6.PASTORALMEDICIN

Åskådning av sjukdomen ur karma. Tidigare: sjukdom härrör från synden; nu: synd är följd av sjuklig organisation. Diskussion med utgångspunkt i ett konkret exempel av öververkande av beteendesätt in i livs- och organisationsgestaltningen av ett senare liv. Tidigare inkarnation – huvudgestaltning. Liv mellan död och ny födelse – andningssystem. Betraktandet av allmänna genom karma framkallade förhållanden; det ”hur” i behandlingen av psykopatologiska förhållanden: Utvecklandet av det andliga livet vid fakta. – Helande som gudstjänst.

SJÄTTE FÖREDRAGET

Dornach, 13 september 1924

Mina kära vänner! Vi har betraktat människan i det väsentliga, även om vi har låtit det andra lysa in, i den mån hon under sitt jordeliv utvecklar sig åt det ena eller andra hållet bort från det som man kan kalla det normala, antingen i patologisk riktning eller också åt den sida som för henne i ett förhållande till den verkliga andliga världen.

I dag vill vi försöka gå utöver det enskilda mänskliga livet, utöver människans liv i den mån det utgör ett enskilt jordeliv, för att först genom ett mer eller mindre överskådligt exempel se hur även i sådana tillstånd, som så att säga står i ett polaritetens motsatsförhållande mellan att sträcka sig in i den andliga världen och att sträcka sig ned i det kroppsliga, i det naturbundna, hur i sådana processer det verkar som löper genom de upprepade jordeliven. Ty det är ju så: läkaren behöver, om han vill utöva sitt yrke inte bara på ett yttre eller intellektuellt sätt utan med hela sitt hjärta, med hela människan, han behöver stå mitt i den andliga världen, betrakta världen ur det andligas perspektiv. Men eftersom människoväsendet faktiskt sträcker sig genom på varandra följande jordeliv, och orsaker från ett jordeliv på andligt sätt går över i nästa och verkar vidare i människan, så får karmabegreppet inte förbli en fras för oss, utan vi måste efterhand också inse hur vi förhåller oss läkande till karmiska sammanhang. För detta måste vi framför allt genomskåda dess verkan i förhållande till det patologiska och till det visionära.

Prästen behöver, om han på rätt sätt vill möta livets företeelser och ta hand om de själar som anförtrotts honom, om han vill vara en sann själasörjare, han behöver också se in i det andligas betydelse för det som möter människan i det fysiska jordelivet. Endast då kan han på rätt sätt behandla människorna på jorden ur det andligas synpunkt.

Här faller oss genast något i ögonen, mina kära vänner, som man i dag från en överlägsen, upplysningstroende ståndpunkt kanske kan se på med en viss föraktfullhet – men gjorde vi det, skulle våra efterkommande i avlägsna århundraden återgälda oss detta. Ty de skulle göra med oss precis detsamma som den människa gör i dag, som lever i den så kallade vetenskapliga bildningen, gentemot sina förfäder. Ni kommer genast att förstå vad jag menar.

När det gäller uppfattningen om sjukdomar har det under mänsklighetens utveckling skett en fullständig omsvängning, och särskilt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kunde man tydligt lägga märke till denna omsvängning. Går man några årtusenden tillbaka i mänsklighetens utveckling, till äldre tider i Gamla testamentets värld, finner man överallt övertygelsen: sjukdomen kommer av synden, sjukdomen har sin yttersta andliga orsak i synden. Detta togs på största allvar. Det måste någonstans föreligga en andlig villfarelse eller försyndelse som egentlig orsak, när en fysisk sjukdom uppträdde. Och denna uppfattning gick vidare. Man sade: eftersom det hos en människa, hos vilken någon andlig försyndelse eller villfarelse ligger till grund och framkallar sjukdomens fenomen, finns något andligt elementärt som egentligen inte hör hemma i henne, så är hon på något sätt besatt. – Varje sjukdom betydde alltså besatthet av något andligt som följd av en andlig villfarelse eller försyndelse i äldre tider, och terapin var följdriktigt också inriktad därefter. Den gick ut på att finna medel att driva ut det som genom den andliga försyndelsen hade kommit in i människan som främmande elementarisk andlighet. Radikal var denna uppfattning, att man inte förstår en sjukdom om man inte känner dess sjukdomsorsak.

