1. PASTORALMEDICIN

Dr Rudolf Steiners kurs till både läkare och präster, Dornach september 1924

RUDOLF STEINER Das Zusammenwirken von Ärzten und Seelsorgern Pastoral-medicinsk kurs

Elva föredrag för läkare och präster samt ett avslutande anförande till läkarna, hållna i Dornach 8–18 september 1924

FÖRSTA FÖREDRAGET

Dornach, 8 september 1924

Mina kära vänner!

Vi har i denna kurs för första gången förenat medlemmarna av två andliga verksamhetskretsar, och denna förening betyder något alldeles särskilt. Därför kommer det redan i dag att vara nödvändigt att vi först gör klart för oss meningen med denna förening utifrån det som denna kurs skall ha till innehåll.

Till en början vill jag endast fästa uppmärksamheten på att denna kurs kanske som ingen annan kommer att vara ett exempel på hur gamla traditioner, gammalt arv, måste förnyas genom den särskilda gestaltning som andelivet har fått i vår tid. Ty det som under namnet pastoralmedicin har vårdats, har i grund och botten egentligen förlorat sitt innehåll. Detta kommer vi att se under våra fortsatta betraktelser. Däremot kommer det just ur vår tids djupare förutsättningar att framträda en alldeles särskilt betydelsefull uppgift, som åter, när den sammanfattas, mycket väl kan bära namnet pastoralmedicin.

Vi har noggrant sett till att det i denna kurs i huvudsak är verkliga teologer som förenas med sådana personligheter som är verkliga läkare eller kommer att bli läkare, läkare i den mening att vi, i enlighet med Medicinska sektionens uppgift vid Goetheanum, kan ta ansvar för att kalla dem så. Hur denna mening skall gestaltas, allt detta kommer just i denna kurs att bli föremål för samtal. Enstaka undantag har vi visserligen tillåtit, men endast få, och dessa är väl motiverade inom det som är Medicinska sektionens övertygelse vid Goetheanum.

Det kommer framför allt att handla om att ni, kära vänner, både från teologisk och från medicinsk sida, i helt klara begrepp skall leva er in i det som i en ny pastoralmedicins mening gör samarbetet mellan teologer och läkare möjligt. Det har ofta talats om ett sådant samarbete, och man har också framhållit att den antroposofiska rörelsen just måste räkna med ett samarbete. Men därvid har också saker kommit i dagen som nu måste rättas till just inom denna kurs.

Detta samarbete får nämligen inte, mina kära vänner, uppfattas så som om man därmed skulle mena ett dilettantiskt inträngande från den ena sidan på den andra. Det kan alls inte handla om att teologerna skall bli helare eller att helarna på något sätt skall bli teologer. Naturligtvis förblir de båda det de är, i den mån de är helare eller teologer. Det handlar om samarbete, om att arbeta hand i hand.

Just denna kurs måste däremot lägga stor vikt vid att allt inte förvrids till något kaotiskt genom att — jag vet knappt till vad — teologen försöker dilettantisera in i allt möjligt medicinskt som inte kan ligga på hans väg. Och omvänt skall läkaren i vår mening bli medveten om vilken ställning han har att inta gentemot teologen. Att detta på båda sidor, den teologiska och den medicinska, genomskådas fullt ut, kommer oerhört mycket att bero på.

Det har nämligen visat sig att man till exempel också har menat: Ja, teologen måste ju tillägna sig medicinska kunskaper. — Kunskaper på något område kan man alltid tillägna sig, och det är till och med alltid gott att tillägna sig kunskaper. Men det det verkligen handlar om är att det klart och tydligt inses: till läkaren, till helaren, hör — enligt människans tänkande, kännande och viljande — den specifika medicinska förutbildningen. Och ingen borde tro sig kunna ingripa i världen med medicinska kunskaper som inte har denna specifika medicinska utbildning, även om han är teolog.

Och omvänt måste läkaren utveckla ett alldeles särskilt begrepp om sitt yrke, och han kommer genom pastoralmedicinen att lära sig förstå att det sägs något väsentligt när man säger: prästen tillhör offerlågan, läkaren Merkuriusstaven. Och endast genom samspelet mellan offerlågan och Merkuriusstaven är ett fruktbart verkande möjligt. Man skall inte vilja hela med offerlågan och inte heller fira kult med Merkuriusstaven. Men man skall inse att bådadera är gudstjänst. Och ju mer man inser att bådadera är gudstjänst, desto bättre blir samarbetet, när läkaren förblir läkare och prästen präst och på motsvarande sätt verkar helande in i världen.

