Övervinnande av tänkandets passivitet genom erkännande av människans ställning i kosmos. Det mänskliga jaget mellan ett dygns andning och ett platoniskt världsår. Världsåret i sitt förhållande till dygnets andningsrytmer, ett människolivs, vakenhet-sömn-rytmen. Vinter- och sommarkrafter i makrokosmos som skapare av sinnesnerver- respektive ämnesomsättningsorganism. Uppfattning av världen efter mått, tal och vikt, det irrationella och vägen till dess erkännande, från nomia till sofia.
TIONDE FÖREDRAGET
Dr Rudolf Steiner, Dornach den 17 september 1924
Mina kära vänner!
Det som i vår nutid, när det gäller verkligt verkande och viljande ut ur den andliga världen, ständigt förbises, är att till allt andligt verkande hör att det i de tankar människan har och i hennes känslor kan finnas aktivitet, skapande. Vad som egentligen ligger till grund för detta har under den materialistiska tänkesättets tid fullständigt glömts bort och är i dag i grund och botten helt omedvetet för mänskligheten. Därför bedrivs just på detta område så ofta en sorts ofog, ett ofog som i dag till och med verkar ganska omfattande inom vår mänskliga civilisation.
Ni vet ju att från alla möjliga centrala instanser eller liknande, som man kallar dem, utgår allehanda anvisningar till människorna om hur man kan utveckla tankekraft, hur tankar kan göras mäktiga. Man skulle kunna säga: frön till det som man förr inom andelivet kallade — och fortfarande kallar — ”svart magi” strös därigenom ut överallt. Just på sådana ting, som samtidigt är orsaker till både själsliga och kroppsliga sjukdomar, måste såväl läkaren som prästen rikta sin uppmärksamhet med avseende på deras verkan när de griper in i kulturens och civilisationens utveckling. Ty genom att uppmärksamma just sådana ting utför man det som är betydelsefullt både för att förebygga och för att bättre förstå sjukdomar och sjukdomsfenomen i människans själsliv.
Man vill genom sådana anvisningar ge människan en kraft som hon annars inte har i sig, och man använder detta ofta till de mest ohederliga syften. Det finns i denna riktning i dag allehanda anvisningar om hur till exempel handelsagenter kan komma till affärer och liknande. På detta område åstadkoms i dag oerhört mycket ofog.
Men se, vad ligger då egentligen till grund för detta? Dessa ting måste bli allt värre, om inte en verklig insikt just inom medicinens och teologins områden får fäste i denna riktning. Ty det moderna tänkandet, särskilt det vetenskapliga tänkandet, har utvecklats oerhört starkt under materialismens inflytande. När man i dag på många håll redan uttrycker en viss tillfredsställelse över att materialismen sägs vara på tillbakagång inom vetenskapen, att man överallt vill gestalta något som går utöver materialismen — ja, mina kära vänner, detta gör just på den som genomskådar tingen ett ännu mer obehagligt intryck.
Dessa vetenskapsmän som på dagens sätt vill övervinna materialismen, liksom de teologer som på dagens sätt vill övervinna materialismen, är i den genomskådandes ögon egentligen mycket värre än de stela materialisterna, som så småningom gör sin egen sak omöjlig genom dess absurditet. Men dessa pratmakare om spiritualism, idealism och liknande strör sand i ögonen på människorna — och på sig själva.
Ty vad görs då, låt oss säga på Drieschs sätt eller på andra sätt, för att kunna företräda något som skulle gå utöver det materiella skeendet? Man använder exakt samma tankar som under århundraden har använts för att tänka enbart det materiella, tankar som över huvud taget inte har någon annan möjlighet än att tänka det materiella, för att tänka något påstått andligt. Det kan dessa tankar inte! Det kan man bara om man går in i verklig andevetenskap. Därför uppstår sådana egendomliga företeelser som i dag inte ens uppmärksammas.
