4. PASTORALMEDICIN

FJÄRDE FÖREDRAGET

Dr Rudolf Steiner, Dornach, 11 september 1924

Mina kära vänner! I vår betraktelse kommer vi i dag att infoga ett kapitel ur antroposofin som annars inte behöver behandlas med en sådan utförlighet inför lekmän, men som vi kommer att behöva, om vi vill fortsätta särskilt de överväganden om sund ansvarsförmåga och sjuklig, patologisk ansvarslöshet, sådana de är viktiga att känna igen både för läkaren och för prästen.

Här är det framför allt av särskild betydelse att man kan tränga in i frågan: Vad är det egentligen hos människan som är ärftligt, vad härstammar helt och hållet ur arvslinjen, och vad är inte ärftligt utan måste på annat sätt föras in i den mänskliga väsensnaturen? – Att kunna skilja mellan dessa två, man kunde säga ingredienser i den mänskliga väsensnaturen, är av oerhörd betydelse vid bedömningen av den friska och den sjuka människan.

När människan träder in i den sinnliga världen från andligt-översinnliga världar, det vill säga när det sker en förening mellan det som hon får genom arvet och det hon för med sig från tidigare jordeliv och från vistelsen mellan död och ny födelse, då ser vi hur människan till en början, som barn, utvecklar sig från dag till dag, från vecka till vecka. Men så länge man inte betraktar den fyrledade människan enligt fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jagorganisation, är man inte i stånd att förstå denna utveckling, eftersom man då inte kan genomskåda i vilken mån de enskilda leden av den mänskliga väsensnaturen, som ju har helt olika ursprung och kommer från olika världar, är delaktiga i denna utveckling.

Människan har till en början sin fysiska organism. Det mest iögonfallande hos denna fysiska organism är att hon inom densamma, under det första avsnittet av sitt liv fram till tandbytet, har sina första tänder, som byts ut vid tandbytet. Men utbytet av tänderna är i själva verket bara, skulle jag vilja säga, det mest extrema av det som byts ut hos människan. Ty i sanning bär människan materiellt sett det hon mottar som fysisk kropp vid födelsen endast med sig fram till tandbytet. Vi avlägger fortlöpande den fysiska materien ur vår gestalt. Förloppet är visserligen mer komplicerat än att man, om man vill vara exakt, helt enkelt kan föreställa sig det så att man säger: Människan stöter bort hela sin fysiska materia under loppet av sju till åtta år och förnyar den. – Det finns något i detta som är helt riktigt, men man behöver bara se på själva tandbytet, så finner man genast att man måste föreställa sig saken något modifierad.

Ty om det vore riktigt i denna abstrakta form, skulle vi alltid få nya tänder vart sjunde år. Men så är inte fallet. Vi får dem bara en gång. Tänderna hör nämligen till det som, efter att en gång ha bytts ut, inte längre genomgår någon förnyelse. De hör till det i den mest extrema bemärkelsen. Men människans utvecklingsgång på jorden är överhuvudtaget sådan att hon så att säga behåller alltmer och mer, ju äldre hon blir, av den gamla fysiska materien inom sig. Ett utbyte i sju- till åttaåriga rytmer av de allra flesta delar av den fysiska materien äger visserligen rum, men vi måste hos människan skilja mellan något som ändå blir kvar. Vid sjuårsåldern är det bara tänderna som sätts in och sedan består, men efter ytterligare rytmiska upprepningar av sådana övergångstider blir det också alltid materiella delar kvar i den mänskliga väsensnaturen som inte byts ut, även om den största delen av människan under loppet av sju till åtta år fullständigt byter sin materia.

Således måste man radikalt säga, åtminstone för de första sju levnadsåren, att människan avlägger hela den materia hon har vid födelsen, inte behåller något av den, utan endast behåller de krafter som verkar och är verksamma i den, vilka tillägnar sig den helt nyförvärvade materien för de första sju levnadsåren på sådant sätt att människan får sin förnyelse av den fysiska kroppen fram till tänderna just genom tandbytet.

