12 PASTORALMEDICIN

Avslutande anförande, endast för läkarna
Dr Rudolf Steiner, Dornach, 18 september 1924

Mina kära vänner! Genom att ni här har deltagit i denna kurs tillsammans med teologerna, kunde det som i dagens mänskliga medvetande bör klinga harmoniskt samman hos teologer och läkare utvecklas. Just när man i medvetandet fullt bearbetar vad som varit hållningen i denna kurs, framträder för detta medvetande en alldeles bestämd konsekvens, mina kära vänner: konsekvensen att läkare och präst i arbetet för människans läkedom måste vara koordinerade. Under inga omständigheter får ett förhållande råda där läkaren är underordnad prästen i stället för att vara fullt jämbördig med honom. Detta medvetande måste läkaren alltmer och mer utveckla. Och detta hör till det som han har att uppfatta som aspirantskapet till den nya medicinska esoteriken. Endast när läkaren vet sig stå vid sidan av prästen i full likvärdighet, kommer han också att kunna förhålla sig till den andliga världen så som han bör förhålla sig till den.

Därför måste det som för er, mina kära vänner, skall följa av denna kurs vara detta: att ni själsligt ställer upp bilden för er — för prästen offerkalken, för läkaren Merkuriusstaven. Och i besittning av Merkuriusstaven måste den esoteriske läkaren åter lära sig att känna sig. Detta är något som han ensam, vid sidan av prästen, har att veta. Ty endast genom att detta fullt ut är vetat, kan den ädla entusiasm uppstå i läkarsjälen som är nödvändig om läkaren verkligen vill vara praktiserande läkare, helare i världen.

Ja, mina kära vänner, detta ger er ensamt möjligheten att arbeta er fram till den ställning som ni — ur den antroposofiska rörelsen — jag talar nu i första hand till de praktiska läkarna — skall erövra. Detta skall bli ert medvetande. Utifrån denna medvetandets synpunkt skall ni arbeta för att åstadkomma det som — i anslutning till det som från sektionens sida, den medicinska sektionens sida, endast kan vara en impuls — kan leda till en verklig läkarkår som arbetar ur antroposofin på samma sätt som prästerskapet arbetar ur antroposofin.

Men ni måste vara medvetna om, just när ni betraktar förhållandet av koordination, att det i dag ännu är mycket svårare att vara antroposofisk läkare än att vara antroposofisk präst. Ty betänk bara detta: den antroposofiske prästen träder ut inför världen utan att på något sätt förbli beroende av några yttre prästerliga makter. Läkaren däremot, som vill vara praktiserande läkare, måste vara erkänd, måste ha genomgått ett av yttervärlden erkänt studium. Han är alltså från början inte i stånd att, så som våra präster kan träda fram inför världen i en prästgemenskap, träda fram i en läkargemenskap. Likväl är denna gemenskap möjlig. Denna gemenskap måste i grunden vara mycket mer innerlig än sammanhållningen inom prästerskapet. Den måste med ett helt bestämt medvetande förbinda dem som i antroposofins anda vill verka som läkare med källan till denna verksamhet här vid Goetheanum.

Att eftersträva en sådan verksamhetens källa här vid Goetheanum för det medicinska — det är strävan och viljan i samarbetet mellan fru dr Wegman och mig. Och endast genom att sluta sig till det som här skall vara källa, endast i medvetandet om samhörighet, kan egentligen meningen ligga i det som helare tar med sig från den medicinska kursen vid den medicinska sektionen vid Goetheanum: ett verkligt samhörighetskänsla med det som skall utgå från det antydda centrumet.

Och så får jag väl till sist just till er, mina kära vänner, säga: Sök den väg som i denna mening gestaltar sammanslutningen av den praktiska läkarkåren. Sök vägen till denna sammanslutning. Ni kommer att finna den. Och det skall vara vår omsorg vid Goetheanum att ni finner den.

Att därmed ett första steg tas, har fru dr Wegman och jag tagit initiativ till genom att först ge en första esoterisk impuls genom att skapa en fullt utvidgningsbar esoterisk kärna, som — som sagt — är fullt utvidgningsbar, men som av goda skäl till en början endast består av ett antal praktiska läkare, vilka i sin tur har avlagt den förpliktelse som är nödvändig för det esoterisk-medicinska verkandet. Denna kärna består av de praktiska läkarna: dr Walter, dr Bockholt, dr Zeylmans, dr Glas, dr Schickler, dr Knauer, dr Kolisko. Två andra personligheter är ännu i åtanke, men de är inte här nu.

