Dornach den 14 september 1924. Endast för präster.
Trettonde föredraget
[1] Mina kära vänner! Ur en bestämd synvinkel har jag redan visat hur Johannesapokalypsen är uppbyggd efter talets princip, ett av de ockulta principerna. Nu har ni kanske just i dagens genomgång av världsalltet och människans fundamentala rytmiska tal återigen sett hur djupt talet är förankrat i världsalltet, i den mån det kan uppenbara det rytmiska.
[2] Med ockulta uppenbarelser av den art som Johannesapokalypsen är förhåller det sig nämligen så, att uppbyggnaden efter talet egentligen är helt självklar. Ty denna åskådning, som apokalyptikern talar om, uppstår enligt det moderna initiationsprincipen när inspirationen talar in i de imaginationer man har framför sig. Man har då åskådningen på så sätt, att bildligheten i imaginationen breder ut sig, och att inspirationen talar genom imaginationen. Men när detta inträder, sker det enligt talets princip — varvid för alla ockultister alltid sju är det fullkomligaste talet; det är så att säga en sats inom ockultismen: sju är det fullkomligaste talet — och man har då möjligheten att följa tingen enligt talets princip. Ni behöver inte föreställa er att detta tal sju skulle ha så stor betydelse för själva innehållet i det man tar emot. Däremot har det en omätligt stor betydelse för att kunna höra inspirationerna. När man själv lever i sju-talet kan man på de mest skilda sätt förstå inspirationerna.
[3] Jag vill ge er ett exempel. Antag att någon upplever för sin egen tid viktiga andliga bakgrunder. Detta är naturligtvis, i förhållande till hela världsbilden, mer eller mindre godtyckligt, om man just för sin egen tid upplever de andliga bakgrunderna; mänskligt sett är det naturligt, men ändå mer eller mindre godtyckligt. Antag alltså att jag är observatör år 1924 — då är observationsåret just 1924; en annan är observatör år 1903 — då är observationsåret just 1903. Men om jag som observerande är oberoende av när min observation äger rum, och jag verkligen ser korrekt vad jag tar in i observationen, och jag har förmågan att gå tillbaka sju intryck, alldeles oberoende av var jag börjar, så är det enligt den andliga världens lagar alltid så, att det som gör det sjunde intrycket återigen är upplysande för det första, det fjortonde återigen upplysande för de båda. Det är alltså mer ett metodiskt princip att finna sig till rätta i det som kan säga en något.
[4] Inte så, som när man förstår ett språk och därigenom kan förstå den andra människan som talar detta språk — här är det i själva verket huvudsaken att man kan leva i sju-talet. Och så måste man också uppfatta sakerna. Ty detta uppenbarande av sju-talet är ju ytterst komplicerat. Det är så att säga allt möjligt i världsalltet ordnat enligt sju-talet, i mindre grad enligt tolv-talet och återigen enligt andra tal, och man kan från varje punkt i sju-talets mångfald följa händelserna på ett upplysande sätt.
[5] När jag år 1908 i Nürnberg försökte tolka Johannesapokalypsen, var det ju för hela den antroposofiska rörelsen en annan tid. Då gällde det framför allt att på ett visst sätt tolka själva antroposofin med hjälp av apokalypsen. Man kan ur apokalypsen tolka mycket, eftersom också de världshistoriska händelser som det då till en början var viktigt att nämna redan kan avläsas ur apokalypsen. Men för er är det, som jag redan flera gånger antytt, i dag nödvändigt att identifiera er i ert jag med apokalypsen och att helt konkret se på det verkliga, nämligen att apokalypsen visar en hel mängd, en mångfald av händelser som rycker fram i sju-tal.
[6] Genom att jag från medvetandesjälens upplevelseperspektiv har pekat på de händelser som sammanhänger med ”kvinnan klädd i solen … draken under hennes fötter”, kommer ni själva att se i vilken tidpunkt av den apokalyptiska räkningen vi nu lever. Vi lever nu, i förhållande till medvetandesjälen, i basunernas tidsålder — inte i förhållande till astralkroppens utveckling och inte i förhållande till mänsklighetens utveckling i allmänhet (detta finns mer i mina föredrag från 1908) — utan i förhållande till den egentliga utvecklingen av medvetandesjälen, som inte löper parallellt med de andra utvecklingsprocesserna utan så att säga skjuter in i dem, lever vi nu i basunernas tidsålder.
