Steiner till prästerna, Dornach den 10 september 1924
Femte föredraget
[1]
Det måste för oss framför allt vara angeläget att läsa Apokalypsen sådan den skall läsas i nutiden. Redan av det skälet att människans andliga utveckling i nutiden måste utvecklas i medvetandesjälens tecken, måste det som är ledningen för det andliga livet också helt träda in i medvetandet. Därför kommer det för oss att gälla att fullt medvetet ta upp orienteringen om det som apokalyptikern ger.
[2]
I tidigare tidsåldrar betydde apokalyptikerns meddelanden kanske mer eller mindre något endast för de högsta invigda — sådana som det ju i senare tider blev allt färre av — men de betydde ingenting för det vanliga prästerskapet. I dag måste det som finns i Apokalypsen verkligen dra in i prästerskapets medvetande.
[3]
Nu har vi i går pekat på de sju församlingarna, och vi har från en viss synpunkt pekat på församlingen i Efesos. Världen är i sanning rik på synpunkter, och i en och samma sak kan många synpunkter spela in. Vi kan karakterisera församlingen i Efesos så som vi gjorde i går, och vi finner då hur kristendomen inom denna ena församling har utvecklats ur hedniska förutsättningar. Men vi kan också peka på hur det i dessa impulser verkligen fanns mycket av det som var grundstrukturen i den första efteratlantiska tiden, mer än vad som var fallet i det senare Indiens kultur. Så att man i det som i Efesos utvecklade sig till kristendom i viss mening kan se den kristna fortsättningen av världsåskådningen och livsåskådningen från den första efteratlantiska tiden, medan i församlingen i Smyrna, som i Apokalypsen nämns som den andra, den urpersiska kulturen först levde och sedan övergick i kristendomen.
[4]
Pergamon nämns i sin tur som den församling där den tredje efteratlantiska kulturen levde. Vi finner, när vi låter sändebrevet till församlingen i Pergamon verka på oss, hur där mer eller mindre tydligt hänvisas till Hermes-ordet, som levde inom denna kultur.
[5]
Sedan hänvisas vi i brevet till församlingen i Thyatira till den kultur som vi kallar den fjärde efteratlantiska, det vill säga den i vilken själva mysteriet på Golgata infaller. När vi låter detta betydelsefulla sändebrev verka på oss, blir vi överallt påminda om hur budskapet om mysteriet på Golgata verkligen verkade omedelbart.
[6]
Och därefter den redan i går behandlade församlingen i Sardes. Jag visade er hur denna församling i Sardes i viss mening var astrologiskt orienterad, hur den var inriktad på stjärntjänsten. Därmed bär denna församling i Sardes, såsom det historiskt sett inte kan vara annorlunda, mycket förflutet inom sig, men framför allt bär just denna församling framtid inom sig. Och nu vill vi försöka att ta in detta i vår andliga åskådning av nutiden. Vi lever i den femte efteratlantiska perioden. Om man ser på det som var förflutet i Sardes, så finns där också något fröartat som ännu inte var fullbordat vid den tid då Johannes skrev Apokalypsen. Hela tonen i detta femte sändebrev är redan en annan än i de fyra föregående. Johannes pekar i skrivelsen till församlingen i Sardes på framtiden. Den framtid som han då pekade på, som så att säga var fröartat förkroppsligad i Sardes, det är vår tid; det är den tid i vilken vi själva lever.
[7]
Nu antyds emellertid den följd av epoker som utgör utvecklingen av den efteratlantiska tiden och samtidigt kristendomens inre utveckling också från en annan sida i de sju sigillen; i detta sändebrev är utvecklingen av den efteratlantiska tiden och kristendomens utveckling hemlighetsfullt sammanvävda. Även där har vi i de sju sigillen hemligheterna hos de sju församlingarna antydda. Vi blir där varse — den andra innebörden av de sju sigillen skall vi ännu beskriva — hur vid öppnandet av det fjärde sigillet, som alltså motsvarar ett mysterium i den fjärde efteratlantiska epoken, en blek häst framträder, och hur det då talas om döden som har kommit in i världen (Upp. 6:8). Därmed berörs till en början ett av Apokalypsens viktigaste mysterier, i det att detta mysterium är av särskild betydelse för vår tid. I den fjärde efteratlantiska epoken träder döden i viss mening verkligen in i mänskligheten. Gör er detta klart. Man lär känna den mänskliga naturen väl när man betraktar något sådant som döden.
