Uppkomst av sjukdomsframkallande orsaker i sömnen – uppsökande av helmedlen. Som exempel på sjukliga tillstånd somnambulismen. Tempelsömn och erkännande av helprocessen. Istället därav förandligad iakttagelse och handhavande av livet för läkaren. – Motsvarande förhållanden för prästen. – Betydelse av dessa erkännanden för bedömning av materialism och spiritism; kulturpatologi och -terapi. Sjukdom och sjukdomsorsak och upprepade jordeliv.
NIONDE FÖREDRAGET
Dornach, 16 september 1924
Mina kära vänner! Ni har sett hur nödvändigt det är att föra sjukdomen in i människans andliga liv och upplevelse, och att den förståelse som skall ägnas sjukdomen, just från de båda sidor som i första hand kommer i fråga för pastoralmedicinen, egentligen endast kan komma ur en sådan betraktelse. Därför vill vi i dag ännu en gång betrakta själva sjukdomstillståndet i samband med det andliga livet, utifrån den synpunkt från vilken det är möjligt att kasta det starkaste ljuset över sjukdomens väsen.
Vi växlar som människor mellan de två tillstånden vakenhet och sömn. Vad som i allmänhet kan sägas om dessa ting som innehåll i en världsåskådning, det känner ni alla till. I dag vill vi rikta blicken skarpt mot vad som egentligen försiggår i människan under sömnen.
Vi har där den fysiska kroppen och eterkroppen för sig. Vi har astralkroppen och jaget för sig. Riktar vi först blicken mot den fysiska kroppen och eterkroppen, så vet vi ju att det inom dem, i kraft av vad dessa är, sker vissa processer, processer som från insomnandet till uppvaknandet är oberoende av astralkroppens och jagets verkningar. Vi har i en organisation som den mänskliga att göra med processer som i sig, så som de måste förlöpa, egentligen inte är anpassade till den mänskliga organisationen. Vi har i den fysiska kroppen att göra med fysiska processer. Fysiska processer förlöper ute i mineralriket. Där är de anpassade. Men till hela den mänskliga gestaltningen som fysisk kropp är de inte anpassade. Och ändå är människans fysiska kropp, så att säga från insomnandet till uppvaknandet, utlämnad åt de fysiska processerna, på samma sätt som mineralriket är utlämnat åt de fysiska processerna. Vi måste fästa uppmärksamheten på denna motsägelse, som just hos människan föreligger under sömnen. Hon skall vara en värld av fysiskt verkande krafter och substanser, men kan egentligen inte vara det. Det är just detta som är orsaken till att det under sömnen i människans fysiska kropp försiggår processer som, om de inte åter balanseras, är sjukdomsframkallande processer.
När man uttalar allmänna satser som att sömnen gör frisk, så är dessa satser naturligtvis i viss mening fullt riktiga, men de är endast riktiga under vissa förutsättningar och får inte hindra oss från att ofördomsfullt betrakta det som faktiskt är. De fysiska processerna i människans fysiska kropp kan endast vara läkande för människan om i denna fysiska kropp jaget och den astrala organisationen är nedsänkta, vilket ju åter sker med uppvaknandet, och vilket måste vara så, att det ständigt avbryts av sömntillståndet, eftersom genom detta sömntillstånd inleds nedbrytningsprocessen i den fysiska människan, som ständigt är närvarande i människan och som måste finnas där, för att överhuvudtaget själslivet, det andliga livet, skall kunna utvecklas i människan. Ty med uppbyggnadsprocesserna förbinder sig inget andligt liv, endast med nedbrytningsprocesserna. Alltså måste genom sömnen så mycket nedbrytningsprocesser åstadkommas att vakenhetstillståndet kan utveckla denna kvantitet av nedbrytningsprocesser från uppvaknandet till insomnandet. Utvecklas mer nedbrytning genom sömnens ohälsosamhet, då blir en rest av nedbrytningsprocesser kvar i den mänskliga organismen. Då har vi i denna nedbrytningsprocess den inre sjukdomsframkallande orsaken.
