Dr Rudolf Steiner, Dornach den 21 september 1924
Sjuttonde föredraget
Apokalypsen som invigningsbok. Etapperna: breven, sigillen, posauerna, den gudomliga kärleken och den gudomliga vreden i förhållande till den fysiska världen, själsvärlden och andevärlden. Uppfattandet av hierarkierna.
Mina kära vänner!
Förutom det vi har behandlat som Apokalypsens sakliga innehåll, är Apokalypsen sådan den ligger framför oss också en invigningsbok, och detta genom det sätt på vilket den skildrar evolutionen i tiden, de successiva stadier som faktiskt kommer att kunna upplevas av dem som har öron att höra och ögon att se, medan de naturligtvis kommer att passera förbi de öron- och ögonlösa människorna.
Dessa olika stadier förs inför oss genom sakens inre väsen på ett sådant sätt att vi fullt ut kan betrakta Apokalypsen som en invigningsbok.
Vi måste vara klara över att vid det insiktsfulla inträdandet i världen — som alltmer kommer att bli ett åskådande — försvinner det som vi till en början har som själens innehåll och som i huvudsak är en sorts spegelbild av den yttre naturen. Alltså försvinner den fysiskt-sinnliga världen vid det insiktsfulla framskridandet, och gradvis träder den andliga världen fram som ur bakgrunden, från den andra sidan. Om detta sätt att förhålla sig till den andliga världen har apokalyptikern, som han tydligt visar, en helt intensiv och riktig föreställning, och detta har gjort det möjligt för honom att i sina imaginativa visioner finna sakerna så sakligt riktiga som han har funnit dem.
Ty, mina kära vänner, det är helt enkelt sant att man kan komma till åskådning av världen på två vägar. Den ena vägen är den att man helt enkelt lever sig in i det sinnliga-fysiska, lär känna det åt alla håll med en viss kärleksfull hängivenhet för det sinnliga-fysiska. Då lär man alltmer känna det som gudarnas verk. Man har då framför sig det som man i vidaste mening kallar naturen, om man inte betraktar naturen blott yttre-mekaniskt utan också inre-andligt.
Men man kan föreställa sig — och det är en fullt riktig föreställning — att man också kan erhålla samma världsinhåll på ett rent andligt sätt, inifrån genom den egna själen. Så att man faktiskt kan gå så långt att man talar om att den som har tillräcklig inre kraft kan se — även om han inte alls har några historiska upplysningar — att vid en bestämd punkt i världshändelserna något har inträffat som även består i en naturföreteelse. Man kan mycket väl tala om att man inifrån kan komma till insikten: under något år, då något spelade sig ut för mänskligheten, ägde jordbävningar och så vidare rum.
Denna känsla — som många människor har mer eller mindre tydligt — att människan inifrån verkligen kan lära känna världen i dess konkreta detaljer, är en helt riktig känsla. Nu gäller det att förstå vad som egentligen föreligger när människan på denna imaginativa väg tränger in i den andliga världen.
Detta som det här rör sig om kan vi mycket väl behandla i samband med Apokalypsen, ty i Apokalypsen möter oss de på varandra följande olika etapper där apokalyptikern ser något som leder allt längre och längre in i den andliga världen. Så för han först fram breven, därefter sigillen, går sedan över till det som i människospråket endast kan uttryckas genom det hörbara, alltså till basunerna, och går därefter över till det som jag i förrgår har karaktäriserat som den gudomliga kärleken, vars motpol är den gudomliga vreden.
Om vi förstår apokalyptikern rätt, så vill han säga: i den mån han ger det som är Apokalypsens innehåll genom brev, som är honom inspirerade, hänför sig detta innehåll till den fysiska världen; i det ögonblick han går över till sigillen och öppnar sigillen, hänför sig det han med dessa sigill har att säga till den astrala, den imaginativa världen, till det man kan kalla själsvärlden; där han går över till basunljuden, kommer vi in i andarnas land, och genom att vi upplever gudomlig kärlek och gudomlig vrede enligt Apokalypsens innehåll, kommer vi in i andarnas lands egentliga inre.
Man måste bara betänka att medan människan genomgår denna imaginativa väg, står hon med sitt upplevande i grunden inne i världen, så att hennes upplevelse är världsupplevelse. Detta märker hon bara inte i de första stadierna. Under invigningens förlopp erfar hon alltmer att allt som sker med henne, genom henne, i henne, samtidigt är världshändelse. Hon känner sig alltmer och mer utgjuten i det objektiva världs-innehållet. Detta låter apokalyptikern mycket tydligt lysa igenom. Så att vi alltså redan kan säga: brevens innehåll hänför sig till den fysiska världen.