[8]
Låt oss först gå tillbaka till den första, andra och tredje efteratlantiska epoken. Människans själsliga konstitution, ja över huvud taget hela hennes konstitution, hennes sätt att känna sig själv, var i de tidigare epokerna annorlunda än den senare blev. Det var en gång så att människan hade en tydlig inre känsla av sitt växande in i jordelivet. Människan hade i sitt vanliga medvetande ännu ett klart minne av att hon före sitt jordeliv levde däruppe i andevärlden. Även om detta medvetande i den sista tiden före mysteriet på Golgata redan var starkt försvagat, var det dock i den första, andra och tredje efteratlantiska epoken så betydelsefullt närvarande i varje mänsklig personlighet att människan visste: jag har också varit ett andligt väsen innan jag blev ett barn. — Denna själsliga konstitution är mindre bevarad i yttre dokument, men den fanns. Man räknade inte endast med jordelivet, man räknade med en fortsättning av jordelivet bakåt in i den andliga världen. Det som inträdde i den fjärde efteratlantiska epoken, just i den epok som sammanföll med mysteriet på Golgata, var att människan så att säga såg sitt jordeliv tydligt inneslutet mellan två portar: porten för födelsen eller befruktningen och porten för döden.
[9]
Detta medvetande, denna typ av själslig konstitution, inträdde i verklig mening först i den fjärde efteratlantiska epoken, så att vi alltså har att göra med utvecklingen av detta medvetande, att människan är strängt innesluten inom gränserna för jordelivet, ungefär från det åttonde förkristna århundradet till det femtonde århundradet efter mysteriet på Golgata. Sedan dess förbereds ett nytt medvetande, men där står vi ännu i början. Ni behöver bara tänka: sedan början av denna tid har det ju bara gått fyra, fem århundraden; det är ungefär som när det fjärde efteratlantiska medvetandet utvecklades under det tredje förkristna århundradet. Det var då ännu ett helt annat medvetande än det som fanns under den fjärde efteratlantiska epokens fulla utveckling. Människorna i nutiden bär för det mesta ännu inte det nya medvetandets klädnad, utan de bär i många avseenden fortfarande det medvetande som egentligen hör till den fjärde efteratlantiska epoken. Hela civilisationen sörjer för detta.
[10]
Tänk bara på hur mycket som har förts över från den fjärde efteratlantiska epoken, hur starkt människorna ännu lever — självklart eller till och med kokett — såsom i den fjärde efteratlantiska epoken. Hela vår gymnasiala bildning är sådan att den fjärde efteratlantiska epoken ännu verkar i den. Så länge latinet var de lärdas språk — fjärde efteratlantiska epoken. Och vi tänker i det offentliga livet fortfarande helt och hållet så som man tänkte i den fjärde efteratlantiska epoken. Vi har så att säga ännu inte blivit fullt mänskliga för den femte efteratlantiska epoken, för medvetandesjälens utveckling. Och därför ser människorna i nutiden fortfarande saken så att deras jordeliv är inneslutet mellan de två portarna, födelsens port och dödens port.
[11]
Detta medvetande är redan under utveckling, det kommer bara ännu inte fram hos de flesta människor; det kommer bara fram hos enskilda, särskilt disponerade. Jag har i mitt liv lärt känna ett antal sådana disponerade människor, men man fäster i regel ingen uppmärksamhet vid dem. Det är det medvetande som människan i den femte efteratlantiska tiden utvecklar så, att det inte alls räcker till endast för livet mellan födelsen och döden, utan så att döden egentligen hela tiden spelar in i jordelivet. Människan kommer att bli medveten om att man egentligen dör lite varje dag, att döendet egentligen hela tiden börjar i människan, att döden ständigt är närvarande. Det finns enskilda människor som antingen starkt fruktar döden, i det att de upplever den som tärande på deras jordiska mänsklighet; men jag har också lärt känna människor som älskade döden, eftersom den alltid följer dem, och som egentligen alltid längtade efter den.
