Elfte föredraget
[1] Mina kära vänner! Låt oss en gång förflytta oss in i den värld till vilken apokalyptikern vill föra människorna genom sin skildring av den kommande jordetiden. Han beskriver sina visioner av de andliga världarnas intrång och av hur dessa andliga världar griper in i det jordiska människoväsendet. Nu låter han detta ske föregås av tre etapper, som vi måste lära känna. Med var och en av dessa tre etapper framställs något som i viss mening först måste falla, innan mänskligheten blir värdig och förmögen att i full renhet ta emot den andliga världen i sitt handlande, tänkande och kännande.
[2] Den första etappen är Babylons fall – låt oss till att börja med beteckna den med dessa apokalyptikerns ord. Den andra etappen är störtandet av odjuret och den med honom förenade, ja just den som sprider odjurets lära: den falske profeten. Den tredje etappen är störtandet av de gudomliga motmakterna, såsom de vanligen kallas: Satan. Dessa tre etapper, de blir i förhållande till mänsklighetens framtid, i förhållande till en framtida spirituell åskådning av mänsklighetens evolution, i sanning mycket konkreta, mycket verkliga. Och man har all anledning, just inom vårt århundrade, i vår tid, då mycket kommer att avgöras för mänsklighetens evolution, att rikta själens uppmärksamhet mot dessa tre fall. Ty de kommer i viss gestalt att bryta in, bryta in efter tiden för Kristi första uppenbarelse på jorden i eterkroppen, alltså egentligen efter Kristi andra uppenbarelse på jorden. Mänskligheten måste förbereda sig på hur den en gång måste visa sig stark nog att utan fara för själens utveckling genomgå detta trefaldiga fall av Kristusimpulsens motståndarkrafter.
[3] Vi får inte glömma hur exakt apokalyptikern är. Varje gång ett sådant fall sker, låter han en ängel fara ner från de andliga världarna, och vi märker – det är egentligen något som till en början kan förefalla märkligt för den människa som inte tränger djupare in i en andlig världsuppfattning – vi märker att han låter den nedstigande ängeln jubla över de stora kvalen, över de fruktansvärda ting som då sker vid detta fall; och det är nödvändigt för oss att förstå detta jubel.
[4] Men låt oss först betrakta de tre etapperna av Kristusimpulsens motståndarmakters fall, till att börja med det som kallas Babylons fall. Vi kan föra inför vår själ summan av alla villfarelser i vilka människan kan falla genom sin egentliga mänskliga natur. Allt som är ägnat att föra människan under hennes egen spirituella nivå, är inbegripet i det som apokalyptikern just kallar den babyloniska frestelsen.
[5] Människan är endast då verkligt människa – även om hon naturligtvis inte kan ha denna mänsklighet i varje ögonblick av sin evolution, utan först måste erövra den – människan är endast då verkligt människa när det i henne råder fullständig harmoni mellan det materiella och det spirituella principen, det vill säga när det materiella inte spelar upp i av det spirituella obehärskade emotioner. Det är just detta det handlar om, och det måste vi verkligen förstå väl. Ty inte ens apokalyptikern skulle kunna tala som han gör, om han förutsatte att affekter, lidelser och allt som kommer ur viljans och känslans sfär från början vore helt oberättigat. Just att förklara affekterna och lidelserna som oberättigade, just detta asketiska strävande i falsk mening, härrör i sin tur från det emotionella, från det lidelsefulla. Ty den som inte känner sig stark nog att genomtränga sina lidelser med det spirituella, så att han ställer dem i den goda världsevolutionens tjänst, han hyllar just sin känsla av svaghet. Även om han vill den goda evolutionen – om han utarmar sin känslosfär, huldar han sin svaghet.
[6] Det handlar alltså inte om att rycka upp emotionerna, inte om att rycka upp affekterna och lidelserna, utan om att emotionerna inte förblir obehärskade av det spirituella. Och allt det som i människolivet representerar emotionerna, vare sig de är stora eller små, som förblir obehärskade av det spirituella – allt detta sammanfattas i Apokalypsen i namnet på den stad Babylon, i vilken härskade – jag vill uttrycka det stereotypt – avfallet från spiritualiteten genom lidelserna. Här måste vi bara översätta de dåtida kraftiga, råa uttrycken – för dåtiden var de inte råa – till vårt språk. Det är ju den gamla föreställningsformen att man inte bildar abstrakta begrepp, utan alltid pekar på det konkreta, på något som är karakteristiskt. Så talar också apokalyptikern om Babylon. Varför just Babylon?
