Fjärde föredraget Düsseldorf, 13 april 1909, kväll
Genom personligheternas föreställande kraft hade det på den gamla Saturnus i tronernas eldig substans bildats linsformade värmekulor, former som är förtrollade fram till nästa tillvaro. På den gamla solen kunde ärkeänglarna ge ljus åt världsrymden: vid sidan av detta bildades rök ur solnebulosan. Medverkan av väldigheter, makter och herraskar för form, rörelse och livsreglering. När ärkeänglarna strävar ut i världsrymden möter dem från fyra håll och tar emot dem, utvidgar deras tillvaro i ljuset – keruberna. Genom deras speglande gestalter bildas ur röken den första anlagan till djurriket, så som på den gamla Saturnus den första anlagan till människokroppen hade bildats ur den av tronerna offrade värmesubstansen. I den till nebulosa förtätade värmesubstansen är djuren först solspeglingar av djurkretsen, vilken man kallar kerubernas dans, som kommer från världsrymdens fyra riktningar med vardera två följeslagande gestalter.
Mina kära vänner!
När vi nu blickar något tillbaka på det som sades i dag på förmiddagen, blir det för oss klarare, utifrån de ännu genomskinligare och mindre i māyā eller illusion nedsänkta förhållandena på Saturnus, hur befrielsen eller den vidare fjättringen av vissa väsenheter försiggår, sådana som vi i går lärde känna i anslutning till det djupt ingripande och betydelsefulla stället i Bhagavadgītā. Minns att det sades: Om personlighetsandarna på den gamla Saturnus varje gång helt skulle suga upp dessa äggformade värmekroppar och inte lämna något kvar, då skulle hela Saturnus, när den fullbordat sin utveckling, egentligen sugas upp i den andliga världen. Men så sker det inte, som det har framställts, utan personlighetsandarna på den gamla Saturnus präglar så att säga hela Saturnus intensivare, än de egentligen borde, genom att de lämnar något av sig själva kvar, genom att de inte åter tar upp allt i sig; det vill säga att de lämnar kvar de utvärtes förnimbara värmekropparna.
Vilken kraft är det då egentligen som verkar i personlighetsandarna på den gamla Saturnus? Det är ingen annan kraft än den som vi i dag känner hos människan som tänkandets kraft. Ty i grunden gör personlighetsandarna på den gamla Saturnus ingenting annat än att utöva kraften i sina tankar. Att dessa värmeägg bildas, det åstadkommer de genom att de framkallar föreställningen om dessa värmeägg i sig själva. Alltså är det den föreställande kraften hos personlighetsandarna, som bara har en mycket större makt än vad som är fallet hos dagens människa. Vilken makt har dagens människas föreställande kraft? När ni i dag bildar en föreställning, mina kära vänner, då bildas blott en form i det astrala; föreställningen fortsätter sig blott in i det astrala. Därför kan inte heller någon yttre-fysisk beständighet hos denna form konstateras. På den gamla Saturnus var personlighetsandarna mäktiga magiker. Genom sin tankekraft formade de dessa Saturnusvärmeägg och genom sin tankekraft lämnade de dem alltså också kvar. Så var det i grunden själva kraften hos dessa personlighetsandar som lämnade kvar rester från den gamla Saturnus, och dessa rester framträder nu om och om igen och till sist till och med under solutvecklingen.
Här har vi alltså mycket gripbart hur en väsenhet som egentligen är mänsklig tar former ur omgivningen — ty det som formas där som ägg är bildat ur Saturnus omgivning — och hur dessa ägg förtrollas, fjättras till ett nästa tillstånd.