[12]
Detta är något som under den femte efteratlantiska epoken alltmer kommer att träda fram: medvetandet att se döden gå bredvid sig. Jag vill beskriva det ännu mer konkret. Människan kommer att uppleva den intima eldprocess som hänger samman med medvetandesjälens utveckling. I synnerhet kommer människan i sådana ögonblick då hon träder ur sömnmedvetandet in i vakenmedvetandet att uppleva detta vakenmedvetande som en slags eldprocess i sig, som förtär henne. Ty medvetandesjälen är redan något högt andligt; men det andliga förtär alltid det materiella. Och det sätt på vilket medvetandesjälen förtär det materiella och det eteriska i människan är en slags intim eldprocess, en förvandlingsprocess. Detta kommer människan alltmer att uppleva inom sig under denna femte efteratlantiska epok. Men ni får inte föreställa er denna eld som en brinnande ljuslåga; så fysiskt skall man inte tänka sig det. Utan människan kommer så att säga att känna detta i sin själ som något moraliskt konstituerande, detta att döden står vid hennes sida.
[13]
Hos de flesta människor är det ju i dag så: när de ser hur goda föresatser eller starka avsikter som de har i nästa ögonblick, nästa timme, nästa dag, nästa månad förflyktigas, så tar man detta i den rådande materiella världsåskådningen som något som helt enkelt sker. Men detta kommer man alltmer att lära sig känna annorlunda. Man kommer att lära sig känna hur en god avsikt, som man var för svag att fullfölja, tär på livet, hur den förminskar människan i hennes moraliska tyngd, hur hon därigenom blir moraliskt lättare, mer obetydlig i världsalltet. I dag upplever man detta endast som en själslig svaghet, inte som något som verkar vidare i världsalltet. Men detta kommer man att uppleva i framtiden. Likaså kommer människan att alltmer uppleva vissa intellektuella aktiviteter som tärande på henne, som om de förtärde henne genom ett själsligt eldverkande. Dessa företeelser finns i själva verket redan i dag, också i stor skala, men de har hittills inte upplevts på detta sätt.
[14]
Det finns ett sätt att steg för steg finna vägen in i den andliga världen, till exempel genom att beakta det som anges i boken Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? Därigenom kommer man in i en harmoni mellan ande, själ och kropp. Men så som de flesta människor i dag bedriver det andliga livet, utan dessa övningar, särskilt också så som det religiösa livet bedrivs i vissa konfessioner, där verkar detta religiösa liv på människan så att det minskar hennes moraliska tyngd, gör henne lättare.
[15]
Detta är ting som alltmer kommer att uppfattas i medvetandet. Det är redan så att människan i denna femte efteratlantiska epok kommer att förändras starkt. Ty det är en betydande förändring när man genom det man är själsligt känner sig stärkt eller förminskad i hela sin mänsklighet, när man inte längre upplever ödet enbart som något som beror på de yttre förhållanden som omger en och verkar på en, utan när man upplever ödet som något som gör en moraliskt lättare eller tyngre.
[16]
Se, detta är det medvetande som förbereds i människorna, och som man också kan se förberedas utåt, empiriskt. Nu börjar den tid då prästerskapet måste rikta sin blick mot dessa ting, när de troende står inför dem. Ty nu gäller det att behandla det som där drar upp i människornas medvetande — som ännu inte är fullt medvetet, men visar sig i allehanda oro, nervositet, disharmoniska känslolägen — så att människan får tröst, får styrka.
[17]
Det kommer att bli allt mindre möjligt för prästerskapet att endast bilda sig allmänna idéer efter vilka man behandlar de enskilda människorna. I viss mening — ni tar mig inte illa upp — var och är schablonen ännu i dag i många avseenden det avgörande. Man kan ju verkligen höra, när man frågar efter en människa som lider av någon form av vanföreställningar och som har sökt tillflykt hos en präst, vad prästen har gjort med honom. Då kunde man höra att prästen försökte väcka syndamedvetandet hos människan. Och i ett annat fall kunde man höra att prästen återigen försökte väcka syndamedvetandet. Så går schablonen igenom allt.