Därmed, mina kära vänner, blir det också begripligt att själva arvsprincipen, sådan den framställs av dagens naturvetenskap, endast gäller för de första sju levnadsåren. Endast under dessa första sju levnadsår är det så att människan får de egenskaper hon bär inom sig ärvda från föräldrar och förfäder. Den fysiska kroppen bildar för dessa första sju levnadsår så att säga ett slags modell, efter vilken den konstnär som verkar i människan – och som under dessa år består av eterkropp, astralkropp och jag – utformar en ny fysisk kropp.

Detta ser vi ju just: hur det som människan för med sig från andliga världar – hennes individualitet, hennes väsensnatur – och det hon får genom arvet, samverkar, skulle jag vilja säga träder i konstnärlig växelverkan med varandra. Är människan en stark natur med avseende på sin inre individualitet, för hon med sig en inre intensiv, stark astralitet och jagväsenhet, som i sin tur gör eterkroppen stark, då kommer vi att se en människa växa fram som ur sitt inre utvecklar sig med ringa hänsyn till modellen, och endast i de allmänna formerna håller sig till den.

För den som har sinne för verkliga gestaltningar framträder det då tydligt att visserligen, eftersom den allmänmänskliga modellen måste iakttas, eftersom det redan finns en affinitet till människogestalten som man får genom arvet – drag därav kvarstår också efter tandbytet – men för en finare observation är det fullt åskådligt hur väsentliga förändringar inträder hos inre starka individualiteter efter tandbytet, förändringar som härrör från att den starka individualiteten endast i ringa grad håller sig till den modell som överlämnas genom arvet.

Om vi undersöker en sådan individualitet som den här ofta nämnda heliga Theresia, skulle man just på grund av den starka individualitet som redan nämnts i går finna att sådana naturer visserligen under de första sju levnadsåren är mycket lika sina föräldrar, men att de i sitt nionde och tionde levnadsår antar former som förvånar, eftersom den egentliga individualiteten då först arbetar sig fram.

Således gäller arvet endast för det första livsavsnittet i ordets stränga bemärkelse, och det som senare framträder som arv är i verkligheten inte arv; detta måste erkännas. Det är arbete efter den modell som är ärvd. I större eller mindre grad kommer det arbete som uppstår att likna modellen. Men det är inte arv; det är efterbildning av de ärvda kännetecknen.

Den blotte naturvetenskapsmannen finner att det fortsätter med det vanliga arvsprincipen. Den som tränger in i människans väsensnatur vet att något kvalitativt helt annat uppträder i likheten med föräldrarna efter tandbytet än före tandbytet. Före tandbytet är det verkligen arvs­krafterna. Efter tandbytet är det krafter som arbetar efter modellen.

För en exakt åskådning får man lika litet säga att människan har ärvt det hon bär inom sig mellan sju och fjorton år, alltså mellan tandbyte och könsmognad, som man om någon som sitter i ett galleri och porträtterar Sixtinska Madonnan får säga att hans porträttmåleri har fått sina egenskaper genom arv från den Madonna som hänger i galleriet. Ändå är det så att detta nästan tros.

Nu ser ni emellertid, på vilken sorts arbete i huvudsak eterkroppen deltar i, vilket arbete eterkroppen har; ty astralkroppen och jagorganisationen deltar ännu endast i ringa grad i arbetet under dessa år fram till tandbytet. Eterkroppen bildar en ny fysisk människokropp efter modellen. Varför gör den detta? Frågan är visserligen märkligt ställd, eftersom man inte kan ställa sådana varför-frågor gentemot naturen. Den ska också bara vara en retorisk fråga. Varför gör den detta? Den gör det av det skälet att den, liksom människan överhuvudtaget i hela sin väsensnatur under de första sju levnadsåren, ännu inte är disponerad att ta emot någon annan sorts intryck från yttervärlden än en helt särskild sorts intryck.

