(arbetarföredrag, Rudolf Steiner, 13 mars 1924, Steiners sista och mest produktiva år)
[1]
Nå, mina herrar, låt oss fortsätta betraktelsen av Mysteriet på Golgata. Jag sade till er: den fortsatta utvecklingen måste nu utgå från att det som sker på jorden inte enbart beror på jorden, utan på hela världen. Detta med de jordiska skeendenas beroende av hela världsalltet är en föreställning som är särskilt svår för den nutida människan att ta till sig. Men man kan inte ens förstå den enklaste mänskliga händelse om man inte vet att det från världsrymden ständigt utövas inflytanden på jorden. Detta har jag redan framställt för er i fråga om de mest skilda ting.
I dag måste jag framställa det i samband med Mysteriet på Golgata.
[2]
Jag har gjort er uppmärksamma på att judarna, som jag har nämnt som det fjärde av folken i utvecklingsgången, egentligen har upptäckt människans fjärde väsensled, människans jag. De uppfattade denna fjärde beståndsdel som det gudomliga inre hos människan och kallade det Jahve. Och de satte också denne Jahve i ett visst förhållande till världsalltet och stjärnhimlen.
[3]
Nu vet ni ju att kristendomen har sitt ursprung i Palestina. Jesus från Nasaret levde i Palestina, och omgivningen kring Jesus från Nasaret var judisk. Den judiska religionen härskade där i Palestina som religion; den politiska makten var redan romersk, men romarna var inte i stånd att, i dessa avlägsna länder, också avskaffa religionen. Alltså härskade runt Jesus från Nasaret den judiska religionen.
[4]
Vad var egentligen den judiska religionen? Ni kommer att förstå det bättre om jag först säger något om det folk som jag nämnde före judarna, som levde i Mesopotamien, alltså längre in i Asien: babylonierna, assyrierna. Dessa folk, som levde längre österut i Asien och visserligen var grannar till judarna, hade en uttalad stjärnreligion. Man säger i dag: ja, människorna i Assyrien dyrkade stjärnorna. Men de dyrkade inte stjärnorna, utan de visste genom den tidens instinktiva vishet mer om stjärnorna än dagens människor vet. Det är ju så att dagens människor tror sig veta allt om stjärnorna.
[5]
Ni har kanske dessa dagar läst att till och med denna säkra kunskap om stjärnorna hotar att gå förlorad. Det har nyligen blivit känt att en upptäckt har gjorts enligt vilken jorden faktiskt inte är omgiven av tom världsrymd, utan att jorden på cirka fyrahundra kilometers höjd är omgiven av fasta kvävekristaller! 1) Så att man alltså måste anta att den gamla kristallhimlen, som talades om i det grekiska antiken, i dag återigen gradvis rättfärdigas av vetenskapen. Men detta vill jag bara nämna i förbigående. På sådana saker kan samtidens mycket kloka människor se hur lite man egentligen vet om stjärnvärlden.
[6]
Men ni behöver bara tänka på följande. Föreställ er en marsbo – man antar ju även inom astronomin att Mars är bebodd. När han blickar ner, ser han inte människorna på jorden; om han inte redan har mycket avancerade teleskop ser han inte människorna, utan han ser jorden lysa ut i världsrymden med ett grönaktigt sken. Men på jorden myllrar det av människor, och dessa människor står i förbindelse med andliga väsen. På samma sätt är det med de andra stjärnorna. Och på samma sätt som stjärnornas fysiska krafter påverkar jorden, så påverkar naturligtvis också stjärnornas andliga krafter jorden, i synnerhet människoväsendet. Detta visste den gamla visheten, den orientaliska instinktiva visheten, mycket väl: att stjärnorna också rymmer andliga väsen, och dessa andliga väsen vördade man på sitt sätt – inte de yttre fysiska stjärnorna. I denna mening var religionen där borta i Främre Orienten en stjärnreligion. Man antog till exempel att Saturnus har andliga väsen som har ett visst inflytande på människorna. Jupiter har andliga väsen och så vidare, och alla dessa väsen har ett visst inflytande på det jordiska människolivet.
[7]
Judarnas intresse riktades däremot föga mot de andra stjärnorna; men det de tog över från de gamla religionerna var månens inflytande. Och de satte sin Jahve, sin Jehova, i samband med det andliga i månen. Detta är alltså egentligen den ursprungliga judiska religionen: att Jahve, som lever i människans jag, är beroende av månen.
[8]
Nu, mina herrar, detta är inte enbart en saga, inte heller bara en religiös vidskeplig föreställning, utan något som låter sig vetenskapligt väl påvisas. Förhållandet är nämligen det att människan faktiskt under den tid som är avgörande för hennes jordiska tillvaro – under moderns graviditet, alltså medan hon ännu är ett människofrö, ett embryo – är helt beroende av månen. Detta beroende av månen under embryotiden har man länge vetat, och man har till och med beräknat graviditetens längd till tio mån-månader. Först i allra senaste tid har man börjat räkna mån-månaderna som solmånader och talar då om nio månader. Men i dessa tio mån-månader, som man med rätta antog som graviditetens längd, ligger fortfarande insikten att människan i sin embryotid, som människofrö i moderlivet, är beroende av månen. På vilket sätt är hon då beroende av månen? Detta har jag redan påpekat.