Tar vi den fysiska världen sådan som den först möter oss. Denna fysiska värld är ju bara skenbart det den framträder som. Ty denna fysiska värld skulle inte erbjuda oss mångfalden av sina färgnyanser, sina värmenyanser och allt det som från alla håll strömmar in på människan från världs-omgivningen, om vi vid allt detta, såsom världen nu framträder för oss i denna nuvarande tidsålder, endast tänkte på det fysiska innehållet och därvid förbise att det som framträder för oss fysiskt i själva verket är andligt.
Om vi sätter oss in i själen hos en sådan mänsklig varelse som apokalyptikern, måste vi tillägna oss — jag vill säga — en sådan människas själsspråk, och detta själsspråk måste för vårt eget personliga andliga bruk bli så eget att man med ett trivialt uttryck kan säga: det måste gå oss i kött och blod.
Så vill jag ge er sådana delar av en invigds inre själsspråk, som han exoteriskt utåt inte alltid använder, men som egentligen är hans medel att inombords forma sina föreställningar, sitt särskilda medupplevande av den andliga världen. Där finns till exempel detta: dämpa blixten och du förstår färgen.
Detta är initiatspråk. Vad betyder det?
Den invigde ser blixten i dess framträdande, han ser detta uppflammande som kommer ur världsalltet, han betraktar det som andens uppglimmande inom världsrymden, och han tänker sig denna blixt dämpad och alltmer dämpad, alltså allt mildare och mildare, och får då den dämpning, den milda gestaltning av det färgade; blixten breder liksom ut sig och blir till en färgad yta.
Detta är en invigds föreställning.
Eller den invigde säger: låt åskan bli svagare, allt svagare och svagare, och hör dess modulation, och det musikaliska uppstår. Och så ser den invigde det som liksom breder ut sig som en sinnestapet, som uppenbarelse, åt ena sidan, och för honom är det en helt verklig föreställning när man tänker så: man har världsinnehållet i dess koloristiska mångfald — det som jag här tecknar:
… skulle lika gärna, såsom det är färg, också kunna vara tonande, och hur världsinnehållet träder fram för våra sinnen, det är som den sinnligt-fysiska slöja som breder ut sig som vår perceptionsvärld, i vilken vi till en början väver in våra abstrakta, skenbara tankar. Bakom allt detta ser den invigde — alltså om ni tänker er tavlan som den överallt utbredda tapeten, det som i världen är det tonande, det färgade, det värmande — bakom denna tapet ser den invigde de infallande blixtarna. De finns där bakom, och det som man då och då ser som verklig blixt bryter helt enkelt igenom denna sinnestapet bakifrån ur den andliga världen.
I varje blixtframträdande finns ett instrålande av den andliga världen. Och betraktar vi denna blixt, hur den är mildrad och dämpad till det jämnt färgade på jorden, så har vi just jorden i dess färgkolorit framför oss.
Betraktar vi himlen och stjärnorna, så har vi i stjärnorna punkter som också framträder för oss som om de kom ur det andliga, endast i ständig levande uppenbarelse av det blixtande. Men i allt detta ser den invigde den yttre uppenbarelsen av det som finns bakom, och han säger till sig: egentligen måste du se — och han ser det också när hans själ blir alltmer och mer aktiv — den röda rosen.
Den börjar spruta sitt röda uppåt och nedåt som i milda blixtar, och medan det främre mattas av, griper det röda bakåt in i serafernas sfär, liksom allt tonande griper in i kerubernas sfär och allt som vi känner genom beröring griper in i tronerna sfär. Och när man ser naturen omkring sig, har man egentligen allt i den fysiska världen framför sig som illusion, ty i sanning är det de dämpade verken av serafer, keruber och troner.
Ser vi, mina kära vänner, in i den färgade världen sådan den framträder, så är den bara den jämnt avtonade blixtverkan av seraferna. Detta är egentligen det som i uråldriga tider kallades den sinnligt-fysiska världens mayakaraktär, att man inte vet att där i verkligheten överallt finns serafer, keruber, troner.
