11. PASTORALMEDICIN

ELFTE FÖREDRAGET

Gammal mysteriemedicin och dess förnyelse i nutiden. Sammanfattningen: undernatur = Fadern, övernatur = Anden, mitten = Kristus. Patologi av den sig utvecklade mänskligheten. Döden på Golgata: läkeprocessen. Läkarens väg. Prästens väg.

Dr Rudolf Steiner, Dornach, 18 september 1924

Mina kära vänner! Pastoralmedicin, sådan den här är tänkt, kan i grunden endast betraktas som något som åter hämtas ur andligt vetande, andligt forskande, och som åter får mening först när över huvud taget medvetandet införs i mänskligheten om att det andliga innehåller positivt verkande krafter. Ty under den tid som har utvecklat och utformat materialismen var det ju inte tänkbart att man skulle ha förhållit sig till det andliga på ett sådant sätt att man i det hade sett något som över huvud taget vore värt att behandla. Detta däremot – att rikta blicken mot det andliga, att just i det andliga söka de möjligheter som leder till läkande värden – det var i eminent mening närvarande inom den gamla mysteriekunskapen, och det som vi nu ännu kommer att ha att diskutera för att avrunda våra betraktelser, får i dag anknyta till ett slags förbindelse mellan den medicinska strömning som nu skall utgå här från Goetheanum och det gamla mysterieväsendet.

Det är i själva verket det riktiga sättet att historiskt uppfatta saken, om det som här avses tänks i anknytning till forskningsmetoder som visserligen var helt annorlunda till sin art, men dock forskningsmetoder och konstnärliga läkeförfaranden inom det gamla mysterieväsendet. Nu kommer ni naturligtvis, mina kära vänner, att endast kunna betrakta det som denna korta kurs i pastoralmedicin har bjudit som ett slags uppslag, så att säga ett första kapitel, och som början till uppbyggnaden av en pastoralmedicin som allt vidare och vidare kommer att utvecklas genom det arbete som här skall utföras av fru dr Wegman och mig.

Till en början vill jag nu fästa uppmärksamheten på hur de gamla mysteriernas invigda beskrev sin invigningsväg, den väg som i synnerhet vandrades där mysterierna gick över i läkande mysterier. I grunden var alla mysterier förbundna med läkande mysterier, de ena mer, de andra mindre. De var alla förbundna med dem, därför att man betraktade läkandet som sammanhängande med hela den mänskliga civilisationens utveckling. Det har djupare orsaker.

Människan i äldre tider sade sig: När den mänskliga individualiteten genom konception och födelse stiger ned ur de andliga världarna i den fysiska jordevärlden, då inträder det andligt-själsliga i den förvandling genom vilken det kan gestalta en mänsklig kropp fysiskt. Vi har beskrivit hur denna gestaltning under de första sju levnadsåren för första gången sker genom individualiteten, medan människokroppen först tas emot genom ärftligheten – den människokropp som under loppet av sju till åtta år helt avläggs.

På detta sätt föreställde man sig i de gamla mysterierna på ett mycket strängt sätt människans inträde ur de andliga världarna i det fysiskt-sinnliga. Men överallt hade man medvetandet att människan inte från början förenar sig med sin fysiska kropp på ett sådant sätt som det egentligen – om jag får använda uttrycket – ursprungligen var avsett av de andliga makter som leder den del av världen som mänskligheten tillhör. Man tillskrev nämligen alltid just den del av krafterna i människan som kommer in genom ärftligheten, att de genom en anomali i hela utvecklingen i viss mening överväldigar de krafter som människan genom sin individualitet för med sig från tidigare jordeliv.

Man såg ingen riktig harmoni i detta, man sade rentav: Om ett fullständigt samklangstillstånd mellan det andligt-själsliga och det fysiskt-kroppsliga vore närvarande i jordemänniskan, då skulle för det första döden inte ha den gestalt den har, och för det andra skulle sjukdom inte inträda på det sätt som den inträder. Sjukdom och död betraktade man som de symptom som visar att människan faktiskt har mer att göra med den fysiska jordevärlden än vad som ursprungligen var utstakat för henne.

Detta är, även om det i dag inte längre helt kan förstås, dock en utomordentligt djup idé, i vilken mycket, mycket sanning ligger. Ty det är verkligen så att i samma ögonblick som människan kommer bara en aning till en högre medvetandenivå, märker hon genast: döden till exempel får då en helt annan gestalt. Den framträder mer som en metamorfos än som slutet på en livsfas och så vidare.

Därigenom kom för hela det gamla medvetandet uppfostrandet av människan nära läkandet, och hela uppfostringsprocessen uppfattades i de allra äldsta tiderna av mänsklighetens utveckling egentligen som ett generellt läkande. Därigenom var det som människa hade att göra med människa från början tänkt i viss mening medicinskt, och därmed var medvetandet förbundet som i de gamla mysterierna knöt samman läkar- och prästyrket, vilka båda skulle ha att göra med läkandet av människorna på jorden. Läkare och präst var ju i forna tider oftast förenade i en och samma person – ett förhållande som endast kunde finnas under det gamla instinktiva medvetandet och som i dag inte längre kan finnas, åtminstone inte som en regelrätt institution.