[9]
Ser ni, saken är denna: det som är den första befruktade äggcellen innehåller egentligen förstörd jordmateria, pulveriserad jordmateria, och av detta skulle aldrig något bli om bara jordkrafter verkade på den – aldrig! Av detta människofrö blir något endast därför att inflytandet från månen verkar på jorden. Man kan säga: människan kommer in i jordelivet genom månens krafter. Så att judarna, som betraktade Jahve som en mångudom, egentligen ville peka på denna människans beroende av månens krafter när hon träder in i jorden.
[10]
Visserligen antog folken längre österut i Asien, babylonierna och assyrierna, även andra inflytanden än endast måninflytanden. De sade till exempel: Jupiter har ett visst inflytande på huruvida människan i sin vidare utveckling blir klok eller förblir dum, och liknande. Men sådana sekundära inflytanden brydde sig judarna inte om. De dyrkade endast den ene guden, och detta var just en mångudom. Detta betraktas vanligen som ett stort religiöst framsteg, att judarna gick från många gudar till en enda.
[11]
Denne ene gud som judarna dyrkade, Jahveguden, mötte också Jesus från Nasaret i den omgivande judiska religionen. Och i denna religion blev han undervisad.
[12]
Nu kan ni föreställa er att om man endast vördar månguden, från vilken människan är beroende under tiden i moderlivet, så för man egentligen allt tillbaka på att människan redan bär med sig hela sitt väsen till jorden. Och detta uttrycker sig också i den gamla judiska religionen, i Jahvereligionen. Om man frågade en gammal jude som blivit sjuk: varför blev du sjuk? – då sade han: Jahve ville det så. Om hans hus hade brunnit ner och man frågade: varför brann ditt hus? – sade han: Jahve ville det så. Och så vidare. Han erkände endast denne ene gud genom vilken människan träder in i jordevärlden, och allt förde han tillbaka till Jahve. Därigenom fick den judiska religionen något stelt över sig. Människan kände sig så att säga under hela sitt liv beroende av det hon hade haft med sig till jorden.
[13]
Jesus från Nasaret lärde nu känna andra religioner än den judiska, som sade: det finns inte bara ett inflytande från månen på människan, utan även från de andra stjärnorna. Se, detta antyds ju också i evangelierna, att det redan fanns ett samband mellan Österns stjärnreligioner och de judiska områden där Jesus från Nasaret föddes. Det sägs att de vise männen från Österlandet såg en stjärna som ledde dem till Jesu födelseplats.
[14]
Så som det i dag står i evangelierna är detta naturligtvis ett missförstånd. I själva verket var det så att de vise männen från Österlandet, genom sin stjärnvetenskap, utifrån stjärnkonstellationen, stjärnornas ställning, såg att en mycket viktig händelse inträdde. Så kommer Österns stjärnvishet, Asiens stjärnvishet, redan vid Jesu födelse i beröring med honom själv. Detta samband har också alltid upprätthållits.
[15]
Och nu var Jesus från Nasarets huvudsakliga mål att också efter födelsen, när människan redan vandrar omkring på jorden, ge henne ett inre väsen.
Juden sade: allt kommer från Jahve. Men Jahve har det avgörande inflytandet endast fram till födelsen, och när människan är född fortsätter hon inte helt enkelt Jahve-impulsen som jordevandrande människa. Kristus Jesus förde framför allt in i världen att människan under sitt liv inte bara är en rullande kula som endast fortsätter den knuff som Jahve gav i moderlivet, utan att människan även under sitt liv har en inre vilja genom vilken hon kan göra sitt eget väsen, sin personlighet, bättre eller sämre. Detta var för den tiden en mycket stor idé. För stjärnvisheten hade hållits hemlig, och i Palestina visste ingen något om den; i Rom ännu mindre. Den hade hållits helt hemlig. Och det var en mycket betydelsefull handling när Jesus från Nasaret, först pekande på solen och inte på de andra stjärnorna, sade: det kommer inte bara ett inflytande från månen, utan också från solen.
[16]
Man måste nämligen inte bara betrakta sådana saker teoretiskt, utan i deras verkliga sammanhang. Vad sker egentligen under den tid då människan befinner sig i moderlivet genom månens inflytande? Jo, mina herrar, då är det det själsliga, det andligt-själiska, som kommer in i den fysiska människan från månen. Människan kommer som själ ner ur himmelsvärlden via månen. Och vad betydde det då när judarna sade: Jahve har inflytande på människan under moderns graviditet? Det betydde att judarna menade: allt som är själsligt-andligt i människan stammar från månen; i månen finns skaparen av människosjälen.
När människorna alltså vandrar omkring på jorden, säger juden: det som är fysiskt hos människan, det stoffliga, det har hon från jorden; det som är andligt-själiskt, det har hon genom månen från världsalltet. Människans ande färdas alltså genom månen in i människan. Och därmed är egentligen detta sagt: när jag möter en människa, måste jag mena: din själ har färdats genom månen in i dig, och det som lever i denna själ har du fått genom månens gudomliga väsen.
