Steiner, 10 september 1924
Sjätte föredraget
[1]
När någon hade blivit invigd i de gamla mysterierna bestod det första han skulle erfara i att hans sinne, hela hans mänskliga själsförfattning, riktades mot betydelsen av världskulturens utveckling sådan den förlöper i sju-talets cykel. Och vi ser ju tydligt hur detta efterverkar i Uppenbarelseboken, det som just framgår ur de gamla mysteriernas invigningsprincip. Uppenbarelseboken genomdras av detta sjutal på det mest mångskiftande sätt, både i sin uppbyggnad, i sin komposition och i sitt innehåll. Det handlar nämligen om att det som då förbands med detta sjutal inte förbands med det på ett yttre sätt, såsom man vanligen föreställer sig det i dag, utan att man invigde den berörde i talens verkan och vävande överhuvudtaget.
[2]
Här vill jag nu, mina kära vänner, göra er uppmärksamma på något som jag har utvecklat i ett helt annat sammanhang, nämligen i kursen i språkvetenskap. Där var jag tvungen att visa hur ett upplevande i ljuden är möjligt, men hur mänskligheten i dag faktiskt har förlorat detta upplevande i ljudet. Ni behöver bara föreställa er hur det i ljudet finns element av det gestaltande och väsensskapande ordet, och hur genom upplevelsen av dessa ljud den mest mångskiftande, ja den mest underbara världsinhåll kan formas genom kombinationen av de ungefär trettiotvå ljudelementen. Försätt er en gång i en sådan tid — och det har ju funnits tider då detta ännu var en verklighet för mänskligheten — försätt er i en tid som levde helt levande i dessa ljudelement och helt levande kände det underbara i att ur upplevelsen av dessa trettiotvå ljudelement kunna gestalta en värld. Man upplevde verkligen i språkets formande, i ordets bildande gestaltning, ett andligt vävande som man deltog i genom talet. Man upplevde att gudar lever i ljuden.
[3]
Om ni tar dessa trettiotvå ljud, så kan ni lätt räkna ut att ungefär tjugofyra faller på konsonanterna och ungefär sju på vokalerna — naturligtvis är detta alltid approximativt — och ni kan nu, i Johannes-evangeliets inlednings ord: »I begynnelsen var Ordet«, låta ett ljus falla över den bild som också kan tänkas som en apokalyptisk bild: Alfa och Omega omgivna av de sju änglarna — vokalerna — och av de tjugofyra äldste — konsonanterna. Och så upplevde man också att världsalltets hemlighet helt och fullt vävde och levde i det — med den betydelse jag redan har utvecklat — som man intonerade i kultens heliga språk. Och man kände i kultens celebrerande den mäktiga närvaron av det som av världsinhållet var närvarande i denna symboliska bild.
[4]
Överhuvudtaget måste mänskligheten åter känna var mysteriernas visdom sökte gudarna. De söktes inte i något så avlägset, transcendent, som man föreställer sig det i dag. Man sökte deras förkroppsligande i något sådant som ljuden; och när man talade om »världsordet«, då talade man just om det som verkligen väver genom världen och som människan genom sitt språk deltar i.
[5]
På samma sätt är det med talen. I dag har vi en genom och genom abstrakt föreställning om talen, jämfört med den föreställningsart som ännu råder i Uppenbarelseboken. Går man tillbaka till de första kristna århundradena finner man att det då hos vissa människor fanns en viss förståelse för något sådant som Uppenbarelseboken, därför att talens hemlighet ännu kändes, därför att detta egendomliga förhållande i en talrads uppbyggnad ännu upplevdes. Man uppfattade alls inte talraden som ett sammanfogande av ett till ett, såsom i dag, utan man upplevde vad som ligger i trean, i fyran; man upplevde treans slutna väsen, fyrans öppna väsen, femmans människonära väsen. I själva talet kände man något gudomligt, på samma sätt som man fann något gudomligt i bokstäverna och ljuden.
[6]
Och när människan i de gamla mysterierna hade kommit så långt att hon invigdes i detta talens mysterium, då var det hennes plikt att tänka, känna och uppleva i dessa talhemligheters lopp. Tänk vad detta innebär. Vi har i musiken sju toner; oktaven, den åttonde, är ju som den första. Vi har i regnbågen sju färger. Vi har även på andra områden i naturen sjutalet. Föreställ er, mina kära vänner, att naturen skulle få för sig att i regnbågen ordna färgerna på ett annat sätt; hela världsalltet skulle falla sönder. Eller om man i tonskalan gjorde en annan indelning av tonerna — musiken skulle bli outhärdlig.