Vår antroposofiska rörelse får inte bli den jordmån där allt kaotiskt kastas huller om buller, ty då skulle allvaret lida — det allvar som vi just inom den antroposofiska rörelsen borde vårda så starkt. Man kan mycket väl i allmänhet veta, för att använda ett drastiskt exempel, vad som ungefär sker när en fotoperation utförs; men man borde inte tro att man därför genast kan utföra en fotoperation. Så bör man förhålla sig till allt medicinskt. Antroposofin får framför allt inte på något sätt bli en propaganda för kvacksalveri. Den får inte heller bli det genom att teologer blir kvacksalvare.

Detta måste alltså göras helt klart; och därför kommer det som utgår från Medicinska sektionen vid Goetheanum att i allra strängaste allvar handha det som kan ställa människan som helare i världen i antroposofisk mening. Men detta måste också bli en verklig institution, och det kommer att vara nödvändigt att den ställning som den läkare har, som vill verka i Medicinska sektionens mening vid Goetheanum, på ett entydigt sätt bestäms i förhållande till denna sektion. Det kommer inte att gå på annat sätt än att denna inrättning blir helt reell, så att det i en viss mening i framtiden faktiskt kan bli så att läkare är den som är läkare i Medicinska sektionens riktning vid Goetheanum.

Därmed, mina kära vänner, är det också motiverat att vi har undvikit att tillåta helare som inte är läkare att delta i denna kurs. Så att de som i dag sitter här som läkare också i världens mening kan göra anspråk på att tillhöra läkarkåren — i huvudsak, med bortseende från få undantag.

Därmed har vi kanske klargjort den ena punkten. Men denna punkt, som jag till en början har berört mer antydande och i administrativ mening, kommer till sin sakliga rättfärdigande just genom själva pastoralmedicinen.

När det för en tid sedan från teologiskt håll kom impulsen att erbjuda något medicinskt för teologerna, kunde jag inte annat än besvara denna impuls genom att säga: Nåväl, jag skall hålla en kurs i pastoralmedicin; teologerna kan ju delta i den. Och så har denna kurs i pastoralmedicin arrangerats av Medicinska sektionen vid Goetheanum, och teologerna deltar i den. Vi måste vara helt klara över hela strukturen i denna anordning.

Pastoralmedicin var nämligen tidigare egentligen inte ett ämne inom den medicinska fakulteten, utan snarare inom den teologiska fakulteten. Och den pastoralmedicin som vårdats vid de teologiska fakulteterna innehöll egentligen ingenting specifikt medicinskt. Eller jag skulle vilja fråga: har någon av de akademiskt utbildade läkare som är här, inom sina fackstudier vid den medicinska fakulteten lärt sig pastoralmedicin? Jag ber den som har gjort det att räcka upp handen.

Det förekommer inte i lektionskatalogen vid den medicinska fakulteten. Däremot spelar det en roll vid de katolsk-teologiska fakulteterna. Inom de evangeliska fakulteterna spelar det knappast längre någon roll, men inom de katolsk-teologiska fakulteterna spelar pastoralmedicinen en roll, och det av goda skäl. Men den innehåller inget medicinskt.

Den innehåller i huvudsak följande. För det första det som själasörjaren behöver inom själavården för att kunna verka själavårdande, inte bara gentemot de människor som som friska är anförtrodda hans själavård, utan också gentemot dem som som sjuka är anförtrodda hans själavård. Men han skall verka själavårdande; och där finns redan en nyansskillnad mellan att verka själavårdande för en sjuk, särskilt en svårt sjuk människa, och att verka själavårdande för en frisk människa. Det handlar då om hur själavården skall gestaltas hos sjuka, eventuellt svårt sjuka, hur man där skall förhålla sig.

Däremot har jag i grund och botten ännu inte lärt känna någon bok om pastoralmedicin där det inte uttryckligen och upprepade gånger sägs att det till själasörjarens första plikter hör att han först och främst bistår med råd och handling så att rätt läkare blir funnen, men att han ovillkorligen skall avhålla sig från varje medicinskt ingrepp. Jag refererar detta sakligt.