Nu tar man det som i helt följdriktig utveckling har vuxit fram och mer eller mindre präglat den senaste tiden, innan den dilettantiska psykoanalysen, den analytiska psykologin, på ett så förfärligt sätt grep in genom att säga det exakt motsatta till den tidigare rådande uppfattningen: varje synd har sin orsak i sjukdomen. – Man var övertygad om detta; om man någonstans hade en brottsling, en syndare – där syndbegreppet definierades ganska ytligt enligt statens lagbok – om man hade en brottsling eller syndare, menade man att det bara gällde att efter hans död få tag på hans hjärna, på hans skalle, att undersöka hans fysiska organisation. Man skulle då redan finna defekterna, kännetecknen. Man fann dem också i många avseenden, och man har i detta avseende kommit ganska långt. Dugliga, naturvetenskapligt skolade människor har kommit fram till uppfattningen att om människan är fullständigt organiskt utvecklad, då syndar hon inte. Hon syndar därför att det någonstans finns en kroppslig defekt: synden kommer av sjukdomen.

Så går utvecklingen. Den går inte rakt fram, utan genom polariteter; och just de människor som har kommit fram till den senare uppfattningen – inte alla erkänner det i dag, men den ligger till grund även hos många som utåt inte helt står på denna ståndpunkt – dessa människor ser med allt förakt tillbaka på de tider då man sade: sjukdomen kommer av synden. Ty enligt deras mening är det ju riktigt: synden kommer av sjukdomen. Likaså vet de att man i den sjuke har någon materiell process som måste bekämpas, upphävas, drivas ut, precis som man förr ville driva ut en andlig elementarvärld. För den som betraktar saken i ett större sammanhang skiljer det sig i grunden inte mycket, hur man innerst sett betraktar skillnaden mellan å ena sidan någon helande källa som den materialistiska medicinen anser riktig och å andra sidan Lourdes. Det ena är helgat genom den kyrkliga, det andra genom den materialistiska tron. Dessa ting måste helt enkelt betraktas förutsättningslöst.

Men om man rör sig i sådana, låt mig säga, kortsynta föreställningar, kan man inte nå fram till de verkliga sammanhangen. Därför vill jag i dag – och man borde egentligen alltid tala om konkreta ting när man talar om sådana frågor – berätta för er ett konkret fall som kan klargöra högre sammanhang i människans hälsoliv.

Se, det finns en människa under 1800-talets lopp. Vi kommer senare att lära känna honom sådan han var under 1800-talet. Jag vill först föra er till en av hans tidigare inkarnationer – jag vill inte säga den omedelbart föregående – som var avgörande för hans inkarnation under 1800-talet, och från vilken denna senare inkarnation drog sina väsentligaste konsekvenser.

Han var då inkarnerad i en trakt i den södra Orienten, i Asien, och levde i en mänsklig omgivning där människorna var utomordentligt djurvänliga. Ni vet att de orientaliska lärorna rymmer något oerhört uppriktigt i sin kärlek till djuren; de utvidgar det de kallar kärlek till människorna och till tingen särskilt till djuren. I äldre tider var det för vissa människor i sådana trakter fullständigt naturligt att älska djuren oerhört och att behandla vissa djur mycket väl. Denne människa som jag menar, som i en tidigare inkarnation levde i en sådan djurvänlig omgivning, han var ingen djurvän. Snarare – sannolikt till följd av ännu tidigare inkarnationer, som vi inte ska undersöka – var han mitt bland en djurälskande befolkning en människa som behandlade vissa djur ytterst illa. Han plågade dem redan som pojke, fortsatte senare att misshandla dem, utsatte husdjuren för allehanda plågor; kort sagt, han blev i vid mening en djurplågare. Detta väckte den starkaste förargelse i hans omgivning. Och han upplevde egentligen mycket av konflikter mellan sin längtan att plåga djur – som han inte kunde avstå från, som var något i honom likt en inre drift, som vi i dag återigen materialistiskt färgade skulle kalla en viljans perversion – och samtidigt tog han, och det var hans egenart då, de spirituella läror som hans omgivning hade emot med en storartad mottaglighet, kunde helt leva sig in i dem, hade en fin känsla för allt det som religionen i dessa trakter lärde. Men just med de mest religiösa människorna i sin omgivning råkade han i de fruktansvärdaste konflikter, därför att han plågade djuren. Särskilt de djur som han hade i sitt eget hus – först hos sina anhöriga, senare när han själv var någon slags jordbrukare – de djur som stod honom närmast, som orientalerna behandlar särskilt väl, som familjemedlemmar, just dessa djur plågade han oerhört.

