Fjortonde föredraget
18 september 1924
Följande frågor överlämnades till Rudolf Steiner före föredraget i skriftlig form
I Johannes Werner Kleins handstil:
Källan till många av de svårigheter som då och då gör sig gällande inom kretsen är vår oklarhet beträffande de andliga uppgifterna och bakgrunderna för de sju ämbetena, och därmed sammanhängande även oklarheten om den jordiska ledningen av vår rörelse.
Som särskilda frågor rörande hela arbetets fortsatta gång sysselsätter oss nu särskilt:
- om vi gör rätt i att även fortsättningsvis lägga tyngdpunkten på det extensiva momentet, eller om det, i intresset av en bättre förberedelse för framtida uppgifter, är riktigt att under en tid i första hand följa behovet av intensiv fördjupning av våra egna personligheter. — Denna fråga påkallas av den nedbrytning av fysiska och själsliga krafter som drabbat flera i kretsen sedan hösten 1922 och som inger oss oro;
- vilka vägar vi har att slå in på för grundandet av andliga kolonier i andra länder;
- hur vi i församlingarna måste handha medlemskapet och i samband därmed utdelandet av kommunionen. Hittills har de flesta i denna punkt tillämpat mycket fria former. Vid den varje söndag ägande rum församlingskommunionen har i vissa städer alla närvarande kunnat delta.
Vi har under de senaste veckornas sammankomster mycket sysselsatt oss med de karmiska betingelser som förde den enskilde in i kretsen, för att ömsesidigt lära känna oss i vår karmiska differentiering och kretsen som helhet i dess uppgiftsomfång. Genom uppenbarelserna i era föredrag står vi på nytt inför frågan om vår krets väsen och karmiska struktur.
I samband därmed står för oss frågan om de hittillsvarande kristna kyrkornas karma och hur detta karma spelar in genom enskilda personligheter i vår krets.
I evangeliets apokalyptiska del (Mark. 13:20) står satsen:
”Och om Herren inte hade förkortat dessa dagar, skulle ingen människa bli salig; men för de utvaldas skull, som han har utvalt, har han förkortat dessa dagar (vedornas dagar).”
Hur är denna sats att förstå med hänsyn till de kommande tidshändelserna, till exempel kriget av alla mot alla?
Detta är de frågor som rör hela kretsen. Vi ber emellertid, på grund av några till dessa frågor hörande ting, liksom på grund av stadsfrågorna och några få, helt korta angelägenheter, om möjligheten att som krets av de sju överlenkarna och lenkarna få träda fram inför er vid ett tillfälle.
På uppdrag av
Joh. Werner Klein
I Friedrich Doldingers handstil:
- I den katolska kyrkan ritar biskopen vid invigningen av kyrkorummet bokstäver i askan på golvet. Är ett motsvarande ritual nödvändigt hos oss vid invigningen av en kyrka? Av vem (lenkare?) skulle det behöva utföras? (praktiskt avseende öppnandet av ett endast för invigningsändamål avsett eget rum i Freiburg i. Br. till Mikaeli).
- Användning av ljus vid kasualier. Kan den brinnande sjuarmade ljusstaken över huvud taget användas utanför människoinvigningshandlingen, till exempel om en dophandling eller liknande äger rum nära altaret?
Vid den första Dornachkursen, där breviariet gavs, deltog många som sedan inte blev präster. Det har visat sig att breviariet huvudsakligen genom dessa personligheter, men också genom till en början oklara uppfattningar i vår krets, kommit i händerna på människor som aldrig tänkt bli präster och som delvis till och med bereder oss praktiska svårigheter i arbetet. Några av dessa personligheter, som hade fått breviariet som en ”kärleksfull gåva” och inte visste att det rör sig om meditationer för präster, har efter att ha fått klarhet i sakförhållandet genast lämnat tillbaka det. Prästkretsen vill nu vända sig till alla som innehar breviariet utan att ha avlagt angelobningen, med begäran om att det återlämnas. Det råder dock ännu i kretsen delvis oklarhet om huruvida detta är möjligt i alla fall av obehörigt innehav, till exempel hos hustrur. — Nästan alla av oss tror sig dock vara klara över att endast genom en radikal och undantagslös genomgång av det obehöriga breviarieinnehavet kan den nödvändiga renheten i denna sak uppnås, eftersom breviariet klart och tydligt endast var avsett för dem som omedelbart förbereder sig för prästerlig verksamhet.