[17]
Jesus från Nasaret lärde ut att: ja, detta är riktigt, människan har denna själ; men under sitt senare liv kan denna själ ännu förändras. Människan har något av fri vilja. Människans själ kan förändras under det senare livet.
[18]
Hur kom Jesus från Nasaret till att hävda något sådant? Det är den stora frågan. Och när man vill besvara denna fråga, kommer man till följande.
[19]
Ni vet ju att judarna skiljer sig från den övriga jordiska befolkningen. Och denna skillnad härrör redan från att judarna under århundraden uppfostrats i månreligionen och avvisat varje annat inflytande i sin själ. Man måste här ta hänsyn till vissa egenheter hos judendomen för att förstå dessa saker. Ni kan undersöka det överallt: judarna har en stor begåvning för musik, men en mycket ringa begåvning för skulptur, måleri och liknande. Judarna har en stor begåvning för materialism, men liten begåvning för erkännandet av den andliga världen, eftersom de av hela den utomjordiska världen egentligen endast vördade månen, och knappt ens visste detta längre. Den judiska karaktären och den grekiska karaktären är fullständiga motsatser. Grekerna var i första hand inriktade på skulptur, måleri, arkitektur – åtminstone bildhuggarkonst. Judarna är det musikaliska folket, prästfolket, som i första hand utvecklar det inre, det som härrör från den ursprungliga begåvningen från moderlivet.
[20]
Vid den tid då Jesus från Nasaret levde var denna egenskap ytterst starkt utvecklad. De judar man möter i Europa i dag har redan levt bland andra folk och tillägnat sig mycket. Men den som kan urskilja kan fortfarande skilja den judiska andliga egenarten från andra människors. Därmed är inte sagt att den är sämre, men den är särskild.
Hur var det då hos judarna? Det var så att de riktade hela sitt känsloliv, hela sin själ, mot månen. Därigenom utvecklades hos dem allt som hör till månen, men inte alls det som hör till solen. Solen var fullständigt bortglömd. Och om Jesus från Nasaret hade förblivit jude, skulle han inte ha kunnat lära något annat än månreligionen. Men han förblev inte endast jude, utan fick under sitt liv en annan impuls: ett direkt andligt inflytande tilldelades honom från solen.
[21]
Ser ni, därigenom blev han så att säga född två gånger. Detta tvåfaldiga födande fanns i alla äldre orientaliska religioner. Men det har glömts bort; i dag finns det endast kvar som ett meddelande som man inte längre förstår. Så upplevde alltså Jesus från Nasaret i ett bestämt ögonblick: nu är jag på nytt född; på samma sätt som jag i moderlivet fick min själ genom månen, har jag nu fått en förnyelse av min själ genom solen. Och i invigda kretsar kallade man från detta ögonblick den som var Jesus från Nasaret för Kristus Jesus. Man sade: Jesus från Nasaret har blivit människa, jude, genom månens krafter, liksom de andra judarna; men genom att han vid en bestämd tidpunkt i sitt liv mottog inflytandet från solen, är han på nytt född som Kristus.
[22]
Naturligtvis kan den nutida människan, som inte kan ta sådana saker andligt, överhuvudtaget inte föreställa sig något vid allt detta. Hon föreställer sig redan ingenting vid tanken att människan före födelsen i moderlivet förenas med sin själ genom månen och därmed får den från yttervärlden. Och ännu mindre föreställer hon sig att Jesus från Nasaret mottog ett solinflytande, att så att säga en andra personlighet drogs in i honom. Liksom den första personligheten dras in i moderlivet, så drogs i Jesus från Nasaret en andra personlighet in – solväsendet.
[23]
Se, den romersk-katolska religionen har i sina ord fullständigt glömt det som jag nu har berättat för er. Men gå en gång till en mässa; där kommer ni, om det är en högtidlig mässa, att se på altaret – och även se hur välsignelsen ges – det så kallade Sakramentet, monstransen; här inne hostian, och runt omkring strålar.
Vad är detta? Det är solen och däri månen. Och hela monstransen, hela Sakramentet, uttrycker genom sin gestalt att kristendomen härstammar från en åskådning som inte, såsom judendomen, endast erkände månen, utan även solen. Och liksom människan vid sin födelse mottar inflytandet från månen, så mottog Kristus inflytandet från solen.
[24]
Nu skulle man kunna säga: då kunde ju varje människa bli född två gånger och också under sitt liv mottaga solinflytandet. Men så är det inte; saken är något annorlunda. Kristus Jesus mottog nämligen ett inflytande som direkt riktade sig till människans jag.
Vad riktar sig måninflytandet mot i moderlivet?
Människan består, som jag har sagt, av fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag. Måninflytandet verkar på astralkroppen, och denna astralkropp, som är omedveten i människan, påverkas av månen. Däremot verkade Kristi solinflytande på jaget. Men jaget är självständigt!
[25]
Om solinflytandet på människan vore på samma sätt som måninflytandet, vad skulle då ske? Vi har ju inte någon egentlig påverkan på vår egen födelse; vi skickas helt enkelt in i världen. Om solinflytandet vore på samma sätt, skulle vi till exempel vid trettio års ålder erfara detta solinflytande utan att kunna göra något åt det, precis som vi inte kan göra något åt vår födelse. Vi skulle vid trettio plötsligt vara en annan människa, till och med glömma vad vi gjort tidigare.
