Världsalltets krafter: sol-, månverkan vid växten och planetariska inflytanden. Erkännande av sollivet i förhållandet till människoväsendet; in- och utströmmande karma – sol- och månverkan i deras förbindelse. – De hälsobringande verksamheterna ur denna erkännande.
ÅTTONDE FÖREDRAGET
Dr Rudolf Steiner, Dornach, 15 september 1924
Mina kära vänner! I går följde vi människans konstitution så långt den kan åskådas i människan själv eller i hennes omedelbara närhet. Nu måste vi gå utöver människan, ty överallt står människan i relation till världsalltets krafter; och dessa relationer till världsalltets krafter blir genomskådliga endast om man verkligen har den goda viljan att gå in i den stora mångfald varigenom världsalltet är gestaltat.
Betänk bara, mina kära vänner, hur mångfaldigt de i världsalltet förankrade krafterna egentligen möter människan. Vi ser till exempel hur en växt växer upp ur jordens mark. Vi följer hur växten skjuter upp ur jorden i riktningen: stjälk uppåt och rotbildning nedåt. Därmed har vi två tendenser inom växten: strävan uppåt, strävan nedåt. Och om vi i dag inom den fysiska naturforskningen verkligen vore så långt komna att vi tillämpade de undersökningsmetoder som ibland används på mindre väsentliga ting på sådant som växtens stjälkväxt uppåt och rotväxt nedåt, då skulle vi finna sammanhangen i världsalltet som i sin tur, genom att träda i relation till människan, egentligen först gör denna totalitet – människa och värld, makrokosmos och mikrokosmos – begriplig.
Ty då skulle vi se att allt som hänger samman med stjälkens växt uppåt står i ett bestämt förhållande till solkrafternas utveckling under året, under dagen och till och med bortom året. Och att allt som hänger samman med rotkrafternas utveckling står i relation till månens utveckling, till månens krafter, så att vi, om vi betraktar en växt på rätt sätt, redan måste föra in relationen mellan sol och måne i växtens gestaltning. Vi måste så att säga ur världsalltet och dess krafter avläsa den enklaste, mest primitiva bilden av växten.
Den som kan skåda kommer aldrig att se roten på annat sätt än så, att den i sitt nedåtsträvande in i jorden samtidigt rundar sig. Den i jorden rundande roten – det är den bild i vilken roten måste ses: bilden av det in i jorden rundande (Tavla 9, till vänster).
Annorlunda måste man se stjälken, detta utfällande uppåt. Hos stjälken måste man, om man förbinder känsla och förnimmelse med åskådningen, absolut ha känslan: stjälken strävar strålande, stjälken vill utveckla sin linjeriktning. Roten vill utveckla cirkelrundningens riktning, stjälken vill utveckla linjeriktningens. Detta är den ursprungliga bilden av växtväsendet. Och i den uppåtsträvande linjeriktningen måste vi se solkrafternas närvaro på jorden. I rotens strävan mot det runda måste vi se månens krafter verksamma på jorden.
Nu ser vi vidare. Vi säger oss: solen är överallt där växten strålande strävar uppåt. Nu breder den åter ut sig uppåt, den avsätter rymd, periferitet. Där finner vi i det som framgår ur den uppåtstrålande strävan verksamt, först omedelbart högst upp i blomman, det där solkrafterna samverkar med Venus krafter; och i det att blommorna längre ned utvecklas till blad, gestaltande utifrån och inåt, finner vi Merkurius krafter. Så att om vi vill förstå växtens byggnad i dess ansats till den strålande solriktningen, måste vi förstå att solens krafter får hjälp av Venus krafter och Merkurius krafter. Det är den ena sidan.
På den andra sidan måste vi vara klara över att dessa krafter ensamma inte skulle kunna bilda det vegetativa. Det skulle i viss mån endast bli ett sammansträvande väsen. För att kunna utvecklas, som vi till exempel ser det i yttersta extremen i trädens utveckling, verkar mot dessa Venus- och Merkuriuskrafter överallt Mars’, Saturnus’ och Jupiters krafter. Så att tillsammans med de två grundpolariterna – sol- och månpåverkan – strävar världsalltets övriga planetariska verkningar samman (Tavla 9, till vänster).
Jag vill till en början endast säga detta: se er, mina kära vänner, först en växt. Där har ni växtens hela planetsystem. Det ligger där på jorden, det är där. Och det framstår inte längre som så orimligt när en halv- eller trekvarts-vetande, som Paracelsus var, fäller ett sådant yttrande som: den som äter en växt, han äter hela planetsystemet med, ty krafterna finns där. – Paracelsus uttrycker detta med sin grova stil och känner just att man med växten äter hela himlen.