Till exempel talar en av yttervärlden officiellt erkänd, i verkligheten förfärligt dilettantisk Driesch om att man måste anta ”psykoider”. Ja, mina kära vänner, om man vill tillskriva något en likhet, måste detta något någonstans finnas. Man kan ju inte tala om apelika väsen, om det aldrig finns någon apa! Man kan aldrig tala om psykoider, om man aldrig erkänner att det finns någon själ i människan! Sådant prat gäller i dag som äkta vetenskap, till och med som vetenskap som strävar mot något bättre.
Detta måste genomskådas. Och då är de som med vetenskaplig bildning står inom den antroposofiska rörelsen något värt för civilisationens utveckling, om de inte låter sig bländas av irrblossets uppflammande sken, utan om de helt exakt ser in i det som nu verkligen är nödvändigt och behövs gentemot materialismen.
Därför måste man fråga: hur är det möjligt att ur dagens passivitet i tänkandet återvinna aktivitet, skapande kraft? Hur måste prästerskap och läkarkår verka för att skapande kraft skall strömma in i de av anden ledda, eller vilja-ledda, arbeten som människorna utför? Tankarna, särskilt de som utvecklas i anknytning till materiella skeenden, lämnar det skapande kvar ute i materien och förblir själva helt passiva. Detta är det egendomliga hos dagens tankevärld, sådan den används överallt inom vetenskapen: den är helt passiv, overksam, inaktiv.
Att det inte finns något skapande i tankarna hänger samman med vår uppfostran, som är helt nedsänkt i dagens passiva vetenskap. Människan formas och uppfostras redan så att hon absolut inte skall komma till skapande tankar, ty man är genast rädd att hon då inte skulle fastställa den objektiva verkligheten utan lägga något till själv. Detta är sådant som måste gripas.
Men hur kan man då komma till skapande tankar? Se, till skapande tankar kan man endast komma om man verkligen utvecklar människokunskap; ty människan låter sig inte kännas igen på ett oskapande sätt, eftersom hon till sitt väsen är skapande. Man måste återskapa för att kunna känna igen. Med dagens passiva tänkande kan man endast uppfatta människans periferi och måste lämna hennes inre obeaktat. Man måste verkligen uppfatta människans inställdhet i världen.
Därför vill vi i dag ställa något som ett slags mål framför själen, ett mål som ligger vid slutet av ett vidsträckt perspektiv, men som kan göra våra tankar skapande och som verkligen också rymmer hemligheten till att göra tankarna skapande. Och därvid vill vi ta upp i våra betraktelser en del av det som ni redan känner från de allmänna antroposofiska föredragen.
Låt oss nu schematiskt föreställa oss, mina kära vänner, det i vardande förvandlade världsalltet i form, låt oss säga, av en cirkel (tavla II). Vi får göra detta schematiskt av det skälet att det vardande världsalltet i tiden faktiskt framställer en sorts rytmisk upprepning, visserligen i stigande linje, i fallande linje i fråga om vissa företeelser, men överallt finner vi i världsalltet något som liknar dag- och nattrytm, andra rytmer, större rytmer, som förlöper mellan istid och istid och så vidare.
Om vi först håller oss till den rytm som för den mänskliga varseblivningen är den med de största intervallen, då kommer vi till det så kallade platonska året, som alltid, när världsbeskådningarna ännu var bättre, spelade en stor roll i dessa föreställningar och mänskliga världsbetraktelser. Detta platonska år når man fram till genom att man observerar solens uppgång på morgonen den dag då våren börjar, den 21 mars. Då går solen upp på en bestämd punkt på himlen. Man kan se denna punkt i stjärnbilderna; man noterar ju denna punkt genom alla tider, ty den förändras med ett litet stycke varje år. Om man till exempel föregående år har observerat vårpunkten exakt på dess plats på himlen i förhållande till de andra stjärnorna, alltså år 1923, och observerar den igen 1924, så ligger solens uppgång detta år inte på samma ställe utan förskjuten i den riktning som man kan dra genom att förbinda stjärnbilden Oxen med stjärnbilden Fiskarna genom en linje. I denna riktning inom zodiaken förskjuts vårpunkten. Så är den varje år förskjuten med ett litet stycke. Detta pekar på att i hela stjärnkonstellationen sker med varje år en förskjutning som på detta sätt kan registreras.
