i himlakropparna och i naturrikena
Düsseldorf 1909. Steiner, GA110
Innehållsförteckning och länkar till de enskilda föredragen
Första föredraget Düsseldorf, 12 april 1909, eftermiddag
Uråldrig visdom och människans gåtor. De levande vishetens heliga hemligheter. Den nya impulsen genom Kristi uppenbarelse. Evangeliernas förkunnelse. Brödraskap i olika hemliga skolor i väst som väktare av de nyare mysterierna, där österns vishet bevaras fullständigt, belyst av Kristusgärningens ljus. De visa från de gamla kunskapscentra och den gradvisa åtskillnaden mellan den andliga och den materiella strömningen. Dionysios Areopagitas lära om hierarkier och världskroppar. Antroposofins uppgift att åter knyta bandet mellan fysiskt och andligt, mellan jorden och hierarkierna.
Andra föredraget Düsseldorf, 12 april 1909, kväll
De heliga rishiernas lära belyst med ett exempel ur Bhagavad Gita. De fyra elementen. Den andliga forskningen om elden som porten genom vilken vi tränger in utifrån och in i det själsliga. Rök och ljus. Den förtrollade inväxlingen av andliga väsen i den allt tätare fördunklingen. Elementarväsens uppkomst, deras arbete och deras gradvisa befrielse genom människans förandligande. Människan måste ur röken åter bilda fram elden på andlig väg. Den djupare meningen med de gamla offerbruk. Elementarväsen för dag och natt, för tilltagande och avtagande måne, för solens lopp.
Tredje föredraget Düsseldorf, 13 april 1909, förmiddag
Jordens återfödelse i nya planetariska tillstånd. Jordens uppgift är att åstadkomma en människoblivande som jagväsen. Gudomliga väsens hierarkiska steg. Saturnus väg från inre själslig värme till yttre uppfattbar värme; dess eld-in- och utandning. Objektivering av en del av den utandade värmesubstansen genom personligheternas andar. De når sitt jag genom att lämna sitt spegelbild efter sig. Planetens upplösning genom tronernas rike. Planetnatt, planetmorgon. Soltillstånd. Ärkeänglarnas människoblivande på den gamla solen i en själslig kropp av ljus, i en yttre kropp av luft. Den in- och utandning av hela den omgivande eldnebulosan genom ärkeänglarna ger upphov till ljus och rök – solnatt och soldag –, den hela solkroppens andningsprocess.
Fjärde föredraget Düsseldorf, 13 april 1909, kväll
Genom personligheternas föreställande kraft hade det på den gamla Saturnus i tronernas eldartade substans bildats linsformade värmeklot, former som är förtrollade fram till nästa tillvaro. På den gamla solen kunde ärkeänglarna ge ljus åt världsrymden: vid sidan av detta bildades rök ur solnebulosan. Medverkan av väldigheter, makter och herrar för form, rörelse och livsreglering. När ärkeänglarna strävar ut i världsrymden möter dem från fyra håll och tar emot dem, utvidgar deras tillvaro i ljuset – keruberna. Genom deras speglande gestalter bildas ur röken den första anlagen till djurriket, så som på den gamla Saturnus den första anlagen till människokroppen hade bildats ur den av tronerna offrade värmesubstansen. I den till nebulosa förtätade värmesubstansen är djuren först solspeglingar av djurkretsen, vilken man kallar kerubernas dans, som kommer från världsrymdens fyra riktningar med vardera två följeslagande gestalter.
Femte föredraget Düsseldorf, 14 april 1909, kväll
Utvecklingen av vårt solsystem fram till Vulkanus, som når mognad för att offra sitt upplösande till nytt världsskapande. När solen återförenas med de planeter den sänt ut blir hon själv omkrets, blir till en dans av sådana väsen som serafer, keruber, troner, vilka redan genomgått sin solsystemsutveckling och kan skapa ett nytt system ur sig själva. Först bortom seraferna möter vi den högsta treeniga gudomen, som liksom utkastar planerna för varje nytt världssystem. Seraferna tar emot de högsta idéerna från treenigheten, keruberna bygger ut dem i visdom, tronerna ger sin eldig substans till deras förverkligande. Från omgivningen och inifrån arbetar andliga kraftväsen av högsta intelligens, ordnar allt som sker inom Saturnus (gränsmärket för tronerna), omformar det, bevarar det, för det över till soltillståndet (gränsmärket för herraväldena: Jupiter), som redan i sig skiljer det finare och det tätare. Dansen av herravälden, makter, väldigheter: andra hierarkin. Ytterligare sammandragning och förtätning. Den tredje fasen av vårt planetensystem uppstår genom makternas (Dynamis) krafter, som pressar den gamla solens massa, nu förtätad till det vattniga, till månstillstånd (fram till dagens Mars gräns); sedan spjälkas världskroppen. Denna sönderslitning av den gamla månen genom de mer utvecklade och normala eller efterblivna makternas krafter kallas i esoteriken »striden i himlen«.