Så mångfaldigt är världen gestaltad att man överallt egentligen i den omedelbara omgivningen har makrokosmos krafter i växt, i ordning, i allt.
Låt oss nu gå tillbaka till människan. I går visade vi hur man från andningen kommer upp till det område i det mänskliga upplevandet där, om man så vill, finare inandning sker, och vi upptäckte inom denna finare inandning fortverkan av den karmiska strömmen från det förflutna. Nu kan vi gå vidare.
Om vi – naturligtvis helt schematiskt och symboliskt tecknat (Tavla 9, till höger) – låter verka det som jag först vill kalla en förfinad andningsström i människan, kan vi nu säga följande: om människan skulle utveckla det som ligger i hennes astralkropp och i hennes jag, så skulle hon, sådan den nuvarande mänskliga konstitutionen är, aldrig komma fram till solen. Människan skulle aldrig nå solen. Hon kommer inte till solen när hon, mellan insomnande och uppvaknande, befinner sig i sitt jag och sin astralkropp. Det förblir mörkt för henne.
Så skulle människan, om hon vore i astralkroppen och jaget utan förbindelse med eterkroppen och den fysiska kroppen, inte komma fram till solen. Hur kommer hon då till solen?
Låt oss först betrakta hur saken förhåller sig. Astralkroppen och jaget kommer fram till eterkroppen. Och om man skådande förverkligar detta tillstånd – vilket man relativt lätt kan genom att starkt förstärka tänkandet – om man genom grundlig och mycket energisk meditation förstärker tänkandet, kan man lätt komma in i det tillstånd som är den begynnande initiationen. Man kan lätt komma in i det tillstånd där människan dyker ner i sin eterkropp men ännu inte fattar den fysiska kroppen. Hon lever i eterkroppen.
Se, i detta tillstånd, när man lever i eterkroppen och ännu inte kan gripa den fysiska kroppen, kan man tänka mycket, mycket väl. Man ser ingenting, man hör ingenting, men man kan tänka mycket väl. Tänkandet är alls inte utsläckt; det är endast seendet, hörandet och även de andra sinnesförnimmelserna som är undertryckta. Men tänkandet finns kvar – först så som man hade det tidigare: man kan tänka – men man kan nu tänka mer än tidigare. Man kan tänka sådana ting som dessa här, och man kan tänka över makrokosmos. Tänkandet finns kvar och vidgas, och man vet exakt: du sitter nu inne i världs-etern.
Alltså: genom att vara i sin eterkropp befinner man sig i världs-etern. Men man har därvid, genom att man träder in i denna världs-eter, alldeles bestämt upplevelsen av att man nu befinner sig i den andliga värld ur vilken också sinnesvärlden kommer. Men varken den andliga världen eller sinnesvärlden är individualiserad. Ur den individualiserade sinnesvärlden har man trätt ut. Solen lyser inte längre, stjärnorna lyser inte längre, månen lyser inte. I naturens riken på jorden finns inte längre någon tydlig åtskillnad. Detta kan man endast när man är i den fysiska kroppen, i det normala livet eller i en högre initiation.
Men i stället för att sinnesvärldens konturer har fördunklats har man den allmänna andligheten, det andligas vävande och levande.
Går man nu vidare och börjar också medvetet gripa sin fysiska kropp, så att man börjar leva i organen, när man medvetet fattar den fysiska kroppen, då börjar de förglödade, försvunna varelserna – med undantag av det jordiska – åter träda fram, men som andliga entiteter. Där man tidigare i det vanliga medvetandet såg solen, som nu hade fördunklats och dimmats, men befann sig inom det allmänna andliga vävandet, där framträder nu summan av varelserna i den andra hierarkin. Man individualiserar nu i den andliga världen. Måne och stjärnor träder åter fram, men de framträder i sina andliga aspekter och är nu andliga kolonier eller något liknande, så kan man kalla dem.
Och nu vet man hur man tidigare, i det vanliga medvetandet, såg solen i den fysiska bilden, och hur man nu, efter att ha gripit den fysiska kroppen medvetet och därmed också gripit den i dess andlighet, ser solen som ett andligt väsen – och så hela världen.