Alltså träder det här redan, därför att förhållandena ännu inte är så invecklade, i mer omfattande mån fram för våra ögon det som vi sade i går. Här skulle vi kunna säga: Se på Saturnuselden, se på det som från den gamla Saturnuselden ständigt på nytt förandligas, som ständigt på nytt tas tillbaka som inre eld, som själens eld, som värmebehaglighet, detta stiger upp i högre världar. Och om endast detta funnes, så skulle Saturnus försvinna i högre världar. Det som är förnimbart yttre värme, det som förtätas till yttre värme, det måste återfödas, åter framträda, och framträder först, som det har beskrivits, på solen.
Låt oss nu blicka tillbaka på det övriga som vi i dag har beskrivit. Vi har klargjort för oss att på denna gamla sol genomgår de väsenheter ur de andliga hierarkierna som vi kallar ärkeänglar, archangeloi eller eldandar sitt människostadium; att värmeelementet redan på ena sidan förtätas till rök, till gas, så att solen redan är en gasklot, och att detta gas å andra sidan förbrinner så att ljus strömmar ut i världsrymden. Och det är just ärkeänglarna eller eldandarna som lever i detta utströmmande av ljuset, som suger in ljus och strömmar ut ljus och som har sitt liv däri. Och jag har redan sagt er att om ni då hade kunnat företaga en resa genom världsrymden, så skulle ni på avstånd ha sett den gamla solen lysa er till mötes. I den gamla solens inre skulle ni ha förnummit de olika gasströmmarna som en andningsprocess hos hela solkroppen.
Låt oss nu ännu en gång hålla denna gamla Saturnus, denna gamla sol levande i vår själ. Vi har sett att det i dessa båda planetariska kroppar råder liv och rörelse, att något sker där. Vi har ju kunnat beskriva den gamla Saturnus så, att dessa äggbildningar nybildas och åter upplöses, med undantag av de rester som blir kvar. Därför skulle någon som iakttog denna inre rörelse hos den gamla Saturnus säga sig: Egentligen är denna Saturnus ett enda levande väsen. Det är verkligen så, som om den helt vore ett levande väsen. Den lever; den lever i sig själv, den bildar ständigt former ur sitt eget liv och så vidare. Och i ännu högre grad är detta fallet med den gamla solen. Den framträder som en helhet i växeltillstånden av soldag och solnatt, av inandning och utandning av ljuset. Allt detta skulle, om det kunde observeras, ge intrycket av inte döda, utan livsfulla världskroppar.
Nu är allt som lever, som överhuvudtaget befinner sig i en sådan verksamhet, därför inifrån besjälat och rörligt, att andliga väsenheter leder och styr denna rörelse. Vi har visserligen sagt att personlighetsandarna genom sin tankekraft bildar dessa äggformer. Ja, men först måste, som ni kommer att finna begripligt, något finnas varur stoffet till dessa ägg kan tas. Stoffet kan personlighetsandarna, urbegynnarna eller archai, inte skapa. Det är det första vi måste hålla levande i själen: att något måste finnas som tillhandahåller stoffet, alltså den odifferentierade värmen, själva elden. Personlighetsandarna är endast de som formar den, men värmen måste de först ta emot från annat håll. Varifrån mottar då hela Saturnusvärlden, alltså framför allt personlighetsandarna, detta värmestoff, detta värme- eller eldelement? Det kommer nu från väsentligt högre andar, från andliga väsenheter som har genomgått sitt människostadium så långt tillbaka att de redan på den gamla Saturnus sedan länge var bortom detta stadium. För att göra oss en föreställning om sådana upphöjda väsenheter som var nödvändiga för att tillhandahålla den gamla Saturnus värmeeld, måste vi jämförande föra människans egen utveckling något inför vår själ, ty människan kommer ju en gång också att bli ett gudomligt väsen.