Vi ska nu inte uppehålla oss vid en mellanliggande inkarnation som också kunde komma i fråga; den betyder inte mycket för detta människolivs fortsättning. Han levde åter i vår tid, på 1800-talet, under dess första hälft. I denna inkarnation, som alltså i vidare mening hör till vår tid, föddes han som en ytterst ängslig människa, som i sin ängslighet var hänvisad till att knyta djur till sig, särskilt hundar. Man kunde redan säga att det fanns ett sjukligt drag i denna återigen inte helt normala böjelse för djur som han nu utvecklade. Allt detta fick en prägel av sjuklighet genom att han egentligen inte utvecklade någon särskild kärlek till hundarna, men däremot en känsla av att han måste ha dem. Just på sättet hur han förhöll sig till hundar ser man dels något fantastiskt, vilket vi strax ska se, dels något där en inre karmisk tvångsmässighet från början är synlig.

Samtidigt blir människan i denna inkarnation en utomordentligt begåvad person, som från den gamla inkarnationen tar med sig allt det han upplevt hos den orientaliska befolkningen i form av spirituella läror och religiös andlighet. Detta blir hos honom inte bara känsla och förnimmelse, utan livspraxis. Under sitt liv kommer han inte bara till fantasiföreställningar om det andliga, utan till möjligheten att i verkliga, visionära imaginationer, som uppstår med elementarisk självklarhet, diktande gestalta det som finns fysiskt i människolivet och i vilket ständigt andliga, elementära väsenden spelar in. Det är det ena. Så vi ser: han är poet, en framstående poet. Han är inte bara det, utan man kan säga att han just inom det dramatiska är den diktare som vi på kontinenten helst kan jämföra med Shakespeare. Det är Ferdinand Raimund, Raimund med sina extravaganta drag, med sitt väldiga begåvningstalent, som skriver dramatiska verk som visar att han från tidigare inkarnationer har med sig förmågan att gestalta det andliga och ställa in det i människolivet. Se bara på Alpenkönig und Menschenfeind och så vidare; man kan jämföra honom med Shakespeare även däri att han samtidigt är en betydande skådespelare, vilket också kommer av att han har den inre impulsen att ur det andliga gestalta det triviala och det icke-triviala på scenen. Han är en oöverträfflig skådespelare, full av humor på scenen – i livet däremot helt och hållet under inflytande av det andra som han för med sig från den djurplågeri han ägnat sig åt. Så enhetligt är här det patologiska och det geniala sammanflätade: det geniala som å ena sidan driver honom att med shakespearesk kraft och våld och med andlig-själisk dramatik skapa och också förkroppsliga detta på scenen, det patologiska som å andra sidan driver honom att bära in det fantastiska i det yttre livet.

Nu måste vi betrakta ett särskilt drag hos denna individualitet, Ferdinand Raimund.