Men eftersom sammanslutningen skulle ske reellt och inte endast genom utnämning, kunde denna sammanslutning till en början endast ske inom dessa sju personligheter, som med allt sitt mänskliga handlande kommer att ställa sig i tjänst hos de medicinska idéer som i framtiden skall utgå härifrån, och som därmed ger inledningen till den esoterisk-medicinska strömning som gradvis skall utgå från Goetheanum.

Mina kära vänner, esoteriska åtgärder är grundade i bestämda underlag. Ingen behöver känna sig förbigången, ty kretsen är utvidgningsbar, och var och en som tillhör den medicinska sektionen kommer att betraktas som på väg in i denna krets, i den mån han är praktiserande läkare. Men ledningen för den medicinska sektionen, som nu också är ledningen för denna medicinska krets, måste förbehålla sig rätten att i varje enskilt fall ange tidpunkten för när en utvidgning av denna krets kan ske för de enskilda medlemmarna av sektionen.

Denna krets har till en början bildats i full samstämmighet mellan fru dr Wegman och mig och omfattar dessa personer: dr Walter, dr Bockholt, dr Glas, dr Zeylmans, dr Schickler, dr Knauer, dr Kolisko.

Låt oss hoppas att allt utvecklar sig så att denna krets kan vidgas mer och mer. Ty i ledningen av denna krets kommer uppfyllelsen av de avsikter att ligga som är förbundna med allt som här sker på det medicinska området, och som framför allt genomstrålar det som jag velat förmedla till er, mina kära vänner, i denna kurs över pastoralmedicin. Den har av sig själv gestaltat sig så att den hållits mer för läkare än för präster, även om prästerskapet till en början gav den yttre impulsen. Men denna gestaltning har uppkommit därför att just för den läkarkår som arbetar ur antroposofin först måste skapas medel och vägar som kan leda till en sammanslutning som är svår, medan den varit förhållandevis lätt inom prästerskapet.

Inom prästerskapet är det lättare möjligt att även svagare stående kan hållas uppe av enskilda personligheter. Inom läkarkåren vore detta omöjligt av den grund att läkaren i långt högre grad än prästen är ställd på sin egen personlighet. Den verklige prästen hålls av kulten. Kulten ställer honom inför världen. Och han är i grunden det han är genom att genom hans personlighet verkar den ande som finns i kulten. Läkaren måste stå i relation till människorna. Han måste från sin person kunna gå in i allt mänskligt. Han måste känna den starka kraften i sig själv att bära in gudaverkan — ty gudaverkan är det som lever sig ut i människans hälsa — i världen. Han måste med hela sin person träda in för sitt uppdrag. Hela hans läkargärning, hela hans helargärning är i varje enskilt fall en föränderlig, individuell kult.

Och, mina kära vänner, att i högsta mening veta att läkargärning är gudstjänst, det kommer att utgöra grunden, fundamentet för det som kommer att låta er finna vägen att verkligen med rätt sinnelag bära in i världen det som här eftersträvas från Goetheanum.

Må så det som jag har velat säga i denna kurs över pastoralmedicin tas upp av era hjärtan. Må det välvilligt tas emot att de som till en början kan förenas som medlemmar av den esoteriska kärnan, må det alltmer och mer verka vidare i denna anda. Då kommer också det som jag velat lägga som ett frö i denna kurs över pastoralmedicin att genom era hjärtan, genom ert sinne, genom er ande verka i världen.

Det är ju detta som från Goetheanum kan ske som det bästa: att finna människor som står ute i världen på de mest skilda områden av mänskligt verkande, och vars intentioner ständigt är ett eko av det som sägs och skall verka här från Goetheanum. Gör ni detta på ert område, då kommer ett band av samhörighet, goetheansk ande, att förbinda era hjärtan och själar, och vi kommer att se frukter ständigt uppstå till människors läkedom, när ni gång på gång finner vägen tillbaka hit till Goetheanum. Ty allt som här görs är ju ändå alltid fragment, alltid bara en del, alltid till en början ett första kapitel. Ju mer vi kan hoppas att detta är en impuls till att den enskilde alltmer tar med sig därifrån, desto mer uppnår det sitt mål.

Detta är det som jag ber er att ta med er på vägen som det jag velat säga till er. Och därmed vill jag, med en innerlig hjärtehälsning till er alla, ha avslutat denna kurs över pastoralmedicin.