Dornach, 6 september 1924, Andra föredraget. Enbart för präster.
Andra föredraget
ANDRA FÖREDRAGET
Dornach, 9 september 1924
Mina kära vänner!
När man talar om prästerns och läkarens gemensamma angelägenheter, måste blicken först riktas mot företeelser i människolivet som i själva verket lätt glider över i det patologiska och därför kräver läkarens förståelse, men som å andra sidan på ett utomordentligt sätt griper in i det inre, ja, jag vill säga till och med i det esoteriska i det religiösa livet.
Vi måste vara fullständigt klara över att egentligen alla grenar av den mänskliga kunskapen åter måste komma bortom något grovt, något som under den materialistiska epoken har trängt in i dem. Vi behöver bara erinra oss hur de företeelser som en tid sammanfattades under rubriken »genialitet och vansinne« har behandlats i en viss grovhet i uppfattningen, grovt behandlats av Lombroso och hans skola, men även av andra. Vi kan lika gärna rikta uppmärksamheten inte så mycket på undersökningarna i sig – de har ju sina förtjänster – utan på det betraktelsesätt som därigenom kom till uttryck; vi kan också rikta uppmärksamheten på det som uppträdde som kriminalantropologi och som undersökte förbrytarnas kranier. De sinnelag som därvid kom i dagen var ingalunda bara grova, utan bar prägeln av en utomordentligt stark filistermentalitet.
Man kan verkligen säga – och här får vi mycket väl använda sådana kategorier, eftersom det rör sig om ett gränsområde inom pastoralmedicinen – man kan säga att det i grunden var filistrar som trädde samman som forskare och tänkare, och som utbildade typen av en normalmänniska som i möjligaste mån var en filister. Och det som avvek därifrån var patologiskt. Eftersom geniet avvek åt det ena hållet och vansinnet åt det andra, var båda på något sätt patologiska. Och eftersom det för den insiktsfulle är självklart att varje patologisk egenhet också uttrycker sig kroppsligt, är det lika självklart att tecken i kroppsliga kännetecken kan återfinnas åt det ena eller andra hållet.
Det gäller emellertid att genomskåda dessa tecken på rätt sätt. Det är visst så att en örsnibb under vissa omständigheter kan vara ytterst karakteristisk för en psykologisk egenhet, eftersom sådana psykologiska egenheter hänger samman med karma, som verkar över från tidigare inkarnationer. De krafter som är uppbyggnadskrafter i den fysiska organismen, särskilt under de första sju levnadsåren, är samma krafter som senare träder fram. Vi växer ju under de första sju levnadsåren med de krafter med vilka vi senare tänker; och därför är det viktigt och betydelsefullt att man just – men nu inte på det traditionella sättet, eller snarare på det sätt som nyligen blivit traditionellt, utan på ett verkligt sakligt sätt – närmar sig vissa företeelser.
Mindre för att betrakta dem som patologiska – in i det patologiska kommer vi ändå att ledas, just utifrån dessa företeelser – än för att från dessa företeelser kunna få insikt i människolivet.
Låt oss en gång helt allvarligt, mina kära vänner, inta den ståndpunkt om människan som antroposofin ger oss. Människan möter oss i sin fysiska kropp, som har genomgått en lång utveckling, som som fysisk kropp har gått igenom tre förberedande stadier, såsom jag har beskrivit det i Min hemlighetsvetenskap i sammandrag, innan den blev jordekropp, och som för sin förståelse verkligen behöver mer än det som i dag tillhandahålls genom anatomi och fysiologi.
Jag vill också här fästa uppmärksamheten på att denna mänskliga fysiska kropp, sådan den är i dag, är en trogen avbild av den eteriska kroppen, som befinner sig i sin tredje epok, av den astrala kroppen, som befinner sig i sin andra epok, och även till en viss grad av jag-organisationen, som människan först har upptagit på jorden och som alltså befinner sig i sin första epok. Allt detta präglas som sigillavtryck i människans fysiska kropp. Det gör den fysiska kroppen utomordentligt komplicerad, sådan den möter oss i dag.
Den är endast genom sin rent mineraliskt-fysiska beskaffenhet genomskådlig med de kunskapskrafter med vilka man i dag närmar sig den. Det som eterkroppen präglar in i den är över huvud taget inte genomskådligt med dessa kunskapskrafter. Det måste ses med den plastiske konstnärens ögon. Det måste ses på ett sådant sätt att man förvärvar föreställningar, bildgestaltningar, som uppfattas ur världsalltet självt och som man återkänner i formerna hos hela människan, återkänner i formerna hos de enskilda organen.