Se, i det djurplågeri som för honom i en tidigare inkarnation var ett behov, kände han en sorts vällust; han gjorde det gärna, plågade djuren av inre lust. Därför kom han under jordelivet inte till medvetande om att detta var något ont. Men efter att han hade gått genom dödsporten kom han dit. Det som man genomlever när man går genom dödsporten och sedan fortsätter från döden till en ny födelse, det uttrycker sig först och främst i vidare mening i huvudorganisationen. Där ligger det moment som man tar med sig som begåvning. Detta tog han rikligt med sig. Men det lever sig också ut något som kommer till uttryck i det rytmiska systemet, särskilt i det övre rytmiska systemet, i andningssystemet. Ty människan är ju så uppbyggd – om ni föreställer er henne schematiskt:

ämnesomsättnings-lemmarnas system, rytmiska systemet, nerv-sinnes-systemet. Då verkar det som kommer från tidigare jordeliv in i nerv-sinnes-systemet; det som kommer från tiden mellan död och ny födelse verkar in i det rytmiska systemet; och det som hör till jorden verkar enbart i ämnesomsättnings-lemmarnas system.

Allt det som denna individualitet – som nu är Ferdinand Raimund – kunde uppleva i bitter ånger, i klargörande, djupt nedslående insikt efter döden i den tidigare inkarnationen över sin lust till djurplågeri, allt detta verkade ständigt vidare i tillstånden mellan död och ny födelse och påverkade det rytmiska systemet. I det rytmiska systemet kom detta till uttryck genom att det verkade ända in i det fysiska. Ty i huvudets fysik har vi efterverkan av det föregående jordelivet; i det rytmiska systemets fysik har vi efterverkan av livet mellan död och ny födelse.

I embryologin kan ni ta på denna sanning nästan med händerna, även yttre fysiskt-sinnligt. Hos denna individualitet, Ferdinand Raimund, ser vi särskilt i hans andningssystem, i det övre rytmiska systemet, hur all denna ånger, dessa bittra insikter verkar in, som kom över honom när han från det avgörande tidigare jordelivet gick genom dödsporten. Och han blir därigenom föranledd att utveckla det som leder till en slags andningsoregelbundenhet, till för ringa upptag av syre, till för stark genomträngning av kolsyra – andningsoregelbundenheter som, fysiskt betraktade, i sig själva framkallar alla ångesttillstånd, men som också kan vara bärare av ångestens elementarväsen. Allt som lever i andningsoregelbundenheter, som inte låter rätt mängd syre och kolsyra råda i andningsprocessen, drar ångestens elementarväsen till sig. Detta kan ni tydligt följa i Alpenkönig und Menschenfeind. Hos Ferdinand Raimund var detta särskilt starkt utbildat; han var så att säga disponerad – om vi vill använda det lärda uttrycket – att göra sitt andningssystem till bärare av ångestens elementarväsen.

Sådana ångestens elementarväsen är dock inte bara ångestens elementarväsen; utan när man samtidigt bär med sig det som Ferdinand Raimund bar i sitt huvud från tidigare jordeliv i form av psykiskt-spirituella åskådningar, som gör hans dramer så intressanta, då ser man hur genom dessa ångestdemoners inverkan, som på detta sätt kommer, karmans gång tar en helt bestämd riktning. Man ser bokstavligen hur dessa ångestdemoner driver mot en verkan, mot en sjuklig verkan i karmisk mening. De gjuter sig, vill jag säga, in i de fantasifulla, in i det visionära levande imaginationerna – ty Raimunds dramer har ett visionärt underlag – de gjuter sig in i det visionära och orsakar därigenom att människan också i livet utvecklar något fantastiskt. Och på detta sätt bryter en strömning i karmat igenom: en oerhört genial begåvning som lever sig ut. I en särskild form av andligt skapande lever den ena strömningen sig ut; den andra strömningen lever parallellt i en slags livsfantasteri, som dock inte lever sig utåt utan riktar sig inåt, eftersom den ligger i det rytmiska systemet, som ju är det halv-inre, men som i sina nedre organ återigen lever sig ut så att det sträcker sig in i det yttre livet, men också slår tillbaka inåt – varigenom hans geniala individualitet åtföljdes av ett verkligt patologiskt drag. Och detta drag, detta patologiska drag som levde sig ut i ångestdemoner, blev vehikeln för karmans utlevande.