Om man nu undersöker hur summan av dessa förskjutningar gestaltar sig — ni kan ju se det: ett år ligger förskjutningen här, ett annat år där och så vidare — så kommer den till sist tillbaka till samma punkt. Det betyder att efter en viss tidsrymd måste vårpunkten åter stå på samma plats på himlen. Det har alltså inträffat en engångsomlopp av hela solens bana i förhållande till morgonuppgången. Om man beräknar detta, så sker det i genomsnitt vart 25 920:e år. Därmed har vi uppfattat en rytm som omfattar det största intervall som först är tillgängligt för människan i varseblivningen: det platonska världs-året, som varar omkring 25 920 av våra år.
Här har vi blickat ut i världsvidderna, och vi stöter där så att säga med våra tankar på något där de tal vi utvecklar studsar tillbaka. Vi stöter på något som på en vägg med vårt tänkande. Där bortom går tänkandet till en början inte. Där måste sedan klärvoajansen träda in, som går vidare. Men tänkandet går till en början inte längre. All utveckling förlöper inom det som omsluts av dessa 25 920 år, och vi kan mycket väl, om vi vill, föreställa oss detta omfång — som visserligen inte är begränsat genom rum utan genom rum-tid — som en sorts kosmisk livmodervägg. Vi föreställer oss det alltså som det som i vidaste världsrum omger oss:
Och nu går vi från detta, som i vidaste världsrum omger oss såsom den rytm som i sig bär de största intervallen vi har, till det som i människan först framträder som ett mindre intervall: andetaget. Se, där måste vi naturligtvis återigen anta approximativa tal, när vi tar andetaget: arton andetag i minuten; räknar man ut hur många andetag det blir per dag, får man 25 920 andetag per dag hos människan. Vi har samma rytm som vi har där ute med de stora intervallen, i människan, i mikrokosmos, med de minsta intervallen.
Människan lever alltså i ett världsall som hon avbildar i den rytm som är världsalltet självt. Endast för människan, inte för djuret; ty just i dessa finare insikter ser man ännu tydligare skillnaden mellan människa och djur. För människan är det nämligen så att det kompakta, det väsentliga hos hennes fysiska kropp endast kan förstås om man för det tillbaka till det platonska världs-året. I dessa 25 920 år har vårt fysiska kropps-väsen sin rot.
Se efter i min Grunddragen av vetenskapen om det fördolda vilka stora tidsrymder — till en början bestämda inte genom tid-rum utan genom metamorfoserna Sol, Måne, Jord — vilka företeelser som måste sammanställas, inte på ett kvantitativt numeriskt sätt, för att förstå den mänskliga fysiska kroppen sådan den i dag är, utifrån dess element.
Går vi sedan in mot mitten, där vi har de 25 920 andetagen (se tavelskissen), som så att säga ställer människan i mitten av världslivmodern, då närmar vi oss jaget. Ty i dessa andetag, tillsammans med det som jag har sagt om andningen som går mot den övre människan och förfinas till det så kallade andelivet, i andningen ligger ju präglingen av det individuella människolivet på jorden. Här har vi alltså jaget.
Liksom vi måste förstå sammanhanget mellan vår fysiska kropp och de stora tidsrymderna, det platonska världs-året, så måste vi betrakta sammanhanget mellan vårt jag — som vi kan förnimma i varje oregelbundenhet i andningen — och vår andningsrytm. Se, mellan dessa båda ligger människans jordeliv: mellan andetag och världsår ligger människolivet.
Genom andetagen regleras allt det som är betydelsefullt för jaget. I de kolossala skeenden som regleras genom rytmen på 25 920 år ligger vår fysiska kropps liv. Det som sker i den fysiska kroppen enligt lagbundenhet hänger samman med den stora rytmen i det platonska världs-året på samma sätt som vår jag-verksamhet hänger samman med rytmen i vår andning. Däremellan ligger människolivet, som för oss åter är inneslutet mellan fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag.