Låt oss nu gå något vidare i invigningen. Låt oss gå över till det där apokalyptikern lägger huvudvikten vid sigillens öppnande. Ja, vad sker då? Då lossnar världens färger, det värmeartade lossnar, och alltmer och mer träder verkningar fram som är andliga och som redan blir liknande de sanna gestalterna av det blixtartade som formar sig. I stället för att se blixtarnas sicksackartade genombrott, ser vi vid genombrottet genom sinnestapeten det som finns bakom som andlig värld; vi ser där bakom mjukt förlöpande blixtar.
Vi vet att där till en början lever de varelser som är tjänare åt seraferna, keruberna och tronerna. På liknande sätt är det med det tonande, med det värmande, med det gripbara, kännbar. Och i samma mån som det slocknar det som till en början framträder för oss som den jordiska sinnestapeten och bakom denna värld av sådana blixtartade gestalter framträder och sådana i sig slutna figurer bildas ur astraleld och alltmer och mer vidgas, i samma mån börjar stjärnorna stråla ned; så att vi liksom ljusets trådar kan följa det de är, och det blandar sig i de elementärt verkande tingen stjärntrådar, stjärnstrålningar, ljus.
Det jordiska förbinds med det himmelska, och vi vet att vi kommer in i det första tillståndet av den andra världen, där allt ännu är naturmässigt lysande, där vi endast anar att där bakom finns varelser. Vi förnimmer högst elementarväsen, men vi ser i dessa elementarväsen så att säga verkningsorganen för starka, betydelsefulla, upphöjda varelser.
Vi kommer så att säga in i den första regionen av Kyriotetes, Dynameis, Exusiai. Dessa är liksom ännu bakom, men de träder in i dessa varelser, och vi kommer, i det att vi går vidare på invigningsvägen, gradvis dit att dessa väsen Kyriotetes, Dynameis, Exusiai alltmer och mer uppenbarar sig i sin egen väsensnatur.
Detta är förknippat med att den världstonande sfärharmonin träder in, men de enskilda tonerna i denna världsharmoni, som nu ljuder och som egentligen endast i stora tidsrymder sammansätter sig till harmonier och melodier, som också i tiden endast bildar harmonier när tiden blir en enhet, dessa för apokalyptikern fram som basunljud, så att vi i basunernas toner har det rena livet hos den andra hierarkin, medan den första hierarkin i mycket stor mäktighet ligger till grund för det egentliga sinnesupplevandet.
Och vidare kommer vi dit att från denna värld, där — jag skulle vilja säga — alla sinnesverkningar blivit flödande och storslagna och majestätiska och därmed inte bara lägger sig över ting och händelser i den fysiska världen, utan är det egentliga uttrycket för det väsensartade som verkar i elementarväsendena genom den andra hierarkin.
Vi kommer alltmer dit att från denna värld träda in i en tredje region, där vi inte längre uppfattar något naturmässigt, inte ens naturmässigt upplöst till elementärt, utan där vi allt som vi vill uppfatta måste uppfatta andligt. Vi kommer in i ett område av den andliga världen som vi måste tala om på följande sätt; vi måste säga till oss själva:
I det att vi har genomgått det som är som de upplösande
men samtidigt i former gestaltande jordiska sinnesförnimmelserna,
som grips av stjärnornas utvidgade sinnesförnimmelse,
har vi kommit dit att såsom de sista resterna av sinnesförnimmelsen
allt det som verkar i Kyriotetes, Exusiai, Dynameis i världsalltet kan kännas igen
så att dessa varelser är såsom invändigt bundna till stjärnornas sanna substantialitet.
Stjärnvärlden har förvandlat sig för oss till hierarkiernas varelser. Vi lever, i stället för att i sinnesskenet blicka upp mot stjärnorna, i hierarkiernas värld. Där är hierarkierna ännu genomdränkta av det som jag vill kalla sönderspridd och upplöst sinneskunskap.
Nu kommer vi in i den tredje regionen, där vi inte längre sinnligen uppfattar allt jordiskt, där vi måste uppfatta det själsligt-översinnliga utan det sinnligas inslag; vi kommer in i den egentliga andliga världens område och lär först känna den i Angeloi, Archangeloi, Archai.
Dessa varelser kan man känna igen i deras andlighet, och man måste veta, när man ger dem gestalt som målare och liknande, att de endast har denna sinnliga gestalt genom att de är invävda i de själsligt-andliga elementen, i de högre hierarkiernas väsen. Vi måste veta att när vi till exempel målar vingar på dem, så är dessa vingar från den andra hierarkins varelser, som lånar dem sin substansialitet, men att de får ett huvud från den första hierarkin, som lånar dem denna gestaltning och dess innehåll. Vi måste vara fullt medvetna om att det som finns inom den tredje hierarkin — Angeloi, Archangeloi, Archai — endast kan skådas i anden.