Vi vet att människan, sådan hon i dag står inför oss, består av de fyra leden i den mänskliga naturen som vi ofta har nämnt, men som är nyckeln till all andevetenskap: att människan består av fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag. Vi vet sedan hur människan utvecklas vidare; att jaget verkar inifrån, att det först omgestaltar astralkroppen för att helt bringa den under jagets herravälde. När nu denna astralkropp är så långt omgestaltad att jaget har full makt över den, då säger vi: Denna astralkropp har blivit sådan att den bär andesjälvet eller manas i sig. En astralkropp som behärskas av jaget är alltså andesjälv eller manas. På samma sätt är det med eterkroppen. När jaget verkar ännu mer betydelsefullt, så övervinner det också eterkroppens motsträvande krafter, och den omvandlade eterkroppen är livsanden eller buddhi. Och slutligen, när jaget blir herre över den fysiska kroppen, när det övervinner de starkast motsträvande krafterna, den fysiska kroppens, då har människan även andemänniskan eller atma i sig. Så att vi då har en sjufaldig människa som har omvandlat sin fysiska kropp till atma eller andemänniska. Utåt framträder den fysiska kroppen som fysisk kropp, inåt är den helt behärskad och genomglödgad av jaget; där är den fysiska kroppen samtidigt fysisk kropp och atma. Eterkroppen är samtidigt eterkropp och livsande eller buddhi, och astralkroppen är samtidigt astralkropp och andesjälv eller manas, och jaget är nu härskaren i alla. Så skrider människan upp till högre stadier av sin utveckling, så omgestaltar hon sig själv, så arbetar hon mot sin gudomliggörelse, deifikationen, som Dionysios Areopagiten, vän och lärjunge till aposteln Paulus, säger. Men med denna punkt är utvecklingen ännu inte avslutad. När människan har stigit så långt att hon helt har betvingat sig själv, att hon helt har fört den fysiska kroppen under sitt herravälde, då har hon ännu högre utvecklingsstadier framför sig. Det går allt högre och högre upp, och där blickar vi in i andliga höjder, upp mot övermänskliga väsenheter, och allt mäktigare blir dessa väsenheter, allt väldigare och väldigare. Och vari består det egentligen att väsenheter blir allt mäktigare? Det består i att de först så att säga är behövande och behöver något; att de måste begära något av världen, och att de senare utvecklar sig till att kunna ge något. Däri ligger i grunden andan och meningen med utvecklingen, att man skrider från tagandet till givandet. Ni har ju redan ett analogt exempel i den mänskliga utvecklingen här mellan födelse och död: Barnet är hjälplöst, måste ta emot hjälp från dem som finns i dess omgivning. Allt mer och mer växer det ut ur denna hjälplöshet och blir till sist självt en hjälpare i sin krets. Så är det också med mänsklighetens stora utveckling i universum.
Människan fanns på den gamla Saturnus som den första fysiska anläggningen till människan. Där måste hon så att säga låta sig ges den första anläggningen till mänsklighet. Så förhöll det sig också under sol- och måntiden. På jorden fick hon sitt jag, och nu förbereder hon sig gradvis på att låta sitt jag verka in i astralkroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen. Därigenom blir hon gradvis ett väsen som kan ge kosmiskt. Väsendet växer gradvis in i det kosmiska, i det universella givandet, från tagandet till givandet. Ett exempel har ni ju också hos de väsenheter som vi i dag har talat om, hos ärkeänglarna eller archangeloi. De har i viss bemärkelse redan på solen utvecklat sig så långt att de kan ge ljuset åt världsrymden. Alltså går utvecklingen från tagandet till givandet. Men i fråga om givandet går saken mycket långt. Om några väsenheter, låt oss anta, endast kan ge sina tankar, så är det i grunden ännu inte mycket av givande, ty den som ger tankar — när han än så många tankar har gett och sedan går bort, så är det som förut. Han har så att säga inte gett något synligt, inget substantiellt i högre mening. Men så kommer det en tid då väsendena inte bara kan ge något sådant som tankar eller dylikt, utan då de kan ge mycket mer, då de till exempel kan ge det som just personlighetsandarna behövde på den gamla Saturnus: stoffet till värmeelden.