Vidare är denna fysiska människa en avbild av det som lever i andnings- och blodcirkulationen. Hela den dynamik som verksamt väver i blod- och andningscirkulationen är emellertid musikaliskt orienterad; den kan endast förstås om man tänker den i musikaliska former. Man kan endast förstå den om man till exempel tänker sig att man i skelettsystemet ser det i vilket bildkrafterna har strömmat in, vilka sedan i det finare verkar i andningen och cirkulationen, men enligt musikaliska gestaltande krafter.
Vi kan rentav uppfatta hur oktaven baklänges utgår från skulderbladen och fortskrider längs benen, och att armarna i sin benformation inte kan förstås ur en mekanisk dynamik, utan om man bemöter dem med musikalisk förståelse. Där finner vi primen från skulderbladen till överarmsbenens fäste, vi finner sekunden i överarmsbenet, tersen från armbågen till handleden. Vi finner där två ben, eftersom det finns två terser, en stor och en liten, och så vidare. Kort sagt: om vi i den fysiska kroppen åter söker avtrycket av det som i andning och blodcirkulation behärskas av astralkroppen, måste vi tillämpa musikalisk förståelse.
Ännu mer komplicerad är förståelsen av jag-organisationen. Där är det nödvändigt att begripa vad som antyds i första versen av Johannesevangeliet: »I begynnelsen var Ordet …« Vad som där menas med förståelsen av Ordet i det konkreta, inte i det abstrakta, såsom evangelietolkarna vanligen ger det, detta – åter tillämpat konkret på den verkliga människan – ger då en förståelse för hur jag-organisationen griper in i den fysiskt-mänskliga kroppen.
Ni ser, vi skulle behöva ta upp mycket mer i våra studier, om dessa verkligen skulle leda till förståelse av människan. Men eftersom det är min övertygelse att såväl inom medicin- som teologistudierna oerhört mycket skulle kunna utelämnas, tror jag att om man tog fram allt värdefullt, skulle antalet år som till exempel en medicinstuderande i dag behöver inte förlängas utan förkortas. Men naturligtvis tänker man i dag, när man tänker materialistiskt, att om man tar upp något nytt, så lägger man till ett halvt år på de redan befintliga kurserna.
Om man allvarligt intar den ståndpunkt som vi måste inta inom antroposofin, så träder människan emot oss i sin fysiska, eteriska och astrala kropp samt i sin jag-organisation. Under vakenheten står dessa fyra led i människans organisation i intim förbindelse. Under sömnen ställer sig å ena sidan den fysiska kroppen och eterkroppen, och mittemot dem å andra sidan jag-organisationen och astralkroppen.
Om vi allvarligt intar denna ståndpunkt, kommer vi att kunna säga oss att oregelbundenheter på de mest skiftande sätt kan uppträda i förbindelsen mellan jag-organisationen och astralkroppen med eterkroppen och den fysiska kroppen, och så vidare.
Se, till exempel kan följande inträda. Låt oss säga – schematiskt naturligtvis – att jag här skulle rita den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jag-organisationen ([Tafel 2 – vänster]): då kan i vaken tillstånd alltid den så kallade normala relationen råda mellan dessa fyra led i den mänskliga organisationen.
Men det kan också vara så att till en början den fysiska kroppen och eterkroppen står i ett slags normalt sammanhang, att även astralkroppen relativt sett sitter därinne, men att jag-organisationen på ett visst sätt inte sitter ordentligt inne i astralkroppen ([Tafel 2 – mitten]).
Vi har då en oregelbundenhet som först kan möta oss i den vakna organisationen. Människan kommer med sin jag-organisation inte riktigt in i sin astralkropp. Därigenom blir hennes känsloliv i hög grad stört. Hon kan till och med bilda mycket livliga tankar, ty tankarna som sådana beror på det normala sammanhanget mellan astralkroppen och de andra kropparna. Men huruvida sinnesförnimmelserna också uppfattas på motsvarande sätt tillsammans med dessa tankar, det beror på att jag-organisationen är normalt förbunden med de andra leden i människans väsen.