Faktumet att breviariet spridits på ett osakligt sätt oroar många av oss. Framför allt har — i samband med hanteringen av klasspråken — frågan uppstått om breviariet genom sättet för spridningen blivit verkningslöst, eller om det önskvärda tillståndet ännu kan återställas genom ett nu genomfört återtagande.
Föredraget
[1] Mina kära vänner! De frågor som har ställts till mig skall jag också, vid sidan av det övriga, försöka besvara. Bland dem finns dock enskilda frågor som jag, även om de ställts av andra, vill besvara i den allra innersta kretsen av överlenkarna. Det kan ske under de närmaste dagarna, och dessa svar kan sedan vidareförmedlas.
[2] Framför allt vill jag i dag rikta er uppmärksamhet mot en bild i Apokalypsen som framställer en imagination hos apokalyptikern, sådan den i många fall har övergått i de bildframställningar som uppstått i anslutning till Apokalypsen. Man kan inte alltid säga att dessa bildframställningar är särskilt lyckade, men just vid denna bild — som efter gårdagens utläggningar just i vår tid faller in i sin realisation — kan man knappast förväxla de enskilda delarna, eftersom de möter oss så karakteristiskt i själva Apokalypsen. För att riktigt kunna fatta detta bildmotiv är det emellertid nödvändigt att vi här diskuterar en parallell företeelse som är av stor betydelse för vår tid och som redan berörts i antroposofiska sammanhang, men som just här i samband med vår behandling av Apokalypsen kan belysas på ett särskilt sätt.
[3] När vi betraktar människans utveckling och uppmärksammar hur hon vid övergången från den fysiskt-sinnliga världen till åskådandet av den andliga världen till en början blir ett tredelat väsen — på det sätt jag beskrivit i kapitlen om tröskelns väktare i Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? — måste man säga sig: i människoväsendet är trehet och enhet sammanfattade i själva formen av det fysiska väsendet, och denna sammanfattning är i grunden helt tydlig. Detta blir klart om man följer den framställning som ges inom antroposofin beträffande människans uppdelning. Tar vi där människan som ande, själ och kropp, så är förhållandet mellan denna uppdelning och den andra, som också ges inom antroposofin, omedelbart genomskinligt.
[4] I anden, sådan människan i dag äger den, lever tankarna — sådana tankar som jag exempelvis framställer dem i Frihetens filosofi — det vill säga tankar som inte är genomdränkta av sinnesåskådningar utan är fritt skapade, rena tankar i det mänskliga medvetandet. Dessa tankar är till sin kvalitet till en början blott sken; de är så lite full verklighet att de saknar inre kraft. Eftersom vi inte har det egentliga originalet, kan vi — inte helt, men i viss mening — jämföra dem med spegelbilder. Bilden som framträder i spegeln har i riktningen av sina linjer ingen egen kraftutveckling; den är helt passiv. Människans tankar har visserligen kraft i sin utveckling, så att vi — såsom jag sade i går i den esoteriska timmen — också kan fånga upp denna kraft och genomtränga den med vilja. Men i förhållande till världens fulla, innehållsrika verklighet förhåller sig de tankar som människan har i livet egentligen som spegelbilder. Vi bär alltså visserligen anden i oss, men anden i spegelbild.
[5] Det vi där bär inom oss, mina kära vänner, härstammar från den värld som jag i Teosofin beskrivit som andelandet. När vi tänker på jorden, för vi i själva verket ner andelandets ingredienser till jorden i sken, i avglans. Det som Teosofin kallar Devachan bär vi ner i jordesfären genom vårt tänkande, om än i svag avglans. Vi bär på jorden i oss dessa innehåll, som en svag återsken av himlen.