Ett andra väsentligt kapitel inom pastoralmedicinen är det som besvarar frågor som hänger samman med det hygieniska hos religiösa, kultiska åtgärder. Att man till exempel för lekmannen har behandlat det hälsosamma eller hälsoskadliga i det ceremoniellt föreskrivna fastandet, eller också det som den medicinska vetenskapen hade att säga om exempelvis omskärelsens anordning eller liknande. För prästen själv — vi har här huvudsakligen att göra med katolska fakulteter — har man framlagt det som i hygienisk-medicinsk mening är att säga om askesen. Där finns mycket och mångahanda att säga.

Ett ytterligare kapitel är vissa åtgärder som inom till exempel en församling, där både präst och läkare finns, skall vidtas i samband med helande och sakramentalism. När ett religiöst samfund utgår från sakramentens verkliga verkan — vilket vi strax skall tala vidare om — betyder detta i själva verket något som möter de ingrepp som sker genom läkemedlen. Och i sådana inrättningar som till exempel den heliga smörjelsen har vi något som prästen har att utföra vid sidan av läkaren vid den sjukes bädd. På detta område har man att besvara frågan — och den hittillsvarande pastoralmedicinen besvarar den — vilken betydelse mottagandet av nattvardens sakrament har efter genomgången sjukdom och liknande. När det andliga kommer i betraktande, då kommer också samspelet mellan sakramentet och läkningsprocessen hos människan i betraktande.

Ett ytterligare kapitel är det — och detta är ett mycket omfattande kapitel inom pastoralmedicinen — som sysselsätter sig med hur själasörjaren skall förhålla sig i samklang med läkaren gentemot psykopater, själsligt mindervärdiga eller själsligt abnorma personligheter. Själavården modifieras för sådana psykopatiska människor. Detta var i huvudsak den uppgift som den tidigare pastoralmedicinen ställde sig, och som under århundradena utförligt behandlades under ständig åberopan av kyrkofädernas uttalanden.

Detta är ett område som för oss, som står inom en förnyelse av andelivet, inte kan framträda i samma ljus. I stället uppstår just ur de antroposofiska grunduppfattningarna viktiga, mycket viktiga uppgifter för en ny pastoralmedicin. Och i vilken mån sådana uppgifter uppstår, det kan vi, mina kära vänner, studera om vi betraktar saken från två håll. Låt oss först betrakta den från den medicinska sidan.

Vad har vi att göra med i terapin? När vi låter ett läkemedel eller en läkningsprocess verka på den sjuka människan, har vi alltid att göra med att vi i den verkan som skall åstadkommas genom en substans eller en process — vare sig den är fysisk, själslig eller andlig — alltid går utöver det som är människans så kallade normala växelverkan med omgivningen. Oavsett vilken terapi vi använder, går vi alltid utöver det som människan gör i det dagliga livet, vare sig det gäller näringsintag, exponering för ljus och luft eller exponering för själsliga inflytanden. Överallt går vi i terapin utöver detta. Redan när vi fastställer dieten tar vi ett litet steg utöver det som människan iakttar i den vardagliga växelverkan med omgivningen. Vi låter läkemedlen verka på människan.

Är läkemedlet en fysisk substans, så försiggår till följd av läkemedlets verkan en annan process än vid blott näringsintag. Så är det också med andra terapeutiska ingrepp. Alltid griper vi med en terapeutisk åtgärd in i människan på ett annat sätt än livet först och främst griper in i henne.

Hur griper då livet in i människan, eller hur griper hon själv in? Mina kära vänner, i det som försiggår som processer i människan i livet har vi tre ting att skilja mellan: för det första det som i människan verkar på samma sätt som det fysikalisk-kemiska i den yttre naturen; för det andra det som verkar i människan inte fysikalisk-kemiskt utan vitalistiskt; och för det tredje det som omedelbart griper in i medvetandets område.

1. Fysikalisk-kemiskt
2. Liv
3. Medvetande

Här måste vi fastställa ett viktigt begrepp. I det vanliga livet har vi de tre medvetandetillstånden: vakenhet, dröm och sömn. I det ögonblick då vi närmar oss med en verkligt terapeutisk åtgärd, griper vi in i medvetandet. Vi griper mer eller mindre in, beroende på den terapeutiska åtgärden. Men detta ingripande sker aldrig på ett så omedelbart sätt i det så kallade normala livsförloppet.

När människan bara äter, bara ägnar sig åt det vanliga näringsintaget, då fortlöper — om det verkligen rör sig om ett vanligt näringsintag — hennes vakenhet, dröm och sömn på normalt sätt, högst så att man genom dieten griper in i organismen för att åstadkomma en sundare sömn än den som föreligger. Men där börjar redan det terapeutiska.