Är detta inte fallet, hänger så att säga jag-organisationen inte ordentligt samman med de andra leden i människans väsen, då bleknar sinnesförnimmelserna. I samma mån som sinnesförnimmelserna bleknar, i samma mån blir tankarna intensivare. De uppträder nästan spöklikt, inte så rent som vi annars har dem. En sådan människas själsliv flyter så, att hennes sinnesförnimmelser får något försvinnande, dimmigt över sig, medan tankarna får något levande, intensifierat, färgat, som nästan ger intryck av svaga sinnesförnimmelser.
Somnar en sådan människa, är saken även under sömnen sådan, att jag-organisationen inte riktigt befinner sig inne i astralkroppen. Följden blir att nu ytterst starka upplevelser av den yttre världens finheter uppträder. En sådan människa upplever i den del av världen där hon just befinner sig – med sitt jag och sin astralkropp, när hon är utanför den fysiska och eteriska kroppen – växternas finheter, fruktträdgårdens finheter runt huset. Inte det som man ser om dagen, utan äpplenas smaknyanser och liknande. Det är verkligen så att detta upplevs.
Därtill kommer bleknade tankar, som utgör efterverkande krafter i astralkroppen, krafter som verkar efter från det vakna livet.
Se, det är nu svårt när man har en sådan människa framför sig – och man kan ha henne framför sig i någon variant i de mest skiftande livssituationer – man kan ha henne framför sig som läkare, man kan ha henne framför sig som präst, ja till och med som en hel kyrka. Hon möter en i någon form, låt oss säga i en by.
Läkaren säger i dag, särskilt om han finner henne i ett tidigt livsskede: psykopatologisk mindervärdighet. Prästen däremot, särskilt om han är välutbildad – låt oss säga en välutbildad benediktin; världsprästerna inom den katolska kyrkan är ibland inte lika välutbildade – men om han är benediktin, jesuit, barnabit eller liknande, då vet han på ett esoteriskt sätt att ur de ting som berättas av en sådan människa – för den moderne läkaren är det psykopatologisk mindervärdighet – kan man, om man tolkar dem rätt, trots att man har en människa framför sig som står hårt på gränsen mellan hälsa och sjukdom, vars nervsystem till exempel helt och hållet kan uppfattas i patologisk mening, trots att man har en människa framför sig med fullständigt labil jämvikt i de framträdande själs krafterna, vilka verkar helt annorlunda än hos den så kallat normala människan, ur dessa ting möta verkliga uppenbarelser från den andliga världen, liksom man till sist också möter dem hos den vansinnige själv – endast är den vansinnige inte kallad att tolka dem, utan endast den som genomskådar hela sammanhanget.
Man kan alltså ha honom framför sig som läkare, och vi kommer att se hur vi i antroposofisk mening ska betrakta honom medicinskt. Man kan ha honom framför sig som präst, man kan också ha honom framför sig som kyrka.
Nu kan det emellertid vara så att han till och med utvecklas vidare, och då framkommer något helt särskilt. Antag att han utvecklas vidare, denna människa. Vid en viss ålder är han sådan som jag har ritat honom. Antag att han utvecklas vidare; det uppstår en starkare dragning hos det jag som inte står i fullt normalt förhållande till de andra leden, så att senare följande tillstånd uppstår ([Tafel 2 – höger]).
Återigen är den fysiska kroppen och eterkroppen så att säga normalt förenade, men jag-organisationen drar astralkroppen till sig, och denna vill nu inte heller riktigt vara inne. Nu är jag-organisationen och astralkroppen mer bundna till varandra, och båda tillsammans kommer inte ordentligt in i den fysiska och den eteriska kroppen.
Hos en sådan människa kan följande inträda. Vi märker hos henne att hon inte är i stånd att från astralkroppen och jaget riktigt behärska sin fysiska och eteriska kropp. Hon kan inte riktigt skjuta fram astralkroppen och jag-organisationen in i de yttre sinnena. Så att sinnena gång på gång sviker henne, sinnesförnimmelserna bleknar över huvud taget, och hon kommer in i ett slags yrsel- eller drömtillstånd.
Men då kan på de mest skiftande sätt just de moraliska impulserna uppträda med särskild styrka. De kan uppträda konfus t, men de kan också uppträda på ett utomordentligt kasuistiskt storartat sätt, om organisationen är sådan.
