7. PASTORALMEDICIN

Skillnad mellan utommänsklig och inommänsklig process. Inandningen som uppbyggande den mänskliga väsendet – aktivitet av astralkroppen. Utandning – aktivitet av eterkroppen. I sömnen aktivitet av kosmisk astralitet. Nerv-sinnesprocess som förfinad andning i värmeelementet försiggående vid vilken utandningen går in i den vanliga artens inandning. Med värmeelementet inandas ljus, kemism, vitalitet. – Efter den andra polen modifierad aktiverad utandning som krafter avger till ämnesomsättningen. Med värmeelementet inandat ljus blir tankeverksamhet. Karma från tidigare – karma för senare.

SJUNDE FÖREDRAGET

Dr Rudolf Steiner, Dornach, 14 september 1924

Mina kära vänner!
Om man endast arbetar med de medel som man får genom den nutida vetenskapen – mot vilken det naturligtvis inte skall riktas några invändningar vad gäller dess egna prestationer, ty i den mån den med sina metoder kan tränga fram, tränger den ju på ett utmärkt sätt in i det som över huvud taget kan bli tillgängligt på dess väg – om man alltså endast har att göra med dessa medel, då kan man egentligen inte nå fram till en förståelse av människan.

Detta kan man inte, därför att i det mänskliga livet, sådant det nu en gång är beskaffat, det kroppsligt-fysiska och det själsligt-andliga är invävda i varandra. In i det kroppsligt-fysiska sträcker sig jordprocesserna, runt omkring de samtida jordprocesserna. Med den nutida vetenskapen, som arbetar relativt väl just för det utommänskliga, följer vi då de fysikalisk-kemiska processerna i den yttre, utommänskliga naturen, och vi ger oss lätt hän åt föreställningen: såsom dessa kemiska processer förlöper i det fysikaliska kabinettet, eller vid iakttagelsen av det stycke värld som utgör den omedelbara jordomgivningen, eller i det kemiska laboratoriet – ungefär så föreställer man sig att dessa processer sedan också fortsätter inne i människan.

Man beskriver utåt förbränningen som föreningen av någon substans med syre, och när man sedan talar om mänsklig inre verksamhet, fortsätter man helt enkelt de tankar man vunnit därutifrån in i människan och talar också i människans inre om förbränning, medan man borde veta att det över huvud taget inte finns någon möjlighet för detta. Ty på samma sätt som det levande förhåller sig till det döda, så förhåller sig den process som i människans inre kan beskrivas som liknande en förbränning till den yttre förbränningen. Yttre förbränning är oorganisk, yttre förbränning är livlös. I det inre har vi att göra med en levande förbränning, med en förbränning som blivit levande.

Detta har också för den övriga vetenskapen stora följder, betydelsefulla följder. Ty se, den yttre förbränningen är ju, med avseende på den substans den angriper, underkastad helt bestämda värmeförhållanden. Enligt vår vetenskap kan vi bara föreställa oss att en viss antändningstemperatur uppstår, att det finns en förbränningsvärme för dessa yttre förhållanden. Detta är alls inte något som på samma sätt fortsätter in i den mänskliga organismen. Vid vissa temperaturgrader kan någon substans utåt förena sig med syre, en förbränning äger rum. Inte vid samma temperatur behöver detta ske i det inre; där råder andra lagar.

Jag säger: detta har en bestämd betydelse för den yttre vetenskapen, ty man uppställer hypoteser inom den yttre vetenskapen som förefaller ganska plausibla. Man sluter från de förhållanden som nu råder på jorden till tidigare tillstånd. Den berömde jenensiske fysiologen Preyer gjorde något sådant. Den vanliga Kant-Laplace-teorin var honom för dum, och han gick tillbaka till vissa levande eldprocesser, från vilka evolutionen skulle ha utgått. Ja, han föreställde sig att dessa måste ha förlöpt vid de temperaturer där motsvarande eldprocesser i dag måste förlöpa. Det behöver inte vara så.

Man kan först gå från dagens oorganiska eldprocesser till liknande processer som i dag äger rum i den mänskliga organismen, där samma förlopp kommer till stånd vid en väsentligt lägre temperatur. Då skulle man också, för en hypotetisk föreställning om ett urtillstånd på jorden, komma fram till något helt annat.