Föreställ er att ni fram till ert tjugonionde år lever ert liv, och sedan, vid trettio, återföds. Då möter ni någon som ännu inte fyllt trettio och han säger: god morgon, Johansson! – Vad? Jag? Jag vet ingenting om det! Jag är ju först här från och med i dag! Vad angår du mig? Så skulle det vara om varje människa verkligen mottog solinflytandet vid trettio års ålder.
Detta låter helt osannolikt, men det är sant. Det har bara glömts bort,
eftersom historien ständigt förfalskas.
I mycket gamla tider var något liknande faktiskt verklighet. För sju-åtta tusen år sedan, till exempel i Indien, var det så att människor vid trettio års ålder inte längre mindes sitt tidigare liv och blev nya människor. Omgivningen tog då hand om dem och sade: nu måste du gå till ditt “ämbete” – jag använder moderna uttryck – och då fick man åter berätta för dem vem de var. Detta har gradvis försvagats, men fanns ännu hos egyptierna: de mindes sitt liv endast från trettio års ålder och framåt.
Jesus från Nasaret var genom särskilda omständigheter den siste människa som mottog detta solinflytande. Evangelierna berättar detta genom dopet i Jordan, då Anden i form av en duva sänkte sig över honom. Detta betecknar solinflytandet. Därefter var det slut – andra människor var redan inte längre mottagliga.
[26]
Om vi går tillbaka till människorna i den gamla Orienten, så kunde var och en säga: under livets lopp verkar solen på människan; då kommer ett nytt väsen in i människan. – Vid den tid då Kristus Jesus levde kunde man i allmänhet inte längre säga detta, och prästerna visste det endast genom yttre vetenskap, inte genom inre åskådning.
[27]
Vad måste då träda i stället för vördnaden för solen? I forna tider hade man vördat solen före judatiden, eftersom man visste: från solen kommer detta stora, mäktiga inflytande under livets gång. – Nu kunde man inte längre vörda solen, eftersom man ju inte längre mottog något inflytande från den. Vem trädde då i solens ställe? Kristus Jesus själv! Och så grundades kristendomen så, att man i stjärnreligionen även hade en solreligion och direkt pekade på solen; men när Kristus Jesus som den siste hade mottagit detta solinflytande, kunde man endast peka på Kristus och säga: i honom finns solanden.
[28]
Och detta är den stora omvälvningen. Det är den mest omstörtande revolution i tänkandet, att Kristus Jesus har fört ner till jorden det som man tidigare såg i solen. Och därför kallade man Kristus i forna tider, i kristendomens första tid, alltid solen. Ni finner ännu överallt i evangelierna uttrycket: ”solen, Kristus”, eftersom man visste vad det handlade om.
Detta har senare fullständigt glömts bort.
Vid varje högtidlig mässa kan man se det i Sakramentet, i monstransen. Men om någon i dag verkligen säger att det är så, vilket man ju kan se, då är han en stor kättare och förföljs som villolärare. Ty man har inom den kristna kyrkan alltid betraktat det som farligt att förkunna sanningarna om stjärnorna, alltså även om solen.
[29]
Ja, mina herrar, varför är det så? För att förstå detta måste man återvända till de gamla mysterierna och jämföra dem med kristendomen. I de gamla mysterierna släpptes inte alla människor in. Jag har sagt er hur graderna var: de invigda var korp, ockultist, försvarare, sfinx och så vidare. Dessa visste att inflytandet kommer från stjärnorna. Och därför vaktade det invigda prästerskapet strängt över att inte alla människor blev kloka, utan att klokheten endast fanns hos dem inom mysterierna. Ty kunskap är makt, även om den ofta undertrycks. Men när prästerskapet ännu är mäktigt, då är kunskapen just en makt.
[30]
Denna stjärnvishet hade dock gått under. Och nu kom Kristus Jesus. Han väckte den åter till liv, dock i förvandlad gestalt, genom att säga: man måste föra ner solguden till jorden. – Han återupplivade solreligionen. Och om detta hade genomträngt fullt ut, om Kristus helt hade slagit igenom med sin lära, då skulle hela den gamla stjärnreligionen ha funnits där igen som solverkan!
Detta var också i många avseenden fallet under kristendomens första tid. De gamla mysterierna blomstrade åter upp. Men då inträffade det att Kristus Jesus genomförde den oerhörda revolutionen: det som tidigare varit inneslutet i mysterierna ställde han öppet inför hela världen. Det skulle alltså vara tillgängligt för alla människor. Men ingen ansträngning lyckades att föra det jag nu säger in i mänskligheten.
[31]
På 300-talet fanns det en romersk kejsare, Julianus, som man kallar avfällingen, apostaten; han ville återinföra den gamla stjärnreligionen. Han mördades under ett fälttåg mot Persien! Det som skedde i Rom kan endast berättas på följande sätt.