Och åter finner läkaren i detta fall att det egentligen redan finns väsentliga organiska förändringar i sinnesorganens och nervsubstansens konsistens. Dessa ägnar han mindre uppmärksamhet; men framför allt finner han starka abnormiteter i de finare körtlarna och i hormonbildningen, i de körtlar som vi betecknar som binjurarna, och i de körtlar som här vid halsen är dolda som små körtlar i sköldkörteln. Särskilt föreligger i ett sådant fall förändringar i hypofysis cerebri och epiphysis cerebri. Detta beaktas mer än förändringarna i nervsystemet och i hela sinnessystemet.
Prästen närmar sig en sådan människa; denna människa berättar för honom om vad hon upplever med en sådan konstitution. Hon upplever till exempel ett särskilt starkt skuldkänsloliv, en förstärkt syndkänsla, starkare än hos andra människor. Prästen kan lära sig mycket – och katolska präster gör det också. De lär sig just av sådana människor den extrema utbildningen av denna hos andra svagt utvecklade syndkänsla.
Nästakärleken kan hos en sådan människa växa till oerhörd intensitet, så att en sådan människa just genom sin nästakärlek hamnar i många nödlägen, vilka hon sedan biktar för prästen. Men det kan gå ännu längre.
Det kan nu komma till att den fysiska kroppen relativt sett förblir ensam, att eterkroppen permanent eller tillfälligt inte helt går in i den fysiska kroppen, att då astralkroppen, eterkroppen och jag-organisationen är nära förenade med varandra och den fysiska organisationen är utanför ([Tafel 3]).
Om man använder dagens materialistiska uttryck – men vi ska växa ifrån dem under timmens lopp – kommer man i de flesta fall att uppfatta en sådan människa som en höggradigt sinnesslö människa, som inte i någon riktning, inte ens i viljeriktningen från det själsligt-andliga, kan behärska sina fysiska lemmar. En sådan människa släpar så att säga efter den fysiska organisationen.
Är människan från början så organiserad, uppfattar man henne verkligen som sinnesslö, eftersom människan i det nuvarande stadiet av jordutvecklingen, när allt detta – jag-organisation, astralorganisation och eterkropp – är så isolerat och den fysiska kroppen släpas efter ensam, då inte kan förnimma, inte kan vara verksam, inte kan upplysas genom jag-organisation, astralkropp och eterkropp; det hon upplever förblir dunkelt, och hon går som bedövad omkring i sin fysiska kropp.
Det föreligger i hög grad sinnesslöhet, och man måste i detta stadium tänka över hur man kan föra in de andra kropparna i den fysiska organisationen. Det kan då röra sig om pedagogiska åtgärder, men också i hög grad om yttre terapeutiska åtgärder.
Prästen kan emellertid råka ut för att bli helt överraskad av det som just en sådan människa biktar för honom. Prästen kan känna sig mycket klok, men genomutbildade präster – det finns sådana verkligen inom katolicismen; man ska inte döma katolicismen småaktigt – aktar sig när en sådan så kallad sjuk kommer till dem och säger: Det du förkunnar från predikstolen, det vill egentligen inte säga så mycket. Allt detta betyder inte mycket, det räcker egentligen inte fram till Guds boning, det har bara yttre värde. I Gud måste man verkligen vila med hela sin människa.
I allt övrigt liv beter de sig så att man kan hålla dem för höggradigt sinnesslöa; i samtal med prästerna kommer de ibland med sådana ting. De gör anspråk på att känna det inre religiösa livet intimare än de som yrkesmässigt talar om det. De hyser ett förakt för den som yrkesmässigt talar om det, och de kallar det de upplever för »vilan i Gud«.
Och se, återigen måste det för prästen handla om att finna medel och vägar att knyta an till det som en sådan människa – man kan säga patient, man kan också säga något annat – innerligt upplever. Man måste ha en fin förståelse för hur det patologiska spelar över i alla möjliga regioner, som till en början gör människan oförmögen att finna de rätta vägarna i den fysiskt-sinnliga världen, som gör henne oförmögen att vara på det sätt som det yttre livet kräver av oss alla; och vi är i viss mån – det måste vara så – alla filistrar för det yttre livet.
Men sådana människor är inte anlagda att frodas på filistervägar, de går alltid andra vägar. Prästen måste kunna knyta an det han själv har att ge till det den andre upplever; ofta är det »de där«. Det är detta som kräver förståelse för den fina övergången från sjukdom till andlighet.