Ni ser alltså att de föreställningar som blir gängse har en helt bestämd betydelse för hela uppfattningen av världsbilden. Kort sagt: man kan inte klara sig med de medel som den nutida vetenskapen tillhandahåller, ens för att förstå den yttre världen i dess förlopp och den omedelbara nutiden. Detta medför naturligtvis genast svårigheter när en viss tendens uppträder.

Jag kan verkligen tala om dessa svårigheter, eftersom jag personligen har upplevt dem på ett synnerligen starkt sätt. Se, ni får tro mig: genom hela min utveckling gick ett drag som endast kan betecknas så – ni ser det av beskrivningen i min Lebensgang –: ett yttersta, yttersta respektfullt förhållningssätt till den samtida naturvetenskapen! Denna respekt fanns alltid där. Ingenstans, i ingen punkt, kunde jag förmå mig till att använda en avvisande kritik i trivial mening, sådan som lätt förekommer, gentemot det som uppträder som naturvetenskap, vare sig på det yttre kemisk-mekanisk-fysikaliska området eller på det medicinska området.

Men samtidigt stod evolutionen för mig också som en andlig bild; den fanns där. Man hade nu strävan att bringa det som öppnar sig andligt – låt oss säga för sådant som den atlantiska tiden eller den lemuriska tiden eller ännu längre tillbaka eller framåt – i överensstämmelse med det som naturvetenskapen ger. Detta går någorlunda väl för det som naturvetenskapen säger om den omedelbara nutiden. I det ögonblick naturvetenskapen börjar bli vild och uppställer hypoteser som går bortom nutiden in i en långt tillbakaliggande förfluten tid, uppstår de allra svåraste konflikterna, om man skall bringa det andligt skådade i överensstämmelse med det som naturvetenskapen säger.

Därför kommer man i konflikt, just om man vill leva i samklang med naturvetenskapen – denna naturvetenskap, mot vilken andevetenskapen aldrig vill ha något att invända; ty man är ju inte så orimlig att man invänder mot fakta. Men desto mer kommer man i konflikt med åskådningarna. Så snart naturforskaren talar: gott; så snart han börjar skriva, blir han egentligen redan vild, och då kan man inte längre följa med. Detta är den svåra konflikt som här föreligger, och som också måste inses av den som på något sätt kommer i beröring med det som den nutida vetenskapen kan ge.

Ty se, denna vetenskap når helt enkelt inte fram till människan, därför att människan också med avseende på det själsliga och det andliga är insatt i världen, och i hennes processer kommer inte endast till uttryck det som man yttre utforskar, ända upp till aerodynamikens eller aeromekanikens eller kalorikens företeelser, utan i hennes företeelser kommer till exempel också till uttryck det som från tidigare jordeliv träder in i hennes karma. Vi såg i går att man bokstavligen kunde ta på detta hos en människa som Ferdinand Raimund. För detta saknas varje möjlighet till övergång, om man endast tar de nutida naturvetenskapliga medlen i betraktande.

Men nu ser ni: man måste stiga upp till att låta det som yttre framträder hos människan som processer, så att säga fångas upp av det andliga och införlivas i det andliga. Då klarar man sig väl, just om man står fast i fysiologin av andningsprocessen, i fysiologin av cirkulationsprocessen, i förhållande till det som man redan kan veta också genom den nutida naturvetenskapens medel, om man försöker förstå, just utifrån andnings- och cirkulationsprocesserna, hur det fysiska livet hänger samman med det andliga.

Ty se, när vi först riktar blicken mot människans inandningsprocess: denna inandningsprocess hos människan består i att något yttre, luftformigt tas upp av människan. Men detta yttre luftformiga är inte alls något blott passivt, som tas upp av den färdiga människonaturen och där inne vidare bearbetas så att syreupptagningsprocessen övergår i en koldioxidbildande process och inandningen så helt enkelt övergår i utandning, utan denna inandningsprocess framträder i verkligheten som en fortgående alstrare av den mänskliga väsendet. Den arbetar fortlöpande med uppbyggnaden av den mänskliga väsendet från utsidan och inåt. Från världen inåt byggs människan fortlöpande upp genom inandningsprocessen, och människan tar i verkligheten inte bara upp den amorfa syrgasen, utan i den syrgas som hon felaktigt betraktar som amorf tar hon upp gestaltande krafter som motsvarar hennes eget väsen.