[7]
På att det även i människosjälens väsen finns en riktig lagbundenhet, liksom i naturens eget förlopp, uppmärksammades den invigde, och att han efter sin invigning inte längre fick kasta sina tankar hit och dit godtyckligt, utan var förpliktad att innerligt tänka i talet, innerligt uppleva talens hemlighet, sådan den väver och lever i alla väsen och skeenden, på samma sätt som talet lever i naturen.
[8]
Men Uppenbarelseboken är nu skriven i en tid då ett sådant inplaceras av människan i sjutalets, tolvets, tjugofyrans eller treans kosmiska hemlighet hade absolut giltighet. Sedan början av vårt medvetandesjälsålder, alltså sedan första tredjedelen av 1400-talet, gör sig åter gällande det som fanns före sjutalets strikta giltighet, och det uppstår gradvis förskjutningar i sjutalet. Vi befinner oss inte längre i den lyckliga situationen att uppleva en evolution som exakt förlöper i sjutal. Vi befinner oss redan i ett utvecklingsstadium av jorden där det i förhållande till talens hemligheter börjar uppträda oregelbundenheter, så att talens hemligheter har fått en ny betydelse för oss.
[9]
När vi uppbygger oss av talens hemligheter, såsom de lever i ett dokument som Uppenbarelseboken, så är det för oss så att vi genom detta inlevande i ett sådant stoff blir förmögna att även uppfatta med våra sinnen det som alltmer och mer förlöper utanför talens hemligheter. Så kan vi säga: vi lever oss på ett visst sätt ut ur talens hemligheter. Men vi måste tillägna oss dem för att sedan använda dem i de former som numera motsvarar det mänskliga skeendet på jorden, och såsom de ska behandlas av prästerskapet på det religiösa området.
[10]
Med detta som förutsättning kan jag nu tala om vissa företeelser som om de helt och hållet förlöpte i talens hemligheter, ty i viss mening håller världsskeendet ännu långsamt på att träda ut ur talens hemligheter och in i ett världsskeende som visserligen inte längre förlöper i tal. Så tänkte man i de gamla mysterierna: man såg stora cykler som förlöpte i sjutal, och andra, mindre och minsta cykler.
[11]
Så har vi i de sju församlingarna, som samtidigt fanns som konkreta, verkliga bildningar på jorden, sett fortbeståndet av de gamla kulturerna och inträdet av de nya kulturperioderna, men å andra sidan har vi också en mindre cykel som man på ett visst sätt kan lära sig förstå genom Uppenbarelseboken. Hur denna mindre cykel är beskaffad, mina kära vänner, det ska vi nu betrakta.
[12]
Om vi ser tillbaka på den tid då Golgata-mysteriet ägde rum på jorden, möter vi i människans andliga utveckling även ärkeänglaherraväldet Oriphiel, den ärkeängel som framför allt mottar sina impulser från Saturnuskrafterna (tavla 4). Därefter träder vi in i en tidsålder som har ärkeängeln Anael som regent, sedan i Zachariels tidsålder, därefter i Raphaels, sedan i Samaels, Gabriels och slutligen i den nuvarande, Michaels tidsålder.
[13]
Vi har alltså ett första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde tidsålder, så att vi i förhållande till denna mindre cykel befinner oss inom vår femte stora cykel i den sjunde tidsåldern. Vi lever i den tidsålder som man, om man ville skriva med dagens former, skulle kunna kalla: fem/sju — i den femte efteratlantiska kulturperioden, den femte stora cykeln i mänsklighetens utveckling, och i förhållande till en annan indelning — ärkeänglarnas herraväldesepoker — som korsar denna, lever vi i den sjunde cykeln.
[14]
En sjunde cykel, mina kära vänner, betyder ett slutstadium. Den nuvarande föregicks av den sjätte cykeln, Gabriel-cykeln. I en sjätte cykel avgörs alltid mycket; slutet förbereds. Men den sista cykeln som föregick verkar ännu in i denna sjätte cykel. Michael-cykeln började omkring 1879, Gabriel-cykeln omkring 1471. Före denna låg Samaels cykel, den ärkeängel som mottar sina impulser från Mars; det var den femte cykeln.