Det jag nu har utvecklat, mina kära vänner, har en oerhörd historisk betydelse, därför att ni, när ni tar upp skrifter från äldre tid som så att säga intimt handlar om dessa andliga världar, överhuvudtaget inte kan läsa dem utan att vara medvetna om att vi genom inträdandet i den andliga världen till en början på andligt sätt uppfattar den lägsta hierarkin, medan vi de högre hierarkierna ännu uppfattar med sinnevärldens ingredienser.
Och ni måste vara medvetna om att den gamla invigningsvisheten, som denna helt riktigt skildrade så som jag nu skildrar det, gradvis under den andliga dekadensens tider har råkat in i allehanda missförstånd. Så finner vi hos de mer världsligt präglade invigda under medeltiden saken alltid skildrad så att serafer, keruber och troner står närmast jorden som de lägsta hierarkierna, och att man stiger upp genom Dynameis, Kyriotetes, Exusiai till änglar, ärkeänglar och urkrafter. Ser ni bara på medeltida böcker som är illustrerade, så kommer ni inte att begripa er och kommer att fråga varför änglarna sitter ovanför seraferna. Detta beror på att man inte längre kände dessa förlopp exakt intimt och inte längre föreställde sig dem helt organiskt.
Felet uppstod särskilt när den ursprungligen helt rena läran redan under den judisk-babyloniska fångenskapens tid, i förkristen tid, genom judarnas beröring med babylonierna förorenades av babyloniernas symboler. Och genom kabbalan, genom den medeltida judiska mystiken, spreds detta fel om de andliga hierarkiernas rangordning vidare.
Vill man överhuvudtaget förstå utvecklingen av föreställningarna om det andliga i mänsklighetens utvecklingsgång måste man vara förtrogen med sådana saker, och här är den rätta platsen att, i samband med begripliggörandet av Apokalypsen, tala om dessa ting.
Så kommer vi ut i den andliga världen. De första varelser som möter oss i det verkligt andliga är egentligen den tredje hierarkins. Apokalyptikern visar hur intimt förtrogen han är med allt detta, ty alltmer är hans strävan sådan att han för allt han nu skildrar låter änglar framträda som bär företeelserna.
Det rent fenomenala är att jordiska områden kan spegla något som änglarna för in som budbärare från de högre hierarkierna, och särskilt kommer vi genom detta änglaframträdande in i det område där vi verkligen skådar hur den gudomliga kärleken härskar som den egentliga ingrediensen i den värld till vilken vi människor hör. Ty till en början förnimmer vi hur de så att säga normala Angeloi, Archangeloi, Archai är något likt de högre hierarkiernas förkroppsligande.
Såsom vi, när vi betraktar människans händer, armar, fötter, ben och övriga kropp, har känslan: detta är det själsligt-andligas kropp, så får man, när man stiger upp i den tredje hierarkins värld, intrycket: detta är änglar, men de är som lemmar, egentligen som kroppsligheten hos de högre gudomliga andarna; de är andligt-själslig kroppslighet. Så att man känner, mina kära vänner, man är i ren andlighet, men med denna andlighet i Guds kroppslighet.
Det är detta man stiger upp till.
Och nu måste man befatta sig med en sådan föreställning. Detta är något som var och en måste göra som verkligen vill lära känna ockultismen sådan den ligger till grund för andelivet.
Betrakta en människa på jorden i hennes fysiska kroppslighet, mina kära vänner, och ni kommer omöjligen att kunna tänka er organisationen enbart i uppbyggnaden, alltså blott i det som i människan sker som spirande, skjutande i uppbyggnaden. Ni måste snarare tänka er nedbrytningsprocesser i organismen som leder till utsöndringar. Denna nedbrytning, som visar kroppsligheten i en ständig förstörelseprocess, är emellertid till för — eftersom den är nedbrytning i det fysiska — att ta upp det andliga, så att anden då kan leva i de fysiska nedbrytningsprocesserna.