Vi kan från en viss synpunkt säga: människolivet på jorden ligger mellan fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag; och från en annan synpunkt säga: människolivet, betraktat ur ett gudomligt-kosmiskt perspektiv, ligger mellan ett dagsandande och det platonska världs-året. Ett dagsandande är i sig ett helt sammanhang. Dagens andning hör som helhet samman med det som är människoliv.
Men låt oss nu, från denna kosmiska ståndpunkt, betrakta vad som ligger mellan människans andning — alltså mellan jagets vävande och verkande — och det som sker i ett platonskt världsår, alltså livet och verksamheten där ute i makrokosmos. Se, med det som vill verka i vår andningsorganisation är det så, att vi med den tjugofyratimmarsandning som dagen utgör, med det som där ligger mellan denna andning och det som vi i denna andning har som en hel andningsrytm, varje gång möter den rytm som finns som dag- och nattrytm och som hänger samman med solväsendet i dess förhållande till jordväsendet. I solens dagliga upp- och nedgång, i solens gång över himlavalvet, i solens fördunkling genom jorden, i detta dagliga kretsande av solen ligger det som vi möter med vår andningsrytm.
Men därmed kommer vi fram till dagen, till dagen om tjugofyra timmar, till människans dag om tjugofyra timmar. Och nu räknar vi vidare, hur vi så att säga arbetar oss ut ur andningen och in i världen. Låt oss räkna ut detta: Vi har en dag; tar vi året till exempelvis 360 dagar — detta kan ju vara approximativt — då har vi 360 dagar. Räknar vi nu människolivet ungefär till 72 år, den patriarkaliska ålder som man har antagit, då får vi 25 920 dagar. Vi har alltså ett människoliv som åter utgör en helhet på 72 år, som framställer en rytm genom vilken det ställer sig in i världen, och denna rytm är densamma som det platonska solåret.
Vi ställer oss med vår andningsrytm in i hela vårt människoliv på så sätt att vi reglerar det enligt rytmen 25 920. Vi kommer fram till det som nu i detta människoliv står därinne på samma sätt som andetaget står inne i dagen.
Vad står då i dessa 72 år, i dessa 25 920 dagar, därinne på samma sätt som andetaget, in- och utandningen, står inne i andetaget? Vad står där? För det första har vi in- och utandning — den första rytmens fas. För det andra: under dagens lopp ställer vi oss in i livet, upplever i livet också något 25 920 gånger. Vad då? Sömn och vakenhet. Vi kommer till det andra: sömn och vakenhet. Växeltillståndet mellan sömn och vakenhet upprepas under människolivets lopp 25 920 gånger, på samma sätt som in- och utandningen upprepas 25 920 gånger under ett dygn, under ett solvarv.
Men betänk: vad är då insomning och uppvaknande, insomning–uppvaknande? Varje gång vi somnar andas vi inte bara ut koldioxid, utan vi andas som fysisk människa ut vår astralkropp och vårt jag. Vid uppvaknandet andas vi in dem igen. Det är ett längre andetag, som varar 24 timmar, en dag. Det är ett andra andande, som rör sig i samma rytm.
Vi har alltså det minsta andandet, som består i den vanliga in- och utandningen. Vi har det större andandet, där människan redan växer ut i världen: det som lever sig ut i sömn och vakenhet. Går vi vidare. Låt oss nu pröva hur ett människoliv på 72 år i genomsnitt ställer sig in i det platonska världsåret. Dessa 72 år räknar vi som om de också tillhörde ett år, ett helt år som består av sådana dagar som är ett människoliv. Låt oss alltså räkna ett stort världsår, vars enskilda dagar är människoliv, och räkna detta världsår också till 360 dagar, det vill säga till 360 människoliv; då får vi: 72 × 360 människoliv = 25 920 år, exakt det platonska året.