[15]
Vid den tidpunkt då den femte efteratlantiska tidsåldern börjar, står alltså ärkeängeln för den femte mindre cykeln vid makten. Han inleder dock redan tre till fyra århundraden tidigare, under den femte ärkeängel-cykeln, början av denna femte efteratlantiska cykel. Den lilla cykeln sammanfaller alltså med början av den stora cykeln. Detta betyder inget mindre än att de stora cyklerna åstadkoms av andar ur den mellersta hierarkin. Den tredje hierarkin, till vilken även ärkeänglarna hör, är tjänande led för de högre hierarkierna. Talens lag verkar alltså så att vid början av den femte cykeln sammanfaller den femte ärkeängelns huvudsakliga verksamhetstid med de högre väsenden ur en högre hierarki som likaledes står i femtalet.
[16]
Det är förhållandevis länge sedan man talade om dessa ting, men dock har det talats om dem längre i världen än man vanligen tror. På platser som till exempel skolan i Chartres talades det redan på 1100-talet om dessa hemligheter. Då fanns ännu ett apokalyptiskt språk. Detta är alltid sådant att världsalltet så att säga ses i perspektivet, i talets aspekt.
[17]
När Platon säger: Gud matematiserar, Gud geometriserar, så avses med detta gudomliga geometriserande eller matematiserande inte vår lilla abstrakta geometri eller matematik, utan det djupa upplevande som de gamla hade gentemot former och tal. Det hånas i dag av materialismen, men överallt kan man se att även i det organiska livet råder sjutalets lag. Följ bara exempelvis tidsförloppen vid fjärilars och larvers utveckling eller vid vissa sjukdomars förlopp — överallt finner man sjutalets lag verksam. Att talet är något som följer ur tingens egen natur, det klargjordes för de invigda, och därigenom hänvisades de till att se hur tingen är infogade i världs-sammanhanget.
[18]
Ty hur väcks inte uppmärksamheten, mina kära vänner, när man måste säga sig: den ärkeängel som står i talet fem börjar sin herraväldeperiod i den femte efteratlantiska tidsåldern med krafter som kommer ur Mars. Börjas en tidsålder med Marskrafter — vilket redan antyds i den triviala föreställningen — så ligger det något krigiskt däri.
[19]
Om vi betraktar de på varandra följande kulturperioderna, så är de avgränsade av betydelsefulla händelser. Och om vi ser tillbaka på den betydelsefulla händelse som skiljer den föregående, den atlantiska tidsåldern, från den nuvarande, den efteratlantiska — som i sin femte kulturperiod utgör den femte tidsåldern — så har vi som gräns mellan dessa den istidsperiod som kallas »syndafloden«, Atlantis undergång och framträdandet av nya världsdelar. Vi lever i den femte efteratlantiska perioden; en sjätte och en sjunde kommer att följa. Den katastrof som skiljer oss från nästa stora period — efter den femte kommer den sjätte och sjunde — kommer inte längre att vara ett så yttre naturfenomen som istiden var, och som det som avbildas i berättelserna om syndafloden, utan skiljelinjen mellan den femte och den sjätte perioden kommer mer att visa sig på det moraliska området. Ett allas krig mot alla, som jag redan ofta har pekat på, kommer som en moralisk katastrof att skilja den femte från den sjätte stora jordperioden, om än förenad med naturhändelser, men naturhändelserna kommer att träda mer i bakgrunden.
[20]
Den femte kulturperioden inleddes av det som genom Samael, stridsanden, kom från Mars, i det att stridselement drogs ner från den andliga världen. Och i början av medvetandesjälsåldern ser vi också i vår mindre cykel hur vår femte tidsålder i sig bär något av den föraning, den profetiska föraning, av det som det stora tidsåldern kommer att avslutas med, efter det att den femte har följts av den sjätte och sjunde kulturperioden.
[21]
När man hör de röster som härstammar från människor vid gränsen mellan 1300- och 1400-talet, som ännu visste något om de hemliga skeenden som ligger bakom de uppenbara, finner man redan i denna tid — just i denna Marsherraväldets tid under Samael — antydningar om slutet på vår stora tidsålder, även om de bara består i små vinkar. När man så sätter talet i samband med det som sker, kommer man in i det apokalyptiska tänkandet, då lär man sig så att säga att läsa världsalltet apokalyptiskt, och man kommer överallt att finna att otaliga hemligheter uppenbarar sig när man lär sig betrakta världen på detta apokalyptiska sätt.
[22]
Låt oss nu betrakta hur vår tidsålder står i den lilla Michaelcykeln och i den femte efteratlantiska kulturperioden, i den femte stora jordtidsåldern. Vi vill undersöka vad detta betyder. Vi lever i den femte stora jordtidsåldern, i den efteratlantiska perioden. Denna femte tidsålder är den som i stark mening har lösgjort människan från den gudomliga världen. De atlantiska människorna var ännu helt sådana att de kände sig genomträngda av Gud, egentligen inte kände sig som enskilda människor utan som i ett hölje av gudomen. Gudomen är där, inte den enskilda människan — så kände sig den atlantiska människan.