Helt annorlunda är det när människan till exempel har feber av någon anledning och ni griper in terapeutiskt. Om ni med samma medel som ni terapeutiskt ingriper med vid feber skulle ingripa hos den friska människan, skulle ni förändra hennes medvetandetillstånd. Ni måste alltså som läkare arbeta med det som i grund och botten har att göra med medvetandetillstånden.

Medan man i den vanliga växelverkan mellan människan och omgivningen har att göra med livet, har man i medicinen att göra med ingripande i medvetandetillstånden. Ni kan finna detta vid varje terapeutisk åtgärd, och det är det specifika för en terapeutisk åtgärd att den griper in i det som på något sätt har att göra med medvetandetillståndens variabilitet. Det finns inget annat verksamt läkemedel än ett som griper så djupt in i den mänskliga varelseheten att det når ända in till de källor ur vilka medvetandetillstånden resulterar.

Därmed ställer ni er som läkare, som terapeut, omedelbart in i den andliga världsordningen. Ty förändring av medvetandetillstånden betyder att ni ställer er in i den andliga världsordningen. Och ni drar alltid — när ni har en verkligt verksam läkning — just genom detta närmande till medvetandetillstånden, om än i det undermedvetna, det själsliga in i den terapeutiska processen. Ni stannar inte vid det fysiska.

Det vanliga näringsintaget, det vanliga andandet, de övriga processerna stannar vid det fysiska, och genom det fysiska verkar människans högre led. De verkar också, men de verkar genom det fysiska. Däremot drar ni det själsliga omedelbart in när ni verkar medicinskt, när ni verkar terapeutiskt. Därför kan vi säga: läkaren träder, när han rätt förstår sitt yrke, omedelbart fram till det andliga.

Det är bara till synes som de terapeutiska åtgärderna framträder för oss som blott fysiska eller biologiska processer. Är de verkligen terapeutiska åtgärder — annars är de det aldrig — så drar de alltid in det själsliga, även om detta till en början förblir omedvetet för det vanliga medvetandet.

Man borde bara en gång, mina kära vänner, följa vad som verkligen sker i människan när febern till exempel genom en terapeutisk process omedelbart sänks. Där verkar man in i hennes väsens innersta, på samma sätt som sjukdomsprocessen verkar in i väsensinnersta och för processerna i människan bortom det blott fysiska och biologiska. Detta är den ena sidan. Vi ser hur läkaryrket, hur helandet, genom sin egen väsenhet leder från det fysiska in i det andliga.

Låt oss nu lika allvarligt ta prästyrket. När prästyrket inte bara är ett läraryrke, utan lever i det prästerliga verkandet, då är det förbundet med kulten, och kulten innesluter sakramentalismen. Men sakramentalismen är ingen symbolism.

Vad är då sakramentalismen? Den består däri att yttre handlingar äger rum. Dessa yttre handlingar bär i sig något som inte uppgår i det kemiska eller biologiska som där sker, utan som innesluter orienteringar, riktningar, som inympas i det fysiska och biologiska och som har sitt ursprung i det andliga. Sinnliga processer fullbordas, i vilka det andliga strömmar in i själva fullbordandet. Det andligt-väsenliga sker i kulten på ett sinnligt iakttagbart sätt.

Och det som där fullbordas inför de troende, fullbordas ju till en början inför medvetandet, och inget annat får fullbordas än det som sker inför medvetandet. Annars är det inte kult, inte sakrament, utan suggestion. Sakramentalismen, kulten i egentlig mening, får aldrig bära något av suggestion i sig, men desto mer det andliga. Den utspelar sig inför medvetandet, men verkar in i livet.

Människan äter inte bara substansen som räcks henne vid nattvarden; då hade man inte att göra med ett sakrament. Det handlar inte heller om en symbol, utan om något som griper in i hennes liv, därför att sakramentet fullbordas ur den andliga världens orientering, så att man kan säga: terapin leder livet in i medvetandet; kulten med sakramentalismen leder medvetandet in i livet.

Terapi: Liv → Medvetande
Kult (sakrament): Medvetande → Liv
(Tafel 1)

Därmed har ni de två polära verksamheterna: det terapeutiska verkandet och det kultiska firandet. De förhåller sig verkligen polärt till varandra. I det terapeutiska verkandet arbetar man ur livet in i medvetandet, och medvetandet blir medhjälpare — visserligen en i det vanliga medvetandet omedveten medhjälpare — i den terapeutiska processen. I det kultiska firandet görs livet till medhjälpare för det som fullbordas inför medvetandet.