[18]
När jag en gång under en och samma dag hörde tre begravningar, lade jag märke till att samma präst inledde varje begravning med samma mening: »Så högt som himlen är över jorden, så mycket är mina tankar högre än era tankar.» Alltid denna schablon, som ännu var relativt berättigad i den fjärde efteratlantiska epoken. Detta har, tillsammans med annat som jag har nämnt, sträckt sig över även in i den femte epoken och härskar ännu hos oss, medan just i vår kulturepok en finare iakttagelse och en omvandling måste inträda.
[19]
Med detta måste prästerskapet börja i dag. Prästerskapet måste börja med att åter kunna rikta själablicken in i den andra människans hjärta. Det kan ju i dag de allra flesta människor inte. Människan förblir för den andra människan i dag fruktansvärt okänd. Se, när man med en viss vördnad — och utan vördnad går det ju inte att läsa Apokalypsen — när man med vördnad i Apokalypsen läser stället om de vita kläderna (Upp. 3:4–5), som de måste iklädas som har fullgjort den femte kulturepokens uppgift, då får man intrycket: här handlar det om att genom prästerlig blick se djupt in i denna särskilda medvetandeart hos människan, att lära känna människan sådan hon nu träder fram inför prästen i den femte efteratlantiska tiden. Detta är maningen: att lära känna människan, inte efter de kläder hon bär, inte efter det hon framställer i den yttre världen, utan att lära känna henne efter hennes själskläder. Genom detta brev till församlingen i Sardes talar apokalyptikern denna maning rakt in i vår samtid.
[20]
I vår samtid måste prästen tränga igenom allt det yttre i vilket människan är placerad och gå in i hennes själ. Prästen måste i viss mening börja betrakta människan så som jag i förrgår karakteriserade det, att man måste se på människan om man vill komma till hennes karma. Jag sade: om man vill komma till människans karma får man inte se på hennes yrke, inte på hennes sociala förhållanden och inte på hennes förmåga eller oförmåga, utan man måste gå djupt in i hennes själ, i de egenskaper, i de förmågor som i grund och botten kan komma till uttryck i varje yrke. Ty man måste ju se på det som människan var i sitt föregående jordeliv. Så långt behöver prästen naturligtvis inte gå. Men prästen måste börja med att genomskåda allt yttre och se på det inre, det rent mänskliga, det genom vilket människan varje gång innerst inne är människa, individuellt gestaltad människa.
[21]
Det är verkligen så: när vi läser oss upp till detta sändebrev till församlingen i Sardes i Apokalypsens bok, då upplever vi det som står där som en omedelbar uppfordran till nutiden. Och när vi sedan läser vidare kan vi få ett ännu djupare intryck.
[22]
Tänk er bara följande. Tänk er att den femte efteratlantiska epoken går mot sitt slut. Under denna epok förändrar människan sitt medvetande så att hon genomskådar dödens arbete, dödens verkan, i sig själv. Hon kommer att lära sig genomskåda detta, men inte så att hennes ålder, som hon kan nå, i varje ögonblick står levande för hennes själ. Hon kommer att se dödens arbete i sig. Hon kommer ständigt att ha döden som följeslagare omkring sig. Naturligtvis har hon den omkring sig, men det som måste skapas nytt på de olika livsområdena är att människan måste ha ett själsligt innehåll som gör detta att ha döden vid sin sida till något naturligt. Att ha väckt krafterna till evigt själsvakande inom sig, det betyder: att kunna ha döden vid sin sida som en god vän, ständigt som följeslagare.
[23]
Om ni ser ut i omgivningen, så ser ni den i dag ännu helt i den fjärde efteratlantiska epokens ljus. Ni ser i grund och botten liv som bär döden inom sig, i varje växt, i varje sten, men ni ser inte döden, därför att ni ännu inte ser den i er själva. Människorna kommer emellertid att börja se döden överallt. Så kommer man alltmer att behöva tala till människorna i nutiden, ty när man alltmer ser döden, förvandlas hela människans sätt att se.