[32]
I Rom skedde det att stjärntjänsten, som egentligen åter var given med Kristus Jesus, förtalades som vidskepelse, ja inte bara som vidskepelse utan som djävulstro. Just det som leder till verklig insikt, till kunskap om det andliga i världen, förtalades alltså och avskaffades i praktiken. I stället skulle man endast tro på den yttre historiska händelsen med Kristus Jesus i Palestina, sådan som kyrkan förkunnade den. Därigenom blev kyrkan för alla troende den högsta makten i fråga om vad man skulle tänka. Kristendomen som sådan kom egentligen inte till Europa via Rom, utan en förändrad kristendom, som endast tog det yttre skeendet i Palestina, inte hela världssammanhanget.
Och hur kom detta till?
[33]
Se, Rom härstammar egentligen från en skara rövare som ursprungligen hade samlats där. Något av denna sinnelagstyp har länge verkat vidare. Därför har Rom alltid strävat efter att tillägna sig den religiösa makten tillsammans med den världsliga makten. Det är ett grunddrag hos Rom att vilja dra till sig både världsligt och andligt herravälde. Och i stället för den gamle hedniske översteprästen, Pontifex Maximus, vars namn man endast övertog, trädde påven.
Påven trädde under medeltiden i de romerska kejsarnas ställe, övertog världsherraväldet tillsammans med herraväldet över tankarna. Endast en gång, i början av 1000-talet, inträffade det att en mycket betydande tysk kejsare i Centraleuropa ville göra något liknande det Julianus försökte: det var Henrik II.
Det är mycket intressant. Henrik II betraktades först som en slags helgon, eftersom han mycket väl företrädde den kristna uppfattningen. Han regerade från 1002 till 1024. Han regerade som ett slags helgon. Han har också i historien tillnamnet: den helige. Än i dag finner man honom upptagen i katolska prästernas breviarier. Men denne Henrik II var också en sådan som ville peka mot den gamla sanningen. Han ville rädda för kristendomen uppfattningen att solanden levde i Kristus Jesus. Och därför eftersträvade han en Ecclesia catholica non romana, det vill säga en katolsk kyrka som inte är romersk.
Lägg märke till årtalet: början av 1000-talet! Först långt senare kom lutherdomen. Om det då hade lyckats att skapa en katolsk kyrka som inte var romersk, skulle kristendomen ha trätt fram i Europa med sin fulla världshistoriska betydelse, och man skulle redan då ha haft en verklig andevetenskap genom det religiösa livet. Men Rom segrade – det religiöst-kejserliga Rom. Det blev ingen Ecclesia catholica non romana, utan den Ecclesia catholica romana fortsatte att leva. Kejsar Henrik II ville nämligen helt skilja den katolska kyrkan från den världsliga makten.
[34]
Ni måste medge att detta skulle ha varit en oerhörd gärning, eftersom allt det som senare följde i form av förföljelser av kättare och villolärare då inte hade kunnat inträffa. Alla dessa förföljelser beror nämligen på herraväldet över tankarna.
Men i verkligheten kan man inte behärska tankarna. Tänk efter själva: kan man i verkligheten behärska era tankar? Nej! Man kan endast behärska dem genom världslig makt: genom att tvinga människor till vissa skolor, inprägla dem vissa saker, placera dem i bestämda samhällsklasser. Tankarna i sig kan inte behärskas.
Aldrig hade en kyrka kunnat bli skadlig om den inte fått hjälp av världslig makt som utövar herravälde över människan som fysisk varelse. Kyrkan kan endast lära; människan måste själv ta emot det som lärs. Det var detta Henrik II ville åstadkomma. Men den gamle kejsaren, den gamle Caesar, segrade i påven.
[35]
I grunden hade även korstågen samma mål. Man säger alltid att korstågen fördes i Roms tjänst. De skildras vanligen så att de förskräckliga turkarna hade erövrat Jerusalem och att pilgrimerna därför inte längre kunde be ostört där. Då skulle Rom ha ingripit och sänt Petrus Eremiten som predikade korstågen i Europa.
Det är också sant att ett stort korsåg uppstod genom Petrus Eremitens predikningar, under hans och Walter Habenichts ledning. Varför han kallades Habenichts kan ni kanske förstå. Men detta korståg gick redan under på vägen och uppnådde ingenting. [habe=har, nichts=ingenting]
[36]
Däremot gav sig andra av under Gottfrid av Bouillons ledning. De stod inte i Roms tjänst, utan ville återigen något liknande det Henrik II hade velat. De ville utesluta den världsliga makten. Jerusalem skulle bli kristendomens centrum. Rom skulle kapas bort från första korståget. Korstågen var i själva verket riktade mot Rom. Man ville återigen göra kyrkan oberoende av världslig makt.
[37]
Men allt detta misslyckades. I de senare korstågen blandade sig åter de romanska furstarna. Detta kan man läsa i korstågens historia.
[38]
Så har det alltså kommit sig att denna hela grund för kristendomen – den storslagna idén att solkraften har förts ner till jorden genom Kristus Jesus, och att varje människa som inser detta kan bli fri: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra eder fria” – men sanningen erkändes inte – att hela denna sak i grund och botten har förblivit okänd genom hela mänsklighetens utveckling. Först i dag måste man åter genom andevetenskap upptäcka den verkliga kristendomen. Det är därför inte underligt att de som företräder dagens kristendom vänder sig mot den kristendom som verkligen knyter an till Kristus Jesus och lär detsamma som Kristus Jesus lärde.