Men vad gör vi då när vi genomlöper detta platonska år? Vi börjar livet och vi dör. Vad gör vi i döendet? I döendet andas vi mer ut än bara vår astralkropp och vårt jag i förhållande till vår jordiska organisation. Vi andas ut eterkroppen i världsalltet. Jag har ofta framställt hur eterkroppen andas ut i världsalltet, hur den breder ut sig i världsalltet. När vi återvänder andas vi in en eterkropp igen. Detta är ett jättelikt andande, ett eteriskt in- och utandande.
På morgonen andas vi in det astrala; med varje andetag andas vi in syre, men med varje jordedöd andas vi ut eterkroppen, och med varje jordeliv andas vi in eterkroppen. Där har vi alltså det tredje: liv och död.
Om vi uppfattar livet som livet på jorden och döden som livet mellan död och ny födelse, då når vi fram till det platonska världs-året genom att till det minsta andandet först lägga det större andandet och sedan till det större andandet lägga det största andandet:
- In- och utandning — minsta andandet
- Sömn och vakenhet — större andandet
- Liv och död — största andandet
Och så står vi till en början, skulle jag vilja säga, i stjärnvärlden. Å ena sidan vilar vi inåt på vår andning, å den andra sidan vilar vi utåt på det platonska världs-året. Däremellan utspelar sig vårt människoliv, men i detta människoliv självt uppenbarar sig åter samma rytm.
Men vad träder nu in i detta mellanrum, mellan det platonska världs-året och vårt andetag? Låt oss en gång försöka att på grundval av rytmen, så att säga numeriskt, finna det som en målare gör när han lägger grunden för att sedan måla; låt oss, efter att vi har lagt denna grund, försöka måla på den. Då finner vi att både i det platonska världs-året och i mindre tidsrytmer, men alldeles uppenbart i årsrytmen, utspelar sig en fortgående växling i yttervärlden, som vi också varseblir, och som vi lättast varseblir om vi först betraktar den i kvaliteterna varmt och kallt. Vi behöver bara tänka på att vintern är kall och sommaren varm; då har vi det som i bakgrunden framträder som tal, kvalitativt i värme och kyla; och människan står med sitt liv mitt inne i denna växling mellan värme och kyla.
Ja, se, ute får det finnas en tidsväxling mellan värme och kyla, och den finns också; och för den så kallade naturen är denna växling mellan värme och kyla till och med helt hälsosam. Det får människan inte göra. Hon måste så att säga bevara en normal värme, en normal kyla — relativt sett — inom sig. Hon måste alltså utveckla inre krafter genom vilka hon sparar sommarvärmen till vintern och vinterkylan till sommaren. Hon måste utjämna i sitt inre, verkligen utjämna i sitt inre, ständigt vara verksam i den mänskliga organisationen så att den utjämnar mellan värme och kyla, även så som det sker ute i naturen.
Detta är verkningar i den mänskliga organismen som man över huvud taget inte uppmärksammar. Hon bär sommaren in i vintern och vintern in i sommaren. När det är sommar bär vi inom oss det som vår organism har upplevt under vintern. Vi bär vintern genom vårpunkten fram till Johannes-tiden, därefter utjämnas det. När det går mot hösten börjar vi bära sommaren vidare, bär den fram till jul, till den 21 december, och då utjämnas det åter. Så att vi ständigt bär denna växling mellan värme och kyla inom oss i utjämnande form. Men vad gör vi där?
Se, om man nu undersöker vad man därigenom gör, så kommer man till ett utomordentligt intressant resultat. Om man uppfattar människan på detta sätt (teckning s. 144), så kommer man redan genom en ytlig betraktelse till att erkänna att allt det som uppträder som kyla i människans inre visar en tendens att gå mot nerv-sinnesmänniskan. Så att man i dag kan påvisa: allt som verkar som kyla, som vinterligt, är delaktigt i människans huvudbildning, i sinnes-nervorganisationen. Allt som är somrigt, allt som innehåller värme, är delaktigt i människans ämnesomsättnings–lemmesystem. Ser vi på vår ämnesomsättnings–lemmemänniska, så bär vi egentligen i vår organisation allt somrigt. Ser vi på våra nerv-sinnesfunktioner, så bär vi i dem egentligen allt det vinterliga som vi tar upp ur världsalltet.