Och här stöter vi på ett mycket viktigt mysterium i den mänskliga utvecklingen, ett mysterium som besvarar frågan: Vad uppfattar barnet egentligen? – Det som ger svar på denna fråga ligger långt ifrån de föreställningar man i dag har. Men ni kommer att förstå vad som menas, om jag framställer saken på följande sätt.

Människan lever, säger vi, mellan döden och en ny födelse respektive en ny konception i den andliga världen (upptill i skissen). I denna andliga värld är hon omgiven av helt andra realiteter än dem man finner här i den fysiska världen. Det är en helt annan värld. Hon träder ut ur denna värld, vars lagbundenhet vi vill antyda med denna linje (vit), hon träder ur denna värld in i den fysiska världen (gul), fortsätter sitt liv i den fysiska världen med en fysisk kropp som hon mottar; men i denna fysiska värld verkar – visserligen fördolda genom det mänskliga sinnesbetraktandet – vidare samma krafter som här (rött).

När ni betraktar ett träd, mina kära vänner, så verkar däri samma andliga krafter som ni möter mellan död och ny födelse, men de är dolda, höljda av trädets fysiska materia. Överallt i den fysiska värld där vi befinner oss mellan födelse och död verkar de andliga krafterna också i bakgrunden av de sinnliga-fysiska entiteterna. Så att vi måste tänka oss den andliga världens verksamhet fortsätta in i den värld vi genomlever mellan födelse och död.

Nu är det så under de första sju levnadsåren att barnet i sanning inte kan förena något annat med sin fulla väsensnatur än just detta andliga, i alla färger, i alla former, i all värme, i all kyla. Barnet uppfattar helt och fullt en fortsättning av de andliga verksamheterna när det träder in i den fysiska världen, sedan i allt svagare grad fram till tandbytet. En sinnesförnimmelse – detta uppmärksammas inte – är något helt annat för ett barn än för en vuxen. En sinnesförnimmelse är för ett barn något helt andligt.

Därför är det också så att om barnet – som jag säger i pedagogiken – har en häftig far bredvid sig, så ser det inte medvetet den häftiga gesten, utan det moraliska som finns i gesten går över i dess kropp. Så att barnet under den tid då det arbetar med krafterna för att utforma sin fysiska kropp, som nu är dess egen, efter modellen, under denna tid i grunden är helt orienterat mot de andliga undergrunderna, arbetar ut ur andligheten.

Men vad betyder detta? Vad verkar då egentligen när andligheten verkar? Skenbart verkar färger, former, värme, kyla, strävhet och släthet i sinnesförnimmelserna. Men vad verkar i sanning? I sanning verkar endast allt det som på något sätt har att göra med en jag-natur. På barnet gör endast dolda andliga väsen intryck som har något att göra med en jag-natur, alltså framför allt andliga väsen ur de högre hierarkierna från människan och uppåt, men också gruppsjälarna hos djuren, gruppsjälarna hos elementarväsendena. Allt detta verkar i sanning på barnet, och ur dessa andliga krafter, ur denna storslagna andliga dynamik formar det sig ur modellen sin andra kropp, som efterhand växer fram och som i samma mån som tandbytet fullbordas finns där som den andra kroppen.

Detta är först den kropp som människan efter födelsen bygger upp som sin egen första kropp, och som är uppbyggd som fysisk kropp ur den andliga världen.

Ser ni, i denna livsålder har vi alltså en helt särskild sorts lagbundenhet i allt som verkar i barnet, i all den otymplighet, i all den oorientering med vilken barnet är själsligt verksam, med vilken barnet rör sig – sådant som beror på att det ständigt måste ske en anpassning till den fysiska världen, medan ännu halvt omedvetet, drömlikt, den värld som barnet egentligen fortfarande befinner sig i, den andliga världen, omger barnet.