Men nu vet man också att med varje solstråle träder dagen lysande in i oss; med varje solstråle träder ju också ande in. Genom varje sinnesförnimmelse träder ande in, så att vi måste betrakta denna uppåt förfinade andning som en ständigt andeimpregnerad sådan, och vi förnimmer att i varje sinnesförnimmelse som strömmar in lever solen. Just solens ande är det – eller solens andar. Solen lever i varje sinnesförnimmelse, så att in i människan, i den förfinade andningen, strömmar det omedelbara sollivet, de omedelbara solkrafterna.
Se, så har vi människans förhållande till solen. När en ljusstråle strömmar in i ert öga, strömmar solens ande med ljusstrålen in. Solens ande är substansen i den förfinade andningen. De mångfaldiga ingredienserna i den andliga solen andas vi in med sinnesförnimmelserna.
Men nu har ni en betydelsefull åskådning av människan åt den ena polen. I det att hon utvecklar sig mot sin eterkropp (Tavla 5, gult), utvecklar hon inom eterkroppen världsalltets tänkande, världsalltets tankar. Och dessa världsalltets tankar, i vilka den som medvetet lever i sin eterkropp befinner sig, är till en början värmelösa, köldlösa, tonlösa. De är som ett allmänt kännande, där självkänslan sammanfaller med känslan av makrokosmos.
Träder man nu in i sinnenas ande genom att gripa den fysiska kroppen, då färgas tanken från de mest skilda håll: genom ögat färgas inandningen av solens essens till färg, genom örat färgas tanken till ton, genom värmeorganet färgas tanken till varmt och kallt. Och nu har ni den kosmiska uppfattningen av relationen mellan det tankemässiga och det sinnliga. Det tankemässiga måste därvid framställas som det ursprungligare, och det sinnliga träder fram genom solimpregnering, genom solfärgning.
Detta är den ena sidan av människan. Människan förnimmer bara inte hur solen med sitt väsen strömmar in i henne vid varje sinnesförnimmelse. Och på denna solväg strömmar också det förflutna karmat in. Och det är alls ingen barnslig känsla att samtidigt tänka solen som en behållare för det förflutna karmat. Så att vi, om vi förståndigt betraktar människans huvud, måste säga oss: där strömmar i det ockulta den andliga solstrålen, som i inflödet ombildar sig till det fysiska, vilket då framträder som fysiskt i den färgade, klingande, värmande världen. Där drar samtidigt, på solstrålarnas väg, som från sinnena smyger sig in i nerven, karmat in i människan.
Låt oss nu se åt den andra sidan. Låt oss se dit där vi i går måste inse: karmat drar ut, där i organismen där lymfan finns, där allt det är verksamt och närvarande som ännu inte har dragits in i blodet. Där finner vi det utgående karmat. Vilka banor är det som karmat drar ut på? För att inse detta måste man i vetenskapligt-ockult avseende göra sig förtrogen med månens krafter.
När man så småningom går över från det eteriska, i vilket man först har levt in sig, till gripandet av den fysiska kroppen i perifer riktning mot sinnena, då framträder allt liv som strömmar in från solen visserligen på ena sidan därigenom att det på sina vägar bär det förflutna karmat, och framträder därmed med mycket förebråelse, med mycket som oroar människan. Men långt mer betydelsefullt än allt detta som oroar människan i hennes karma, när hon verkligen kommer till denna åskådning, är allt det som ger henne vissheten: genom din förflutna tid har du ändå blivit det du nu är.
Det man bär i sitt inre bär man mycket rikligare i sig när man förnimmer solens inträde på sinnes-nervbanornas vagn. Men i samma mån som man abstraherar från karmat och hänger sig åt inflödet av de andliga solkrafterna, inträder en oändlig salighet i mottagandet av det solartade, och man har känslan: det solartade är sådant att man ständigt måste önska det, måste begära det. Det solartade är dessutom det som i kärlek drar in i oss när vi önskar det, och det som vi i försvagad form i det fysiska livet känner igen som liv och vävande i kärlek.
Detta sker i utbytet mellan människans inre värld och solverkningarna, som i kärlek strömmar in i människan och för med sig allt som vill växa, spira och frodas i människan, allt som i varje enskildhet är välgörande och lyckobringande för henne, när hon verkligen kan uppskatta det – och som hon får ur sin omedelbara åskådning.
Om man däremot i den andra riktningen, mot de krafter som utvecklar lymfan och förbereder den för blodbildning, griper den fysiska kroppen, blir man varse månverkningarna. Men dessa månverkningar har en helt annan egenart. Vi kan alltså säga: på den ena sidan verkar de andliga solverkningarna så som vi har antytt, på den andra sidan finns månverkningarna.
