På volley, en snabbskiss: Hans kallelse är inte klättring i sig. Hans kallelse är gränsöverskridande som sådant. Allt han gör är en sorts psykedelisk poesi. Man skulle kunna kalla Alex Honnold för en sekulär mystiker. Ett GenY-barn av norra Kaliforniens hippiekultur som han är, så identifierar han sig — som den antikonventionella konventionen bjuder — som feminist och ateist, men de facto låter han sin kvinna och deras barn få finna sig i att hon när som helst kan bli änka och att barnen när som helst kan bli faderlösa — och det bara för att han drar in deras pengar på att leka galet livsfarliga lekar!
Med den blicken och från den subkulturen tror man inte att man hux flux upphör att existera bara för att man råkar dö. Sinnet för mysterium är hos honom dessutom medfött, vegansk hippiekultur eller ej. Målet är att förankra detta sinne i något solitt, jordnära och orubbligt. Fast gärna på något obegripligt alternativt och poetiskt sätt. Så det fick såklart bli klippväggar.
Hans poesi är inte verbal, den är motorisk.
Han har medfödd tur, bara han hanterar initial smärta, vilket han uppenbarligen gör med den äran, och kan förbinda denna smärta (som när den slutar att vara ett problem blir förmågan att se runt hörn) med sinnet för det omöjligas möjlighet i målbilden samt förmågan att se ett utbyte i det storslagna. Utbytet kan vara affärsmässigt eller på annat sätt kommunikativt, det är sak samma för honom, bara det är storslaget. Han älskar att friklättra på de allra högsta stupen. Hundratals meter. Gärna med några drönare som surrar runt och filmar bragden.
Men det är inte vanligt självhävdelsebegär som driver honom. Det är skapardriften. Som att komponera en komplex melodi i motorisk intelligens och vertikal granit. Klart han har ett rejält ego, men det är ett konstnärsego. Han är en del av verket, men det ÄR trots allt verket, och inte hans person, som står i centrum för honom. Det viktiga är att det är vackert. Är han i sitt esse så blir det helt enkelt vackert, det är hos honom en naturlag. Han själv är, på sitt märkligt ojordiska sätt, också vacker. Lite oberörbar. Inte riktigt jordisk, som sagt.
Allt det där kommer att sägas om honom på begravningstalen och i dödsrunorna, när den dagen kommer.
Kanske också att det var något ogripbart över honom. Det enda man verkligen greppade var att han är totalt och ostoppligen driven att vara den han är och göra det han gör. Esse är liksom det enda han har. Han har inget egentligt val. Det gör det hela enklare.
Hans känsla är extremt intelligent, man kan kalla den ren, eller Ren, och direkt kopplad till den känslomässiga förståelse av känslornas relativitet, för att inte säga paradoxalitet. I segern finns ett dolt nederlag, och i nederlaget en dold seger. I den meningen är han ingen tävlingsmänniska. Just därför vinner han. Eller: ”vinner”. Det är nästan lite fusk; han tävlar egentligen bara mot sig själv. Knappt ens det. Han leker. Dansar. Diktar. Komponerar.
Och detta är hans yrke. Han lever sin grej.
Och som alla stora skapare: Han har i grund och botten inte en susning om hur det går till. Det han vet är att han har känsla för det han gör, och att han har flytet när han gör det. Han har tur. Kan han bara få synk mellan smärta, vision och utbyte, då får han vingar. Smärtan har han koll på. Visionen, sinnet för det möjliga, har betydligt högre precision än han själv skulle kunna ge den: Den går på autopilot. Annars skulle han ha trillat och slagit ihjäl sig för längesedan.
Precis som skönheten och hans esse är oskiljaktiga, så är detta esse även harmoniskt länkat till den där visionen som ser möjligheter. Exempelvis möjligheten att klättra upp för saker som ingen annan har bedömt som möjliga att klättra upp för. Det är liksom själva han. Inte bara hans image. Hans image är — och det hör till charmen med honom — att han paradoxalt nog känns väldigt privat. Där han är, där bor han också. Han har med sig sitt revir vart han än går. Och den där mobila revirkänslan är en viktig del av hans grej; hans kallelse om man så vill.
På vanlig svenska: Killen äger. Och vackert så.
Ambition och självdisciplin, förmågan att stålsätta sig, fokusera och övervinna motstånd, är medfödd instinkt hos honom. Sånt har han aldrig känt att han har behövt lära sig av någon, även om han såklart som alla mästare har inspirerande förebilder. De flesta såklart snabbdöda. Den som dör mitt i sin gärning tenderar att inspirera mer än den som sakta tynar bort. Och Alex låter sig inspireras av de döda, vad han än må tro att han tror om efterlivet. Han är intuitivt ambitiös. Han kan inte sluta sträva. Han är inspirerad att sträva, det är liksom ingen smaksak för honom, det är hans natur. Han är, både bildligt och bokstavligt, en klättrare. Och hans klättrande är både inspirerat och inspirerande. Så är det bara.
Vad folk känner när de möter honom är att hans driv är vackert, okuvligt och helt amoraliskt. Hans idéer om etik och samhälle är egentligen inte speciellt personliga för honom. Välgörenhet och ”socialt medvetande” är konvention i hans kultur och sure, han lirar med det. Han är en schysst kille. Bara han får leka.
Har han ett mål för allt det här? Ja. Det där reviret. Kanske att någon gång kunna se ut över sina ägor eller sina bedrifter, sina välgörenhetsstiftelser och solenergifonder, sina kvinnor, barn och barnbarn, känna sig helt jämlik och feministisk, nicka i bifall till sitt levda liv och … ja, hur vill han dö? Han är ju knappast främmande för döden.
Han vill dö strävande. Kanske som Göran Kropp, på en liten söndagsklättring upp för ett lokalt litet småstup, bara sådär. Fast troligare än att han helst dör lite mer storslaget, inte sådär snopet. Kanske när han som gammal veteran friklättrar en kilometerhög skyskrapa i Dubai. Det skulle passa honom. Speciellt om de därefter döper om tornet till The Honnold Tower.
En sån där kille dör inte riktigt bara för att han kanske råkar tappa kroppen. Han blir bara mer inspirerande.
Ett höftskott, när jag som hastigast tog en titt på hans tidrumkors. Eller som Shakespeares Hamlet påpekar när hans skeptiske vän småler åt att Hamlet berättar att han just sett sin faders vålnad:
There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.
Teknisk detalj: Honnolds intuitiva ambition är Pluto i Stenbocken tätt inpå Saturnus/sydnoden, hyfsat nära andevärldens port (DC). Pluto är dödsmedvetandet/intuitionen, sydnoden är ens karmiska destillat av föregående jordeliv och Saturnus är självdisciplin, alltså det man fordom kallade tukt. Som i Honnolds fall är helt inåtriktat (Saturnus backar).
Lämna ett svar