[24]
Ja, att se döden innebär att se mycket som i dag helt och hållet döljer sig bakom företeelserna. Vi ser naturen i viss mening i dag som mycket stabil, därför att vi inte alls ser in i vissa fina intimiteter i naturen. Vi går genom landet och ser till exempel skyltar där det står: I denna ort finns mul- och klövsjuka. — I verkligheten har det över en sådan ort skett något på ett mer intimt plan, som kan jämföras med det som ett stormande hav eller ett vulkanutbrott utgör. Och så kommer det att vara med det som i den sjätte efteratlantiska epoken träder människan till mötes.
[25]
Eftersom människan ännu inte ser döden, ser hon i dag bara när till exempel Vesuvius spyr eller när mäktiga jordbävningar registreras av seismografen, men den spänning i det eteriska som till exempel tar gestalt när en betydande ande lever eller föds i ett visst område, den ser människan i dag inte. Lika litet ser hon det mäktiga andliga verkande och vävande för vilket stjärnorna och deras konfigurationer endast är det yttre uttrycket.
[26]
Att i viss mening se allt detta ligger framför människan i den sjätte efteratlantiska epoken. Solen sådan den nu är kommer att ha fallit ned från himlen, stjärnorna kommer att ha fallit ned från himlen. Där stjärnorna nu lyser i sin materiella abstrakthet kommer man att se andligt verkande och andligt vävande. Så kommer människans självåskådning att förändras starkt under den femte efteratlantiska epoken, och under den sjätte epoken kommer hela världen omkring människan att förändras. Men tro inte att till exempel den invigde ser världen på samma sätt som den icke-invigda. Så är det också med de på varandra följande medvetandestadierna: människan ser inte världen på samma sätt i de olika medvetandestadierna.
[27]
Att vi som människor lever i en sådan förvandlingsprocess, i en process av mänsklig förvandling och förvandling av världsbilden, antyds i Apokalypsen bland annat genom att i de fyra första breven råder en relativ likhet. Det första brevet öppnas: en vit häst framträder, en häst. Det andra brevet öppnas: en röd häst framträder, åter en häst. Det tredje brevet öppnas: en svart häst framträder, återigen en häst. Det fjärde brevet öppnas: en blek häst framträder, men fortfarande en häst (Upp. kap. 6).
[28]
Det femte brevet öppnas: det framträder inte längre någon häst; det talas inte längre om någon häst. Det som det gäller antyds på ett helt annat sätt. När vi går vidare i läsningen av breven finner vi hur det på detta sätt pekas på en grundläggande förvandling som inträder just under vår tidsålder.
[29]
Och man kan inte säga annat än: vi måste förbereda oss på att bli den nya, förvandlade församlingen i Sardes. Denna nya, förvandlade församling i Sardes kommer att behöva ha förståelse för att det i slutändan är något trivialt att känna växter, djur och stenar, och att man först då verkligen känner allt detta när man i varje sten, i varje växt finner stjärnorna verksamma. Även andligt måste stjärnorna falla ned från himlen. Man kan redan nu förnimma detta.
[30]
Jag vill här bara anföra ett särskilt exempel. Sådana ting tas ju upp av människorna i sin yttre konfiguration, men man ser inte mycket till hur något sådant står inneslutet i hela mänsklighetens andliga utveckling. Var och en kan bara göra något på sin plats, på den plats där han står. Innan jag gav mig av på den senaste resan till England inträffade här följande. Ni vet kanske att jag, när jag är i Dornach, varje vecka under arbetstid ger byggnadsarbetarna en eller två timmar där jag talar med dem om naturvetenskapliga och andevetenskapliga ting. Eftersom detta är mycket uppskattat bland arbetarna gör jag det så att jag låter arbetarna själva ge temat. Arbetarna tycker om att få ge temat själva, och de önskar också få veta sådant som är möjligt inom dagens andliga liv. Detta hör redan till det som också prästerna måste ha full förståelse för.