[7] Nu är det så, att vi i början av medvetandesjälens utveckling — vi står ju först vid början av denna utveckling — till en början endast uppfattar basunernas klanger när medvetandesjälen höjer sig till översinnliga åskådningar, eftersom nutidsmänniskan inte tolkar det som sker här nere på jorden i översinnlig mening. Det är ju just det betydelsefulla, att tingen i dag inte tolkas i översinnlig mening utan helt enkelt tas emot i likgiltig mening.
[8] Jag har ju ofta i antroposofiska betraktelser pekat på en viss tidpunkt under 1800-talet, på början av 1840-talet. Jag sade: denna början av 1840-talet utgör, andligt sett, ett viktigt och betydelsefullt snitt i den civiliserade världens utveckling. Det är så att säga materialismens kulmination.
[9] Allt i förhållande till materialismen var egentligen redan avgjort 1843/44. Det som sedan följde var i grunden verkningar och kommer fortsatt att vara verkningar. Men för det som har kommit över Europas civiliserade mänsklighet och dess amerikanska bihang är just tidpunkten i början av 1840-talet av oändligt stor betydelse, eftersom det då skedde ett oerhört intensivt inträngande av de ahrimaniska makterna i mänsklighetens angelägenheter.
[10] Ni kan säga: ja, efter åren 1843/44 har det ju kommit ännu värre händelser. — Men se, detta är bara skenbart. Ni måste bara tänka på att Ahriman är klokare än människorna. Åren 1843–44 var det i väsentlig mening Ahriman som handlade. Han ordnade sakerna såsom han gör dem enligt sin intelligens. Detta är bottenpunkten, eller om ni vill kulminationspunkten, för den materialistiska vägen.
[11] Därefter fortsatte människorna att hushålla vidare, och det som människorna därefter har åstadkommit är visserligen utåt sett ibland mycket fulare, men för den mänskliga evolutionens helhet framstår det inte som lika fruktansvärt; och betraktat ur ett andligt perspektiv är det verkningar av det som projicerades i början av 1840-talet genom Ahriman.
[12] Med denna början av 1840-talet börjar den sjätte basunängeln att blåsa, och han kommer att blåsa till dess att de händelser inträder vid slutet av 1900-talet som jag talade om i går, då den sjunde basunängeln börjar att blåsa. Vi står alltså redan mitt inne i veernas område.
[13] Det är det andra veet som vi, som civiliserad mänsklighet, upplever inom medvetandesjälens område, och detta föregicks redan för ungefär ett och ett halvt sekel av det som var den femte basunen.
[14] Och om vi följer basunerna tillbaka i sju-talets mening inom medvetandesjälens tidsålder, så kommer vi till en något tidigare tidpunkt. Här nere på jorden börjar medvetandesjälens tidsålder år 1413. Men tingen förskjuts; tidigare tider verkar in.
[15] Vi kommer med basunernas klanger tillbaka ungefär till korstågens tidsålder. Ja, på verkliga ockulta platser har man också alltid uppfattat tiden från korstågens tidsålder fram till vår tid som basunernas tidsålder.
[16] Och ni kommer också att kunna finna etapperna av det som skildras i apokalypsen där. Ni kommer att kunna finna hur under materialismens inträngande, till exempel när kopernikanismen trängde fram, en tredjedel av människorna egentligen dödades andligt, det vill säga upphörde att utveckla full andlighet.
[17] Och verkligen fruktansvärt skakande är den i apokalypsen skildrade gräshoppsplågan.
[18] I korstågens tidsålder ser vi plötsligt överallt människor uppträda som nu också vandrar från öst till väst, antingen sådana som återvänder direkt från korstågen, eller sådana som kommer något senare och hos vilka sådant har slagit rot som varit orientaliska hemligheter. Då förs till Europa en mängd skrifter från Orienten, vilka senare har gått förlorade; detta beror på omständigheten att man inte vakade över allt det skriftliga med sådana argusögon som man gör i dag. Därigenom har knappast mycket blivit kvar av det som fanns skriftligt. I desto högre grad har genom den muntliga traditionen på nytt spritts det som hade att göra med innebörden av ett kosmiskt kristendomsideal, och detta slog rot just under korstågens tid.