Man kan direkt läsa av Ferdinand Raimunds karma. Raimund är nödd och tvungen att hålla en hund. Han är fantast. Han gör sådant som andra människor inte gör. Man kan förstå det, man kan till och med hysa sympati för det. Ty man kan nog säga, mina kära vänner, att jag hyser mer sympati än för mången till kommerseråd utnämnd borgares ätande vid hovets bord, när jag märker att Raimund av en fantastisk ingivelse sätter sig bredvid sin hund och tar något från hundens måltid för att själv äta det. Det gör Raimund. Se hur karmat från djurplågeriet i den tidigare inkarnationen spelar in. Se hur denna enkla fakta, omgestaltad genom ångern efter döden och det tidigare djurplågeriet, fullbordas som en fantastisk botgöring – men denna fantastiska botgöring fullbordas i en ännu mycket hårdare form. Strax därefter kommer ångestdemonerna och medverkar i karmans fullbordan. Ferdinand Raimund överfalls av idén: hunden är rasande, jag har ätit tillsammans med honom, jag är smittad av hundraseri! – Nu ser ni hur Raimund är fullständigt nedslagen. Medan han under vissa omständigheter gör det mest geniala på scenen, finns i det ögonblick då han dras ut ur livet, när han överfalls av tvångsföreställningar, känslan att han är smittad av hundraseri.

Han företar till exempel en resa med en vän. De reser från Wien till Salzburg; då överfaller honom denna idé att han är smittad av hundraseri, att han genast måste återvända till Wien för att söka bot. Det är en plågsam resa för honom och för vännen, om man följer resan. Man ser överallt det patologiska följa det geniala tätt i hälarna. Nåväl, Ferdinand Raimund behandlas mycket väl, eftersom människorna tycker oerhört mycket om honom. Efterhand blir han fri från denna idé. Det är verkligen något där som liknar en läkedom genom livet, genom glädjen, genom allt det goda han får från olika håll – som han inte gärna tar emot, eftersom han är och förblir hypokondriker, eftersom ångestdemonerna, om de inte plågar honom med det ena, plågar honom med det andra. Så pendlar han ständigt fram och tillbaka mellan den humoristiske Raimund och hypokondrikern. Men åtminstone blev han av med idén att han var rasande. Denna idé hade varat i åratal. Men han förblir bunden till djuren. Efter tio år har han återigen en hund, och se: när han leker med hunden biter den honom verkligen. Återigen uppstår idén – märkligt nog konstaterades också att hunden led av hundraseri, men i mycket ringa grad – Raimund stod där, han var biten av hunden som hade hundraseri! Raimund reser till Pottenstein, skjuter sig en kula i huvudet som går upp i den bakre håligheten och sitter djupt. Den kan inte opereras; Raimund dör av skottet efter omkring tre dagar. Ni ser: den första så att säga ”vanföreställningen” blev han av med, men karmat verkade vidare.

Det är ett fall där karmat på ett sällsynt rent sätt lever sig ut. Ty tänk bara följande: subjektivt är det inte helt ett självmord, ty Raimund har inte full ansvarsförmåga; subjektivt är det inte ett fullständigt självmord. Objektivt är det inte heller ett fullständigt självmord, ty om man vid den tiden hade kunnat operera just på det ställe där kulan satt, hade Raimund räddats. Men man kunde då inte operera där; man måste låta kulan sitta kvar, och detta ledde efter tre dagar till döden. Det är inget rent självmord, varken subjektivt eller objektivt. Man kan alltså inte säga att något karmiskt skulle ansluta sig till detta på grund av självmord. Karmat fortsätter inte; det lever sig ut i det han upplevt i detta liv fram till slutpunkten, till det sätt på vilket den självmordiska avsikten förverkligades. Men man ser tydligt, klart igenkännbart, hur karmat från det tidigare livet slår igenom, hur det slår igenom så att man kan säga: vi har sett följande.