[23]
Vår tidsålder är i huvudsak till för att ställa människan på egna ben, lösa henne från gudomen, och detta har skett genom fyra kulturperioder, långsamt och gradvis. Det började långsamt i den forntida indiska kulturperioden, som ännu verkligen kunde efterkännas i mysterierna i Efesos. I den forntida indiska perioden kände sig människan ännu nästan helt inom gudomen. Kraftigt lösgjorde hon sig mot den urpersiska perioden. Relativt långt lösgjord är hon i den tredje perioden, så att hon redan upplevde döden som något som närmade sig på avstånd. I den grekisk-latinska kulturperioden upplevs döden så starkt att därifrån härstammar det kända ordet: »Hellre en tiggare i övervärlden än en kung i skuggornas rike.«
[24]
Nu, när den femte efteratlantiska kulturperioden — som jag sade i går — är avsedd att låta människan alltmer och mer ha döden som följeslagare vid sin sida, kommer vi att behöva moralisk kraft för att uthärda denna ständiga närvaro av döden. Då är det viktigt för oss att just i vår omedelbara samtid sammanfaller denna tidsålder, där medvetandesjälen och därmed människans ständiga ledsagande av döden bryter in, och Michaels herraväldestid, denna ärkeänglaherraväldestid som i viss mening innebär ett slags slut, ett slags fullkomningsmål, men dekadens och fullkomning på samma gång.
[25]
Michael, den ande som levde i solen, som var den viktigaste tjänaren åt Kristus-anden i solen, upplevde vid tiden för Golgata-mysteriet detta från den andra sidan. Mänskligheten på jorden upplevde Golgata-mysteriet så att den såg Kristus anlända. Michael och hans skaror, som då ännu var i solen, upplevde det så att de måste ta avsked från Kristus.
[26]
Man måste verkligen låta sin själ påverkas av de båda polerna i denna allt överragande kosmiska händelse: Hosianna på jorden, Kristi ankomst till jorden, och avskedet från Michaels skaror uppe i solen. Detta hör samman.
[27]
Men Michael genomgick just i vår tidsålder en stor metamorfos. Hans regeringsbörjan innebär ett efterföljande av Kristus ned till jorden och kommer i framtiden att innebära ett föregående före Kristi gärningar på jorden. Man kommer åter att lära sig förstå vad det betyder: Michael går före Herren. Såsom man i Gamla testamentet — före Oriphiel fanns ju också en Michael-tid — i Asiens invigningskretsar talade om att Michael går före Jahve, såsom ansiktet går framför människan, så talade man om Michael som Jahves anlete, och så måste vi lära oss att tala om Michael som Kristi anlete. Men det är en annan tidsålder. Vissa ting måste nå sin högsta fullkomning. Ja, vi måste på ett visst sätt lära oss att göra fruktbart något som hittills ännu inte kunnat göras fruktbart.
[28]
Låt oss ta de sju församlingarna i Uppenbarelseboken. Om vi fördelar dem — vilket vi också kan göra — på ärkeänglarnas herraväldestider, och om vi tar den första perioden, som löpte parallellt med Kristus-händelsen och kristendomens uppkomst och ännu varade när Uppenbarelseboken skrevs, då representeras den av församlingen i Efesos. Vi kan också enligt Uppenbarelseboken se i denna Efesos-församling den som var förbunden med kristendomen i den första kärleken. Allt detta måste dock förstås ur talens hemlighet.
[29]
Därefter finner vi Anaels tidsålder, som drar sina krafter från Venus. I denna tidsålder finner vi de stora kärleksgärningar som utfördes för kristendomens utbredning, otaliga kärleksgärningar, i synnerhet de som ännu lever i spåren av de irländska munkar som spred kristendomen i Europa. Men vi finner också i kristendomens övriga liv kärleken som det dominerande under Anaels herravälde.
[30]
Därefter följer Zachariels herravälde, som drar sina krafter från Jupiter, i första hand visdomskrafter, krafter som dock i denna tidsålder kunde förstås i ringa grad. Och i stället för ett egentligt Jupiter-herravälde börjar redan då ärkeänglaherraväldet dra sig mer tillbaka. Mänskligheten når så att säga inte längre upp till Jupiter-regionen och förnekar Jupiter-anden. Det betydelsefulla, för mänsklighetens utveckling till en början mycket borttagande åttonde konciliet i Konstantinopel, som uteslöt trikotomin, faller i denna tid.