Detta sker inom antroposofin.
Och därför är det inte heller underligt att de som endast känner kristendomen sådan den nu är hyser en stark motvilja mot den. Men denna motvilja riktar sig inte mot kristendomen som sådan. Kristendomen har ju i socialt avseende fört med sig ett oerhört framsteg, nämligen att slaveriet gradvis försvunnit. Utan kristendomen skulle inte heller dagens vetenskap finnas. De flesta verkligt stora upptäckter har gjorts av munkar. Endast luftpumpen kommer från den hederlige borgmästaren Guericke i Magdeburg. Kopernikus, som upptäckte det kopernikanska systemet, var domherre, katolsk domherre. Och skolorna var i grunden alla beroende av munkarna.
[39]
Men här kommer något annat till. Klostren sågs nämligen inte gärna av den gamla kyrkan, eftersom munkarna ännu hade bevarat mycket av den gamla vetenskapen. Hos munkarna – de fick bara inte öppna munnen – finner man redan kunskap om den gamla stjärnvisheten. Om man bara söker, finner man den. Sådant som jag har berättat för er – till exempel hur man ännu på 1600-talet skilde mellan kvinna och man – detta har förmedlats genom munkväsendet, inte genom det världsliga styret. I själva verket lyckades man först under 1600- och 1700-talen helt röja undan detta.
Medeltiden är inte så mörk som man vanligen tror. Endast det som man vanligen ser är mörkt. I det fördolda fanns mycket visdom, men man förstår den inte längre i dag, ens när man läser gamla skrifter. Jag har ju visat er på ordet ”mumie” hur ingen i dag längre tänker på vad mumie egentligen är.
[40]
Så är det alltså: kristendomens största idé är denna, att solkraften har förts ner till jorden.
[41]
Se, mina herrar, därigenom uppstod egentligen först det som man kallar historia. I Orienten hade man en stor stjärnvishet, men man brydde sig inte om historien. De lärda i Orienten pekade alltid på himlarymderna som skapelsens plats. Vad människorna gjorde på jorden intresserade dem föga. Hos judarna träder något historiskt in, men det börjar också med stjärnvishet — de sju skapelsedagarna är stjärnvishet — och blir sedan kaotiskt. En verklig historia, som delar in utvecklingen i förkristlig och efterkristlig tid, uppstod först med kristendomen.
Vad åsyftar Steiner när han säger ”Det har nyligen blivit känt att en upptäckt har gjorts enligt vilken jorden faktiskt inte är omgiven av tom världsrymd, utan att jorden på cirka fyrahundra kilometers höjd är omgiven av fasta kvävekristaller!”
ChatGPT:
1. Vad Steiner påstår – bokstavligt
Steiner säger (1924):
“…det har nyligen blivit känt att en upptäckt har gjorts enligt vilken jorden faktiskt inte är omgiven av tom världsrymd, utan att jorden på cirka fyrahundra kilometers höjd är omgiven av fasta kvävekristaller.”
Detta är inte korrekt enligt modern naturvetenskap, och det var inte heller korrekt ens då – men det fanns samtida hypoteser och populärvetenskapliga missförstånd som gör uttalandet begripligt i sitt sammanhang.
2. Vad som faktiskt var “nyligen känt” runt 1910–1920
a) Världsrymden var inte längre “tom”
Under decennierna före föredraget hade flera saker upptäckts:
- Atmosfären sträcker sig mycket högre än man tidigare trott
- Övre atmosfäriska lager (senare kallade:
- stratosfär (upptäckt 1902)
- jonosfär/Heavisideskiktet (teoretiserat 1902)
- Förekomsten av:
- joniserade gaser
- laddade partiklar
- kosmisk strålning (Hess 1912)
➡️ Det var alltså korrekt att säga: rymden nära jorden är inte “tom”.
b) Spekulationer om “kristallina” strukturer
Vid denna tid:
- talade man fortfarande seriöst om:
- eter
- kristallina himlar (arv från grekisk kosmologi)
- förekom spekulationer om:
- mikroskopiska kristaller
- stoft
- frusna gaser i höga höjder
Detta blandades ofta ihop i populariserad vetenskap, som Steiner ofta tog del av.
c) Förväxling med verkliga fenomen
Det finns tre verkliga fenomen som sannolikt ligger bakom uttalandet:
1. Noctilucenta moln
- Upptäckta ca 1885
- Finns på ~80–85 km höjd
- Består av iskristaller (vatten)
- Ofta missförstådda i äldre litteratur
2. Meteorstoft
- Jorden omges av ett tunt stoftskikt
- Kunde i äldre texter beskrivas som “kristallint”
3. Felaktiga temperaturantaganden
- Man trodde länge att temperaturen sjönk monotoniskt med höjd
- Idag vet vi:
- 400 km = termosfär
- extremt höga temperaturer, inga fasta ämnen möjliga
➡️ Fast kväve vid 400 km är fysikaliskt omöjligt, både då och nu.
3. Vad Steiner egentligen vill använda detta till
Det viktiga:
Steiner använder inte detta som naturvetenskaplig tes, utan som retorisk och världsåskådningsmässig markör.