Vi har sett hur det finns människor som – genom en särskild karmisk disposition, som vi bara har betraktat inom jordelivet – är disponerade så att de har sitt jag, sin astralkropp, sin eterkropp antingen omedelbart eller stegvis, etappvis, så att de visionärt bryter in i den andliga världen: den heliga Theresia, Mechthild av Magdeburg och många andra. Vi har sådana personligheter som åt det ena hållet, åt det andligas riktning, visar en abnormitet. Hos dem som visar en sådan abnormitet åt det ena hållet behöver vi inte gå in på karmats detaljer. Naturligtvis är det karmiskt betingat. Men vi behöver inte gå in på karmats enskildheter, ty man genomskådar fallet inom ett enda jordeliv.

På samma sätt på den andra sidan, som vi betraktade i går. Vi ser hur människor utvecklar sig abnormt in i sin fysisk-eteriska organism och därigenom mer sjunker ned i den fysiska kroppen och då blir patologiska, såsom jag visade er i går, i tre etapper. Det patologiska är karmiskt betingat. Men man behöver bara gå så långt som till det allmänna, att hos sådana personligheter som den heliga Theresia har individualiteten i tidigare jordeliv blivit särskilt stark, medan den hos psykopater eller patologiska personligheter av det slag vi här har i sikte har blivit särskilt svag, varigenom det högre dras in genom de lägre lemmarna. Man behöver återigen bara gå till individualitetens allmänna egenskap, inte fästa blicken vid karmats detaljer.

Men nu har vi hos Ferdinand Raimund en egendomlig personlighet. Han utvecklade sig inte enbart åt det visionära hållet, utan samtidigt finns den andra utvecklingen där. Det är två polariteter som ständigt kolliderar i livet. Båda finns i hans personlighet; det patologiska och det geniala spelar hos honom å ena sidan underbart, å andra sidan skrämmande in i varandra. Här måste vi gå in på karmats konkreta innehåll. Här måste man inse hur karmat verkar genom att frambringa båda polerna och också åter hålla dem åtskilda, ibland låta dem verka in i varandra. I Ferdinand Raimunds dramer kommer ni att finna många ställen där ni kan säga er: där verkar samtidigt hans andliga skådande, men där verkar också det som kommer från ångestdemonerna. I den dramatiska gestaltningen ser man det stundom.

Ni ser, vi kommer på ett helt naturligt sätt, när vi på detta sätt följer mänskliga karaktärer, in i karmiska betraktelser, och måste därav inse hur ensidigt det egentligen är att å ena sidan ta den abstrakta lära som fanns inom vissa civilisationsströmningar i forntiden: sjukdomen kommer av synden – det verkar bara en abnorm andlighet i människan. I denna abstraktion kan man naturligtvis hävda sådana ting, men de förblir teorier även när man behandlar människor därefter. Lika abstrakt och ensidigt är det andra, när man säger: synden kommer av sjukdomen – och att det är fysiska substanser, fysiska processer i människolivet som ska bekämpas. Man måste gå in på det konkreta: dels på det konkreta i den mänskliga organisationen, hur de högre kropparna förhåller sig till varandra, om de dras mot varandra eller fjärmar sig från de lägre; dels måste man på motsvarande sätt kunna se hur i ett sådant samspel mellan genialitet och patologi, som hos Raimund, karmats verkan gör sig gällande. Ty om man tillägnar sig en förståelse för sådana ting, kommer man redan i livet att finna möjligheten att till det man gör i den fysiska läkningsprocessen lägga till det ord som behövs som komplement till den fysiska läkningen. Man kommer att nå fram till att inte med förstockelse se endast den fysiska läkningsprocessen som det enda avgörande, utan att veta hur det i vissa fall är nödvändigt att lägga till det moraliska i läkningen. Det behöver inte bestå i att man blir en filisterartad tröstare som närmar sig den sjuke med allehanda filistertröster. De verkar i regel föga, ty de sjuka har inte mycket till övers för tant- och piponkeltröster. Men de har mycket till övers för det som ligger i det naturliga beteendet, i hur något sägs, inte i vad som sägs. Dit finner man sig helt instinktivt, om man är benägen att ställa sin världsåskådning och livsuppfattning och livsbetraktelse i ett sådant ljus som harmonierar med de andliga sammanhangen, såsom det kan harmoniera när man verkligen tar sådana exempel som det anförda på fullaste allvar.