Det andliga lever ju inte i människans organism i uppbyggnadsprocesserna. När människan växer, när de fysiska processerna är i stegring, blir det andliga undertryckt, inte främjat. Det är en helt befängd föreställning hos materialisterna att de tror att människan i sin hjärna bara behöver rena det spirande, skjutande livet, och att livsprocessernas fortsättning där förfinas och omvandlas och detta skulle betyda tänkande. Hjärnan, där den blott skulle vara en fortsättning av matsmältningsprocesserna, skulle endast ha ett dovt, växtlikt inre upplevande. Endast genom att nedbrytning sker, genom att hjärnan ständigt förfaller, så att säga perforeras av de fysiska processerna, tränger det andliga in i hjärnan.
Det andliga finner just genom nedbrytningens väg sin bana för att skapande gripa in i det fysiska. Och dessa nedbrytningsprocesser tas nu upp av det fysiska. Vi ser att i tillväxten byggs ett tillbakahållande, en hämning av tillväxten in.
Det är, skulle jag vilja säga, en oerhört intressant företeelse att iaktta detta i det enskilda. Om man till exempel riktar den andliga blicken på en sådan företeelse som denna, kan man se hur Fichtes individualitet stiger ned, i en eländig by, in i den jordiska kroppen, hur den inkarnerar sig i den fysiska kroppen; man ser hur pojken växer upp, man ser hur stycke för stycke in i hans tillväxt blandas in hämningar av tillväxten, något alltför starka i förhållande till det normala; det är inte mycket, det är oerhört lite, men det är så.
Där växer denna pojke Fichte upp, blir allt större och större, men han skulle kunna växa snabbare om inte ständigt något helt litet höll tillbaka denna tillväxt. I detta tillbakahållande av Fichtes tillväxt — hos honom var det så att han förblev liten till växten hela livet — utvecklades just denna särskilda art av hans filosofiska anlag. Där träder det andliga i verksamhet inom det fysiska. Så att man i nedbrytningen måste se något som inte bara berör en antipatiskt, utan något som berör en sympatiskt, något man tröstar sig med, något som kan betraktas med kärlek, därför att vid sidan av det växande, spirande livet också det måste finnas som utgör hämningar.
När man nu blir varse hur denna Angeloi-, Archangeloi-, Archai-värld egentligen är den gudomliga andens kroppslighet och man där skådar detta vävande och livande och drivande och görande och arbetande av Angeloi, Archangeloi och Archai, hur världen vävs, hur den enskilda människan i sitt själsliga omhändertas av sin Angelos, hur olika människogrupper omhändertas av Archangeloi och hur världshändelsernas strömmar från tidsålder till tidsålder skjuts vidare av Archai, när man tar hela denna väv av detta underbara kläde som vävs — så vackert uttryckt i Proserpina-sagan, Persefone-sagan från Grekland — när man tar hela detta världens kläde, då flödar däri likt det röda blodet i kroppen den gudomliga kärleken.
Men som nödvändig biprodukt bildas strömmen av den gudomliga vreden, som alltid uppstår ur allt det som är hämningar i världsförloppet, åstadkomna av verkligt moraliskt kännande varelser, som först måste bringa sitt moraliska i samklang med världsgången.
Och vi ser i den gudomliga kärleken den gudomliga kroppsligheten i dess spirande och skjutande, vi ser i sammanhanget med de svaga varelserna, som dock anger de vägar på vilka gudarna vill leda världen, vi ser i det som utgår från svaga varelser: denna gudomliga andes andekropp genomträngs av något likt utsöndringsprodukterna i människans fysiska kropp; det som i människan utsöndras i körtlar, utsöndras där.
Utsöndringspunkterna framträder som de gudomliga vredesskålarna,
invävda i världsförloppet.
Vi känner igen sammanhanget just inom dessa tre världar mellan gudomlig kärlek och gudomlig vrede, och vi får inombords den vördnadsbjudande föreställningen: ja, vad sker när vredesskålarna töms ut?
Då tänker de gudomligt-andliga varelserna, hur de under de svaga varelsernas uppväckta missgärningar, hur de mot hämningarna för världsgången vidare, och hur de omformar dessa hämningar till bärare av det framåtdrivande, andefyllda skeendet, så att människan i sitt nedbrytningsväsen griper möjligheten att inte bara vegetera fysiskt utan tränga fram andligt-själsligt i kroppen.
Allt detta framställer apokalyptikern helt i enlighet med invigningens vägar.
Det är ett storslaget inlevande i världsgången genom Apokalypsen, ända in i de konkreta fysiska händelserna, såsom vi i går och tidigare har sett. Det är samtidigt ett storslaget inlevande i invigningens, initiationens vägar.