Man kommer en gång, när medicinen har uppnått sin riktiga spiritualitet, att i detta ömsesidiga sökande mellan den andliga och den fysiska världen under de första sju levnadsåren se de verkliga, djupare orsakerna till barnsjukdomarna, och vi kommer att få många upplysningar om det som i dag, när man granskar det i de medicinska verken, egentligen bara har verbala förklaringar. Det är bara verbala förklaringar, formella förklaringar, som inte i verkligheten leder in i någon realitet.

Eterkroppen har fullt upp med detta under de första sju levnadsåren; därför utvecklar den lugnt de förmågor som den innehåller under de andra sju levnadsåren, självständiga förmågor hos eterkroppen, de mer mot intellektet gående minnesförmågorna. Den som har öga för detta ser den största förvandlingen i själslivet när det första sjuårsavsnittet övergår i det andra. Eterkroppen blir avlastad från sitt arbete, som den i ordets fulla bemärkelse måste utföra vid utformandet av den andra kroppen.

Den blir avlastad; och hur den blir avlastad inser man egentligen först när man vet att människan inte får nya tänder vid fjorton års ålder, utan att de tänder hon har blir kvar, och att också annat blir kvar i den fysiskt-materiella naturen. Det som blir kvar, som visserligen också måste ersättas under de första levnadsåren, det avlastar eterkroppen, blir fritt i eterkroppen. Kvantitativt är det något litet, kvalitativt är det något oerhört viktigt. Det är det som sedan verkar oerhört starkt som själsliga egenskaper.

Det som människan sparar genom att hon inte behöver skaffa sig några tredje tänder, genom att hon inte behöver nybilda annat som på samma sätt behandlas av evolutionen som tänderna, detta gör att något blir över av eterkroppen. Det som blir över – som under de första sju levnadsåren flöt in i den fysiska utvecklingen – blir nu över från den fysiska utvecklingen och verkar rent själsligt, såsom det är till sin väsensnatur.

Med de förmågor som ni som lärare i skolan vädjar till, som ni utbildar, har barnet fullbordat den stora omvandlingen av mjölktänderna till de andra tänderna och mycket annat. Med de krafter som barnet sparar därför att det inte behöver bilda några tredje tänder, med dem börjar det utveckla själens förmågor.

Detta sker i de mänskliga naturens djup, så att det själsliga under de första sju levnadsåren helt är inneslutet i den fysiska utvecklingen, som vi lika mycket måste uppfatta som andligt-själslig som fysiskt-kroppslig. Vi ser något andligt verksamt i kroppen under människans första sju levnadsår, i ordets fullaste bemärkelse.

Hur förhåller sig detta nu gentemot den allmänna världsutvecklingen? Se, inom kosmos är de krafter med vilka själen arbetar under de första sju levnadsåren solkrafter. Från solen strålar inte bara de fysiskt-eteriska solstrålarna ned, utan från solen strålar i de fysiskt-eteriska solstrålarna krafter ned som är identiska med dem med vilka vår eterkropp under de första sju åren förnyar sin kropp: det är solväsendet som verkar.

Betrakta barnet, hur det efter modellen arbetar sig fram till sin andra fysiska kropp! Det är uteslutande krafter som absorberats ur solskenet. Man måste förstå detta, hur människan ställer sig in i kosmos. Och när människan på det sätt jag har beskrivit frigör vissa eteriska krafter vid tandbytet, krafter som sedan återverkar på astralorganisationen och jagorganisationen, blir människan under den andra livsepoken mottaglig för något som hon inte alls var mottaglig för under den första epoken: hon blir mottaglig för månens krafter.

Solkrafterna är eteriska krafter under de första sju levnadsåren; månens krafter, som hon blir mottaglig för vid tandbytet, är identiska med hennes astralkropps krafter. Så att människan vid tandbytet inträder ur solsfären – i vilken hon förblir, ty den fortsätter att verka – in i månsfären, och nu arbetar hon på sig själv mellan tandbytet och könsmognaden med månens krafter.