I det att vi genom att inifrån gripa blod-lymfprocessen lever oss in i månverkningarna, upplever vi dessa månverkningar som sådana att vi ständigt har känslan: de vill ta något ifrån oss. De vill föra något ut ur oss. Vid solen har vi känslan: den vill ständigt ge oss något; vid månen har vi känslan: den vill ständigt ta något från oss.
Och knappt märker vi det, om vi inte är uppmärksamma i denna varseblivning av månverkningarna – om vi fördjupar oss i blod-lymfbildningen och där griper den fysiska kroppen utan att hålla oss riktigt i handen, utan att vara riktigt uppmärksamma i skådandet – då slits plötsligt tråden av, och framför oss står ett andligt väsen som liknar oss, men som oftast är förvridet, karikerat, som vi själva har fött fram ur oss. Vi har bara förbise denna övergång, detta utgående, om vi inte är uppmärksamma.
Det är inget särskilt underligt i detta; det är knappast mer än ett stegrat spegelseende. När vi ser oss i spegeln är det i den fysiska världen. När vi genom månens krafter ser oss speglade i etern, är det en högre, stegrad spegling.
Låt oss följa hela förloppet. Det är inget särskilt märkvärdigt. Det visar oss bara hur vi står i förbindelse med världsalltet: att månen ständigt avskiljer krafter ur oss, gör dem självständiga, krafter som lever i oss och går in i den andliga världen, strömmar in i makrokosmos, ständigt bär bilder av oss ut i makrokosmos.
Men tänk er nu, mina kära vänner, att det skapas en anordning genom vilken en sådan bild, som månens krafter ständigt vill skapa och bära ut ur människan till världsrymderna, hålls kvar i människokroppen. Det är ju inte bara en abstrakt spegelbild, det är en bild som redan är genomdragen av krafter. Hur kan en sådan bild hållas kvar i människan? Vi har här de dragande månens krafter, som ständigt vill föra människans bild ut ur henne. Hur kan då denna bild hållas kvar i människan i stället för att träda ut ur henne? Hur kan den gestaltas inom henne?
Genom att solkrafterna från den andra sidan förs ned så djupt att bilden stannar kvar i människan. Då stannar bilden kvar, arbetar i henne, och ett embryonalt liv uppstår. Befruktningen består i inget annat än att solkrafterna genom befruktningen dras ned så långt dit där månens krafter griper in i lymfan, och därigenom griper den fysiska materien i människokroppen det som annars bara är bild. Det som annars är bild går ända in i den fysiska gestaltningen. Därigenom sker det som är föreningen av månens krafter med solens krafter i människans lymfområde (se tavelskiss):
Ser vi nu åt den andra sidan. Vi kan också föra upp månens krafter, och då uppstår motsatsen: då bildas inte människan på nytt i människan, utan då bildas solmakrokosmos i människan. Då skådar människan det makrokosmiska i en annan mening. När embryot bildas uppstår fysisk värld i människan, som måste ut ur henne. När däremot månens krafter i sin begärsnatur verkar – de vill ju dra till sig eller fånga solkrafterna – då uppstår i människan världens ande. Världsalltets ande uppstår, det andligt-embryonala.
Vad har ni då där? Då har ni möjligheten till bildandet av det som måste komma in från den andliga världen, det som var i den andliga världen före jordelivet och som här lever in sig andligt-embryonalt. Då sker i människan förbindelsen mellan de båda.
Att följa dessa ting ända dit där man ser dem direkt haka i varandra, det är först det som kan förklara människans relation till världsalltet. Nu finns det överallt hjälpande krafter. Solverkningarna, som här förenar sig med månverkningarna, har till sin hjälp Mars, Jupiter och Saturnus.
Vad har då Mars, Jupiter och Saturnus för uppgifter? Mina kära vänner, minns vad jag sade i går. Vid detta inträngande av det solartade måste först stopp göras för ljuset; andra etappen: stopp måste göras för den makrokosmiska kemismen; tredje etappen: stopp måste göras för livet. Saturnuskrafterna gör stopp för ljuset, Jupiterkrafterna gör i sin vishet stopp för världs-kemismen, Marskrafterna gör stopp för livet.
Så har ni i det enskilda, konkreta solkrafternas inträngande, modifierat genom de så kallade yttre planeternas krafter. Omvänt, åt den andra riktningen, modifieras månens krafter – som annars, i sin fulla styrka, leder till det embryonala, alltså till fysisk bildning – när de försvagas mot det andliga. Om de inte når till den fysiska materien, stannar de vid de rent själsliga kärlekskrafterna hos Venus. Och om de försvagas ännu mer, så att de i vardagslivet ständigt kan förena sig med det som kommer från den andra sidan, då blir de Merkurius krafter, gudabudbärarens krafter, som för de lägre krafterna upp till de högre i det vanliga jordelivet.