Men saken kan gå mycket längre. Låt oss nu tänka oss följande: en människa genomgår hela denna utvecklingsgång vid olika livsåldrar. Vid en bestämd livsålder befinner hon sig i detta tillstånd ([Tafel 2 – mitten]), där jag-organisationen endast har lösgjort sig från de andra. Vid en senare livsålder rör hon sig fram till detta tillstånd ([Tafel 2 – höger]), vid en ännu senare till detta ([Tafel 3]).
Hon genomgår något sådant endast om redan det första tillståndet – som ännu är relativt normalt – kanske redan under barndomen visar anlag till att hamna i ett labilt snarare än ett stabilt jämviktsförhållande mellan leden.
När läkaren nu kommer över en sådan människa, som är kallad att genomgå alla dessa fyra stadier – det första något abnormt, de andra däremot i den mening som jag schematiskt har ritat upp – då kommer han att finna: här föreligger ett utomordentligt labilt jämviktstillstånd, här måste man befästa något. I regel låter sig ingenting befästas. Ibland är vägen i utomordentligt hög grad förutbestämd; ingenting låter sig befästas.
Kanske finner läkaren, när han senare åter kommer i beröring med samma människa, att det första labila tillståndet har förvandlats till det andra, såsom jag har beskrivit det med sinnesförnimmelsernas nebulositet och de starkt färgade tankarna. Senare finner han åter ett utomordentligt starkt syndmedvetande, vilket läkaren naturligtvis, eftersom saken nu börjar spela starkt över i det själsliga, ogärna tar notis om.
Nu går då i regel livet hos en sådan personlighet i än högre grad över till prästen, och särskilt när det fjärde stadiet inträder.
Nu har sådana människor, som genomgår dessa stadier – vilket hänger samman med deras karma, med deras upprepade jordeliv – rent inre, intuitivt utvecklat en underbar terminologi. De kan tala – särskilt när de genomgår stadierna efter varandra, så att det första stadiet ännu var nära det normala – de kan tala på ett underbart sätt om det de upplever.
De säger till exempel som mycket unga människor, när det labila stadiet inträder vid sjutton eller nitton års ålder: Människan måste lära känna sig själv. Och med intensitet fordrar de självkännedom av sig själva åt alla håll.
Här, där jag-organisationen träder ut, kommer de av sig själva in på det aktiva meditativa livet. De kallar det mycket ofta »det verksamma bönen«, vilket är ett aktivt meditativt liv, och är mycket tacksamma om någon skolad präst ger dem föreskrifter om bönen.
De går då helt upp i bönen, men upplever samtidigt i denna bön det som de nu börjar beteckna med en underbar terminologi. De ser tillbaka på sitt första stadium och kallar det de förnimmer där: den första Gudsboningen, eftersom de genom att inte helt dyka ned med sitt jag i de övriga leden på ett visst sätt också betraktar sig själva inifrån, inte bara utifrån. Detta, när det betraktas inifrån, vidgar sig, blir som ett stort rum: den första Gudsboningen.
Det som därefter inträder, det som jag har beskrivit ur en viss synpunkt, blir rikare, blir inre uppdelat; människan ser mycket mer av sitt inre: den andra Gudsboningen.
När det tredje stadiet inträder, är den inre åskådningen av en utomordentlig skönhet, och sådana människor säger till sig själva: Jag ser den tredje Gudsboningen med oerhörda härligheter, med de där vandrande andliga varelserna. Det är inre åskådning, men det är en mäktig, grandios åskådning av en andevävande värld. Den tredje Gudsboningen eller Guds hus – språket varierar.
När de kommer till det fjärde stadiet, vill de inte längre ta emot några råd beträffande aktiv meditation, utan de får vanligen uppfattningen att allt måste ges dem av nåd. De måste vänta. De talar om den passiva bönen, om den passiva meditationen, som man inte får företaga sig, utan som måste inträda när Gud vill ge den.
Där måste prästen ha en fin känsla för när det ena stadiet övergår i det andra. Då talar dessa människor om »vilobönen«, där människan inte längre gör någonting, där hon låter Gud verka i sig. Så upplever hon det i den fjärde Gudsboningen.
Prästen kan under vissa omständigheter ur de beskrivningar som nu ges, ur det som nu – om vi talar medicinskt – en sådan »patient« säger, faktiskt lära sig oerhört mycket esoteriskt-teologiskt. Och är han en god uttolkare, blir teologin för honom oerhört konkret när han lyssnar till det som sådana »patienter« – jag säger det inom citationstecken – har att berätta.
Mycket av det som särskilt inom den katolska teologin lärs, inom den pastorala teologin, härrör från umgänget mellan upplysta, skolade biktfäder och biktbarn som utvecklar sig i denna riktning.