Vilka var då på ett så högt utvecklingsstadium att de kunde låta detta värmeeldsstoff från den gamla Saturnus strömma ut ur sin egen kropp? Det var de väsenheter som vi betecknar som tronerna.
Så ser vi alltså att den gamla Saturnus bildas genom att tronerna från universums omkrets samlas vid en punkt i världsalltet och, om jag får säga så, i stor skala gör det som silkesmasken gör i en lägre sfär när den spinner ut sin egen kropp till silkestråden. De spinner ut värmestoffet, offrar det på den gamla Saturnus altare, tronerna. Vi har att betrakta personlighetsandarnas liv på den gamla Saturnus så, att dessa personlighetsandar eller archai i grunden endast ger personligheten, jagmedvetandet, åt denna värme. Substansen till värmeelden strömmar samman ur universum, ur kosmos, den strömmar ut från höga, upphöjda andliga väsenheter, tronerna. Vi vet alltså nu redan så att säga varav dessa ägg består som finns på Saturnus. De är spunnet av tronas självuppoffrande kropp.
Men detta skulle ännu inte räcka; därmed skulle Saturnus fortfarande inte ha denna inre livfullhet och rörelse om endast personlighetsandarna och tronerna samverkade. Personlighetsandarna har kraften att forma värmestoffet, men de kan inte göra det ensamma. För att hela denna inre rörelse, denna inre livfullhet hos den gamla Saturnus ska komma till stånd, måste den gamla Saturnus dessutom vara bebodd av andra andliga väsenheter som står lägre än tronerna men högre än personlighetsandarna eller archai. Dessa har till uppgift att hjälpa personlighetsandarna. Också om denna hjälp kan vi göra oss en föreställning om vi tänker på att vi över oss först har änglaväsen eller angeloi, ärkeänglaväsen eller archangeloi och urbegynnare eller personlighetsandar, archai. Dessa väsenheter tillhör den hierarki som står närmast över oss. Tronerna är inte de allra närmaste över personlighetsandarna. Mellan personlighetsandarna och tronerna finns mellansteg, och det är de väsenheter som vi kallar makter eller exusiai enligt Dionysios Areopagiten. Makter alltså, det är namnet som vi på tyska kan använda. Makterna står ett steg högre än personlighetsandarna. De förhöll sig då till dessa personlighetsandar som änglarna förhåller sig till oss. Åter ett steg högre än dessa makter är de väsenheter som vi kallar krafter, dynamis. De förhöll sig till personlighetsandarna på den gamla Saturnus som ärkeänglarna förhåller sig till oss i dag. Och ett steg högre än krafterna är de väsenheter som vi kallar herravälden, kyriotetes. De förhöll sig till personlighetsandarna på den gamla Saturnus som urkrafterna eller personlighetsandarna förhåller sig till oss. Först därefter kommer tronerna.
Så har vi på den gamla Saturnus en stegrad ordning av väsenheter: personlighetsandarna som väcker och genomför jagmedvetandet; tronerna som står fyra steg högre än personlighetsandarna och som tillhandahåller eldsubstansen; och däremellan, för att allt liv på Saturnus ska kunna regleras och ledas, har vi, från nedan och uppåt, makterna, krafterna och herraväldena — exusiai, dynamis och kyriotetes. Det är, om man så får säga, den gamla Saturnus befolkning.