Betrakta den högra och den vänstra bilden (Tavelskissen). När vi ser utåt på det som först breder ut sig i växtvärlden, breder sol, måne och stjärnor ut sig. Ser vi inåt, då finns sol, måne och stjärnor där inne; de motsvarar varandra fullständigt inåt. Är något där inne i oordning, så är något i oordning i det inre samspelet mellan sol, måne och stjärnor. Vill vi bringa det i ordning, måste vi terapeutiskt söka bland det vi finner där ute, till exempel för en felaktig månverkan en motsvarande Saturnusverkan, och så vidare. Allt detta finns där ute.
Ni ser alltså: förtroendet för medicinen kan börja där man ser att människan inombords fattar världen. Det är detta vi åter vill föra in i medicinen, ty det fanns en gång där som sanning. Endast därigenom kommer det aktiva inre förtroendet för det medicinska att åter kunna uppstå i världen, att dessa ting åter genomträngs.
Men låt oss se åt den andra sidan. Låt oss först se dit där allt i människan är månverkan, allt som ständigt strävar efter att dra det mänskliga ut ur människan och bära det till världsalltet. Bilden står ju framför oss: människan strävar ut ur människan, hon vill bäras till världsalltet. Detta oerhört skakande mysterium måste ställas fram för mänskligheten, om än inte i abstrakt form men i bild: att månverkan ständigt vill föra människan ut ur sig själv för att visa henne hennes släktskap med makrokosmos.
Hon uppstår på jorden i en inre embryonal bildning; men när denna omedelbara månverkan förfinas mot Merkurius- och Venusverkan, då föds hon inte längre fysiskt utan andligt. Och om vi till det fysiskt födda hos människan lägger det som vi kan lägga till genom att åkalla Merkurius- och Venusverkan för det som uppstått i ren månverkan, då kan vi till människans fysiska födelse i människan lägga människans andliga födelse utanför människan i världsalltet: vi döper människan.
Vi kan till det som alltid finns i människan – de fysiska solverkningarna – lägga medvetandet om att andliga solverkningar drar in i henne, att på de fysiskt-eteriska ljus-solstrålarnas, kemiska strålarnas och livsstrålarnas väg strömmar det andliga, att andliga väsenden kommer in i människan på samma banor som de fysiskt-eteriska solverkningarna genom sinnena. Vi låter människan förnimma, såsom hon i det vanliga fysiska livet förnimmer fysiskt-eterisk solverkan, den andligt-själsliga solverkan: det vill säga, vi ger henne nattvarden, kommunionen.
Utgår vi från nattvarden, finner vi att på den ena sidan står det som hänger samman med solens hjälpkrafter: fördunklandet tillsammans med ljuset, det ständiga inträngandet av döden tillsammans med livet. Vi går utåt till de yttre planeterna som är förbundna med solen och lägger i rätt stund till nattvardens motsvarighet: den sista smörjelsen.
Eller också går vi in i människan, håller henne innan hon når makrokosmos kvar i sitt inre; vi vill inte bara ställa henne som människa in i makrokosmos, utan vill plantera makrokosmos i henne själv i bild, så att makrokosmos blir utvecklingsfrö i henne själv. Vi ger henne firmelsen, konfirmationen.
När dessa ting upplevs i full medvetenhet, när den som mottar sakramenten lever i fullt medvetande över dem, då blir människan genom sakramenten ständigt helad från den allmänna sjukdom i vilken hon sjunker ned – eller hotar att sjunka ned – genom nedsjunkandet i den fysiskt-materiella världen. Där är det prästerliga.
Eller också inträder det andra: människan befinner sig genom sin natur ständigt i status nascendi, i tillblivelsen av det som vill bli fritt i det andliga, som vill ut ur det fysiska men måste stanna kvar där under livet, och som därför i det inre framkallar inte oandlighet utan överandlighet – sjukdom. Då ger vi läkemedlet som sakramentets andra pol när sjukdomen inträder. Där är läkaren.
Så genomskådar vi å ena sidan prästens andliga läkekonst, å andra sidan läkarens prästerlighet, den fysiske läkarens, och när vi så känner igen denna koordination, då begriper vi sammanhanget mellan det pastorala å ena sidan och medicinen å den andra. Då omfattar pastoralmedicinen inte bara en teoretisk lära, utan ett mänskligt samarbete.
Lämna ett svar