[7] I Babylon, eller rättare sagt på platsen för Babylon, fanns det i forna tider verkligen höga mysterier, där man kunde invigas i den överjordiska kosmos hemligheter, där man kunde erfara hemligheter om stjärnvärldarna och deras andliga innehåll. Just i Babylon var det så att de äldsta babyloniska prästerna använde människans drömsynande krafter på ett sätt som vi i dag skulle beteckna som medialt seende. Och på en sådan, i viss mening medial väg, gestaltade sig den underbara gamla babyloniska läran. Vi kan ju i dag se att medier, även om de till en början förefaller lämpade att förmedla andligt innehåll – vilket ju ofta sker, men då måste kontrolleras av insiktsfulla invigda – är utsatta för inflytanden som moraliskt sett är starkt betänkliga. Medier kan, eftersom det i dem uppstår ett bestämt missförhållande mellan det de uppenbarar och det de själva är, till slut ofta inte längre skilja mellan sanning och lögn; och detta kan sträcka sig ända in på ett område där moral och omoral inte längre skiljs åt.
[8] Ni behöver bara inse, mina kära vänner, hur detta kommer till stånd hos mediet. En människa blir nämligen medium – och så var det också hos de babyloniska prästerna – genom att jaget och astralkroppen genom yttre våld dras ut ur den fysiska och eterkroppen. Men i samma ögonblick som jaget och astralkroppen hos mediet dras ut ur den fysiska och eteriska kroppen, sitter också redan en annan makt inne i detta jag och denna astralkropp. Beroende på om den initiator som åstadkommer något sådant har goda eller onda avsikter, om han tillhör vänster- eller högerriktningen, kan det vara en god eller en ond makt. Under den gamla babyloniska tiden kom på detta sätt mycket framstående insikter och uppenbarelser till stånd. Men i senare tider och i dag visar sig nackdelen: när mediet återvänder in i den fysiska kroppen, vad inträder då? Se, med den logik man har i den fysiska världen för att där skilja mellan lögn och sanning, kommer man inte till rätta i den andliga världen. Det är ett fullständigt misstag att tro att man kan tillämpa de begrepp om lögn och sanning som man med rätta använder i den fysiska världen även i den andliga världen. I den andliga världen finns inget som bör särskiljas på detta sätt. Där finns väsen som är goda och sådana som är onda. Man måste känna igen dem ur dem själva, ty de säger inte vilken natur de har. Men även de onda är på sitt sätt sanna. Naturligtvis är detta svårt att begripa, liksom överhuvudtaget allt som möter oss när vi träder in i den andliga världen. Här i den fysiska världen säger vi till exempel: den räta linjen är den kortaste vägen mellan två punkter. I den andliga världen kan det vara den längsta vägen, och varje annan är kortare. Och så är det faktiskt så att inget av den logik vi nödvändigtvis behöver här i den fysiska världen är tillämplig i den andliga världen.
[9] Därför måste den sanne invigde ha en bestämd själslig konstitution för att skåda i den andliga världen. Han måste känna fullt ansvar för att i det ögonblick han återvänder till den fysiska världen, måste arbeta med fysiska begrepp. Det kan inte mediet, eftersom det inte medvetet går över i den andliga världen. När det återvänder, fyller jaget och astralkroppen den fysiska och eteriska kroppen med en tankeinriktning som visserligen är riktig för den andliga världen, men som korrumperar allt moraliskt kännande och tänkande som gäller i den fysiska världen. Därför blir mediet korrumperat i förhållande till sanning och lögn, och detta verkar sedan in i allt annat. Man kan i sanning säga att Babylon genomgick denna utveckling från den högsta, mest betydelsefulla uppenbarelsen av de andliga världarna till en fruktansvärd korruption. Det som först förhåller sig till principen för andlig uppenbarelse, även i relation till det allmänna mänskliga livet, i vilket det sträcker sig in, kan leda till en stark korruption, så att människan, efter att ha kommit in i det spirituella, blir osedligare än hon var tidigare i sin vanliga mänsklighet. Därför togs Babylon som representant för moralisk korruption. Och de uttryck som förekommer i Apokalypsen betyder inget annat än detta, som då var gängse benämningar för korruption.