När vi har andnöd, då sitter det verkligen en främmande elementarisk väsenhet inne i andningsvägarna. Men detta hör till den abnormt gestaltade andningsprocessen. I den normalt gestaltade andningsprocessen, mina kära vänner, sitter det fortlöpande en tillblivande människa. Oavbrutet går från makrokosmos en blivande människofödelse, en luftmänniskofödelse, in i människan. Hela den process som där utspelar sig står under astralkroppens aktivitet, så att man måste föreställa sig saken enligt tavelskissen:

Vi andas in; inandningsverksamheten är aktiverad av astralkroppen. Hela den process som där utspelar sig, som fortlöpande är ett människoblivande, denna process utspelar sig i luftens element, i allt som i människan medverkar luftformigt; där utspelar sig denna process, så att vi i inandningsprocessen i luftens element har ett fortlöpande människoblivande.

Men se nu: vi andas åter ut. Vi andas ut och andas i huvudsak ut koldioxid. I anslutning till andra organiska processer samlas kolet så att säga upp för utandningen. Man föreställer sig detta återigen som en slags passiv reaktionsprocess eller något liknande. Man har över huvud taget inga klara föreställningar om dessa ting. Man undersöker helt enkelt det som man kan undersöka med fysiska medel i denna riktning, men man gör sig inga klara föreställningar.

Men se nu: även denna utandning är återigen aktiverad; i den finns inte bara en passiv process i förhållande till människan, utan det finns aktivitet däri, en aktivitet som är eterkroppens aktivitet. Allt detta försiggår i det flytande elementet, i det element som man förr helt enkelt kallade vatten, där allt flytande var vatten. Vi kan gott fortsätta att använda detta uttryck. Det försiggår i vattnets element.

Nu uppstår här en viktig fråga, som naturligtvis måste ligga er alla på tungan. Frågan: hur är det då i sömnen? Ty i sömnen är till en början eterkroppen kvar där inne; för utandningen ger oss detta alltså inga betänkligheter. Men hur kan vi i sömnen andas in, då astralkroppen är utanför?

Ja, se, där är det så, att i sömnen i själva verket endast den mikrokosmiska delen av astralkroppen går ut, och desto mer verksam blir makrokosmos astrala under sömnen. Hela makrokosmos astralitet träder då in under sömnen; där regleras andningsverksamheten – som ju just därigenom är något annat än den vakna andningsverksamheten – genom makrokosmos aktivitet.

Ni ser alltså här en betydande skillnad mellan inandningen i vakenhet och inandningen i sömn. Inandningen under sömnen regleras utifrån i människan. Inandningen i vakenhet reglerar hon själv inifrån med sin astralkropp, medan kosmos astralitet träder i hennes ställe under sömnen. Där har ni redan en betydelsefull hållpunkt för att komma till insikt om det patologiska.

Kosmos har nämligen den egendomligheten, att det med avseende på jordiska förhållanden, så snart vi kommer ett stycke bort från jorden, är friskt. I närheten av jorden finns allehanda processer som genom klimat och annat kan göra kosmos astralitet abnorm. På samma sätt kan genom andra processer, som vi ännu skall lära känna, människans inre astralitet vara abnorm. Här har vi källan till det patologiska på ett bestämt område, men vi ser källan till det patologiska sträcka sig ända in i det själsligt-andliga, och det är det väsentliga.

Nu går vi vidare. Se, andningsprocessen är en relativt grov process. Vi andas in luftformigt, vi andas ut luftformigt. Hela andningsprocessen har något grovt över sig, om vi jämför den med alla de förlopp som både strömmar i oss och strömmar i den yttre makrokosmos, om vi jämför den med processerna i värmens fluktuationer, i värmeelementet inom och utanför människan.