[6] Går vi över till det själsliga, så lever här framför allt känslan. Som känsla lever den i vaket tillstånd, som bild i drömlivet under sömnen. Drömmar och känslor skiljer sig endast därigenom att känslorna är själens innehåll i vaket tillstånd, drömmarna själens innehåll i sömntillståndet. Det som vi som jordemänniskor mellan födelse och död upplever i våra känslor, härstammar återigen från en annan värld — som jag beskrivit i Teosofin — från själavärlden, vilken vi efter döden genomlever i dess verkliga gestalt. I förhållande till denna verkliga gestalt av själavärlden, sådan den då träder fram för oss — jag har beskrivit detta från en viss punkt i Teosofin — förhåller sig vår känslovärld, som vi endast drömmer, inte som en spegelbild, men som en bild som hålls fast i själen av de skapande elementarkrafterna. Själva verkligheten finns ännu inte däri.
[7] Vad kroppen utvecklar, sådan vi nu är som jordemänniskor, är visserligen inget urbildsmedvetande, men den bär de starkaste realiteterna av varat i sig. I kroppen är vi verkligt verksamma, men endast i den fysiska jordevärlden. De tre leden i vår mänskliga väsensstruktur tillhör alltså tre olika världar. Och ni, mina kära vänner, som ju vill verka på människans väsen, måste därför i er känsla bära en antydan om det som ligger i människans väsen. Ni måste utveckla en riktig åskådning av dessa ting.
[8] Jag har mött missförstånd efter missförstånd just i fråga om denna uppdelning, till och med från mycket dugliga filosofer — missförstånd som visar hur svårt det är även för människor i vår tid som kan tänka väl att tränga riktigt in i antroposofin. En filosof uppfattade till exempel i en recension människans uppdelning som om den vore en godtycklig indelning gjord av förståndet, ett slags blott formellt schema. Man kan naturligtvis dela in ett bord i skiva, ben och så vidare, eller från vänster till höger — men hela bordet är ändå av trä. Med människans uppdelning har man emellertid inte att göra med något sådant godtycke. Man har i verkligheten väte och syre, och tillsammans bildar de vatten; de är realiteter, inte blott konstlade scheman. På samma sätt är människans väsensled inte godtyckligt indelade, utan de är så verkligt förenade i människans natur att man kan säga: anden härstammar från andelandet, själen från själavärlden, den fysiska kroppen från den fysiska världen. Dessa tre väsensled kommer från tre olika världar och är förenade i människan. Och när människans medvetande lämnar den fysiska världen, splittras hennes inre: hon blir tre ur ett.
[9] Det som så sker med den enskilda människan, utan att hon som individ nödvändigtvis behöver bli medveten om det, sker också med hela mänskligheten genom dess olika ras- och folkutvecklingar. Den utvecklande mänskligheten lever i det undermedvetna hos varje enskild människa, men stiger inte upp i det vanliga medvetandet. Ändå genomgår den liknande utvecklingsetapper som den enskilda människan. Just i vår tidsålder genomgår mänskligheten som helhet något som liknar övergången över tröskeln och en tredelning. Det som för den enskilda människan är mötet med tröskelns väktare måste människan i medvetandesjälens tidsålder själv tillägna sig, om hon vill. Mänskligheten däremot passerar — för den enskilde omedvetet — tröskeln som helhet i vår tid. Hela mänskligheten genomlever detta tröskelövergångstillstånd. Medan den fysiska kroppsligheten ända fram till slutet av 1700-talet ännu genom de i den verkande elementarväsendena gav människan något på jorden, måste människan i framtiden hämta allt det hon produktivt finner i sitt inre — även sina dygder — ur den andliga världen, inte som individ utan som mänsklighet. Därför föreligger en tröskelövergång i hela mänsklighetens utveckling, vilken — eftersom den också tidsmässigt ligger före — framträder för apokalyptikern innan visionen av den solklädda kvinnan med draken under sina fötter. Före denna vision har han den andra visionen: den som tydligt uttrycker att tiden kommer då den civiliserade delen av mänskligheten måste träda över tröskeln, då en trehet framträder som kosmisk imagination av det mänskligheten genomgår. Allt fler människor kommer att uppleva — vid sidan av den känsla som kan uppstå när det friska gränsar till det patologiska — den andra upplevelsen: mina tankar vill fly från mig, mina fötter dras nedåt av jordens tyngd. Det finns i dag många människor som starkt har denna känsla: tankarna flyger bort, fötterna dras överdrivet mot jorden. Men detta talas bort för människorna av vår nutida civilisation, på samma sätt som man talar bort barnens visioner när de har sådana som vilar på verklig grund.