[10] Men sedan dess har hela mänskligheten, som har fortsatt det som levde i det babyloniska, över hela världen blivit en stad Babylon. Det är detta apokalyptikern menar. Bland jordens människor finns i dag staden Babylon. Den finns där människor finns som fallit offer för den babyloniska frestelsen. Och denna hållning hos människorna är det som måste falla innan det ändtillstånd inträder som apokalyptikern talar om. Om vi undersöker vad som är verksamt i den ”babyloniska korruptionen”, finner vi att överallt i denna babyloniska korruption verkar det ahrimanska principen. Ahriman sitter i människorna, och han är en makt som till en början står människan nära inom världens helhet. Han sitter i de emotioner som på detta sätt korrumperas. Som Ahrimans motsatta pol står det luciferiska. I det som faller i Babylon lever det ahrimanska, och det luciferiska står i motsats till detta. Vilken bild måste då visa sig för apokalyptikern när han betraktar detta? Bilden av de luciferiska änglarnas jublande sinnelag. Detta får vi inte fördunkla för oss, mina kära vänner.
[11] Det har alltid varit ett stort misstag hos vissa världsåskådningar att tro att det onda alltid står i motsats till det bästa, att till exempel det onda nedanför alltid möts av det goda ovanifrån. Så är det emellertid inte! Här i detta kapitel av Apokalypsen (Upp. 19) är det ahrimanska där nere – Babylon – och ovanför, där änglarna jublar över Babylons fall, är det luciferiska. Kristusprincipen är alltid utjämningen mellan dessa båda.
[12] Först när världskonstitutionens trefaldighet förstås på rätt sätt, kan man också förstå vad apokalyptikern här säger. För det vanliga mänskliga känslolivet är det helt obegripligt att tänka sig att rena, goda andar skulle stämma upp detta jubelrop där ovan, när sådana kval drabbar människorna där nere som här skildras. Detta blir naturligtvis genast begripligt om man ser detta som jubelropet från de väsen som i grund och botten, innan den värld uppstod i vilken människan genomgår sin andliga utformning, var emot att världen skulle uppstå på detta sätt. De luciferiska väsendena vill hålla hela evolutionen på ett helt annat andligt plan; de vill inte ha den förening, detta äktenskap mellan ande och materia, som fått rum i jordelivet, så att de i sina själar egentligen känner: nu när det som är gripet av Ahriman skiljs ut ur jordelivet, har vi tillfredsställelsen att åtminstone en del av jordelivet inte förs vidare och störtas ur jordens evolution. I detta avseende talar en storslagen ärlighet i världsåskådningen ur denna bild som apokalyptikern har skildrat.
[13] Nu är det första fallet, Babylons fall, det som bringas fram genom människan själv. Även om det är influerat av initiationsprincipen, är det mänsklig villfarelse. Genom att Babylon faller genom mänsklig villfarelse, skiljs en del av mänskligheten ut från världens vidare evolution vid en tidpunkt som vi i senare betraktelser ännu ska utveckla. Till en början vill vi endast kvalitativt ställa inför vår själ vad som kommer att ske.
[14] Det andra fallet är det där inte längre människan ensam är inblandad. Hos dem som faller med Babylon är de egentligen inblandade människorna; det är mänsklig villfarelse. Vid odjurets och den falske profetens fall, som sprider odjurets lära, faller inte mänskligt, utan övermänskligt; andligt faller. Det faller det som inte hör till människoriket: odjuret som bryter in över den mänskliga gemenskapen, och den som förkunnar odjurets läror: den falske profeten. Man har alltså att göra med något som kan besätta människorna, där dock inte den mänskliga naturens svaghet verkar som hos mediet, utan där något övermänskligt direkt verkar i människan och ger impulsen till det onda.
