ni behöver bara inte känna hemligheterna om människans uppbyggnad uppifrån och nerifrån som enbart en yttre vetenskap, då kan ni utvidga dessa föreställningar till hela den verksamhet som människorna utför på jorden, som också är riktad nerifrån och upp och som förvandlas till en från uppifrån och neråt gående verksamhet. Det gamla Jerusalems byggande kommer att förvandlas till det nya Jerusalems andebyggande, som kommer att byggas uppifrån och ner. Och människorna skall växa in i det som byggs andligt; de skall inte bara i symbolisk-teoretisk-bildlig mening se Apokalypsen, såsom bibeluttolkarna gör, utan så att anden för oss blir lika verklig som det materiella-fysiska har varit verkligt genom årtusenden.*
[27]
Detta är det som måste fasthållas: Apokalypsen innehåller inte bilder, utan hänvisningar till helt konkreta fakta, till det som kommer att ske – inte bara till sådant som vill antyda skeendet i bilder. Det är det väsentliga. Så måste vi känna oss in i, finna oss in i Apokalypsen. Mer om detta i morgon.
Lämna ett svar