[31]
Sedan kommer den tidsålder där något är verksamt som i den yttre historien föga uppmärksammas. När Zachariels tidsålder är förbi är mänskligheten i grunden själsligt sjuk. Den är djupt sjuk, och sjukdomsämnen sprider sig från öst till väst, fruktansvärda sjukdomsämnen, som blir farliga för kristendomen eftersom de härrör från materialismen; ty det är denna som trängde in i kristendomen. Och eftersom Jupiter-visdomens period var avslutad, kunde materialismen göra sig gällande inom den kristna kulturen.
[32]
Men bakom allt detta står något märkligt, som på jorden endast är närvarande som projektion. Bakom allt det som lämnats kvar som något sjukt står något märkligt i den tidsålder som följer på Zachariel från 900–1000-talen, nämligen Raphaels tidsålder, läkaren bland ärkeänglarna. Det var den tidsålder då mänskligheten bakom världshistoriens kulisser helades, inte utåt synligt, men mycket inåt; särskilt mycket helades i fråga om räddandet av vissa moraliska kvaliteter som då var på väg att gå under. Gentemot de sjukdomsämnen som genom muhammadanismen fördes till Europa kallades fram det som i en annan form, genomträngd av det kristna principen, måste komma från Orienten. Bakom korstågen måste man söka viljan — och i princip ligger där orsaken till korstågen — att hela mänskligheten, att hela den från den materialism som hotade både från muhammedanismen och från den romersk-katolska kyrkan. Och Raphael, läkaren bland ärkeänglarna, är i grunden inspiratören till dem som först förberedde mänskligheten att söka denna Orient, mot vilken korstågen riktades.
[33]
Men där, mina kära vänner, befinner vi oss i den fjärde mindre cykeln inom den då avslutade fjärde efteratlantiska tidsåldern, inom den fjärde större, den grekisk-latinska tidsåldern. Denna fjärde större tidsålder var dock avsedd att i sig innesluta Golgatamysteriet. Den fjärde mindre cykeln, Rafaelcykeln, är intimt besläktad med hela grundstrukturen hos den fjärde större. Ty vi ser hur ärkeängeln Rafael, genom att inspirera människorna till korstågen, till den väldiga vidgningen av deras blick mot Orienten för att finna Kristusmysteriet där, hur Rafael ombesörjer Kristusimpulserna, hur det så att säga svävar en andlig atmosfär över jordytan, över hela skeendet. De som då bara något litet kunde se bakom kulisserna var egentligen endast åtskilda från den omedelbart angränsande andliga världen genom ett spindelvävstunt skikt, på samma sätt som även vi endast var åtskilda från den när Michael under det sista tredjedelen av 1800-talet blev synligt verksam på jorden.
[34]
I denna Rafaeltidsålder levde framstående andar, såsom till exempel Joachim av Fiore och Alanus ab Insulis. De såg in i Raphaels verkande, i detta bakom världshistoriens kulisser pågående helande av mänskligheten. Detta var bakgrunden till den substantiellt sjuka andlighetens tidsålder, vilket också bekräftas av att man just i denna tid särskilt började förstå Lukasevangeliet, helandets evangelium. Så finner man, när man betraktar tiden enligt talens hemlighet, tungt vägande nycklar till förståelsen av händelsernas betydelse.
[35]
Därefter följde Samaels tidsålder, som mottar sina grundimpulser från Mars. Stridskrafter börjar verka, de inympas i mänskligheten. Femtalet hamnar i opposition mot fyrtalet. Detta är alltid det egendomliga vid övergången från fyra till fem: femman kommer alltid i opposition mot fyran. Går vi tillbaka till de gamla mysterierna, där eleverna, adepterna, under lång tid invigdes i talens hemlighet, finner vi hur dessa elever vid en viss tid lämnade undervisningen med en djup övertygelse, en övertygelse som de klädde i orden: Nu känner jag det ondas tal, det är talet fem. — Överallt där talet fem enligt talens hemlighet råder i världsalltet har man att göra med det ondas värld; den reser sig mot fyran, och stora avgöranden följer, som leder antingen i det goda eller i det onda upp mot sexan.
[36]
Hur detta alltmer leder in i det konkreta, in i hjärtats och människosjälens visdom — om detta vidare i morgon. Jag ville visa er hur man med talets tråd kan tränga in i betraktandet av skeendena.
Lämna ett svar