De vanliga begrepp man har om att vara frisk och sjuk upphör att ha sin giltighet, sin betydelse. Stoppar man in en sådan personlighet i ett kontor, eller gör henne till vanlig hustru som måste övervaka matlagningen eller något annat i det borgerliga livet, då blir hon verkligen vansinnig och uppför sig då utåt så att hon inte kan uppfattas på annat sätt än som vansinnig.
Uppmärksammar prästen i rätt ögonblick vart vägen går, leder han henne in i det klosterlika; låter han henne leva i ett motsvarande miljö, utvecklas de fyra stadierna efter varandra, så att den skolade biktfadern genom en sådan person i modern stil faktiskt kan blicka in i de andliga världarna på liknande sätt som den grekiske prästen genom pythiorna, vilka genom jordens rök och dunster förmedlade allehanda budskap om den andliga världen, varigenom man lät sig undervisas om denna.
Vad hjälper det mycket om någon i dag skriver en avhandling om det patologiska hos de grekiska pythiorna! Det kan man mycket väl göra, det kommer att vara riktigt, också exakt, men i högre mening är ingenting vunnet med det. Ty i grunden har oerhört mycket av det som i eminent mening har strömmat från den grekiska teologin in i hela det grekiska kulturlivet uppstått under pythiornas uppenbarelser.
Pythiorna var i regel personligheter som antingen hade nått fram till detta tredje stadium eller till och med till det fjärde. Men tänk er nu i en senare tid en personlighet som just under klok ledning av biktfäder genomgår dessa stadier på ett sådant sätt att hon obehindrat kan överlämna sig åt sina inre åskådningar; då blir något utomordentligt underbart av henne, vilket dock i viss mån förblir patologiskt.
Då har det inte bara läkaren, inte bara prästen, då har hela kyrkan med detta att göra, och den sysselsätter sig med att efter personens död helgonförklara henne; och detta är den heliga Teresa, som ungefär har genomgått denna väg.
Se, mina kära vänner, på sådana ting måste man skol a sig, om man vill verka inom det som i förståelsen mellan medicin och teologi måste leda till insikt i den mänskliga väsensnaturen. Då måste man komma till att gå bortom de vanliga begreppskategorierna, vilka där förlorar sin mening; annars kan man inte längre skilja en helgon från en narr, en vansinnig från ett geni, och kan inte skilja någonting annat än en normal genomsnittlig medborgare från alla andra.
Detta är den åskådning av människans väsen som först måste följas med förståelse, som verkligen kan leda djupt in i det esoteriska, men som är oerhört upplysande inte bara beträffande psykologiska abnormiteter, utan också upplysande beträffande fysiska abnormiteter, beträffande fysiskt sjukande.
Ty för att sådana stadier ska inträda, mina kära vänner, krävs ju vissa förutsättningar, förutsättningar som ligger i en viss konsistens hos ett sådant jag, som inte helt går in, och hos en sådan astralkropp. Är emellertid konsistensen inte fin, såsom hos den heliga Teresa, utan grov, då bildar sig följande.
Hos den heliga Teresa bildades genom hennes jag-organisations och hennes astralkropps finhet plastiskt vissa fysiska organ, särskilt underlivsorganen, mycket nära anpassade till jag-organisationen och astralkroppen. Men det kan inträffa att jag-organisationen och astralkroppen är grova och ändå har denna egenhet.
Då föreligger fortfarande möjligheten att en sådan personlighet kan vara tämligen normal, just därför att jag-organisationen och astralkroppen är grova. Men då kan de fysiska korrelaten framträda, och då föreligger endast en fysisk sjukdom.
Man skulle kunna säga: man kan ha den heliga Teresas konstitution med all den poetiska karaktären hos hennes uppenbarelser å ena sidan, och å andra sidan den fysiska motsvarigheten i sjuka underlivsorgan, vilka då inte visar sig i sitt utlevande genom jagorganisationen och astralkroppen.
Om alla dessa ting måste talas. Alla dessa ting måste genomskådas, ty de möter i hög grad den som har läkaruppgifter, men också den som har prästuppgifter, och han måste vara dem vuxen.
Först då börjar det teologiskt-religiösa bli verksamt, när teologen är vuxen sådana företeelser. Först då blir läkaren människans läkare, när han också är vuxen sådana företeelser.
Lämna ett svar