Utvidgar vi betraktelsen till eterkroppen, så visar det sig för eterkroppen att den under sömntillståndet endast kan utföra sådana processer som annars försiggår i växtriket. När astralkroppen och jaget är nedsänkta i denna eterkropp, lyfts dessa processer ständigt åter till en högre nivå. Men från insomnandet till uppvaknandet förlöper de såsom i växtriket, är alltså återigen inte anpassade till den mänskliga organismen, utan kräver en utjämning genom astralkroppen och jaget. Blir en rest kvar som inte förbrukas, då uppstår åter sjukdomsframkallande orsaker. Så att vi kan säga: sömnen kan lära oss hur sjukdomsframkallande orsaker egentligen uppstår i den mänskliga organismen; ty dessa sjukdomsframkallande orsaker är i grund och botten sömnens normala processer, som samtidigt utgör grunden för människans andligt-själsliga liv.
Och detta är världens hemlighet, att överallt där man tränger in i verkligheten, går tingen i två riktningar. Å ena sidan ligger i den fysiska och eteriska kroppens sömntillstånd grunden för människans andliga utveckling, å andra sidan ligger genom just samma processer grunden för sjukdomens uppkomst. Därigenom förs sjukdomen omedelbart in i den andliga utvecklingen, och vi kan säga: när vi studerar det som verkar i människans fysiska och eteriska kropp, så är det vid sömnen i grund och botten patologins basis.
Betraktar vi nu från denna synpunkt en människa som inte tillräckligt nedsänker sig i sin fysiska och eteriska kropp under vakenheten, vilket vi funnit hos svagsinta och psykopater, då nedsänker sig det själsligt-andliga hos en sådan människa i sjukdomsprocesser, lever tillsammans med sjukdomsprocesser. Och vid denna insikt måste man lägga särskild vikt, att psykopater och så kallade sinnessjuka lever sitt inre liv i gemenskap med sjukdomsframkallande orsaker. Se, på sådana ting måste man se noggrant.
Men låt oss nu övergå till att betrakta yttervärlden. Antag schematiskt (tavelskissen, till vänster) den mänskliga fysiska kroppen och betrakta därtill den motsvarande mineraliska yttervärlden, också helt schematiskt.
Då har vi under sömnen där inne i den mänskliga fysiska kroppen processer som jaget är fråntaget. De förlöper utan egentlig inre drivkraft. Detta jag finns däremot i allt det som här är de mineraliska processerna. Ty där finns det som vi kan kalla världs-jaget. Vi har alltså å ena sidan i den mänskliga fysiska kroppens processer något jaglöst, en summa av jaglösa processer som saknar jaget. Ute i omgivningen har vi summan av de mineraliska processerna och mineraliska substanserna, genomträngda av jaget, det vill säga av alla de hierarkier som är identiska med jaget. Dessa har jaget, den mineraliska substansen.
Antag nu att vi i människans fysiska kropp iakttar en process som inte borde vara där, en sjuklig process. Den saknar jaget. Hur skall vi angripa den om vi vill hela den? Genom att söka det som processen saknar – jag-elementet, det som är för mycket sömn i den, det som även under vakenheten är kvarvarande sömn – ute i den mineraliska omgivningen. Där har vi läkemedlet. Tillför vi detta till människan, och finns affinitet till det ifrågavarande organet, då tillförs den jag-kraft som det sjuka organet saknar. Se, detta är den process som ligger till grund för allt vårt sökande efter läkemedel för den sjuka människans fysiska kropp i den oorganiska naturens omgivning. Där måste vi finna det motsvarande som har jag-kraften, och då verkar det läkande.
Övergången från patologi till terapi beror alltså på en exakt insikt i sambanden mellan den mänskliga fysiska kroppens processer och den mineraliska yttervärlden å ena sidan, men också mellan den mänskliga eterkroppen och den yttervärld som verkar i vegetabilierna, i växterna. Där är det exakt detsamma. Märker vi att något frodas i eterkroppen på ett sjukligt sätt, finner vi att eterkroppen saknar den motsvarande inverkan från astralkroppen; då måste vi söka i växtriket och finner där det motsvarande läkemedlet. Detta är orienteringen.