Med detta medvetande om läkandets betydelse, som också måste vara närvarande i det normala livet för varje människa, var då förbundet att hon efter den metamorfos som människan genomgår genom döden, alltså i synnerhet i livet mellan död och ny födelse, av de själar som på jorden varit läkare eller präster blev visad vägen till solen. Den första vägledningen för att efter döden finna solvägen – som varje människa måste finna, eftersom där en del av det som måste fullbordas mellan död och ny födelse genomlevs – dessa första steg, så föreställde man sig det i äldre tider, måste den människa som gått genom dödens port få visade för sig av läkaren eller prästen.

Allt detta var dock nedsänkt i den djupaste mysterievärldskunskap – en mysterievärldskunskap som vi i dag måste betrakta annorlunda, eftersom de gamla metoderna inte längre är lämpliga för oss, men som i nuvarande tid mycket väl är möjlig att förnya, just genom den förnyelse som här skall försöka genomföras.

När nu en gammal invigd beskrev sin invigning, sade han: efter att ha överskridit tröskeln blev han först bekantgjord med elementens verkan. Med element menade man i äldre tider det som vi i dag skulle kalla aggregationstillstånd: det fasta, som man kallade jord; allt flytande, som man kallade vatten; allt luftformigt, som man kallade luft; och allt gasformigt, inbegripet allt värmeliknande, som man tillskrev värmeeter, detta betecknade man som element.

Detta är något som den moderne fysikern säger: det finns inte. För honom finns dessa fyra element inte. För honom finns ett antal på sjuttio till åttio element, som har egenskaper; under vissa världsrelationer är det ena flytande, det andra fast eller gasformigt; värmetillståndet tillkommer alla. Men det som man i äldre tider beskrev som element, det finns i dag inte – det är bara egenskaper hos realiteterna, inte verkligheter.

Men det som man i dag kallar element är egentligen bara verkligheter inom den allra grövsta fysiska världen, medan det som i äldre tider kallades element uppfattades så att man genom dem inte kom in i materien, utan i materiens vävande och liv. För den gamle läkaren var det mindre betydelsefullt vilken substans något var, med vilket eller vilket yttre namn; det har naturligtvis sin betydelse, men den framträder först när man tar i betraktande den andra betydelsen – materiens vävande och liv.

Och så kunde man ta vilken substans som helst ute på den plats där den befann sig i vittringsprocess. Den gamle läkaren lade just särskild vikt vid att substansen där i hela jordprocessen var utsatt för vittring, eller han såg noga till att han inte helt enkelt tog en substans ur mineralriket om den också kunde vinnas ur växtriket. Han såg alltså överallt på den ställning som det substantiella hade i levande verksamhet inom världsprocessen.

Vill man genomskåda detta, då behöver man indelningen i de fyra elementen, ty då blir det framför allt viktigt för en substans vid vilken temperatur den blir jord, det vill säga fast, eller flytande, eller vatten eller luft. Det var detta som var det viktiga i äldre tider: att se på det som måste ske i världsprocessen för att en viss substans skall ha en viss form. Därifrån bedömde man först substansen. I dag utgår man först från substansen, då utgick man från processen. Och varje substans är ju endast en fasthållen process, en på någon nivå fixerad process. Man var framför allt genomträngd av hela det vävande och levande i det materiella.

Så beskrev den invigde att han först infördes i ett seende genom vilket han kunde betrakta det substantiellas vävande och liv som ett vävverk av de fyra elementen. Det var det första.

Det andra som var och som var det andra steget, det var att han sade: han blev förd dit där han kunde lära känna de ”övre och nedre gudarna”. Vad betyder det att bli förd dit där man kan lära känna de övre och nedre gudarna? Jo, mina kära vänner, detta har vi egentligen redan beskrivit, bara i modern form.

Jag sade er: när det andligt-själsliga dras så djupt ned i den fysiska och eteriska kroppen att den fysiska och eteriska kroppen överväldigar det andligt-själsliga, då uppstår det patologiska – patologiskt genom en villoväg för det andligt-själsliga in i det fysiskt-kroppsliga. I det ögonblick detta sker, stiger människan djupare ned i sig själv än hon borde göra under normalt vaket tillstånd, och hon kommer i beröring med utommänskliga, undernaturliga verkningar.

Ty endast när vi befinner oss i normal relation mellan vår andligt-själsliga och vår fysiskt-kroppsliga organisation lever vi i det naturliga. I det ögonblick vi dyker djupare, intensivare ned i vår fysiska kroppslighet, kommer vi i relation till det undernaturliga. Där kommer vi i relation till det inom vilket elementarväsen och väsen från högre hierarkier, på olika utvecklingsstadier, verkar in i människan. Det är helt enkelt ett faktum: man kommer i relation till de gudar som utvecklar sin verksamhet under naturverkningarna.