[15] Ville vi göra bilden ännu tydligare, kunde vi säga ungefär följande: Alla de som kommer att vara delaktiga i Babylons fall kommer att vara korrumperade genom att de har eftersträvat ting som deras organisation inte tålde, ting gentemot vilka deras organisation blivit svag, så att den just därför korrumperats. Alltså handlar den mänskliga organisationen ur svaghet vid Babylons fall. Vid odjurets och den falske profetens fall är det inte så som när ett medium korrumperas för att det blivit svagt, utan det är som om den ande som har tagit jaget och astralkroppen i anspråk, nu, efter att hypnosen upphört, skulle fara in i den fysiska och eteriska kroppen och nu använda denna människas fysiska kropp för att genom den anstifta olycka på jorden.
[16] Det är exakt den föreställning som möter oss här hos apokalyptikern. Det kommer en tid – det vill apokalyptikern säga – då vi på jorden kommer att se människor vandra omkring som inte kan bära det som ligger i den kristna förkunnelsen, som visserligen tar upp Kristus i sina själar, men som med sin fysiska och eteriska kropp inte kan nå upp till Kristi höjd och därför ger sig hän åt andra andar, dock utan fullt medvetande och därför faller offer för korruptionen. Det är de första, de som inbegrips i Babylons fall.
[17] Andra kommer visserligen att gå omkring som människor, men de kommer att vara drabbade av det öde att deras mänskliga jag egentligen är borta ur dem, så att man inte längre kan tilltala dem som människor på jorden, eftersom de är besatta av odjuret och den falske profeten. Detta kommer efter Babylons fall. Efter Babylons fall kommer det att finnas människor på jorden som kommer att vara som vandrande demoner, i vilka de ahrimanska makterna direkt verkar.
[18] För alla dessa ting finns i dag redan tillräckliga förutsättningar. Jag skulle vilja säga: i groddform är allt detta redan närvarande. Har inte det fruktansvärda inträffat att Ahriman redan har kunnat visa sig bland oss som författare genom en människa – om än inte genom hela människan, men dock genom en tillfällig svaghet hos en människa? Nietzsche var en glänsande, storartad författare, men under de tider då han skrev ”Antikrist” och ”Ecce homo” var det inte Nietzsche-individualiteten som var i honom. Jag känner denna Nietzsche-individualitet, jag har till och med beskrivit den i min ”Lebensgang”; men där blev Ahriman direkt författare, och Ahriman är en mycket mer glänsande författare än människorna.
[19] Det kommer alltmer att bli så att de ahrimanska makterna ingriper genom att ahrimanska andar kommer att använda människokroppar för allehanda verksamheter. Och det kommer en tid då de kristna på allvar kommer att behöva ställa frågan när de möter den ena eller andra människan: är detta egentligen en människa, eller endast ett tomt hölje för ahrimanska andar? – Till de åtskillnader man har i dag kommer man i framtiden att behöva lägga denna. Detta kommer att vara det andra fallet: odjurets demonism och dess förkunnare; de kommer att besätta människokroppar. Men odjuret och dess förkunnare kommer att störtas. Vi har alltså först fallet av korrumperade människor och därefter fallet av vissa korrumperade andar som står människan nära. Dessa andar själva faller vid det andra fallet.
[20] Därefter har vi i Apokalypsen som tredje fall Satans fall. I Satan har vi ett mycket högt väsen, som dock går andra vägar än de som kan gås på jorden. Hos odjuret och den falske profeten har vi att göra med människoförförande makter som vill föra mänskligheten in på falska banor moraliskt och intellektuellt. Den makt, mina kära vänner, som avses med Satans fall, vill något helt annat. Den vill inte bara föra mänskligheten ur dess bana, utan hela jorden. Denna makt är ur mänsklig-jordisk synpunkt en fruktansvärd motståndare till gudomen.
[21] Men se, man kan hypotetiskt – ty endast så är det möjligt, jag vill säga utan att falla i intellektuell syndighet och i synnerhet i andlig syndighet – säga följande. Om man inte betraktar detta ur den mänskliga jordiska utvecklingens synvinkel, om man antar andra, högre synpunkter – hur framstår då denna Satans makt i världsalltet i förhållande till andra andar?