När nu, såsom det har skildrats i dag på förmiddagen, den gamla Saturnus vidareutvecklas till solen, då utvecklas dessa väsenheter som nu har räknats upp ett steg högre, och i människostadiet träder ärkeänglarna in. Utvärtes, vi skulle kunna säga fysiskt, förtätas värmen till gas. Solen är en gasartad kropp. Och medan den gamla Saturnus var en mörk värmekropp, börjar solen att lysa utåt, men den växlar så att säga mellan soldagar och solnätter. Och att lägga märke till att den växlar mellan soldagar och solnätter är av alldeles särskild vikt. Ty på denna gamla sol råder en väldig skillnad i livet mellan soldagar och solnätter. Om inget annat än det som jag beskrev i det senaste föredraget och nu hade inträtt, då skulle ärkeänglarna, som där är människor på den gamla solen, under soldagarna ila ut i universum med ljusstrålarna, sprida sig i universum, och de skulle under solnätterna återvända till solen. Ett ut- och inandande av ljuset och därmed också av de i ljuset vävande och varande varelserna skulle äga rum. Men så är det inte. Och jag vill nu återigen på ett enkelt sätt, jag vill nästan säga trivialt, karakterisera dessa ärkeänglars eller archangelois väsen. Det behagar dem så att säga alltför väl när de svävar ut i universum; det behagar dem mer att sväva ut och uppgå i universums ande än att åter dra sig samman. Detta är för dem som ett trängre tillstånd, ett lägre tillstånd. Livet i ljuseteren behagar dem alltså bättre. Nu skulle de aldrig kunna utvidga detta liv i ljuseteren bortom en viss gräns om inte något kom dem till hjälp därvid. Om dessa väsenheter på den gamla solen endast varit hänvisade till sig själva, skulle de helt omöjligt ha kunnat göra något annat än, låt oss säga, pliktskyldigt återvända till solen under solnätterna. Ändå gjorde de det inte, utan de utsträckte så att säga tiden för sitt vistande ute i världen allt längre och längre, de uppehöll sig allt mer och mer i den andliga världen. Vad kom dem där till hjälp?
Om vi föreställer oss att denna cirkel är den gamla solkroppen, så strävar från denna gamla solkropp åt alla håll ut i världsrymden ärkeänglarna, ärkeänglarnas väsen sprider sig andligt i universum. Till hjälp för ärkeänglarna vid denna utbredning kom omständigheten att väsen ur universum mötte dem. Liksom tidigare vid den gamla Saturnus eldelementen från tronerna strömmade in ur universum, så kommer nu andra väsenheter de utgående ärkeänglarna till mötes, väsenheter som står ännu högre än tronerna; och de hjälper dem så att de kan stanna längre där ute i den andliga världen än de annars hade kunnat.
Dessa väsenheter som kom ärkeänglarna till mötes ur den andliga rymden och tog emot dem kallar vi keruber. Det är en särskilt upphöjd art av andliga väsenheter, ty de har makten att så att säga med öppna armar ta emot ärkeänglaväsendena. När dessa ärkeänglaväsen breder ut sig utåt, kommer keruberna dem till mötes ur världsalltet. Alltså har vi runt omkring den gamla solkroppen de annalkande keruberna. Liksom, om jag får använda jämförelsen, vår jord är omgiven av sin atmosfär, så var den gamla solen omgiven av kerubernas rike till ärkeänglarnas väl. Dessa ärkeänglar såg alltså, när de gick ut i världsrymden, sina stora hjälpare.
Och hur kom dessa stora hjälpare dem till mötes, hur såg de ut? Detta kan naturligtvis endast konstateras av det klarsynta medvetande som läser i akashakrönikan. I helt bestämda eteriska gestalter framträdde dessa stora universella hjälpare. Och våra förfäder, som genom sin tradition ännu hade ett medvetande om detta betydelsefulla faktum, de avbildade keruberna som dessa egendomliga bevingade djur med de olika formade huvudena: det bevingade lejonet, den bevingade örnen, den bevingade oxen, den bevingade människan. Ty i sanning: från fyra sidor närmade sig först keruberna. Och de närmade sig i sådana gestalter att de verkligen senare kunde avbildas så som de har blivit kända för oss som kerubernas gestalter. Och därför har skolorna för de första invigda i den efteratlantiska tiden betecknat dessa från fyra sidor mot den gamla solen framryckande keruber med namn som sedan blev namnen Oxe, Lejon, Örn, Människa.