[19] Där öppnas ett slags sjunde sigill. Och vad respekten för det skrivna beträffar, så behöver man bara föreställa sig följande: om det vore sant att en italiensk professor har upptäckt Livius-handskrifterna, vilket oväder skulle då inte i dag göras av den italienska staten — trots att allt ännu är osäkert — för att få dessa handskrifter i sin hand. Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden förrän staten hade varit fullständigt likgiltig inför om något sådant hade hittats eller inte. Intresset för att bevara det skrivna är något som först har uppkommit senare.
[20] Själv har jag sett ett lyckat litet exempel på detta när jag var i Goethe-Schiller-arkivet. Där fick vi se ett brev av Goethe som såg egendomligt ut: smutsigt, fruktansvärt sönderrivet. Vid den tid då jag var i Goethe-Schiller-arkivet var detta redan en synd. Så behandlar man inte Goethes brev. Vi undersökte vad som låg bakom. Och se: brevet hade en gång varit i Kuno Fischers ägo, och han hade helt enkelt skickat Goethes originalbrev till tryckeriet, inte avskrivit det, utan sänt originalet med sina anteckningar och randanmärkningar till sättaren. Det är egentligen ett under att brevet över huvud taget bevarats, eftersom man vid den tiden i allmänhet inte sparade manuskript.
[21] Därför behöver man inte förundra sig över att i den tid då kristendomen genom korstågen kom i beröring med orientalismen, sanningar spreds inom kristendomen som vi i dag skulle kalla kabbalistiska sanningar. Och mången levde vid denna tid som kanske visste mer än Jakob Böhme, utan att detta väckte uppseende, medan det redan på Jakob Böhmes tid väckte uppseende att en sådan människa fanns.
[22] Det är korstågens tid — varvid vi inte så mycket vill peka på de yttre händelserna som beskrivs i historieböckerna, som på det som försiggår i människornas medvetande — det är korstågens tid som är den epok då sigillens tid förvandlas till basunernas tid. Djupare kännande naturer har alltid upplevt tiden från korstågen fram till vår tid så att de sagt: Ack, det är fruktansvärt vad som, betraktat ur översinnlig synpunkt, sker i människosjälarna under basunernas tecken. Men människorna på jorden hör inte basunernas klang.
[23] Detta medvetande borde egentligen ganska många människor ha just om den tid vi nu genomlever som den sjätte basunens tidsålder, om vars väsentligaste egenskaper och verkningar ni ju känner till. En tredjedel av människorna, sägs det (Upp. 9:15), skall dödas. Detta sker naturligtvis först i tidens lopp. Men med ”dödas” menas här detta att de människor som redan tidigare förbereddes genom gräshoppsgestalten saknar ett jag.
[24] Det är sådana ting som just tvingar prästen att se djupare in i väven av det som egentligen sker. Prästen har ju att göra med det översinnliga. Vi är ju på alla håll omgivna av det översinnliga. Det som kan observeras hos människorna i den mån de har en fysisk kropp är bara ett utsnitt av människolivet. Så snart vi börjar tränga in i det översinnliga ser vi människornas verkliga handlingar, och vi ser att de ofta inte alls är medvetna om följderna av dem. Ibland kan man inte alls veta vad en människa åstadkommer i en annans liv genom att bara gå förbi honom utan att bry sig om honom, trots att det egentligen låg i hennes karma att i detta jordeliv förhålla sig till honom på ett bestämt sätt. Senare kommer detta karma visserligen att utöva ett större tvång, det kommer att utjämnas, men egentligen borde det ha utjämnats i detta liv. I det yttre fysiska livet behöver man inte märka något av detta. Det finns egentligen inget att invända mot den ifrågavarande människan ur borgerlig synpunkt, hon har uppfyllt alla sina plikter, men hon har kanske i sammanhanget med världsevolutionen gjort något som slagit fruktansvärt djupa sår. Det rör sig inte om överjordiska ting, utan om översinnliga ting, ty inom det jordiska fortgår det översinnliga ständigt.