[10] Det som i vår tid lever starkt framträder därför för apokalyptikerns klarsynta öga som den gestalt som bildas ur moln, har ett solartat ansikte, övergår i en regnbåge och har eldiga fötter, av vilka den ena står på havet och den andra på jorden (Upp. 10:1–2). Man kan säga att detta i sanning är den mest betydelsefulla gestalt som den nutida människosjälen bör ställa inför sig. Ty i det som där uppe är ett molnfött anlete ligger de tankar som hör till andelandet; i det som är regnbåge ligger människosjälens känslovärld, som hör till själavärlden; i de eldiga fötterna, som får sin kraft ur den av hav täckta jorden, ligger det som är inneslutet i människans kropp och hör till den fysiska världen.
[11] Här pekas vi, vill jag säga, på det egentliga kulturhemligheten i vår samtid. Den yttrar sig till en början så att människorna inte framträder som direkt tredelade, utan så — vilket i vår tid är gripbart med händerna — att vi har molnmänniskor, som endast kan tänka medan de andra två delarna, regnbåge och eldfötter, är förkrympta; vi har regnbågsmänniskor, hos vilka känslan i första hand är utvecklad, som till exempel endast kan fatta antroposofin med känslan men inte med förståndet. Dessa finns inte bara inom det antroposofiska samfundet utan överallt i världen. Dessa människor kan endast erfara världen genom känslan; tänkande och vilja är hos dem förkrympta, men känslan är särskilt utbildad. Och slutligen finns det människor i dag som handlar som om endast viljan vore hypertrofiskt utvecklad, medan tänkande och känsla är förkrympta: tjurlikt handlande människor, helt utlämnade åt omedelbara yttre impulser — de eldfotade människorna.
[12] Johannes apokalyptikerns vision framställer också dessa tre typer av människor som vi möter i livet. Vi måste göra oss förtrogna med detta hemlighetsfulla drag hos vår nutida civilisationsepok för att kunna betrakta människorna på rätt sätt. Detta framträder också tydligt när man betraktar de stora världshändelserna.
[13] Betrakta till exempel allt som nu sker i Ryssland. Där har vi inflytandet från molnmänniskor, från i första hand tänkande människor, hos vilka känsla och vilja är förkrympta. Viljan vill de överlåta åt den sociala mekanismen, känslan tas i anspråk av ahrimanska makter eftersom människorna inte själva behärskar den. De är tänkare, men eftersom jordemänniskan är genomdränkt av det ahrimanska och luciferiska, är deras tänkande sådant att man kan säga — och jag använder här en bild som för den som känner andevetenskapen är helt självklar, men som kan verka avskräckande för den som ännu måste leva sig in i sådana ting —: betraktar man tankarna hos Lenin och de andra som en bild, hur ser då det ut som uppstår genom sammansmältningen av Lenins, Trotskijs, Lunatjarskijs och andras tankar? Föreställer man sig en värld bestående av dessa tankar, får man något som i fysiken kallas ett kraftsystem, ett system av krafter. Med dessa krafter skulle man — om man vore en elementarisk jättande — kunna forma moln över vidsträckta områden, framkalla åska och blixt, om man betraktar dem i molnregionerna. Men de hör inte hemma på jorden. Det är en bild som kan förvåna er, men den som ser in i tillvarons ockulta bakgrunder måste säga detta: i de ledande ryska huvuden lever och verkar samma krafter som finns i blixten, som formar sig i molnen över våra huvuden och som sänder blixtar mot jorden och låter åskan dåna. Där hör dessa krafter hemma; i bolsjevismens ledande människor verkar de förskjutna från sin rätta plats.
[14] Där har ni något som apokalyptikern förutsåg med full klarhet beträffande mycket av det som präglar vår tid. Han visste att ett sådant epokalt avsnitt alltid omfattar en tidsrymd som också kan anges numeriskt. Jag har själv, mina kära vänner, ungefärligt angivit antalet år för den period som omfattar utvecklingen av medvetandesjälen, liksom tidigare av känslo- och förståndssjälen. Jag har angivit den som en tolfte-del av 25 920 år, vilket motsvarar ett sådant avsnitt.