Han vill säga:
- Den moderna vetenskapens världsbild är mycket mindre säker än den utger sig för
- Föreställningen om “tom rymd” är metafysiskt färgad
- Äldre kosmologier (kristallhimlen) är inte så absurda som de framställs
Det är därför han säger:
“På sådana ting kan de riktigt kloka människorna i nutiden se hur litet man egentligen känner till om stjärnvärlden.”
➡️ Poängen är epistemologisk, inte kemisk.
4. Hur man bör läsa detta idag
Sakligt:
- Påståendet om kvävekristaller är felaktigt
- Det finns ingen vetenskaplig observation som stöder det
Kontextuellt:
- Uttalandet speglar:
- tidens spekulativa kosmologi
- brist på rymdfysik
- sammanblandning av hypotes, press och teori
Idéhistoriskt:
- Steiner försöker destabilisera materialistisk självsäkerhet
- Inte bevisa en specifik naturvetenskaplig detalj
5. Kort sammanfattning
använder dem som stöd för en kosmologisk helhetsbild
❌ Inte sant: inga fasta kvävekristaller runt jorden
✅ Sant i bred mening: rymden är inte tom
⚠️ Typiskt Steiner:
tar upp osäkra eller missförstådda vetenskapliga uppgifter
_______________________________
Jag: Hittar du några andra ställen i det här föredraget som är värda att diskuteras ut ett vetenskapligt perspektiv?
GPT:
Ja – det finns flera passager i just detta föredrag som är särskilt intressanta att diskutera ur ett vetenskapligt (eller vetenskapshistoriskt) perspektiv, utöver kvävekristallerna. Jag pekar ut de viktigaste och anger vad som är problematiskt, vad som är anakronistiskt, och vad som är idéhistoriskt intressant.
Jag håller det analytiskt, inte polemiskt.
1. Månens avgörande roll i embryonalutvecklingen (stycke 8–10, 16)
Vad Steiner säger
- Människans embryoutveckling är i grunden beroende av måninflytande
- De “tio mån-månaderna” är inte symboliska utan reella
- Själ–ande inträder i människan “via månen”
Vetenskaplig status
- ❌ Inget empiriskt stöd för kausalt måninflytande på embryogenes
- Graviditetens längd i “månader” är en kalenderkonvention, inte biologisk mekanism
- Gravitationell påverkan från månen på embryon är försumbar
Varför detta ändå är intressant
- Steiner knyter an till:
- äldre medicinsk astrologi
- humoralpatologi
- rytm- och cykeltänkande (som delvis återkommer i modern kronobiologi)
- Men han gör ett ontologiskt hopp: från rytm → kosmisk kausalitet
➡️ Här går Steiner tydligt utöver vetenskap, men på ett sätt som belyser hur äldre naturfilosofi fungerade.
2. Själens inträde “från kosmos” (stycke 16–17)
Vad Steiner säger
- Själens ursprung är extraterrestert (i kosmisk mening)
- Det fysiska kommer från jorden, det själsliga från månen
Vetenskaplig status
- ❌ Oförenligt med neurovetenskap, biologi och utvecklingspsykologi
- Inga observationer stödjer “själ-inträde” som händelse
Men:
- Detta är inte tänkt som empirisk vetenskap
- Det är antropologisk metafysik, jämförbar med:
- Platon
- nyplatonism
- vissa former av idealism
➡️ Det är fel om man läser det som biologi, men koherent som världsbild.
3. Påståendet om forntida personlighetsförvandling vid 30 års ålder (stycke 25)
Vad Steiner säger
- Forntida människor:
- glömde sitt tidigare liv vid ~30
- blev bokstavligen “nya personer”
- Detta gällde t.o.m. i Egypten
Vetenskaplig status
- ❌ Ingen historisk, neurologisk eller antropologisk evidens
- Minnesförlust i den skalan skulle kräva:
- hjärnskada
- demens
- trauma
- Inga källor stödjer detta som allmänt fenomen
Möjlig förklaring
- Steiner:
- tolkar initiation, social rollförändring eller religiös omdaning bokstavligt
- förvandlar symbolisk död/återfödelse till biologisk händelse
➡️ Detta är ett tydligt exempel där mytologiskt språk reifieras.
4. Solen som direkt verkande andligt väsen i historisk tid (stycke 21–28)
Vad Steiner säger
- Solen var tidigare en direkt andlig kausalfaktor
- Denna verkan upphörde gradvis
- Jesus var den sista som mottog den
Vetenskaplig status
- ❌ Ingen möjlighet att verifiera eller falsifiera
- Oförenligt med:
- astrofysik
- biologi
- historisk metod
Men:
- Intressant som:
- idéhistorisk tolkning av solkult → kristologi
- försök att ge kosmisk grund åt kristendomen
➡️ Detta är teologisk kosmologi, inte vetenskap.
5. Förhållandet mellan kunskap och makt i mysterierna (stycke 29–30)
Vad Steiner säger
- Prästerskap kontrollerade kunskap för att behålla makt
- Vetande var farligt
- Mysterierna var elitistiska
Vetenskaplig bedömning
- ✅ Här ligger Steiner förvånansvärt nära modern forskning
- Jämför:
- Foucault (kunskap/makt)
- religionssociologi
- antropologi kring hemlig kunskap
➡️ Detta är en av föredragets mest hållbara analyser.