Betraktar man Apokalypsen på detta sätt, då blir den först något som i viss mening gör oss seende för världsgången, så att vi blickar in i det vi behöver av framtiden och kan ta upp det i våra föreställningar. Men den blir också vidare en meditationsbok; den är på ett underbart sätt att använda som meditationsbok, den är i detta avseende helt storartad.
När ni i Apokalypsen kommer till ett ställe som till en början erbjuder något paradoxalt för föreställningen, för begripandet, så sluta då tänka och börja meditera, ty det är alltid också ett ställe där ni kan bli mer andliga genom att ni inombords tar upp och bearbetar det som ni intellektuellt inte längre kan fatta. När till exempel en sats uppträder där det talas om framträdandet av en ond körtel (Upp. 16:2), säger naturligtvis intellektualisten: körtlar kan bara finnas hos människor och djur. Vad skall detta betyda? Det är ju bara en poetisk bild. — Man går raskt förbi det. Men så är det inte. Apokalyptikern använder ordet körtel därför att han vet att det som är verkligt i mikrokosmos också har rätt att föreställas i makrokosmos. Ni kommer nog att förstå hur det körtelartade, som har med utsöndringar att göra, leder över till funktionerna hos den gudomliga vreden. Just de skenbara paradoxer i Apokalypsen leder till att det som dagens människa är så van vid — själens blott intellektuella förlopp — får övergå i ett andligt förlopp.
Och där kommer vi till den punkt där det är så nödvändigt, särskilt vid prästerligt verkande, att se sakerna klart och riktigt. Människorna känner att den nuvarande tidsåldern helt intellektualiserar själen, därför bildas dessa reaktioner: de vill också ha hjärta och känsla, de längtar efter det på alla områden. Se bara hur de religiösa bekännelserna gör uppror mot den allmänna intellektualismen. De vill inte längre få frälsningssanningarna predikade i intellektuella former, de vill ha dem gestaltade ur känslan, ur det irrationella. Där ligger förvisso en berättigad längtan till grund, men om det bara går i dessa banor, leder det ändå till att man genom det blotta viljandet att känna det religiösa innehållet helt förlorar det religiösa.
Så är det också inom pedagogiken, som ju har genomgått en mycket märklig utveckling som prästerskapet bör uppmärksamma. Pedagogiken utgick från instinktlivet, den verkade bäst där man överhuvudtaget inte tänkte pedagogiskt utan gjorde det som instinkten gav. I äldre tider bedrev man inte pedagogik, utan gjorde vad instinkten gav. Först sedan man förlorat det instinktiva uppfostrande började man tala mycket om pedagogik, och vårt myckna tal därom är vittnesbördet om att vi är de sämsta pedagogerna i hela utvecklingen.
Människor börjar alltid tala mest om en sak när de inte längre har den. Så började man också tala om transsubstantiationen när man inte längre förstod den och dess hemlighet. Vill man betrakta de ofta utmärkta intellektuella diskussionsinnehållen i en tidsströmning, måste man fråga: vad saknar dessa människor egentligen? I den tid då arbetarfrågan diskuterades särskilt starkt, betydde denna diskussion att man i verkligheten förstod denna fråga så lite som möjligt. Detta går naturligtvis mycket längre tillbaka, till den tid då skriften kom in i mänskligheten och dess bruk alltmer förvandlades till tryck. Det var den tidsålder då människorna allt mindre förstod den gudomliga skriften som talar ur stjärnor, sol och vind.
När deltagarna i den gamla Artusrunden ännu kunde läsa i det uppsprudlande havet, i vågornas skvalpande mot landets klippor, i sammanblandningen av det som i de uppsprutande vågorna förenar sig med de ljusmättade luftvågorna, i den tid då allt detta kunde avläsas som en tydlig skrift, fanns inte det ringaste behov av att ta till hjälp någon fixerbar skrift. Det är i grund och botten så att man överallt från det synligas glans måste sluta till det osynligas, det andligas avglans, för att sedan, när det andliga särskilt träder fram till ytan i tiden, uppfatta hur den sinnligt-fysiska yttre symboliken träder tillbaka.
Detta är det som just gör oss uppmärksamma på att vi inte ska reagera med en förnekelse av intellektualismen, med ett dunkelt, nebulöst känsloliv, utan att vi ska höja detta känsloliv genom att låta det intellektuella alltmer övergå i det andligas metamorfos. Då kommer vi att finna att vårt känsloliv, genom ande-innehållet i de uppenbarelser som är objektiva, inte längre subjektiva, verkligen kan förädlas.
Lämna ett svar