[31]
Innan jag reste till England kom jag till timmen, och en arbetare hade förberett frågan: Ja, varifrån kommer det egentligen att vissa växter doftar och andra inte? Varifrån kommer blommornas doft? — Så långt är nu dessa arbetare fostrade genom de föredrag som hållits sedan länge, i åratal, att de naturligtvis inte nöjer sig med att man ger dem någon kemisk förklaring och till exempel säger: det är detta eller detta ämne som sprider denna eller denna doft — ni känner ju till hur våra naturvetenskapliga förklaringar oftast är: fattigdomen kommer av pauvreté — utan arbetarna kräver verkliga förklaringar.
[32]
Se, då måste jag säga dem följande — jag vill här bara kort upprepa vad jag utvecklade under en hel timme —: först hänvisar oss det som doftar till våra sinnesorgan; vi uppfattar doften genom vårt luktsinne. Men låt oss fråga oss om vi har utvecklat vårt luktsinne så oerhört fint att vi kan mäta oss med polishunden. Att detta inte är fallet måste ni väl medge. Tvärtom måste ni medge att människan har ett grovt luktsinne, inte ett fint, och att man, när man går nedåt i naturens skala, stöter på allt finare luktsinnen.
[33]
Ta till exempel hunden, som har ett så fint luktsinne att den kan bli polishund. Om ni betraktar hunden, kommer ni att se att dess panna går bakåt, den följer de fortlöpande luktnervbanorna som för in lukten i hundens väsen. Hos oss människor är detta uppblåst till panna. Vår intelligensapparat är ett omvandlat luktsinne, särskilt perceptionsförmågan. Redan därav framgår: när vi stiger ned till lägre varelser kommer vi till finare luktsinnen.
[34]
Nu lär andevetenskapen: ett stort antal växter är i sin blomning och sin doftutveckling ingenting annat än luktorgan, verkliga vegetabiliska luktorgan av oerhörd finhet. Och vad luktar de? De luktar världsdoften, som ständigt är närvarande. Och världsdoften som utgår från Venus är en annan än den som utgår från Mars eller Saturnus. Till exempel är violdoften ett lukteko av det som violen uppfattar som världsdoft. Sådana väldoftande växter uppfattar ur världsdoften det som kommer från Venus, Merkurius eller Mars. Stinkasan, Ferula asa-foetida, uppfattar lukten från Saturnus och återger den.
[35]
Där måste man förklara för människorna, eftersom de kräver det, hur stjärnorna så att säga faller ned. Ty vad är i sista hand världens väsen annat än det som stjärnorna sänder ned. När man talar om dessa ting enligt verkligheten måste man säga: nu faller stjärnorna faktiskt redan ned, ty de finns i växterna. Inte bara doften finns i dem, utan växterna är verkliga luktorgan.
[36]
Nu kom jag i dag till den första timmen åter till arbetarna och lät dem ge de frågor de ville ha besvarade. Då ställde de frågan: om det som sades i förra timmen om dofterna är riktigt och växterna är fina luktorgan, varifrån kommer då växternas färger?
[37]
Då måste jag ge förklaringen att visserligen kommer växternas dofter från planeterna, men växternas färger från solens kraft. Jag utvecklade detta vidare med exempel som kunde visa detta. Men då var en missnöjd och sade: där har ni ännu förbisett varför även stenarna har färger. Jag förstår — sade han — varför växterna har färger, och att en växt som växer i källaren, där solen inte når fram, visserligen har form och doft, men eftersom solen inte tränger igenom källarväggarna förblir blek, till och med färglös. Men hur är det då med stenarna?
[38]
Nu måste jag utveckla: det finns ett dygnsvarv för solen, jordens rotation på 24 timmar, ett årsvarv som åstadkommer årstiderna, som låter solen stiga upp till zenit och sjunka ned. Men det finns ännu något annat. Nu måste jag förklara det platonska världsåret, jag måste förklara att solen har sin vårdagjämningspunkt där den nu står i Fiskarna — tidigare i Väduren, ännu tidigare i Oxen, i Tvillingarna och så vidare — och att den under loppet av 25 920 år en gång med denna konstellation vandrar runt genom hela zodiaken, att det alltså finns ett dygnsvarv, ett årsvarv och ett världsårsvarv för solen. Och medan solens årsvarv ger växterna deras färger, behöver stenarna, för att få sina färger, solens världsårsvarv. I stenarnas färger, i smaragdens gröna, i topasens vingula, i korundens röda, lever den kraft som utvecklas genom solens vandring genom det platonska världsår.