I människans inre finns värmedifferentieringar, utanför finns värmedifferentieringar. Vi kan tänka bort luft, vatten och jord; vi kan ställa framför oss enbart dessa värmedifferenser. För fysikern har detta ingen mening, eftersom han betraktar värmedifferenserna endast som tillstånd hos materien. Andevetenskapen vet att vi i värmen har att göra med ett element. Vi får alltså tala om ett element och tilltala det som självständigt och aktivt, det som är inneslutet i värmeelementet.

Nu ligger till grund för hela det mänskliga livet, i förhållande till andningsprocessen, en finare upptagningsprocess genom värmeprocessen. Och vi kan säga: kommer vi upp till människans lungregion – men uppfatta det som jag säger grovt yttre mycket inre – kommer vi upp till lungorganisationen, så har vi att göra med den grova andningsprocessen i luft. Kommer vi däremot upp till de regioner som företrädesvis regleras från huvudet, men som i försvagad form finns i hela människan, så har vi en förfinad andningsprocess, som emellertid inte utspelar sig i luftens element utan i värmens element.

Så att vi kan säga: vi kommer upp till en förfinad process som består i ett ytterst fint upptagande av värme från makrokosmos – inandning av värme och utandning av värme.

Men saken är nu denna: när vi följer den grova in- och utandningen, står människan i växelverkan med omvärlden: inandning–utandning, inandning–utandning, in–ut, in–ut, så är processen. Här är det inte så; här finns visserligen ett in, men nu inte ett ut i samma mening som vid den vanliga andningen, utan utandningen går in i människan själv, blir en inre process. Det som nu från nerv-sinnes-systemet andas ut, förbinder sig med inandningsprocessen som förmedlas genom lungan.

Så att vi mot sinnes-nervsystemet har en process som vi kan beteckna som en förfinad andningsprocess, och som i sin inandning verkligen är ett upptagande utifrån; men det som tas in avges inte åter utåt, utan överförs till den grövre andningsprocessen, övergår i inandningen, fortsätter på inandningsvägen vidare in i organismen.

Men nu har ni detta, att ni kan säga: värmen från makrokosmos går på denna väg genom andningen in i den mänskliga organismen, men inte bara värmen, utan värmen bär med sig: ljus, makrokosmisk kemism, makrokosmisk vitalitet, makrokosmiskt liv. Ljusetern, den kemiska etern i makrokosmos, livsetern i makrokosmos förs in på vägen genom värmeinandningen, övergår i den mänskliga organismen. Värmeelementet bär ljuset förankrat i sig, bär det kemiska elementet, bär det vitala elementet in i människan, och avger detta till andningsprocessen.

Allt det som ligger ovanför andningsprocessen, som där framträder som en förfinad men också metamorfoserad andningsprocess, studeras i dag egentligen inte alls; det faller helt utanför fysiologin. Men därigenom faller något in i fysiologin som då verkar som en främmande kropp. Det är en punkt där man absolut inte kommer till rätta, om man å ena sidan utgår från det andliga och å andra sidan från naturen.

Där faller som en främmande kropp in sinnesfysiologin, det som differentierar sig i seende, hörande, värmeförnimmelse. Det är som lemmar, yttre rankor av denna process som ursprungligen är upptagande av värme, lastad med ljus, kemism, vitalitet. Detta differentierar sig utåt i sinnesprocessen.

Men människan känner i sinnesförloppet endast det perifera, inte det centrala; därför är sinnesfysiologin för henne något som en fullständig främmande kropp. Där plaskar fysiologen omkring i de enskilda sinnena, sedan dilettanten psykologen. Hypotes smids på hypotes. Naturligtvis måste detta ske, eftersom man har de enskilda, helt specifika processerna i seendet och hörandet framför sig, men man överblickar inte deras sammanflöde, deras sammanlopp mot det inre. Man ser inte hur allt detta flyter samman i värmeupptagningen, som i sig bär ljus, kemism och vitalitet från makrokosmos inåt; först där kommer man fram till andningen.