[25] Att förstå apokalypsen i denna allvarliga mening kommer att bli en nödvändighet i den mån det som jag har kallat den eteriske Kristus blir synligt inom mänskligheten. Därför motsvarar det en helt sund känsla, som steg upp ur det djupaste undermedvetna, att ni, mina kära vänner, just ville göra apokalypsen till föremål för dessa betraktelser. Kanske hade ni föreställt er något annat av det som jag just i vår tid kan ge om apokalypsen, men att ni ville höra betraktelser om apokalypsen från mig, det var helt och hållet tidens stämning i era hjärtan. Man skulle till och med kunna säga: att hos er behovet uppstod att förstå apokalypsen, att ni som prästskap, som hör samman, förenar er i sådana tendenser, det visar att ni i viss mening redan har släktskap med apokalyptikern, med Johannes. Och så kommer det som framför allt är nödvändigt för er — detta genomträngande med apokalypsens ande — inte att finna någon motsägelse i att man kan skilja vissa epoker efter sjutalets princip, att man i grunden kan börja var som helst och att det då visar sig hur tingen går. Man kommer överhuvudtaget inte att finna sammanhangen i världsevolutionen om man inte tillämpar talets princip som betraktelsemetod. Därmed har vi berört den sida av apokalypsen som just för vår tid är väsentlig och fruktbar.
[26] Nu finner vi ju inskjutet i apokalypsen, vanligen på de ställen där sjutalet övergår i andra tal, även andra händelser. Där möter oss återigen något som i hög grad behöver upplysning. Tänk bara på att man där möter talmässigt: under en viss tidsrymd finns så och så många människor som bär Guds sigill på sina pannor, som alltså hör till de lyckliga, de som på ett visst sätt räddas eller frälses eller vad man nu vill kalla det (Upp. 7:4–8); de andra däremot kan överhuvudtaget inte komma till någon frälsning. Läser man apokalypsen så där yttre, kan detta först verka något nedtryckande.
[27] Nu måste man emellertid vara klar över att man i alla äldre skrifter skiljer mellan rasutveckling och individuell utveckling hos människorna. Man måste klart förstå att inget enskilt individuum i äldre tider kände sig betryckt när man talade om att av en ras skulle så och så många räddas och de andra gå under. Ty ingen räknade sig själv dit, eftersom man tänkte realistiskt, på alldeles samma sätt som i dag när en människa ser till att försäkra sitt liv. Då räknar man ju ut hur länge man sannolikt kommer att leva. Försäkringsbolagen antar ju inte människor som sannolikt snart ska dö; ty om de försäkrade enbart människor som snart dör, skulle deras kassor snart vara tomma. De vill ha människor som lever länge och betalar länge; därför måste de genom sannolikhetsberäkningar — en i sig mycket intressant beräkningsmetod — utifrån de mest skilda antecedentia räkna ut den sannolika livslängden hos den som ska försäkras. Jag har ännu aldrig sett att någon därför kände sig förpliktad att just i det ögonblick dö som försäkringsbolaget enligt sin säkert korrekta metod hade beräknat som hans sannolika död. Det sker inte; man känner sig inte förpliktad att dö just då. Och där ligger också en verklighet till grund. Så snart man kommer in i talet, griper man inte den nivå av andlighet där den mänskliga individualiteten står.
[28] Ser ni, när man säger sådana ting berör man ett visst mysterium, en ockult hemlighet. Den beror på att man tror att när man räknar ett, två, tre, fyra, fem individualiteter och sedan tillämpar detta tal på det andliga, så måste detta räknande också ha betydelse för den andliga världen. Men så är det inte på samma sätt. Talets princip uppträder i det ögonblick då den andliga världen bryter igenom och uppenbarar sig, vare sig det är i det platonska världsåret eller i antalet andetag och så vidare, överallt där den andliga världen bryter igenom. Så att man, när man stiger upp till andemedvetande, vid gränsen, vid tröskeln in i den andliga världen, behöver talet. Där kommer man inte vidare om man inte har talet eller något tal-liknande. Men när man väl är där borta i det andliga och vill använda talen, då stämmer ingenting. Därför kan mycket väl en sådan ockult författare som apokalyptikern, när han talar om den på jorden försiggående rasutvecklingen, säga: så och så många räddas, så och så många går under — vi ska nästa gång se vad dessa tal betyder —, men därigenom kan den enskilda människans individualitet inte känna sig berörd, ty dessa tal är att hänföra till rasernas utveckling, inte till den mänskliga individualiteten.
[29] Hur detta sedan mer exakt kan förstås, det kommer jag att redogöra för nästa gång.
Lämna ett svar