Vi kommer ännu att höra mycket mer exakt om detta; i dag vill vi först rikta blicken på dessa fyra arter av keruber som kommer ärkeänglarna till mötes. Det var alltså åsynen på den gamla solen, att när de egentliga solen besjälade människorna, nämligen ärkeänglarna, begav sig ut i världsrymden, så kom keruberna dem till mötes från fyra sidor, och dessutom fyra arter av keruber. Därigenom blev det möjligt för ärkeänglaväsendena att dröja längre i andens rike som omgav den gamla solen än vad som annars hade varit möjligt för dem. Ty högst livgivande, i andlig mening livgivande, verkade inflytandet från dessa keruber på de gamla ärkeänglarna. Men eftersom dessa keruber kom nära solen, måste ju deras verkan, kerubernas verkan, också göra sig gällande på annat sätt. Något som finns någonstans gör sig ju inte alltid gällande endast i en relation. Låt oss säga att två människor befinner sig i ett rum; den ene önskar att det ska vara starkt uppvärmt, men den andre, som inte önskar detta, måste också vara där inne: även den andre blir varm. Så var det också med dessa från världsrymden instrålande keruber. På de väsenheter på den gamla solen som så att säga hade svängt upp till ljuselementet, som visste att leva i ljuselementet, på dem verkade de på det beskrivna sättet. Men på detta ljuselement kunde man ju endast verka under en soldag, medan ljus strömmade ut i världsrymden. Men det fanns också solnätter då inget ljus strömmade ut; då var keruberna likväl på himlen. Under denna tid, då solplaneten förmörkades, var den alltså blott värmegaser, inte lysande; då strömmade värmegaser inom solkroppen. Runt omkring var nu keruberna och sände ner sin verkan: nu verkade de in i den mörka gasen. Om alltså dessa keruber inte kunde verka på ärkeänglarna på normalt sätt, så verkade de in på solens mörka rök, på den mörka gasen. Medan det på den gamla Saturnus utövades verkningar på värmen, utövades nu från världsrymden verkningar på den förtätade värmen, på den gamla solens gas. Denna verkan har att tillskrivas att på den gamla solen ur solnebulosan den första anläggningen bildades till det som vi i dag kallar djurriket. Liksom på den gamla Saturnus den första anläggningen till människoriget uppstod i den fysiska människokroppen, så bildas på solen ur röken, ur gasen den första anläggningen till djurriket. Ur värmen bildades på den gamla Saturnus den första anläggningen till människokroppen; på den gamla solen bildas genom de i dessa solgaser speglade kerubgestalterna de första rökartat rörliga fysiska djurkroppsanläggningarna.
Så är det som breder ut sig som kerubgestalter runt omkring solen den helhet av höga väsenheter som å ena sidan så att säga med öppna armar kommer ärkeänglarna till mötes och å andra sidan under solnätterna trollar fram ur solgasen de första fysiska anläggningarna till djurriket. Djurriket växer fram ur solnebulosan i sin första fysiska anläggning. Därför har de av våra förfäder som genom mysterierna var förtrogna med dessa djupt betydelsefulla ting inom den andliga kosmologin kallat dessa väsenheter som från världsrymdens olika sidor verkade in på den gamla solen för djurkretsen. Detta är djurkretsens ursprungliga betydelse. På den gamla Saturnus anläggs först mänskligheten genom att det stoff som den i dag har i den fysiska kroppen utgjuts och offras av tronerna. På solen bildas den första anläggningen till djurriket genom att ur det till gas förtätade värmestoffet genom de speglande gestalterna hos keruberna trollas fram de första djurformerna. Och så blir djuren först solavbilder av djurkretsen. Det finns en verklig inre relation mellan djurkretsen och de på solen blivande djuren. Våra djur är karikatyrartade efterföljare till de djur som blev till på solen. Sannerligen, man har inte för intet gett tingen sådana namn. Man får aldrig tro att man i dessa gamla tider hittade på namnen på ett godtyckligt sätt. I dag, när en ny stjärna i planetoidkedjan upptäcks, vad gör då den astronom som haft lyckan att upptäcka stjärnan? Han slår upp ett lexikon och letar efter ett namn ur den grekiska mytologin som ännu är ledigt och fäster det vid stjärnan. Så har man aldrig gett namn i de tider då man i namnen sökte uttrycket för saken; i de tider då mysterierna var mäktiga kunde man i de namn som då gavs överallt finna tingens djupa betydelse.