Och först då kommer det att finnas en verklig sinnesfysiologi, när sinnesfysiologen kommer att kunna säga: ja, där utgår jag från ögats fysiologisk-fysiska processer, går in i nerven som fortsätter detta inåt, kommer så småningom in i andningsvägarna, från sinnesvägarna, från förståelsevägarna in i andningen.

Då kommer man att förstå att det en gång i jordelivet har kunnat uppstå yoga, när man låter det sinnesliv som förlöper i periferin träda något i bakgrunden. In i yogapraktiken går man där processen övergår i inandningsprocessen och projicerar det som ligger bakom in i sinnesförnimmelsen och kommer därigenom in i yogapraktiken. Ni ser att detta praktiskt-instinktivt har vetats i tidigare världsåskådningar.

Men den nyare naturvetenskapen måste överallt stå inför gåtor, eftersom den inte kan se fakta och inte kan se sammanhangen. Den vill vilt spekulera. Den iakttar öga och öra; sedan börjar den vilt spekulera om vad som egentligen försiggår i det inre. Och när den märker att den hamnar i en återvändsgränd, att det den spekulerat fram utifrån öga och öra, när man följer det inåt, leder till en återvändsgränd – eftersom man inte vill gripa den förfinade andningsprocess som jag har utvecklat som ett faktum – då säger den: nåväl, det som försiggår i det inre löper helt enkelt parallellt med det som försiggår i det yttre. Parallellism! Processerna förlöper samtidigt; det är naturligtvis den allra bekvämaste utvägen.

Se, detta är också det som kommer att ge både prästen och läkaren en fast plats inom hela den moderna kunskapsverksamheten, ty han kommer inte längre att behöva avvisa detta kunskapsliv. Sinnesfysiologin bär från alla håll fram oerhörda skatter; men med dessa skatter är det som om man från alla håll skulle föra fram de mest underbara byggnadsmaterial till ett vackert hus. Dessa material är utmärkta. Man för dem dit, staplar dem till en stor vall, men man kan inte bygga något hus. Det är omöjligt att bygga huset.

Man bär samman allt som försiggår i sinnena, staplar det till en stor vall och kommer inte till någon bearbetning, eftersom denna bearbetning skulle ligga däri att man nu skulle arbeta samman detta i människans inre med det som man yttre har utforskat, att man nu skulle följa denna förfinade andningsprocess som förlöper in i det eteriska och astrala; först då börjar man bygga huset.

Naturligtvis vore man en dåre om man, när man väl kunde bygga huset, sade att man först måste börja med att skaffa bort denna vall av de bästa byggnadsmaterial som har förts dit. Det gör man naturligtvis inte. När den väl finns där, börjar man bygga huset.

Lika orimligt vore det om man gjorde det som i dag görs av många människor som står dilettantiskt inför tingen, nämligen att kritisera naturvetenskapen sönder och samman, att avvisa den. Den behöver inte avvisas; man skall använda byggnadsmaterialen stycke för stycke, de är mycket användbara; man får fram något mycket vackert om man använder det som i dag ges i sinnesfysiologin, som i sig själv är en vall.

Och så kan ni säga: vi blickar uppåt från det som i andningen framträder som en fortlöpande närvarande människobildning till den förfinade andningsprocess som utspelar sig i värmeelementet, men i vilken hela makrokosmos eteriska värld spelar in. Dit blickar vi upp när vi kommer till den övre människan.

Men vi kan också blicka nedåt mot den nedre människan, utifrån andningsprocessen. Där kommer vi då, liksom vi uppåt kommer till en förfining i förhållande till inandningsprocessen, nedåt till en starkare förgrovning i förhållande till utandningsprocessen, och vi övergår gradvis från den process som inre försiggår i koldioxidbildningen till den process som försiggår i matsmältningen.

Liksom vi uppåt måste förbinda inandningsprocessen med denna fina nerv-sinnes-process som övergår i det andliga, måste vi nedåt förbinda utandningsprocessen med matsmältningsprocessen, där den mänskliga verksamheten gradvis övergår i det fysiska, så att vi nedåt kommer till det där den fysiska kroppen utför ämnesomsättningsverksamhet, modifierad utandning.