Med månens krafter bildar hon sig nu sin andra egna, sin tredje världsliga kropp, i vilken inte så mycket byts ut som under den första livsepoken, men ändå byts mycket ut. Återigen blir krafter kvar, nu av astralisk natur. Dessa förändrar det själsliga på samma sätt som det själsliga förändras omkring tiden för könsmognaden. De blir fria från arbetet på kroppen, så att människan nu, när hon inträder i könsmognaden, kommer in i en livsepok där hon i det själsliga fritt visar det som hon ännu mellan tandbytet och könsmognaden hade att arbeta med inom sin fysiska kropp.

Så arbetar vi under den första livsepoken uteslutande med det som tillkommer oss från solen, och när vi har barnet i skolan mellan tandbyte och könsmognad är det solkrafter som har blivit fria för det själsliga. Det är just det stora, det väldiga i insikten om den mänskliga utvecklingen, att man hos barnet mellan tandbyte och könsmognad, när man så formar dess själ, har att göra med enbart solkrafter. Den barnsliga själen är så besläktad med det som lever i solskenet att hjärtat kan öppna sig vid en sådan insikt – en insikt som verkligen sprider ljus över det som försiggår mellan människa och kosmos.

Månens krafter används under denna andra livsepok ännu till det kroppsliga, de har ännu inte blivit fria för det själsliga. De blir fria vid könsmognaden, då verkar de med i själen, och den omvälvning som nu inträder i det själsliga vid könsmognaden härrör från att månens krafter impregnerar det själsliga, så att det som människan gör i handlingar efter könsmognaden är ett samverkande mellan sol- och månkrafter.

Därmed ser vi in i djupen av den mänskliga utvecklingen och vänjer oss av med att tala om arv i den mening som den grova naturvetenskapen gör, men ser också från den andra sidan vad som lever i det barnsliga mänskliga handlandet. I det barnsliga mänskliga handlandet och tänkandet lever solen. Det är solen som strålar mot oss från stenen, ty stenen har inga egna ljuskrafter, den reflekterar bara solens ljus. Detta medger naturforskaren, men det är det allra minsta, det mest abstrakta.

Barnet strålar också solkrafter tillbaka till oss mellan det sjunde och fjortonde levnadsåret. På samma sätt som vi kan tala om ljuset från stenen som återkastat solljus, får vi beteckna det som barnet gör under sin andra livsepok som sol. Solen är inte bara där den framträder koncentrerad. Denna fysikaliska uppfattning, att solen bara finns där uppe (tavla 5, till vänster), liknar den hos en människa som ser en soppgryta och i mitten ett fettöga och menar att endast fettögat är soppan.

Ja, våra fysikaliska föreställningar är ofta mycket barnsliga, och när man avslöjar dem som de är, då skrattar människorna. Man skulle bara önska att det skrattades mer inför verkligheten. Ty det som i dag betraktas som vetenskap är verkligen mycket löjeväckande. Att hålla fettögat för soppan är detsamma som att hålla solen där uppe för fettögat i solskenet, medan den som soppa fyller hela världen.

Därmed öppnar sig blickarna åter in i sambandet mellan månens krafter och fortplantningskrafterna. Ty fortplantningskrafterna bildar också efterhand denna andra egna kropp, som utbildas mellan det sjunde och fjortonde levnadsåret och är färdig när könsmognaden inträder. Så att det som människan införlivar i fortplantningskrafter under denna tid just är månverkan. Fortplantningskrafterna hänger helt samman med månverkan, är resultat av månens verkningar.

Nu kommer människan till att bilda sin tredje egna kropp – den fjärde om man betraktar den yttre – efter könsmognaden fram till början av tjugoårsåldern. Tidsavsnitten blir under de senare åren inte längre lika strängt avgränsade som avsnitten vid tandbytet och könsmognaden. Alltmer blir substans kvar, förhårdnas i människan, blir ett bestående skelett. Det blir verkligen mycket bestående skelett i människan efterhand. Från benen avskiljs och förnyas allt mindre materia ju äldre människan blir. Även i den övriga organismen behöver vissa delar längre tid för avskiljning än andra.