[22] Ja, se, det är inte underligt att Mikael, som ju har en annan ståndpunkt än människorna, tänker helt annorlunda om Satan än människorna. Människorna stannar i det abstrakta och tänker att Satan är en ond makt. Men Satan är samtidigt en hög makt, om än för de riktningar som är relevanta för jorden en vilsekommen makt, men han är en hög makt. Och Mikael, som har ärkeängelns värdighet, har inte Satans rang, som har urkraftens, en Archais värdighet. Mikael är ”endast” ärkeängel. Ur den mikaeliska synvinkeln är Satan egentligen inte en föraktlig makt, utan en oerhört fruktansvärd makt, eftersom Mikael upplever denna makt, som tillhör Archai-hierarkin, som högre stående än han själv. Endast har Mikael valt den riktning som ligger i jordutvecklingens mening.
[23] Mikael har för länge sedan beslutat att verka i de planetkretsar som är förebildade genom solväsendet. Satan är en makt som ständigt lurar i vår kosmos. Det finns något kusligt i detta Satans lurande. Man kan uppleva detta, mina kära vänner, i de ögonblick då man ser en komet fara genom vår kosmos, som har en helt annan bana än planeterna (ritas på tavlan).
[24] Om man ritar det kopernikanskt – det är ju astronomiskt inte helt korrekt, men det spelar här ingen roll –: Solen; Merkurius, Venus, Jorden, Mars som de inre planeterna, och de yttre: Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptun – då måste man föreställa sig att kometer i förhållande till de regelbundna planetbanorna har helt oregelbundna banor. Föreställningen att dessa kometer beskriver långa ellipser är ju nonsens, men det behöver vi inte gå in på nu. Hur som helst stämmer kometernas banor, i den mån de ligger inom vårt planetariska kosmos, inte alls överens med planeternas banor.
[25] Och där lurar Satan för att fånga upp varje komet som kommer och använda dess rörelseriktning för att kunna föra planeterna ur sina banor och därmed även jorden. Detta finns verkligen i världsalltet, att de sataniska makterna ständigt lurar för att omgestalta hela vandringsstjärnesystemet. Därigenom skulle dock detta system av vandringsstjärnor, i vilkas banor människorna ska röra sig, ryckas bort från de gudomligt-andliga makterna och föras in i helt andra världsevolutionära riktningar. Denna avsikt betraktas av Mikael som en helt fruktansvärd villfarelse, men samtidigt måste Mikael säga till sig själv: jag skulle inte ens kunna hysa denna avsikt, eftersom den för ett väsen som tillhör ärkeänglarnas hierarki från början vore en utsiktslös uppgift. Endast hos väsen som tillhör Archai-hierarkin kan krafterna räcka till för att genomföra något sådant. Mikael, som verkar inom planetbanorna från solen och som har blivit det man inom ockultismen kallar omloppstidernas ärkeängel eller en planetande, har sedan länge beslutat att i sitt verkande stanna vid dessa omloppstider. Det är ett änglabeslut att stanna vid dessa omloppstider.
[26] Under en viss tidsperiod av den gamla atlantiska utvecklingen kunde man i de mysterier, till vilka gudarna då steg ner, verkligen uppleva hur Archangeloi-härarna, alltså ärkeänglar som Oriphiel, Anael, Zachariel och så vidare, då fattade beslutet att röra sig i de förebildade planetbanorna. Detta kom verkligen till stånd vid en bestämd tidpunkt.
[27] De mäktiga skaror som står under Satans ledning har ännu inte fattat detta beslut; de strävar än i dag efter att använda varje kometbana för att föra hela planetsystemet till en annan konfiguration. Här har man att göra med en Kristusmotståndare som inte bara vill korrumpera den enskilda människan, som inte heller bara vill korrumpera en summa människor, en mänsklig gemenskap, såsom odjuret och den falske profeten vill, utan här har vi i Satan och hans skaror att göra med strävanden som direkt – om jag får uttrycka det så – går jorden till livs i dess sammanhang med planetsystemet. Detta är det tredje fallet i Apokalypsen. Vid de två första fallen har vi jublet från de luciferiskt beskaffade andliga väsendena.