Härav ser ni att man måste känna naturens ande, anden i mineral- och växtriket i universums vidaste omfång. Man måste känna anden, inte substansen, ty med mineral- och växtnaturens ande måste man i verkligheten hela människan. Substansen har man endast i ett tillstånd där den inte är rätt andligt behärskad; men anden har man. Och den som vill hela utan att känna stenarnas och växternas ande, han kan egentligen bara famla i mörkret efter traditionella uppgifter, pröva om det ena eller det andra hjälper, men han kommer aldrig till insikt om varför det hjälper, eftersom han aldrig kommer att veta var i ett mineral anden sitter eller hur den sitter. Att vara helare förutsätter alltså från början en spirituell världsåskådning, och den största anomalin i vår tid består däri att just inom medicinen råder denna fruktansvärda sjukdom: materialismen. Ty inom medicinen är materialismen en verklig sjukdom. Denna blindhet är en sorts insomnande som frambringar skadliga själsliga substanser inom vetenskapen och borde egentligen botas. Man kan redan säga: den sjukaste människan i vår tid är inte längre turken, som han var för Europas befolkning på 1800-talet, utan den sjukaste varelsen i vår tid är läkaren. Detta är en sanning som läkarna borde veta och möjligen också teologerna – men däri består det esoteriska, att det stannar inom den krets som det anförtros.
Låt oss nu betrakta saken ännu noggrannare. Det finns människor som inte är psykopater eller vansinniga i egentlig mening, men som ändå enligt de senaste dagarnas utläggningar sjunker så djupt ned i sin fysiska och eteriska kropp att de ingår en viss förbindelse med de sjukliga tillstånden och processerna där, en påtaglig förbindelse. Där kommer vi till somnambulerna, vilkas existens inte är någon vidskepelse, utan något som ofta har beskrivits i världen och som varje invigd känner väl: till de somnambuler som i sitt somnambula tillstånd beskriver sina sjukdomar. De sjunker ned i sin fysiska och eteriska kropp. Medan den normala människan förenar sig med den fysiska och eteriska kroppen på ett sådant sätt att vi, om vi pedantiskt vetenskapligt vill uttrycka det, kan säga: jaget och astralkroppen går under vakenheten in i den fysiska och eteriska kroppen i en mättad förening – kan vi hos en sådan sjuk människa säga: det sker inte så att jaget och astralkroppen helt sjunker ned i eter- och fysisk kropp; det blir en rest av astralkropp och jag kvar som inte sjunker helt ned, men som då varseblir. Endast det som inte sjunker ned varseblir. När något av astralkroppen och jaget blir inre överflödigt, blir det inre uppfattning. Somnambulerna beskriver sina sjukdomar.
Men hur då? Det finns ju ett annat tillstånd, som jag också har beskrivit, där det normala tillståndet bryts åt sömnsidan. När jaget och astralkroppen då är ute ur den fysiska och eteriska kroppen, och när det i detta jag och denna astralkropp sker ting som inte hör hemma i det själsligt-andliga, på samma sätt som de andra ting jag beskrivit inte hör hemma i det fysiskt-eteriska, när för mycket andligt upplevs i jaget och astralkroppen under sömnen – såsom annars för mycket av naturen kan upplevas av den fysiska och eteriska kroppen – då uppstår detta till det patologiska gränsande klarskådande. Människan bär då in i sömnen en viss kraft att uppfatta det andliga. Hon bär minnen av detta andliga varseblivande över i vakenhetstillståndet, men framför allt flyter detta andliga varseblivande, som på ett abnormt sätt finns mellan insomnande och uppvaknande, in i drömmarna. Det framträder i livfulla drömmar, och där märker vi åter det som varje invigd väl vet: dessa drömmar är, om de rätt betraktas, fyllda av följande.
Antag att den fysiskt sjuke är disponerad såsom jag har beskrivit. Han sjunker då med sitt själsligt-andliga ned i den fysiska och eteriska kroppen. Han upplever sjukdomen så att han i det somnambula tillståndet beskriver den. Han upplever det som sker som alltför starka nedbrytningsprocesser i den fysiska och eteriska kroppen, han upplever en sorts bakåtgående naturprocess i sin fysiska och eteriska kropp. Antag nu att han befinner sig utanför med sin astralkropp och sitt jag. Då upplever han det andliga i den yttre naturen. Antag att man här (tavla 10, mitten) upplever ett sjukt organ som är sjukt därför att det på ett sjukligt sätt uttrycker någon yttre process. Detta upplevs i det somnambula tillståndet. Den inre processen beskrivs där. Är människan i det polära tillståndet, verkar somnambulismen in i hennes jag och astralkropp när dessa befinner sig mer utanför den fysiska och eteriska kroppen. När det som upplevs bland naturens elementar-andliga processer flyter in i drömmarna, då upplever människan det andliga i mineralerna, hon upplever mineralets motsvarande ande. Och vad drömmer hon om? Hon drömmer om sitt läkemedel.