Och det är uppenbart att just för tänderna gäller: har man en gång fått dem för andra gången, så är man – oavsett om man senare fortfarande har dem – beroende av hur länge de håller, när de väl är färdiga, precis som man är beroende av hur länge en kniv håller. Kniven kan inte förnya sin materia. Tänderna kan i det väsentliga inte heller förnya sig. Visserligen är allt i flöde, det sker redan en viss förnyelse, men det går in i stadiet av icke-förnyelse.

Och därför har vi dem som det som i huvudsak genomlöper livsprocessen mycket långsammare än den övriga människan, långsammare i intensitet och därför i omvänt förhållande snabbt i varaktighetens kvalitet, det vill säga de blir skadade innan de andra leden av den mänskliga naturen, som ständigt kan förnya sig, kan bli skadade. Men om tänderna vore underkastade samma lagar som vissa andra delar av människonaturen, då skulle det inte kunna finnas några tandläkare. Men om de andra delarna av människonaturen vore underkastade samma lagar som tänderna, då skulle vi alla dö ganska unga i vår moderna civilisation.

Och sannolikt skulle den del av Schweiz om vilken man säger att tandläkarna där har mycket att göra eftersom tänderna så lätt blir skadade, inte vara så tätt befolkad av människor, ty man skulle hålla den för en plats för tidig död. Så hänger sakerna samman.

Nu ser ni alltså att människan i sitt inre är verksam under de första sju levnadsåren med solens krafter, under de andra sju levnadsåren med månens krafter. Solkraften förblir därvid verksam, men månens krafter blandar sig till. Under de tredje sju levnadsåren, från könsmognaden in i tjugoårsåldern, upptas de mycket finare krafterna från de övriga planeterna i planetsystemet i den mänskliga väsensnaturen.

Då uppträder i den mänskliga väsensnaturen de andra planetariska krafterna i tillväxtprocessen, och eftersom dessa verkar svagare, mycket svagare än sol och måne på människan, är också det som människan då upptar mycket mindre åskådligt utåt. Vi märker inte längre lika starkt, som i början av tjugoårsåldern – medan de planetariska krafterna mellan fjortonde och tjugoförsta levnadsåret ungefär ännu har att göra i den mänskliga kroppen – hur dessa krafter i början av tjugoårsåldern nu börjar verka i det själsligt-andliga.

Det är planetkrafterna som börjar verka i det själsligt-andliga, och den som har insikt ser då människan på sådant sätt att han i denna märkvärdiga omvandling som människan genomgår i början av tjugoårsåldern märker: fram till dess har egentligen endast sol och måne talat genom det mänskliga handlandet; nu modifierar dessa sol- och månverksamheter planetkrafterna.

Människornas grova förfarande, det grova betraktandet, har till och med mycket litet sinne för att lägga märke till denna omvandling, men den finns där.

Nu ser ni att det verkligen är sant att för den som betraktar människan med avseende på hälsa och sjukdom är kunskapen om dessa sammanhang nödvändig. Ty vad vet vi egentligen om människan, låt oss säga i hennes elfte eller tolfte levnadsår, om vi inte vet att månens krafter verkar i henne?

Men nu uppstår i det inre frågan: Hur går det vidare? Människan måste senare också, även om de delar som ska förnyas blir allt färre, nu senare också förnya tingen.

Se, fram till det tjugoförsta, tjugoandra året verkar ju efter varandra sol, måne och planetsystemet in i den mänskliga tillväxten. Därefter verkar fram till det tjugoåttonde levnadsåret även fixstjärnornas konstellationer; detta undandrar sig redan mycket observationen. Först med mysterievetskapen ser man hur hela fixstjärnehimlen spelar in i människan mellan början och slutet av tjugoårsåldern.