Så lever vi med vårt huvud alla vintrar, med vårt ämnesomsättnings–lemmesorganism alla somrar, och skapar i vårt inre genom den rytmiska organismen utjämningen, hämtar fram och tillbaka värme och kyla, värme och kyla mellan ämnesomsättningssystemet och huvudsystemet, och kommer därigenom till det som först reglerar det övriga. Ämnens värme är ju först en följd av värmeprocesserna, och ämnenas kyla är först en följd av kylprocesserna. Vi kommer till ett spel av världsrytmen i den mänskliga organisationen. Vi kommer till att säga oss: vintern i makrokosmos är det skapande i människans huvud- respektive nerv-sinnesorganisation. Sommaren i makrokosmos är det skapande i människans ämnesomsättnings–lemsystem.
Värme ->
Ser man så in i den mänskliga organisationen, då har man åter en hållpunkt för den initiationsmedicin som jag har talat om, att den till en början tar sin början med den bok som fru dr Wegman har utarbetat tillsammans med mig. Man har en början till det som alltmer och mer verkligen måste gripa in i vetenskapen.
Kryper vi nu upp på klipporna, där vinterväxterna växer, där marken är sådan att vinterväxterna växer, då kommer vi till det i yttervärlden som hänger samman med den mänskliga huvudorganisationen. Antag att vi nu vore en läkemedelssamlare i världen och ville se till att de andekrafter som uppträder vid en sjukdom med rötter i nerv-sinnesorganisationen botas genom anden i yttervärlden: då kryper vi upp i de höga bergen, samlar där mineraler och växter och för därifrån läkemedlen för huvudsjukdomarna. Vi handlar utifrån vårt skapande tänkande. Det sätter våra ben i rörelse mot de ting i jorden där vi måste finna det motsvarande. De rätta tankarna, som härstammar ur kosmos, måste besjäla det mänskliga handlandet ända in i det konkreta.
Omedvetet gör de detta genom att kontorsmänniskan, som ju också har tankar — åtminstone ibland — genom sin instinkt drivs till att göra allehanda vandringar. Endast känner man inte sambandet. Det är inte heller så viktigt. Det blir först viktigt när man ser det i medicinsk eller prästerlig observation. Men ett exakt betraktande av världen ger också en bevingelse åt det man i det enskilda har att göra.
Och åter: märker vi sjukdomar i ämnesomsättnings–lemsystemet, då tränger vi mer fram till det jordiskt-växtliga och det jordiskt-mineraliska, då ser vi till det som sedimenterar, inte till det som växer uppåt i kristallinisk form, och därigenom får vi det mineraliska och växtliga läkemedlet. Och så är det verkligen så, att samsynen av skeenden i makrokosmos med det som är i människan verkligen leder över från patologin till terapin.
Se, dessa ting måste åter genomskådas helt klart. De gamla tiderna har väl erkänt sådana sammanhang. Hippokrates är egentligen redan en slags sentida gestalt i förhållande till den gamla medicinen. Men läs något i hans så kallade skrifter — som dock åtminstone är hållna i hans anda — så kommer ni överallt att känna denna uppfattning. Där finns överallt något av detta i sig, som i det enskilda och konkreta knyter an till denna stora översikt som man kan få genom sådant.
Sedan kommer de senare tiderna, då sådana ting inte längre fanns för det mänskliga åskådandet, då människorna alltmer och mer gick in i ett blott abstrakt intellektualistiskt tänkande och i en yttre naturbetraktelse som sedan ledde till det rena experimentet. Vägen måste återfinnas tillbaka till det som en gång var åskådandet av sammanhanget mellan människa och värld.
Så ser ni: vi lever som människor på jorden genom att leva mellan vårt jag och vår fysiska kropp; mellan andetag och världsår, platonskt världsår — där lever vi. Med vårt andetag gränsar vi till dagen. Men till vad gränsar vi med vår fysiska kropp? Till det platonska världsåret? — Där gränsar vi till de yttersta sammanlänkningarna och sammanhangen i klimatväxlingen, i de stora naturprocesserna, och vi förändrar i dessa stora naturprocesser vår gestalt, den mänskliga gestalten, så att på varandra följande rasbildningar uppträder och så vidare.