[28] Dessa ting som apokalyptikern säger oss måste även vi förutse. Den första etappen, Babylons fall, kommer att visa vilsekomna människor som redan har dragit villfarelsen in i sin fysiska konstitution, så att det inte finns någon utsikt att dessa människokroppar, över vilka jaget och astralkroppen har förlorat det fulla herraväldet, i framtiden ännu kan vara brukbara. Dessa kroppar måste överges, om än inte det jag och den astralkropp som hör till dem; dessa fortsätter då i karmans banor vidare inom mänskligheten. Vid en viss tidpunkt ser vi människor vandra omkring med sina kroppar, människor som fallit offer för den babyloniska frestelsen, vars kroppar faller ut ur utvecklingen. Detta är Babylons fall.
[29] Den andra etappen är att människor kommer att vandra omkring – och detta kommer att bli synligt – om vilka man måste säga: i dem lever de ahrimanska makterna själva. Där handlar Ahriman direkt. Detta är odjuret, odjurets fall och dess falske profets fall, som dock inte är en människa, utan ett övermänskligt väsen.
[30] Det tredje är att man märker: i själva naturlagarna blir något oförklarligt. Detta kommer att vara den största och mest betydelsefulla erfarenhet som människorna i framtiden kommer att behöva göra: att i själva naturlagarna blir något oförklarligt, att företeelser inte längre följer naturlagarna. Detta kommer att inträffa i hög grad, och det kommer inte bara att vara fråga om en felaktig beräkning att en vandringsstjärna borde stå på en viss plats och den inte kommer dit.
[31] Satan kommer att lyckas ta de första stegen mot att skapa oordning i planetsystemet. Inför detta kommer mänskligheten själv att behöva utveckla en stark spiritualitet. Ty endast genom människornas starka spiritualitet kommer det att kunna utjämnas som på detta sätt kommer att åstadkommas av oordning.
[32] Se, detta är de ting vi i dag måste förutse om vi vill ställa inför vår själ de kommande etapperna i jordens och mänsklighetens evolution. Detta är de ting vi måste se när apokalyptikern talar till oss. Ni ska sträva efter, mina kära vänner, att förflytta er in i detta sammanfall mellan det som kan vinnas ur antroposofin och det som apokalyptikern uppenbarar.
[33] Om kometerna kan man redan i dag tala utifrån de föreliggande uppenbarelserna så, att Satan lurar i världsalltet för att använda kometbanorna och sätta kaos i stället för kosmos. Om ni tar upp detta i er genom antroposofiskt begripande och kan återfinna det i Apokalypsen, då ligger det i detta återfinnande något som är viktigt, ett slags själsligt möte med Apokalypsen och därmed med apokalyptikern själv. Detta är viktigt: med apokalyptikern själv. Det kommer att vara av utomordentlig vikt att den präst som lever in i framtiden alltmer och mer ska få längtan att när som helst – vare sig han vistas på jorden eller inte – kunna möta apokalyptikern, som efter Mysteriet på Golgata har blickat så in i framtiden.
[34] Ty i prästskapet måste känslan uppstå: den hjälp som kan komma från Johannes, Apokalypsens skapare, till den som vill verka i kristlig mening, denna hjälp är oerhört betydelsefull och sådan att man behöver den. Men att verkligen gå med apokalyptikern Johannes blir endast möjligt om vi närmar oss Apokalypsen med en sådan själslig hållning som jag har beskrivit. Då blir Johannes vår bundsförvant. Han är ju intimt förbunden med Kristus Jesus, han är ju av Kristus Jesus själv initierad, han är en Kristus Jesu invigde. Han är därför en betydelsefull bundsförvant, och att genom honom komma till Kristus är av oerhörd betydelse.
[35] Det verkliga förståendet av Apokalypsen leder redan djupt in i det område där man med största möjliga utsikt kan komma till mötet med Johannes och därefter med Kristus själv. Detta är av en djup sanning, men en sanning om vilken man kan önska att den måtte efterverka djupt i ert sinne. Ty det är en sann prästerlig sanning, det vill säga en sanning som på rätt sätt drar prästen in i det spirituella området. Här vill vi fortsätta i morgon.
Lämna ett svar