Sedan blir världen hård. Den vill inte längre arbeta in i människan; världen blir hård. Om detta egendomliga förhållande mellan människan och världen vid hennes tjugoåttonde, tjugonionde levnadsår – att världen blir hård – vet dagens vetenskap knappast längre något. Aristoteles lärde det ännu till Alexander genom att säga till honom: Då stöter man som människa mot kristallhimlen; den är hård.

Därmed får kristallhimlen, som ligger utanför fixstjärnesfären, sin betydelse, sin realitet för den mänskliga åskådningen. Därmed börjar man inse att människan i världsalltet inte längre finner några krafter när hon är i slutet av tjugoårsåldern för att förnya sig. Varför dör vi då inte vid tjugoåtta års ålder? Den värld som omger oss låter oss egentligen dö vid tjugoåtta års ålder.

Det är sant: den som ser sambandet mellan människan och världen ser nu medvetet ut i världen och säger: O värld, du uppehåller mig egentligen bara till slutet av tjugoårsåldern! – Men just genom att man inser detta börjar man först riktigt förstå människan i hennes väsensnatur.

Ty vad sker nu med henne när världen överger henne med avseende på de formkrafter som hon utbildar? Vad sker nu? Det sker följande i det egendomliga ögonblick då människan med sitt tjugoåttonde år tydligt börjar visa att de gamla tillväxtkrafterna nu fullständigt har förfallit. Vissa människor börjar redan då tyna bort; andra bevarar ännu längre de efterflytande tillväxtkrafterna. Men till och med Goethe blev kortare när han mätte sig noggrant, när han började fortsätta på andra delen av sin Faust. Då blev han uppmätt. Men han började falla samman redan tidigare.

Se, från detta ögonblick, då världen överger oss, måste vi ur de krafter vi dittills har upptagit själva ombesörja vår egen förnyelse. Där kan vi visserligen, eftersom de delar som ska förnyas blir allt färre, inte arbeta i samma grandiosa skala med vår nya förkroppsligande som barnet arbetar fram till tänderna när det efter modellen bildar sin första egna kropp. Men vi har mycket stora krafter samlade i oss från sol, måne och stjärnor, som vi behöver, som vi bär i oss, när vi från tjugoåttonde levnadsåret börjar ombesörja förnyelsen av vår fysiskt-materiella kropp.

Där blir människan, med avseende på människoväsendets form, den på jorden helt på sig själv ställda människan.

Men därmed har människan, den helt på sig själv ställda människan på jorden, i det att hon närmar sig denna tidpunkt och åter skrider bortom den, därmed har människan i tiden en punkt som hon strävar mot, som hon växer förbi, och på vilken jag redan i går uppmärksammade er ur ett helt annat perspektiv (tavla 5, mitten).

Människan strävar, om jag får rita det så på tavlan, från sin barndom, då hon upptar många världskrafter, allt mer och mer mot en sådan punkt som ligger i slutet av tjugoårsåldern, där hon upphör att ombesörja sin tillväxt ur världskrafter. Vad hon därefter gör, det ombesörjer hon ur sin egen kropps krafter. Här finns i mitten en punkt där människan upphör att bearbeta kosmiska krafter i sig, där hon börjar arbeta fram krafterna ur sin egen kropp. I det verkliga livet skiljer sig detta inte så skarpt som i den schematiska framställningen.

I livet finns ofta redan i den tidiga barndomen, skulle jag vilja säga, förtidigt framträdande verkningar ur den egna kroppen. Det märker vi på barnets patologiska företeelser, på att benen blir spröda, men framför allt på tidig fettbildning hos barn; men detta sammanhang ligger bakom.

I varje ögonblick av sitt liv strävar människan antingen mot denna punkt eller bort från denna punkt. Ni inser lätt: detta är ett slags nollpunkt, ett slags hypomochlion, en slags nollpunkt där vi i tiden står mellan oss själva och världen. Vi har alltid i vår inre dynamik ett till-strävande eller ett bort-strävande.