Men vi gränsar också till allt det som sker i kortare yttre kvalitativ växling, vi gränsar till det som de på varandra följande åren för med sig, som dagarna för med sig; kort sagt: vi utvecklas som människa mellan dessa båda yttersta gränser, men vi frigör oss i mitten, eftersom det i mitten också i makrokosmos griper in ett märkvärdigt element.
Man kan verkligen sjunka ner i beundran när man låter denna rytm, som är ordnad efter ungefär 25 920 år, verka på sig. Det verkligt beundrande försjunkandet ger det som utspelar sig mellan världsalltet och människan. Och när man försjunker helt däri, då framträder för en — inklusive människan — hela världen som ordnad efter mått, tal och vikt. Allt är, skulle jag vilja säga, underbart ordnat, men det är trots allt människoberäkning.
Därför måste vi just på de avgörande ställena, när vi något särskiljer dem — trots att det gäller, trots att det finns där — alltid införa det märkvärdiga ordet approximativ. Det går aldrig helt upp. Rationaliteten finns där, den är där, den lever, den verkar; allt det som jag har beskrivit lever. Men något tränger sig in, något helt irrationellt i världsalltet, som gör att även om vi ännu så mycket fördjupar oss, försjunker beundrande i det — även som invigd, om ni vill — så tar vi ändå med oss ett paraply när vi ger oss ut på en flera timmar lång vandring, även som invigda. Vi tar med oss ett paraply därför att något inträder som har irrationalismens karaktär, där det i verkligheten visar sig det som aldrig riktigt går upp i talen: att man behöver skottår, skottmånader och allt möjligt. Detta har man ju alltid behövt för tidsbestämningen.
Det som den utbildade astronomin erbjuder — den astronomi som fördjupas i astrologi och astrosofi, ty man kan tänka sig den så utvecklad — detta förstörs åter för det omedelbara livet genom meteorologin, som inte når upp till rang av en rationell vetenskap, som redan genomträngs något av åskådning och alltmer kommer att genomträngas av vidare åskådning, men som går en helt annan väg och lever i det som blir över från de andra. Och just om vi tar den moderna astronomin, så lever den verkligen i namn; den är egentligen bara stjärnnamngivning, inget annat.
Därför upphörde också ”Serenissimus” att förstå vid stjärnornas namngivning. Han besökte sitt lands observatorium, lät visa sig olika ting, avlägsna stjärnor genom teleskopen, och sade sedan, efter att ha sett detta: allt detta förstår jag. Men hur ni vet vad den där stjärnan långt borta heter, det förstår jag inte. — Se, det finns naturligtvis den ståndpunkt som ni i detta ögonblick intar, att ni skrattar åt Serenissimus. Det finns också en annan ståndpunkt: att man skrattar på samma sätt åt astronomen. Jag vill hellre skratta åt astronomen, ty i världsgången finns något mycket märkligt.
Om ni forskar efter de gamla benämningarna Saturnus och så vidare, måste ni — för att förstå något — påminna er lite om vår språkkurs, som de allra flesta av er deltar i; ni måste minnas att de gamla namnen gavs efter de ljudförnimmelser som astrologerna och astrosoferna hade vid en viss stjärna. Och vi kan överallt säga om de gamla stjärnnamnen: de är gudagivna, andegivna. Man frågade stjärnorna vad de hette, eftersom man uppfattade stjärnans ton och gav därefter namnet.
Ja, men nu går ni fram till en viss gräns i den astrosofiska, astrologiska utvecklingen. Då måste man hämta namnen ner från himlen. Går man in i den nyare tiden, där de stora upptäckterna har gjorts till exempel med de små stjärnvågarna, då går allt huller om buller. Den ena kallas Andromeda, den andra får ett annat grekiskt namn; allt rullar ihop sig i godtycke. Man kan inte tänka sig att Neptunus eller Uranus är belagda med sina namn på samma sätt som Saturnus. Allt detta är mänsklig godtycklighet, och Serenissimus gjorde bara det enda felet att han trodde att astronomerna hade fortsatt på samma sätt som de gamla astrosoferna. Det har de inte gjort. Det finns helt enkelt mänsklig begränsning däri, medan de gamla tidernas astrosofers och astrologers vetande uppstod ur människornas umgänge med gudarna.