Hur skulle då en gammal invigd, om han hade använt ett mer neutralt uttryck som dolde saken eftersom ingen annan än invigda förstod det, hur skulle han kunna säga att han blivit förd ned till de nedre gudarna? Han kunde ha sagt: jag har lärt känna de mänskliga sjukdomarnas natur, ty den leder till de nedre gudarna.

Tar vi det andra, som i den mening jag visat ligger vid gränsen mellan det patologiska och det normala och kan föra in i helgonets liv, där det andligt-själsliga går ut mer än det borde – så att säga vitaliserar sömntillståndet – så betecknade den gamle invigde detta lärande som sitt umgänge med de övre gudarna. Så att man schematiskt – och korrekt – har: natur, undernatur, övernatur. Det visionära, seende livet, livet som för människan in i den andliga världen, kallade den invigde: umgänge med de övre gudarna.

När man nu talar så om övre och nedre gudar, får man lätt, mina kära vänner, en falsk föreställning om rangordningen. Ty man frestas att se de nedre gudarna som underordnade. Men så är det inte. I verkligheten är det så att om vi föreställer oss naturen i mitten, och att det leder till en cirkel uppåt och en cirkel nedåt, så förenas det som finns där uppe på andra sidan med det som finns där nere. Gör vi cirkeln större och större, så övergår den till slut i en rät linje – ett cirkelstycke som går i oändligheten och återvänder från den andra sidan.

Detta visar att beteckningen övre och nedre gudar inte skall förstås som en rangordning, utan endast som olika sätt på vilka de närmar sig människan, medan de i själva verket tänktes som verksamma i fullständig jämlikhet och sammansträvande i den oändliga fjärrpunkten.

Därför uppfattades allt som var sjukdom och seerskap i äldre tider så att, om människan genomskådade det, så såg hon in i den andliga världen. Ett sätt att genomskåda den andliga världen är alltså att verkligen bli förtrogen med sjukdom och seerskap.

Uppfattar man detta, får man samtidigt möjlighet att föra in det som fanns i det gamla medvetandet i den moderna tiden. Ty frågar vi oss inom det moderna medvetandet: vad kan identifieras med området för de nedre gudarna? – Jo, det som vi kallar Fadern när vi föreställer oss den gudomliga treenigheten, det tillhör i eminent mening undernaturen. Fadern tillhör undernaturen.

Och hur skall vi då i verklig andlig förståelse ställa oss kunskapsmässigt till denna Fadergud? Vi betraktar människan i hennes dagvakna tillstånd och i hennes nattsovande tillstånd och jämför båda. I fullt vaket tillstånd är hon så som hon är infogad i den fysiska världens ordning. Då tillhör hon jorden. Men i sömnen ligger den fysiska och eteriska kroppen kvar, medan astralkroppen och jaget är utanför. Det som då ligger där har, om än i framskridet tillstånd, det som det mottog under den gamla Saturn- och Solutvecklingen. Månexistensen finns då inte där. Naturen har alltså i den sovande människan bevarat en undernatur – den som hörde Saturn- och Soltiden till.

I sömnen dyker människan ned i undernaturen, i Faderns område. Och ur detta neddykande framträder åter sjukdomarna. Där är Faderns område.

Siarskapet däremot innebär att människan med sitt jag och sin astralkropp träder in i andens område. Kristus är sedan mysteriet på Golgata förmedlaren mellan dessa världar, den som genomförandligar naturtillvaron och skapar harmonin mellan undernatur och övernatur.

Den fysiska sjukdomen innebär att människan måste ledas från upplevelsen av undernaturen tillbaka till naturen – från Fadern till Kristus. Det är läkarens uppgift. Prästens uppgift är att följa människan på vägen från Kristus till Anden.

Så kulminerar läkarens väg i förståelsen av Kristi vandring till Golgata, prästens väg i Kristi fortsatta vandring efter Golgata. På detta sätt möts medicin och teologi i pastoralmedicinen.

Och om ni, mina kära vänner, för er esoteriska fördjupning vill ta med er en sammanfattning av denna kurs i pastoralmedicin, så ta med er orden:

Jag går den väg
som löser elementen i skeenden
och leder mig nedåt till Fadern
som sänder sjukdomen till karmas utjämning,
och leder mig uppåt till Anden
som leder själen genom villfarelse till frihet.
Kristus leder nedåt och uppåt,
harmoniskt alstrande andemänniska i jordemänniska.

Om ni blir helt genomträngda av det som ligger i denna skissartade meditation, då har ni levande i anden tagit med er det jag ville ge i denna kurs i pastoralmedicin.

Till slutordet för läkarna