Så att det som utandningen lämnar kvar av verksamhet, av aktivitet i människans inre, detta utgör ämnesomsättningen, på samma sätt som det som andningen tar upp från nerv-sinnes-andeverksamheten övergår i inre verksamhet; så är det som från utandningen lämnas kvar av aktivitet i människans inre summan av de krafter som formar ämnesomsättningen, vilken nu försiggår i det element som förr kallades jord, i allt som i den mänskliga organismen anknyter till fasthet (se tavelskissen).

Nåväl, betraktar vi nu hela processen ännu något mer intimt, så har vi egentligen en fyrfaldigt uppdelad process i människan. Vi har den process som vi där uppe kunde karakterisera, om vilken vi kan säga att dess utandning egentligen går in i människan. Tar vi nu den yttre, igenkännbara inandningsprocessen, måste vi i inandningen samtidigt se en förbindelse mellan det inandade och det som kommer ner ovanifrån. Här måste vi säga det polarisk motsatta: utandningen lämnar kvar krafterna för ämnesomsättningen. Det tas inte upp något från utandningen, utan något avges.

Vi har alltså en inre utandning och dessutom en inre inandning, och därutöver förbindelsen mellan denna inre inandning och det som den fysiska kroppen gör som den egentliga ämnesomsättnings- och matsmältningsprocessen.

Om ni tar denna fyrfaldiga differentiering i betraktande, då går ett ljus upp för er över människan. Ty därutöver visar tavelskissen följande: här, på denna väg, går värmeelementet, som bär ljus, kemism och vitalitet, inåt, förbinder sig med andningen, men det avger inte ljuset till andningen, det behåller det; det avger till andningen endast kemismen och vitaliteten. Ljuset stannar alltså redan här kvar och fyller människan som ett inre ljus, blir till tänkandets verksamhet.

Vid det fortsatta förloppet av denna in- och utandning avges den makrokosmiska kemismen och blir i människan en inre kemism, som ersätter den yttre laboratoriekemin som finns i de processer vi har i det yttre laboratoriet. I människan finns makrokosmisk kemism, som avlagras i henne genom att denna inre andningsprocess fortskrider, så att vi kan säga: här avlagras kemism.

Och ända in i detta växelspel mellan utandning och ämnesomsättning går livsetern och tas upp av människan. Så att ni, om ni följer processen från ovan och nedåt, har: ljus som kommer in på värmeeter-vägarna – stopp! Där andningen inträder, där är det stopp för ljuset; det breder ut sig, tas inte vidare upp av människans organisation, kan breda ut sig som ljus. Vi bär en ljusorganism som ren ljusorganism i oss, som tänker.

Vi följer processen till den punkt där inandning gränsar till utandning; dit bär den genom nerv-sinnes-processen införda kemismen. Nu: kemism – stopp! Inre kemism, en kemisk organism i oss, som känner.

Nu går vi vidare nedåt, dit där utandningen lämnar kvar matsmältnings- och ämnesomsättningsprocessen. Den går inte in till den yttre ämnesomsättningsprocessen i födoupptagandet, utan endast till de inre ämnesomsättningsförloppen. Stopp för livsetern. Livsetern bildar åter en mänsklig organisation som vill. Så uppstår tänkande, kännande och vilja.

Hela denna process kan vi nu följa i dess fysiska avbild. Tar vi allt det som är där uppe: inåt visar det sig i tänkandet. Men detta är mycket förfinat. Bakom det står allt det som jag nu har beskrivit för er. Allt detta försiggår på nervvägarna. Nervvägarna är de yttre fysiska ledarna för allt detta.

Nu går vi till nästa process. Där har vi: upptagandet av denna översta process i människan genom andningsprocessen, och detta avbildar sig i en fysiskt-sinnlig projektion i den arteriella cirkulationsprocessen. De arteriella cirkulationsvägarna är de andra vägarna.

Vi kommer till den tredje processen, som försiggår mellan utandning och matsmältning-ämnesomsättning. Den har åter sina vägar: de venösa cirkulationsvägarna. Vi kommer till de venösa cirkulationsvägarna.