Formerna hos våra djur, även om de i dag är förvrängda till karikatyrer, är nedhämtade ur universums omkrets, ur den gestalt hos djurkretsen som då fanns. Nu kan det falla er i ögonen att här först endast fyra namn på djurkretsen är uppskrivna. Det är helt enkelt de viktigaste uttrycken för keruberna, ty i grunden har varje sådan kerubgestalt åt vänster och höger en slags efterkommande eller följeslagare. Föreställ er varje av de fyra kerubgestalterna utrustad med två följeslagare, då har ni tolv krafter och makter i solens omkrets som i viss antydan redan fanns på den gamla Saturnus. Vi har tolv sådana makter som tillhör kerubernas rike och som på detta sätt har sin uppgift, sin mission, att uppfylla i universum.
Nu skulle ni ännu kunna fråga hur det då förhåller sig med de vanliga djurkretsnamnen. Om detta ska vi ännu säga ett ord de närmaste dagarna. Ty i namnens ordningsföljd har en del förändrats. Man börjar vanligen räkna med Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräftan, Lejonet, sedan kommer Jungfrun, Vågen. Örnen har genom en senare förvandling fått finna sig i beteckningen Skorpion — av helt bestämda skäl. Och sedan de två följeslagarna Skytten, Stenbocken. Människan kallas av vissa skäl, som vi också ännu ska lära känna, Vattenmänniskan eller Vattumannen. Och därefter Fiskarna. Ni ser alltså så att säga den verkliga gestalt ur vilken djurkretsen har uppstått endast ännu skymta igenom i Oxen, i Lejonet, något även i Människan som i den vanliga exoteriska beteckningen kallas Vattenmänniska eller Vattuman. Varför djurkretsen har genomgått denna omvandling ska ännu diskuteras de närmaste dagarna.
Så ser ni alltså hur höga andliga väsenheter, först tronerna, ur sin egen substans avsöndrar eldmaterien på den gamla Saturnus. Och ni ser hur ännu högre andar, som vi betecknar som keruber, kan ta upp i sig det som liksom uppstår som ljus ur denna eldmateria och förklara, höja dess ljusvarande. Men varje gång en höjning inträder i universum, måste också, för att skapa den motsvarande jämvikten, en sänkning inträda. För att ärkeänglarna på dagen ska finna tillfälle att utvidga sitt andliga vara, måste keruberna under natten fortsätta att verka och ge uttryck åt de under mänskligheten stående djuriska väsenheterna, djuriska former, i det till dimma, till rök, till gas förtätade värmestoffet.
Därmed har vi i urvärldsvisdomens mening så att säga vunnit den första föreställningen om samverkan mellan vissa andliga väsenheter i universum och vår egen världskropp, och vi har därmed samtidigt sett hur det som möter oss yttre fysiskt alltid måste återföras till andliga väsenheter. Det som man i dag så materiellt kallar djurkretsen kan återföras på kerubernas dans, som från världsalltet verkade ner på den gamla solen, som strålade sin kraft som ljuskraft ut i detta universum.
Därmed har vi alltså härlett det ena viktiga begreppet, begreppet djurkretsen, och vi kommer i morgon att fortsätta denna betraktelse; vi kommer gradvis att kunna stiga upp till de andra begreppen om världskropparna och alltmer belysa sambandet med de andliga hierarkierna.
Lämna ett svar