[15] För mig var det länge en synnerligen besvärlig knut att reda ut just den apokalyptiska textpassage som jag nu talar om. Där anges nämligen att apokalyptikern profeterar: 1260 dagar. Ofta talar man i dagar när man i själva verket menar år. Men hur kommer apokalyptikern då till talet 1260? Det krävdes ingående forskning för att komma fram till att dessa 1260 dagar (Upp. 11:3 och 12:6) — ursäkta det triviala uttrycket — i själva verket är ett verkligt tryckfel i Apokalypsens överlevering. Där borde det stå ”2160 dagar”, och då stämmer det med det som också i dag kan iakttas. Det är mycket möjligt att någon gång i en skola där överleveringen förvaltades, just därför att man vid skådande i spegelbilder ser många tal, uppstod en oklarhet. Men detta är något som vid ett djupare inträngande i Apokalypsen spelar mindre roll.
[16] De människor som inom raserna framträder som molnmänniskor har som motpoler dem som är regnbågsmänniskor. Hos dessa är tänkandet förkrympt; de lever helst med traditionella tankar och har en viss skygghet inför att närma sig den andliga världen med tanken. Talrika människor i de centraleuropeiska områdena möter oss som sådana regnbågsmänniskor.
[17] Ju längre västerut vi går, desto mer förkrymps tänkande och känsla, och vi kommer till sjukliga utbildningar av de eldfotade människorna. Sådana eldfotade människor finns i stort antal i de västeuropeiska områdena och sannolikt också i Amerika. På detta sätt kan vi även indela jorden: i öster finns många molnmänniskor, i mitten många regnbågsmänniskor, i väster många eldfotade människor. Man skulle kunna säga: om man andligt betraktar jorden utifrån, är något som liknar just den gestalt utbrett över jorden som apokalyptikern visar oss, när vi betraktar rasutvecklingen. Om vi andligen höjde oss — inte med luftballong eller luftskepp — från en punkt som ungefär ligger i Westfalen och blickade tillbaka mot jorden, skulle Asien framträda som ett molnlikt, solart ansikte; över Europa skulle regnbågens färger breda ut sig; längre västerut skulle eldfötter visa sig, av vilka den ena står i Stilla havet och den andra på de sydamerikanska Anderna. Och man skulle få jorden själv under detta bildmotiv.
[18] Dessa för vår tid djupt ingripande profetior hos apokalyptikern är av yttersta vikt för det prästerliga verket. Ty just däri ligger det stora mysteriet i vår tid, som utvecklats sedan Napoleon. Under inflytande av napoleonismen uppstod med full tydlighet människornas strävan in i ras och nation, något som i dag på ett så oförståndigt sätt kommit till uttryck genom wilsonianismen. Det är något fruktansvärt hur människorna i dag tränger in i raser och folk och hur de i grunden vill begrava all kosmopolitism. Men detta beror på att denna tröskelövergång nu föreligger. Såsom människan vid sin utveckling in i den andliga världen splittras, så splittras jordemänniskan — omedvetet för individen — i molnmänniskor, regnbågsmänniskor och eldfotade människor. Den tredelning som jag beskrivit för den enskilda människan i Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? har nu inträtt för jordemänskligheten som helhet. Det mäktiga bildmotiv som apokalyptikern tecknar finns nu i Asien, i Europa, i Amerika. Människorna kan till en början inte finna samklangen mellan de tre delarna; i stället för att söka samklang i förening söker de splittring, och detta framträder på märkliga sätt i det enskilda.
[19] Man kan i detta helt yttre tänkande se hur människorna inte finner samman i inre förståelse utan ofta sluter sig samman efter yttre kriterier. Man kan till exempel se hur mellan Böhmerwald och Fichtelgebirge, från Erzbergen i Politz–Adersbachs sandstensberg ned till March, till det tidigare Preßburg — Pozsony hette det i Ungern, jag vet inte vad det heter i dag — om vi tar Mannhartsbergen som sydgräns, ett i eminent mening molnmänniskornas folk, tjeckerna, som endast utvecklat tänkandet, svetsats samman utan inre förståelse med de helt annorlunda beskaffade slovakerna, hos vilka tänkandet knappast finns och som i uttalad mening är regnbågsmänniskor. Å andra sidan ser vi hur ett annat helt yttre förhållande, som kort tid dessförinnan bildats, åter upplöses. I allt detta råder inte längre någon ande, utan jordemänsklig aktivitet som vill utesluta anden. Vi ser hur hela Slovakien tidigare var förenat med det magyariska landet och de egentliga magyarerna. Man måste skilja mellan de egentliga magyarerna och de invandrade magyarerna, vilket redan namnen avslöjar. Den egentlige magyarens namn är sådant att man i väst knappt kan uttala det, särskilt om han är äldre; men han heter Hirschfeld om han är en av de högljudda och agitatoriska magyarerna i vår tid.