Det som sker i människan genom att hon strävar mot denna nollpunkt eller bort från den är ett strävande mot ett intet eller bort från ett intet. Det är något vi gör mot ett intet. Vi strävar mot det där världen inte längre verkar och där människan ännu inte verkar. Mellan båda finns ett slags noll. Vi har något i oss som är orienterat mot ett intet.

Detta gör att vi är fria varelser, att vi har ansvar. Det är så grundat i den mänskliga konstitutionen att vi är ansvariga, fria varelser, eftersom vi vid övergången från världen till oss själva går genom en nollpunkt, liksom vågarmen går från höger till vänster, från vänster till höger genom en nollpunkt som inte följer de lagar som den övriga vågen är underkastad.

Ni kan föreställa er att om ni har en våg (tavla 5, till höger), så gäller här de mekaniska lagar som ni lär er, här gäller de mekaniska lagarna och ger vågen en viss konfiguration, antingen så att detta är uppe och detta nere eller omvänt. Det är vågens, hävarmens lagar. Men om ni tar denna punkt – ni kan bära runt vågen, dess övriga konfiguration genom de mekaniska krafterna är överallt densamma där ni bär runt vågen – så är denna punkt fri; den kan ni bära runt som om den inte alls vore förbunden med vågen, vågen förblir helt oberörd av det.

Så, när människan med sitt själsliga upplevelseliv griper sig själv i den punkt som hon före strävar mot men senare mer strävar bort från, så är före världen verksam, efteråt hon själv, människan. Här är ingenting verksamt. Men i tendensen mot eller bort kan det som i människan inte är bestämt av naturen och inte av världen leva ut sig. Där hypomochliet sitter, där är ursprungspunkten för hennes frihet. Där begriper man ansvarigheten.

Vill man alltså till exempel hos en trettiofemårig människa sakligt – inte bara lekmannamässigt och dilettantiskt – fastställa graden av hennes ansvarighet, måste man fråga sig: verkar det alltför mycket över från det som utvecklats abnormt fram till punkten vid slutet av tjugoårsåldern? Är denna punkt mer riktad mot ungdomen eller mer mot ålderdomen?

Människan har full ansvarighet när denna punkt är normal, när man kan bedöma hela hennes liv så utifrån hennes livsyttringar att man kan säga: denna punkt är normal. Ligger denna punkt alltför starkt tillbaka mot ungdomen, det vill säga upphör världen för tidigt att verka på människan, då måste denna människa prövas med avseende på om hon inte lätt, även om bara i ringa grad, lider av tvångsföreställningar, om hon inte lätt kan vara själsligt determinerad, så att man inte kan tillskriva henne full ansvarighet för hennes handlingar.

Ligger denna punkt för sent, måste man fråga sig om människan inte genom sin inre natur är hindrad att utveckla själens fulla frihet, om hon inte är för starkt fysiskt determinerad, och om man därför åter inte kan tillskriva henne full ansvarighet.

Men verkligt kallade att i finare mening bedöma detta är läkaren och prästen, som måste veta att man kan bedöma människans utveckling så att man ungefär – vi kommer att gå vidare in på detta, eftersom till pastoralmedicinen också hör en djup fysiognomik – utifrån hennes kroppsbyggnad kan säga om hon lever sig fram i jämvikt, om man kan säga: hos henne ligger livets hypomochlion på rätt plats, det vill säga vid rätt tidpunkt, eller om det ligger tidigare eller senare.

Detta är sådant som i den gamla mysterievetskapen ansågs mycket viktigt vid bedömningen av livet, sådant som har glömts bort men som åter måste införas i människokunskapen, om människokunskapen i vid mening ska kunna påverka och verka på rätt sätt medicinskt och pastoralt.

I morgon mer om detta.