Se, här har ni sammanhanget för mycket somnambult liv. Somnambulen växlar mellan två tillstånd. I det ena drömmer han om sin sjukdom, i det andra drömmer han om sitt läkemedel. Och inför oss står det sätt på vilket patologi och terapi överhuvudtaget söktes i de gamla mysterierna.
Man experimenterade då inte såsom i dag. De sjuka fördes till templen och försattes av därför särskilt förberedda tempelpräster i ett slags somnambult tillstånd, och detta tillstånd drevs så långt att den sjuke beskrev sin sjukdomsprocess. Därefter framkallades den polära somnambulismen; tempelprästen upplevde drömmen som innehöll terapin. Det var undersökningen i de äldsta mysterierna som ledde från patologi till terapi. Så utbildade man läkekonsten i forna tider genom människokunskap på människan med de dåtida undersökningsmetoderna.
Vi skall inte återvända till dessa metoder, utan nå fram till sådana metoder där vi genom imaginativ upplevelse omedelbart kan följa sjukdomsprocessen, där vi genom den intuitiva metoden, som leder ut ur människan och inte in i henne, upplever läkningsprocessen. Det som förr var ett slags experiment måste på detta område bli ett inträngande iakttagande. Ni ser var orienteringen ligger.
Den yttre fysiska vetenskapen, som i forna tider var en rent observerande vetenskap, har övergått till experimentet och ersatt alltmer den rena observationen med experimentet. Där har den rätt. Men läkekonsten har efterliknat den, och där har den inte haft rätt. Den utövade tidigare experimentet på människan genom tempelundersökningarna. Från detta experiment måste vi finna övergången till en noggrant genomandligad, vetenskapligt befruktad livsobservation. Ty den som betraktar livet kan överallt fånga sjukdomen. I den enklaste yttringen av det dagliga livet, som bara avviker litet från det så kallade normala, kan det under omständigheter ligga något som, rätt betraktat, kan leda till insikt i komplicerade sjukdomsprocesser, om man bara genomskådar tingen i deras rätta sammanhang.
Detta leder till att läkaren alltmer måste bli den verklige praktikern, motsatsen till den utvecklingsgång som under materialismens inflytande präglat den moderna tiden. Läkaren har gradvis blivit enbart vetenskapsman, och det har ingen mening. Läkaren har endast mening om han kan handha naturlagarna i levande verksamhet, inte om han endast erkänner dem i abstrakt mening. Genom abstrakt erkännande kommer man ännu inte till handhavandet av naturlagarna.
Betrakta nu saken från den andra sidan, den sida från vilken prästen måste betrakta den. Prästens uppgift består i att leda människan dit där hennes jag och astralkropp skall sjunka in i den andliga världen, där människan skall få del av den andliga världen. Om läkaren måste se in i människans väsen på andligt sätt och skåda patologiska processer andligt – vad måste prästen då söka? Prästen måste i det som leder människan in i den andliga världen, i hållningen gentemot den andliga världen, i kärleken till den andliga världen, i genomträngdheten av den andliga världen, sådan den redan föreligger i det normala livet, gripa allt det som människosjälen erbjuder i normala och abnorma yttringar på detta område.
Följer vi nu för honom den omvända processen. För läkaren sade vi: när somnambulen låter beskriva det sjuka organet, beskriver hon ur drömmen läkemedlet. Betrakta nu prästen såsom han var i de gamla mysterierna. Honom intresserade inte bara läkemedlets upptäckt, även om han i första hand som människovän var intresserad av läkandet. Men han stannade inte vid läkandet. Han intresserade sig för följande: han såg att somnambulen i drömmen iakttar läkemedlet genom att med sitt jag och sin astralkropp stå inne i den andliga världen. Han uppfattade detta själsliga innevarande i den andliga världen och följde det tillbaka in i kroppen. Vad fann han där? Han fann åter de sjuka organen, men han visste nu, utifrån vad han upplevt där ute, hur astralkroppen och jaget verkar i dessa organ i det friska tillståndet. Genom att återvända till det sjuka organet visste han hur det friska tillståndet verkar. Följden blev att han uppfattade hur astralkropp och jag i normal ordning griper in i människans organism från de gudomligt-andliga makterna. Han lärde känna dem i deras hälsa genom drömmarna i världens andliga väsen och fick åskådning av hur de beter sig när de sjunker ned. Han fick människans inre förhållande till den andliga världen.