[20] Man måste gå tillbaka till de egentliga magyarerna. Hos dem har man att göra med uttalat eldfotade människor, som en tid var sammansvetsade med Slovakiens regnbågsmänniskor. Så kastar dagens världs-ande tärningarna: slovakerna kastas först samman med magyarerna, nu med tjeckerna. Så kastas det överallt i dag. Detta visar sig också i djupare symptom, till exempel däri att en verkligt betydande människa som Masaryk, som står i spetsen för den tjeckoslovakiska republiken, egentligen är slovak och inte tjeck. Men den som känner Masaryk vet att han är en regnbågsmänniska som egentligen inte kan tänka. Läs hans böcker och ni skall se: i hans böcker tänker tiden. Han är en regnbågsmänniska, en äkta slovak. Man måste kunna betrakta samtidens människor med dessa kategorier för att se vilket tillfällighetens tärningsspel som bedrivs, vilket naturligtvis har sin grund i världskarmat. Där måste vi rikta blicken mot det tidevarv som egentligen är vårt — det som alltmer tränger in i människornas medvetande, i medvetandesjälen. Förr såg människorna stjärnskriften skriven där ute; de såg allt utanför sig skrivet, allt det som var innehåll i gammal tradition och gammal visdom. Det som står i gamla böcker bär den tredelade människan i sig som minne. Ser man till vissa platser, ser man denna gestalt utbredd över Asien, Europa och Amerika. Allt som i mysterierika platser som Makedonien, Grekland, Mindre Asien, i Efesos, Samothrake, Delfi och andra orter förkunnades om världen — det är den bok som bevarats från forna tider; den hålls i handen av den ängel vars anlete är av moln, vars bröst är regnbåge och vars fötter är av eld. Men allt detta är för dagens medvetandemänniska sådant att vi endast kan bevara det levande och verksamhetsfullt om vi ur vårt inre söker den källa genom vilken vi lär oss andligt skådande. Vi måste ”försluka” den bok som tidigare kunde hämtas utifrån, föra den in i oss. Till en början är denna bok, som innehåller världshemligheterna, för vissa söt i munnen. Människor närmar sig det som vill ge andlig åskådning med stor förkärlek; det smakar dem som honung. Men när de egentliga djupa livskraven kommer, som hänger samman med en andlig uppfattning av världen, då blir det som enligt apokalyptikerns ord var sött som honung till en bitter smärta i buken, när det som andlig näring är så nödvändigt för människan skall smältas.
[21] När vi betraktar allt detta måste vi erkänna: i detta tärningskastande, i detta sammanblandande, blir det nödvändigt att just ur den andemakt som visar oss den tredelade människan också kommer den kraft som kan mäta allt på nytt. Ett rör ges ner från himlen — egentligen en mätstav — med vilken allt skall mätas på nytt (Upp. 11:1 ff.). Se på vår tid, mina kära vänner: måste inte allt mätas på nytt? Måste vi inte på den abstrakta kartbilden av länderna rita in något sådant som Asien som molngestalt, Europa i regnbågsfärger, Amerika som eldfotad? Måste vi inte mäta allt på nytt ur det andliga livets synpunkt? Står vi inte mitt i genomförandet av det som Apokalypsen framställer?
[22] Fattar vi detta, som man måste stå mitt i, med fullt medvetande, då träder vi ut ur det lekmannaskap som i dag måste verka så mycket i det djupaste undermedvetna, och vi träder in i ett på intet sätt rationalistiskt uppfattande av tidens uppgifter genom det som skall vara ett nytt prästerskap. Detta är vad som här skall sägas i anslutning till de nu föreliggande kapitlen i Apokalypsen. Allt stämmer in i minsta detalj. Det vi har att säga om ras- och individuell utveckling skall vi då kunna säga väl, när vi i morgon går vidare in på dessa ting.
Lämna ett svar