6. Kyrkans roll i att blockera kosmisk kunskap (stycke 32–34)
Vad Steiner säger
- Rom ersatte kosmisk kristendom med historisk dogm
- Andlig kunskap undertrycktes
- Kyrkan behövde världslig makt för tankekontroll
Vetenskaplig status
- ⚠️ Delvis korrekt, delvis överdrivet
- Sant:
- institutionalisering av dogm
- marginalisering av esoteriska strömningar
- Osant/förenklat:
- kyrkan var inte monolitisk
- mycket kosmologi bevarades i kloster
➡️ Mer polemisk historieskrivning än strikt forskning.
7. Vetenskapens framsteg via klostren (stycke 38–39)
Vad Steiner säger
- De flesta stora upptäckter gjordes av munkar
- Kopernikus som exempel
Vetenskaplig status
- ⚠️ Delvis sant
- Kloster var viktiga kunskapsbärare
- Men:
- överdriver deras exklusivitet
- underskattar sekulära miljöer
➡️ En romantiserad men inte grundlös bild.
Samlad bedömning
Ur vetenskapligt perspektiv kan man säga:
- 🔴 Empiriskt felaktigt:
- kvävekristaller
- månberoende embryologi
- personlighetsomvandling vid 30
- 🟠 Metafysiskt / teologiskt:
- själens kosmiska ursprung
- solen som andligt väsen
- 🟢 Analytiskt starkt:
- kunskap–makt
- institutionalisering av religion
- idéhistoriska samband
Kärnpoängen
Steiner skriver inte dålig vetenskap – han skriver något annat än vetenskap, men lånar vetenskapens språk och auktoritet. Problemen uppstår när man läser honom som naturvetare i stället för som kosmologisk idéhistoriker.
_____________________________
”Jag har ju visat er på ordet ”mumie” hur ingen i dag längre tänker på vad mumie egentligen är.”
Vad syftar Steiner på här?
Bra iakttagelse – det där är en intern referens i arbetarföredragen, och den är lätt att missa om man inte har just den föregående genomgången i färskt minne.
Kort svar
Steiner syftar på en tidigare utläggning i samma föreläsningscykel där han använder ordet ”mumie” som exempel på hur moderna människor använder gamla ord utan att längre förstå deras ursprungliga, konkreta och funktionella innebörd.
Det är alltså inte primärt egyptiska mumier han menar i museisense, utan ett begreppshistoriskt och fysiologiskt resonemang.
1. Vad Steiner menade med “mumie”
I arbetarföredragen (framför allt GA 348–350, Dornach 1919) förklarar Steiner att:
- Ordet mumie ursprungligen inte betydde:
- “ett inlindat lik”
- “arkeologiskt föremål”
- Utan syftade på:
- en kropp vars eteriska och vätskeformiga krafter dragits tillbaka
- ett tillstånd av uttorkning och förstelning
Han kopplar detta till:
- latinets mumia
- arabiska mūmiyā (asfalt/bitumen)
- och framför allt till medicinskt bruk
2. Mumie som medicinskt begrepp
Steiner pekar på att:
- Under medeltiden och långt in i tidigmodern tid:
- användes mumia som läkemedel
- bestod av pulver från mumifierade kroppar eller bitumen
- Man trodde att:
- denna substans bar på konserverade livskrafter
Detta är historiskt korrekt:
- Mumia vera förekommer i europeiska farmakopéer
- Användes ända in på 1600–1700-talet
➡️ För Steiner är detta ett exempel på hur kunskap om kroppens livsprocesser uttrycktes i äldre, idag missförstådda former.
3. Steiners poäng: begreppsförlust
När Steiner säger:
“ingen i dag längre tänker på vad mumie egentligen är”
menar han:
- Att moderna människor:
- använder ordet ytligt
- ser bara det yttre (det torra liket)
- Medan äldre människor:
- tänkte i processer
- såg mumien som resultat av en aktiv livsprocess som upphört
För Steiner var mumien:
- ett exempel på:
- hur eterkroppen dragit sig undan
- hur kroppen blivit rent mineralisk
4. Varför han tar upp detta just här
I stycke 39 använder han “mumie” för att visa:
- hur:
- äldre kunskap levde kvar i ord
- men inte längre i förståelse
- parallellt med:
- hur kosmisk kunskap levt kvar i symboler (monstransen, solen)
- utan att förstås
Det är alltså en analogisk poäng:
Vi ser, men vi förstår inte längre vad vi ser.
5. Vetenskaplig bedömning
Historiskt
- ✅ Sant att mumia hade medicinsk betydelse
- ✅ Sant att ordets betydelse förändrats
Steiners tillägg
- ❌ Eterkroppsbegreppet är metafysiskt
- ❌ Livskrafter som substans kan inte verifieras
Men:
- Som begreppshistorisk observation är poängen giltig:
- ord kan fossiliseras
- förståelse kan gå förlorad
6. Sammanfattning i en mening
När Steiner hänvisar till “mumie” menar han:
ett exempel på hur moderniteten har ärvt gamla ord och symboler men tappat den processförståelse som en gång gav dem mening.
Lämna ett svar