Båda dessa, mina kära vänner — inte bara schematiskt, såsom de nu har ställts fram, utan djupt, innerligt andligt gripna — fordrar i regel hela människan, när de blir till yrke. Och endast därför att vi inom vår civilisation i terapin har kommit bort från det andliga och i teologin bort från det konkreta, därför att vi inom vår civilisation i terapin har irrat in i materialismen och i teologin i abstraktionen, är i dag det sanna förhållandet helt och hållet fördolt.

Men detta sanna förhållande måste åter utforskas, måste åter bli verksamt. Det måste åter bli uppenbart hur läkaren redan för diagnosen behöver den skolade blicken som låter honom se en biologisk eller till och med fysisk process i den mänskliga organismen i ljuset av andliga processer — ty alla processer i den mänskliga organismen är andliga — så att läkaren redan vid diagnosen och ännu mer vid terapin behöver den skolade blicken för det andligas upplysning i det fysiska.

Prästen behöver den skolade blicken för det fysiska bildens upplysning av en andlig process. Åter polariteten. Men polariteter måste alltid samverka i världen; också dessa två polariteter måste samverka. Och hur de skall samverka, det är just den uppgift som skall utforskas inom antroposofin, men som också inom antroposofin skall föras till verkligt utförande.

Så blir det tänkbart, mina kära vänner, att ur detta samvarande inom kursen i pastoralmedicin för framtiden faktiskt kan skapas den antroposofiske läkaren, som ur sitt förhållande till den andliga världen kan träda in i rätt förhållande till prästen, som i sin tur växer fram ur rörelsen för kristen förnyelse. Något helt särskilt kommer att uppstå för läkaren och för prästen, och ur detta kan då det rätta samarbetet växa fram.

Ty vad kan i detta fall samarbete egentligen betyda, mina kära vänner? Samarbete kan inte betyda att prästen dilettantiskt läker och läkaren dilettantiskt prästerar. Det kan det inte betyda. Ty om samarbetet bestod i att prästen visste lite medicin och läkaren deltog lite i prästerskapets kult, då skulle jag vilja veta varför de överhuvudtaget skulle samarbeta. Varför skulle läkaren, som är skolad, intressera sig för ett prästerligt-medicinskt dilettantiserande? Det finns ingen anledning till det. Och varför skulle prästen intressera sig för något prästerligt i läkarkåren på annat sätt än när läkaren behöver en själasörjare?

Däremot: är läkaren en duglig läkare, står han stadigt i det medicinska, är prästen en verklig präst, då kan de samarbeta. Samarbete betyder ju att man ger varandra det man är duglig i, inte att den ene griper in i den andres sfär.

Men just genom att ett sådant samarbete äger rum kommer för kulturen något allra viktigaste att uppstå: genom detta framkallade ömsesidiga umgänge uppstår först det sanna förståendet hos läkaren för prästen och hos prästen för läkaren, så att prästen vet så mycket om läkaren som han behöver, och läkaren vet så mycket om prästens yrke och mission som han behöver.

Det kommer sedan att visa sig i vilken mån båda, läkare och präst, i samverkan med pedagogen kan åstadkomma något läkande för mänskligheten. Men det blir en särskild uppgift. Också där kommer ett samarbete att äga rum, på de mest mångskiftande sätt, eftersom pedagogiken i själva verket är något som måste betraktas från en annan synpunkt.

Prästen kan inte bli läkare, läkaren inte präst, i den mån de är präst eller läkare. Båda kan däremot i viss mening vara pedagoger. Men alla dessa former av samverkan måste uppfattas på helt konkreta sätt. Därför vill jag be er att bland de sanningar som pastoralmedicinen skall förmedla redan i dag räkna också denna: varningen för det kaotiska sammanblandandet och fasthållandet vid att allt måste utarbetas ur verkliga sakliga och fackliga grunder.

Prästen kommer då att bli en verklig hjälpare för den verklige läkaren genom att han verkar för att det medicinska dilettantiserandet avvisas. Det kommer att höra till hans uppgifter. Och läkaren kommer vid den sjukes bädd att kunna göra mycket för att prästverksamheten där skall komma till sin rätt, där den ofta på det allra mest konkreta sätt måste gripa in i livet: vid den sjukes bädd.

Vi skall fortsätta dessa betraktelser i morgon.