Detta är det som kan följa prästens sinnelag vid sakramentet, där han återför den andliga världen, ty den andliga världen fäster vid sakramentet genom kultens gestaltning. Kulten förbinder den fysiska substansen med det andliga i kraft av den inre insikten om hur det andliga hänger samman med materien. Fysiskt genomandligad väsenhet återförs till människan, och den relation upprättas i människan som förbinder hennes astralkropp inom den fysiska och eteriska kroppen och hennes jag inom den fysiska och eteriska kroppen med världens gudomligt-andliga tillvaro.
Allt i denna relation beror på att sakramentalismen från prästerskapets sida iakttas med en sådan hållning. Allt beror på att vi genomtränger oss med sådana ting som sambandet mellan upplevelsen i kroppen och upplevelsen utanför kroppen, patologins hemligheter genom observation av den övergivna kroppen, terapins hemligheter genom observation av det abnorma livet, livet i den andliga världen, respektive också det normala varseblivandet i den andliga världen. Det som i forna tider utforskades genom framstående somnambula väsen i tempelmysterierna måste åter utforskas genom att människan utvecklar andlig kunskap i sig själv och åter observerar sammanhangen. Experimentet måste på detta område flyta över i observation.
Det är nu viktigt att de läkare och präster som står inom den antroposofiska rörelsen är förenade i kunskapen om sådana fakta. Detta är det verkligt bindande, det som genomtränger oss med en annan kunskap än den andra har. Allt yttre beslutsfattande om förbund, föreningar eller grupper är däremot abstraktion. Det verkligt bindande är besittningen av ett visst vetande. De som äger detta vetande hör samman och bör känna samhörighet. Den yttre förbindelsen skall vara uttryck för denna inre förbindelse som skapats genom vetandet.
Vår tid lider i detta avseende mycket. Betänk bara hur man i dag ofta, med de allra bästa avsikter, till exempel talar till en ungdomsförsamling – vars strävanden jag helt erkänner – hur svårt det då är när det konkreta som borde uppfylla själen genast trängs undan av påståendet: det första och viktigaste är att man sluter sig samman. Samman har man slutit sig i det oändliga under de senaste årtiondena. Men man har aldrig märkt att om man ordnar det så här: 0000000 och så vidare, så kommer ingenting ut. Ett medvetande som är tomt, slutet till ett annat tomt medvetande, slutet till ett tredje tomt medvetande, ger ingenting. Men om man förutsätter uppfyllelsen, det som ligger till grund för alla nollor, det som har ett (1), då har man något. Det behöver inte vara en människa, utan uppfyllelsen själv; då är det något. Detta förutsätter dock att vetandet i sig är väsensartat.
Dessa ting bör man betänka i vår tid, där man alltför ofta är för bekväm för att söka det konkreta och därför alltid vill sluta samman det abstrakta. Det är gott att sluta samman, men det kommer av sig självt när det konkreta finns där.
Detta är något som kanske först av allt bör förstås av dem som verkar som läkare och präster i dagens mänsklighet. Ty två ting kan i dag överallt iakttas. Människornas jag och astralkropp finner trots all vakenhet egentligen inte på rätt sätt den fysiska och eteriska kroppen. För den som genomskådar världen i dess blivande gör materialismens föreställningar inte egentligen så fruktansvärt ont. Man låter monister och andra tvista. Det är visserligen en omöjlig sak, men det är inte det grundläggande skadliga i mänsklighetens utvecklingsprocess. Därför deltar man inte gärna i dessa världsåskådningsdiskussioner. Ty om den ene menar det ena och den andre det andra – åsikter är mycket tunna ting i människosjälen, de verkar inte starkt på realiteterna. Åsikter är skum inom realiteterna. Och om den ena såpbubblan spricker mot den andra, så att den ena stänker och den andra blir lite tjockare, skadar det inte.