Men just när man i dag åter rör sig upp från astronomi till astrologi, till astrosofi, och därigenom lever i något som liknar ett makrokosmos som överallt har ratio, då räcker man fram till Sophia. Då finner man på den andra sidan hur, inom denna ratio och Sophia, i de ting som inte går upp i beräkningen, lever meteoronomin, meteorologin och meteorosofin, som man egentligen alltid bara kan fråga efter deras egen fria vilja. Det är en annan dam. Utåt, i det vanliga fysiska livet, kallar man henne nyckfull. Men det meteorologiska är ganska nyckfullt, från dagens regn ända upp till kometerna.
Men genom att man alltmer lever sig upp från meteorologin till meteorosofin, kommer man också till bättre egenskaper hos denna världens härskarinna, till de egenskaper som inte bara kommer ur nycken, ur kosmisk emotion, utan — skulle jag vilja säga — ur denna dams inre hjärtlighet. Men det går inte annorlunda, mina kära vänner, än att man vid sidan av räknandet, tänkandet, allt det som låter sig rationellt följa, också ställer den omedelbara bekantskapen med världsväsendena, att man lär känna dem sådana de är. Då visar de sig: de finns där; till en början är de något reserverade, de är inte påträngande. Genom räknandet kommer man visserligen allt närmare och närmare, men man kommer samtidigt allt längre bort från själva världsväsendet. Man kommer bara in i kvarblivna gärningar.
Går man från det vanliga grova räknandet till det rytmiska räknandet, som astrologin var för sfärernas harmoni, så går man från det rytmiska räknandet till åskådandet av världsorganisationen i gestalter och tal som finns i astrosofin. Men åt andra hållet — skulle jag vilja säga — visar sig de regerande världsväsendena redan något reserverade. De är inte genast där. Först visar de en slags akasha-fotografi, där man egentligen inte vet varifrån den kastas till en. Man har världen, men bara som överallt i världs-eter ritade fotografier. Men man vet inte varifrån de kommer.
Sedan inträder inspirationen. Då börjar väsendet genom bilden själv ge sig till känna. Vi går först från nomi blott till logi. Först när vi helt tränger fram till intuitionen, då följer väsendet självt på inspirationen; då kommer vi till Sophia. Men detta är en personlig utvecklingsväg som tar hela människan i anspråk, som också måste göra bekantskap med en sådan dam som döljer sig bakom meteorologin, i vind och väder, i måne och sol, i den mån de griper in i elementen. Där måste inte bara huvudet engagera sig, som vid login, utan hela människan.
Ni kan dock härav se att det också finns en möjlighet att på denna väg hamna på villovägar. Ty även inom antroposofin kan man, genom att från anthroponomin — som egentligen i dag är den allenarådande vetenskapen — gå till antropologin, komma till antroposofin med huvudet. Då har man endast ratio, men ration lever inte. Den betecknar bara livets spår, där det inte beror på att man beaktar detaljerna. Men livet lever just i detaljerna, i det irrationella. Dit måste man leda ned det som huvudet har fattat, in i hela människan, och med hela människan sedan stiga upp från -nomi via -logi, till -sofi — till Sofia.
Detta är det som vi måste känna om vi vill levandegöra teologin å ena sidan och medicinen å den andra sidan genom det som verkligen kan levandegöra båda: pastoralmedicinen. Det är detta som vi i morgon vill avsluta genom några specialbetraktelser. Men huvudsaken är denna: att vi vid det första anslaget till att gå in i pastoralmedicinen först lär känna de vägar på vilka pastoralmedicinen måste röra sig i betraktelsen av världen.
Lämna ett svar