Sjätte föredraget Düsseldorf, 15 april 1909, kväll
Den tredje hierarkins verkningsområde: Änglarna vaktar över människan, bevarar hennes minne från en inkarnation till nästa så länge hon själv inte kan det; ärkeänglarna för in i harmonisk ordning det enskilda livet och livet i större mänskliga sammanhang; urkrafterna reglerar hela människosläktets jordiska förhållanden på jorden. – De andar som ser till att människorna förs från ett planetariskt tillstånd till ett annat är väldigheterna, andar av den andra hierarkin. – Rumslig karakteristik av herraväldenas områden i vårt solsystem. Det ptolemäiska och det kopernikanska världssystemet. Solens gradvisa framskridande. Zarathustras system med tvillingarna som vårtecken i djurkretsen. Schematisk teckning av planetgränserna för hierarkiernas herravälden. Perspektivförändringar genom olika konstellationer. – Väldigheternas herravälde sträcker sig bortom de enskilda planeterna ända till solen, eftersom de leder mänsklighetens mission från en planet till en annan. Månen är den rumsliga gränsmarken för änglarna. Merkurius för ärkeänglarna, Venus för urkrafterna. Rumsliga verkningar av de väsen som leder mänskligheten, vilka i de tidiga tiderna också förkroppsligas i människokroppar som lärare för människorna: Venus- och Merkurisoner (bodhisattva och dhyani-buddhor).
Sjunde föredraget Düsseldorf, 16 april 1909, kväll
De sju människoprinciperna kan inte schematiskt tillämpas på ett änglaväsen. Dess jag verkar inte i en begränsad kropp, dess fysiska är ett spegelbild av andliga principer, det svävar i vatten, luft och eld. Hos ärkeängeln är också astralkroppen inte bunden till eteriska kroppen, rent övre, andligt, speglar sig endast nedanför i vind och eld. Urkrafternas fysiska kropp kan endast uppfattas som spegling i elden, allt annat är uppe i den andliga världen. De i solen levande väsendena gör till sina nedre organ Venusandar i eldflammor och Merkuriusandar i vindens brus. Genom att dessa tar människogestalt blir de ledare för mänskligheten i lemurisk tid och lärare i atlantisk tid, verkar som präster i atlantiernas orakeltempel, där de icke upplösta eteriska kropparna hos sådana ledare också bevaras vidare. – Manu och de sju rishierna. Några sådana inspirerade personligheter sträcker sig in i efteratlantisk tid. Beroende på inspirationen från en personlighets ande, en ärkeängel eller ängel kallar man dem dhyani-buddha, bodhisattva eller buddha. Genomträngningen går inte alltid ned ända till den fysiska kroppen, utan ibland endast till eteriska kroppens genomandning. En personlighet kan genomträngas och genomandas av de högsta hierarkiernas olika individualiteter.
Åttonde föredraget Düsseldorf, 17 april 1909, kväll
Den gamla Saturnus som exempel på en världskropps uppkomst. Samverkan av väsenden utifrån och inifrån, från själslig och neutral värme. Första anlagen till de senare organen i människans fysiska kropp (hjärtat – från Lejonets område osv.). På den gamla solen ger herraskar eteriska kroppen, genom att de nu också verkar utifrån omkretsen. Den av eterisk kroppslighet genomträngda värmesubstansen blir nu ett inre levande väsen. Detta liv bringas, liksom den tidigare rörligheten hos Saturnus, till stillastående vid en viss punkt (Örnen och Skorpionen). På det till väta avkylda Marsklotet infogas astralkroppen i människan – det första medvetandet. (Stillastående av rörelsen vid Vattumannen.) Jorden och impulsen till jaget. (Stillastående och omvridning vid Oxen.)
Nionde föredraget Düsseldorf, 18 april 1909, förmiddag
Rörelseimpulser och omvridningar av planeterna längs djurkretsens tecken; gradvis bildning av anlagen till människokroppens lemmar. Den sanna kosmiska människan. Världskropparnas karma, som deras ledare tar på sig. Jagets arbete på kropparna och deras omgestaltning. Den skapande verksamhetens uppglödgande; utvecklingen från skapad till skapare.
Tionde föredraget Düsseldorf, 18 april 1909, kväll
Individualitetens utveckling. Jordmateriens öde: den drar sig samman mot mitten och försvinner där. Det som försvinner i mitten träder åter fram i omkretsen, med det omvandlade resultatet av det som väsendena inpräglat i den. Kristallhimlen. Uranus och Neptunus. Den gudomliga treenighetens område. Gudsuppfattning och gudafölje. Striden på himlen. Hindrens andar. Genom deras insmygande i människans astralkropp uppstår möjligheten till det onda. Mikaels strid med draken. Tjurbesjälarens symbol. Jagets frihet som Kristi dödsverkan. Det mänskliga jaget måste fritt besluta sig för att ta emot Kristus och därmed förlösa Lucifer. Att utveckla frihetens och kärlekens ande är den tionde hierarkins bestämmelse. Detta är människans mening, utforskad ur kosmos mening.
Frågor och svar Düsseldorf, 21 april 1909, kväll
Rummet, en skapelse av treenigheten. Tidens uppkomst. De ahrimanska andarna. Elohim är Exusiai, deras ledare är Kristus. Asurerna. Skydd mot svartmagiska influenser genom förnuftet. Bin, myror, korallers gruppsjälar. De grekiska och germanska gudarna är änglar i Atlantis. Djurens grupp-själars öde på Jupiter. Förfödslig uppfostran. Blodsband och karma. Lidande är nödvändigt för insikt.
Frågor och svar Düsseldorf, 22 april 1909, förmiddag
Ur Jobs bok. Ockult tonlära. Atlantiern kunde använda frökraften tekniskt. Ockult tal-lära. Marskanalerna.
Lämna ett svar