Men man måste betänka att ingen i verkligheten blir materialist om han på rätt sätt sitter med sitt jag och sin astralkropp i sin fysiska och eteriska kropp. Att vara materialist i finare mening betyder att vara sjuk. Med denna insikt måste man genomtränga sig: materialist vara betyder sjuk vara. Det är därför inte underligt att när de andra, som sitter ordentligt i sin fysiska och eteriska kropp, möter dessa sjuka materialister, så utvecklar de den motsatta polen: alla möjliga oklarheter inom spiritualismen.
Här kommer vi in på ett område där, eftersom tingen inte längre försiggår i de delar av världen som ännu står i samband med varandra, utan i de delar där världen redan har kastats i kaos och blocken ligger bredvid varandra, det ena inte längre är den andras läkande uppenbarelse, utan båda driver isär. Så länge den sjuke talar om processerna i sina inre organ, står hans drömmar i relation till läkekrafterna i yttervärlden som motsvarar de sjuka organen. Men när människan genom materialismens sjukdom inte beskriver sina inre organ inifrån, utan bryter igenom organismen åt andra hållet och vill beskriva yttervärlden, såsom i materialismen, då verkar drömmarnas motsats, den falska spiritualismen, inte längre läkande utan tvärtom ännu mer sjukdomsframkallande.
Så ser vi i vår tid, om vi jämför all medicin som rör människan med det som med full rätt kan jämföras med den – kulturpatologi och kulturterapi – att till exempel spiritismen inte alls utgör något läkemedel, utan motsvarar drömtillståndet för materialismen, som motsvarar den somnambula beskrivningen av de inre organen. När en process som egentligen borde gripa det inre slår över till yttervärlden – sådana patologiska processer kan vi observera vid utslag, där detta exakt motsvarar vad jag har sagt – då framträder det som observeras inte som något friskt, utan som en sjuklig avvikelse. Därför borde läkaren veta att materialismen är utslaget för sjukdom och så betrakta materialismen medicinskt.
Genom ett sådant medicinskt betraktelsesätt uppstår bron över till prästens betraktelsesätt, som utgår från motsatt sida, till det prästerliga betraktelsesätt som ser in i människans sjukliga själsfenomen, som hon bildar ur sitt behov, ur sin emotion. Så är det också med spiritismen. Man kommer då till insikten att sjukligt liv i vidaste mening vill försjunka i världsalltet, liksom allt det som i världsåskådningen är sjukt i sig, i den mån det beror på viljan, alltså verkligen lever ut sig, måste verka över i människans inre som verkligt sjukdomsframkallande tillstånd.
Inför mänsklighetens nuvarande utvecklingsepok kommer man inte att kunna se det som man i äldre tider tydligt kunde se, hur det som i viljans riktning, i världsåskådningen och livsåskådningen är felaktigt – det som i äldre mening kallades synd – omedelbart övergår i organismens sjukdomsprocess. Det gör det nämligen inte längre omedelbart. Vi uppmärksammar detta endast i de sällsynta fall som utgör mellanstadier mellan egentliga sjukdomar och synd. Dessa övergår åter i tillstånd som endast gränsar till det sjukliga. Men synd och egentligt sjukdomstillstånd står i den nuvarande utvecklingsepoken så långt ifrån varandra att de är åtskilda genom två inkarnationer. I tidigare utvecklingsepoker kunde synd och sjukdom ibland hänga samman som orsak och verkan i samma inkarnation. Detta har genom mänsklighetens framskridna utveckling blivit åtskilt genom inkarnationer: synd i den ena inkarnationen, sjukdom i den andra.
Här börjar prästens domän. Prästen får alltså, om han endast håller fast vid de gamla traditionerna, inte längre säga att synden är sjukdomens orsak. Men om han övergår till insikten om upprepade jordeliv, då får han säga det, ty då talar han åter ur sanningen. Mycket av det som i dag sägs ute i världen från prästerligt håll om dessa ting är därför inte längre sant, eftersom det inte längre motsvarar fakta. Dessa läror härstammar från gamla tider, och i dag saknas viljan att omforma dem i enlighet med vad vår tid kräver. I allt detta måste vi finna oss, och då blir det möjligt att göra dessa betraktelser över pastoralmedicin fruktbara från båda sidor.
Jag avser nu, eftersom det i sanning förefaller önskvärt att vännerna kan inrätta sig därefter, att i morgon och i övermorgon hålla ytterligare två föredrag om pastoralmedicin.
Lämna ett svar