[39]
Se, när man börjar tala om världen utifrån det spirituella, då frågar människorna också om det jordiska på ett sådant sätt att de inte längre är nöjda med att man förklarar det jordiska med trivialiteterna från våra laboratorier och dissektionssalar. De vill verkligen känna igen och blir då mycket tillfredsställda av att känna igen saken på »sardesisk» väg, genom att ta hjälp av stjärnorna och deras verkan. Vad gör man då i grund och botten annat än vad Apokalypsens författare gör: man ställer Sardes in i nutiden.
[40]
Se, detta är bara ett exempel. Men man måste börja med att föra in detta stjärnkännande, denna stjärnväsenskänsla i nutiden. Man måste börja med att människorna åter inser: Kristus är ett solväsen. — Just detta bekämpas emellertid allra mest.
[41]
När jag säger sådana ting till er, särskilt när jag säger er hur denna moderna femte efteratlantiska epok i viss mening måste vara det uppväckta Sardes, hur vi finner detta kort, pregnat, storartat karakteriserat i den femte församlingen och i det femte sigillet, som nu måste öppnas, när jag säger er detta, då kommer ni att känna: vi har i dag uppgiften att utveckla just denna särskilda förståelse av Apokalypsen — att kunna förstå Apokalypsen som en uppgift som dagligen tränger in i vårt hjärta. Det gagnar i dag ingenting att bara tolka Apokalypsen. Det är nödvändigt att vi gör Apokalypsen i allt; annars kan vi lika gärna låta bli. Det blotta viljan-att-tolka har inte mycket värde.
[42]
Så har jag i dag försökt att antyda det andra som hör till läsningen av Apokalypsen. I går försökte jag ange det formella, i dag försökte jag visa er hur det till läsningen av Apokalypsen hör att vara med i viljan. Och detta är också naturligt, ty apokalypserna har alltid uppstått genom viljeinspirationer. Och här berör vi en verklig, levande apokalyptisk punkt.
[43]
Det finns redan i dag människor som i viss mening uppfostras apokalyptiskt, men de uppfostras apokalyptiskt på ett sådant sätt att de får en sorts viljeuppfostran som specifikt är inriktad på den romersk-katolska kyrkan: det är jesuiterna. I jesuituppfostran, särskilt i jesuitexercitierna, finns något starkt apokalyptiskt. Jesuitexercitierna innehåller en viljeträning som alltid ligger till grund för apokalyptiskt skådande.
[44]
Viljeträningen är alltså det som framför allt måste stå i fokus för den som i dag menar allvar med ett verkligt prästerskap i den kristna förnyelsens mening. Han måste förstå Apokalypsen för att i den kunna se den rätta impulsen för viljan, medan det faktiskt har givits en mycket ensidig viljeimpuls genom Ignatius av Loyola, visserligen på ett storslaget sätt, men på ett ytterst ensidigt sätt. I dag är detta redan ahrimanskt förhårdnat, men just vid betraktandet av Ignatius av Loyola visar det sig hur fel vi betraktar världen om vi inte känner den andevetenskapligt. Människor härleder ännu i dag jesuitutvecklingen från Ignatius av Loyola. Men detta är inte riktigt. Ignatius av Loyola var för länge sedan åter här i en ny inkarnation och har därigenom naturligtvis helt lösgjort sig från den tidigare strömningen. Han levde åter som Emanuel Swedenborg, och jesuitutvecklingen har sedan dess helt seglat in i det ahrimaniska; den knyter inte längre an till Ignatius utan verkar i dag i ahrimanisk mening. Där har ni, vill jag säga, skuggmotbilden till det som ni själva måste uppfostra hos er, genom att — såsom jag har sagt — ta upp det apokalyptiska i ert jag, så att ert jag blir summan av verkande krafter som själva är apokalyptiska.
Lämna ett svar