Man kan ju inte, mina kära vänner, se det andliga verkandet endast i tirader, endast i religiösa tal; det andliga livet måste utvecklas ur fakta. Ty när det andliga livet fattas i fakta, då kan förståelsen av det andliga livet tillämpas i den nödvändiga människobehandlingen. Då kan det tillämpas på den friska och den sjuka människan. Man får särskilt en instinkt för orienteringen av ett sjukdomstillstånd, hur det än uppträder. Vi kommer att se att detta också sträcker sig in i fysiska sjukdomar; men vi måste först bana oss väg att också se dessa ting i de fysiska sjukdomarna. Ni ser, då kommer ni redan dit, när ni studerar sådana ting – som ju kunde mångfaldigas genom många exempel. Ur denna synvinkel är det intressant att studera många människors liv, som var genuint geniala naturer, inte ur en ärkefilisters ståndpunkt, sådan Lombroso var. Det motbjudande i Lombrosos teori är inte hans stora genialitet – den finns där – utan det motbjudande är att han är en ärkefilister, att man på varje sida läser ett filisteraktigt omdöme. Det är verkligen så att vetenskapen där en gång kommit fram till ärkefilistern. Om ni inte betraktar tingen ur ärkefilisterns ståndpunkt, utan ur ståndpunkten att genomskåda världen, det vill säga det sinnliga-andliga livet, då kommer man, när man i sitt inre kall behöver trösten – trösten från religionen eller sakramentet – att kunna bära fram detta sakrament till den sjuke med rätt andlig aura. Men inte utan den bakomliggande förståelsen. Huruvida man till den sjuke, för att han ska tillfriskna utan att ta själslig skada av tillfrisknandet, räcker nattvarden på rätt sätt, beror på att man har förståelse för sådana ting.

Se, det har sin mening – vi ska ännu tala om det – att som komplement till den fysiska läkningsprocessen är nattvarden nödvändig för vissa människor när de tillfrisknat, för att det som kommit i oordning i karmat ska bringas i ordning. Men om man inte vet detta kan man inte bära in det i sakramentets aura. Å andra sidan kommer också läkaren som genomskådar dessa ting, som ser det verksamma karmat i sjukdomen och plikttroget ingriper i läkningsprocessen, att kunna ställa sig rätt in i detta, om han världsåskådningsmässigt genomskådar dessa ting med hela människan. Då kommer något objektivt att ske med läkaren, med helaren, när läkaren med hela sin själ vet sig verka i människan tillsammans med de karmiska processerna. Då kommer hans läkande mission att få den andra sidan av gudstjänsten, en religiös prägel, och han kommer att lära sig uppfatta sig själv som prästens medarbetare, som den som står vid sidan av prästerskapet och utför den andra sidan av gudstjänsten; och läkandet blir gudstjänst.

Genom en riktig antroposofisk uppfattning kan de ting som den materialistiska världsåskådningen har frambragt i naturtjänsten – det vill säga, med hebreiskt uttryck, dansandet kring det gyllene kalven – åter förvandlas till gudstjänst. Att förvandla allt i livet, konsten och religionen till gudstjänst, det är det som slutligen kan vara uppgiften för den mest omfattande pastoralmedicin som kan bedrivas inom den antroposofiska rörelsen. Men början måste göras genom att denna pastoralmedicin åtminstone antydningsvis här framläggs för dem från vilka verkan för de båda sidorna av den sanna gudstjänsten måste utgå ur de andliga grunderna.

Därför framläggs pastoralmedicin till en början inom den antroposofiska rörelsen för präster och läkare; dessa kommer då att finna möjligheten att föra den vidare med kunskap om natur och ande, och också att genomtränga just de livsområden som ligger inom deras mission med denna kunskap.

Om detta vill vi tala vidare i morgon.