Och vi går vidare. Vi kommer ännu längre in i människan och måste söka var där finns vägarna för den process som nu, från sidan av inflödet, berövats själva vitaliteten och som måste försörja sin egen vitalitet utifrån, nedifrån, utifrån. Där har vi dess fysiska projektion i lymfprocessen och i lymfvägarna (se tavelskissen).

Se, mina kära vänner, nu har ni relationen mellan det yttre och det inre. Bakom det som är sinnes- och inandningsprocessen i inflödet ligger mycket. Men i det som ligger där bakom verkar sådant som i dag förblir okänt för människan. Där verkar karmiskt med, det som kommer från tidigare jordeliv. Det strålar in där, försvinner för varseblivningen. Där strålar karmat in.

Den som med andligt öga undersöker nervvägarna, såsom de bildar sig inåt från sinnesvägarna, finner på dessa vägar karmat. Det strömmar in där. Likaså finner man på den andra sidan i lymfbildningen inte bara en fysisk process, utan när lymfan går in i organismen genom lymfvägarna ser man – Johannes Müller, den berömde fysiologen, har redan sagt: vad är lymfa? Blod utan röda blodkroppar; blod är lymfa med röda blodkroppar – det är allmänt sagt men har viss riktighet – man ser hur lymfa går över i blod och därigenom försörjer den nuvarande människan.

Men i lymfan ser vi allt det som ännu inte har blivit blod, ser också ännu väven och livet av det blivande karmat. Där inne i lymfprocessen bildas åter karmat. Lymfvägarna är samtidigt början till karmavägarna för framtiden (tavelskissen, till höger).

Så kommer ni från det andliga in i människan; där ni förnimmer hur ljus, kemism och vitalitet från makrokosmos drar in på värmevägarna, där förnimmer ni alltmer, ju mer ni går från ljuset till de vitala vägarna och sedan ser hur det allmänna världs-livet flyter in, där förnimmer ni inflödet av karmat, som nu lever ut sig i det mänskliga jordelivet mellan födelse och död.

Men det lever ut sig genom att det går genom nerverna, även genom den försvagade arteriella processen, och stängs upp av den venösa processen. Där skjuter också, när det når den venösa processen, karmats dimvågor in. Och i det att människan bildar venöst blod, får hon samtidigt dessa uppdämningar av karmat i sig och handlar i karmats mening.

Blodets förändring kan blott antyda vrede. Det som dämmer upp sig därför att det förflutna inte släpps ned i den venösa processen, detta leder till handling, detta övergår i karmats gestaltning.

Det som inte släpps upp från lymfan, som inte går över i blodet, samlas djupt i det undermedvetna, bildar där en kärna, som människan bär med sig, när hon stöter bort den materiella processen och går ut genom dödens port. Det är det blivande karmat.

Ovanför andningen ser man det karma som kommer från det förflutna; under utandningen, med cirkulationen under utandningen, där lymfan ännu inte har blivit blod, där ser man det blivande karmat. Det sitter där inne.

Och så kan man säga: karma ( Tavelskissen, till vänster, gult ) strömmar in i den arteriella processen, blir kvar i människan; den venösa processen bildas, karma uppstår på nytt. Vi har här uppe gränsen där karmat börjar stänga upp sig i nerv-sinnes-arteriella processen.

Vi har här nere, motsvarande processen där det lymfatiska övergår i det venösa: här har vi det inkommande karmat, här det utgående karmat, när vi betraktar den ännu inte till blod blivit lymfan med andligt öga. Så har vi sammanfogningen av det fysiska och det andliga.

Ovan gränsar människan kvalitativt till det andliga. Vi ser henne gränsa till sitt karma. Däremellan stängs det nuvarande livet upp. Nedanför ser vi, när vi betraktar den ännu inte till blod blivit lymfan, det blivande karmat. Mellan förflutet karma och blivande karma står mitt i det mänskliga jordelivet som en uppdämning mellan båda, betraktat ur denna synpunkt.

Men vi kan följa saken ända in i den fysiska processen.

Om detta skall vi tala vidare i morgon. Ni ser, vi kommer alltmer och mer in i att se det andliga också i det fysiska; men först detta kommer att göra den praktiska tillämpningen fullständig.