1. GA110

Första föredraget Düsseldorf, 12 april 1909, eftermiddag
Uråldrig visdom och människans gåtor. De levande visdomens heliga hemligheter. Den nya impulsen genom Kristi uppenbarelse. Evangeliernas förkunnelse. Brödraskap i olika hemliga skolor i väst som väktare av de nyare mysterierna, där österns visdom bevaras fullständigt, belyst av Kristus-gärningens ljus. De visa från de gamla kunskapscentra och den gradvisa åtskillnaden mellan den andliga och den materiella strömningen. Dionysios Areopagitas lära om hierarkier och världskroppar. Antroposofins uppgift att åter knyta bandet mellan fysiskt och andligt, mellan jorden och hierarkierna.

Mina kära vänner!
Denna föredragscykel kommer att föra oss in i höga områden av det andliga livet; den kommer så att säga från vår boningsplats på jorden inte bara att föra oss ut i de fysiska rymdvärldarna, utan den kommer oss också att föra upp i de andliga världarna, ur vilka den fysiska rymdvärlden har sitt ursprung. Men just en sådan föredragscykel kommer att visa er att allt vetande och all visdom i grund och botten syftar till att lösa det stora, det största av alla gåtor: människogåtan. Ty för att göra människan begriplig måste man hämta tingen mycket, mycket långt bortifrån. Nu är det visserligen nödvändigt att den som vill följa denna kurs redan är utrustad med vissa grundbegrepp inom andevetenskapen, men det är ju i grund och botten alla de högt ärade åhörarna. Och så kan vi då i denna cykel kanske tillåta oss att låta andeflykten bli alldeles särskilt hög, även om strävan alltid måste finnas att göra de ting, som ju måste hämtas så långt bortifrån, så begripliga som möjligt.

När vi har att tala om det som kallas andliga hierarkier, betyder det att våra själars ögon skall stiga upp till de väsenden som har sitt vara över människan här på vår jord. För synliga ögon kan vi så att säga endast stiga upp genom väsenden som utgör fyra steg i en hierarki: mineralriket, växtriket, djurriket, människoriket. Och över människan börjar en värld av osynliga väsenden, och genom insikterna i det översinnliga, i den mån de är möjliga för henne, är det givet människan att stiga ett stycke upp till de makter och väsenden som i den översinnliga, i den osynliga världen utgör fortsättningen av denna fyrledade stegföljd som finns inom jorden. Den kunskap och den forskning som för oss in i dessa områden är, som ni alla vet, inte något som först i vår tid träder in i mänsklighetens utveckling; det finns en — vi kan kalla den så — urvärldsvisdom. Ty det som människan kan utforska, det hon kan veta och känna, det hon tillkämpat sig i begrepp och idéer, det hon tillkämpat sig i imaginationer, inspirationer och intuitioner i klarskådandet, allt detta upplevs så att säga endast efteråt av människan, medan det som levts före och vetats före just var de över människan stående väsendenas egendom. Om vi får använda en trivial jämförelse, kan vi säga: först har urmakaren idén, tanken på klockan, därefter tillverkar han klockan efter denna tanke. Klockan är formad efter urmakarens föregående tankar, och sedan kan någon ta isär klockan, analysera den och studera efteråt vilka tankar hos urmakaren denna klocka sprungit ur. En sådan tänker då efter urmakarens tankar. Endast så kan människan i grunden i sitt nuvarande utvecklingsstadium förhålla sig till urvärldsvisdomen, till de över henne stående andliga väsendenas värld. De har haft den först: imaginationerna, inspirationerna, intuitionerna, idéerna och tankarna, efter vilka vår värld, sådan den ligger omkring oss, är formad. Och människan finner i denna värld dessa tankar och idéer; och när hon höjer sig till klarskådande betraktelse, finner hon också imaginationerna, inspirationerna och intuitionerna genom vilka hon åter tränger in i de andliga väsendenas värld. Därför kan vi säga: innan vår värld fanns, fanns den visdom som vi egentligen har att tala om. Den är världens plan.

Alltså: hur långt tillbaka måste vi gå, om vi vill förbli inom verkligheten, för att möta denna urvärldsvisdom? Måste vi gå tillbaka till någon historisk tidsperiod där denna eller den store läraren undervisade? Visst, vi kan lära mycket om vi går tillbaka hit eller dit i de historiska tidsepokerna och blir elever hos de stora lärarna. Men för att möta urvärldsvisdomen i dess sanna, högsta gestalt måste vi gå tillbaka till den tid då ännu ingen yttre synlig jord, ingen för sinnena omkring oss existerande värld fanns; ty ur själva visdomen har världen sprungit. Men denna visdom, efter vilken de gudomligt-andliga väsendenas krafter har format vår värld, blev också senare människan till del. Människan kunde i sitt tänkande efteråt skåda de tankar efter vilka gudarna formade världen. Och efter att denna urvärldsvisdom, denna världsskaparnas visdom, genomgått många gestalter, kom den — på ett sätt som ju många av er känner till — efter den stora atlantiska epoken till de gamla heliga rishierna i vår första efteratlantiska kultur, till Indiens stora lärare.

Denna urvärldsvisdom förelåg då hos de stora, upphöjda rishierna i en gestalt som den nutida mänskligheten endast kan föreställa sig mycket, mycket litet. Ty människans tanke- och känselförmågor har förändrats starkt sedan Indiens stora lärare först undervisade den efteratlantiska mänskligheten; och om man utan vidare idag skulle uttala mycket av det som ljöd ur de heliga rishiernas munnar, skulle de flesta själar på hela jorden knappast höra något annat än ord och åter ord. Det krävs andra känselförmågor än de mänskligheten nu besitter för att verkligen förstå det som först kom till den efteratlantiska mänskligheten som visdom. Ty allt det som blivit nedtecknat av denna visdom, allt som är nedtecknat i de skönaste och bästa böckerna om denna urvärldsvisdom, är ändå endast ett svagt eko av själva urvärldsvisdomen. Det är i många avseenden grumlad, fördunklad visdom. Och hur sköna och hur upphöjda än vederna är, hur vackert än Zarathustras sånger ljuder, hur härligt än Egyptens uråldriga visdom talar till oss — allt detta kan vi visserligen aldrig beundra nog, men det som är nedskrivet återger den stora visdomen hos Hermes, den stora visdomen hos Zarathustra eller ens de upphöjda insikter som de gamla rishierna förkunnade endast i ett fördunklat ljus. Dock har denna upphöjda visdom bevarats åt mänskligheten; den har alltid funnits i vissa, visserligen trånga kretsar som bevarade de heliga hemligheter, som man kallar dessa insikter. I Indiens, Persiens, Egyptens, Kaldeens mysterier, i de kristna mysterierna och så vidare fram till vår tid har allt det bevarats som är människans urvärldsvisdom. Ända till helt nyligen var det egentligen endast möjligt att i dessa innersta kretsar inte ta emot bokvisdom utan levande visdom. Av skäl som just i denna föredragsserie kan bli klara, är i vår tid den epok given då det i större omfattning skall strömma ut till större massor av mänskligheten det som bevarats som levande i små kretsar. Ty aldrig har urvärldsvisdomen — till exempel de heliga rishiernas — sinat. Den har genomgått tiden likt ett ungdomsbad, i den epok vi känner som början av vår tid. Denna uråldriga heliga visdom, som då strömmade till mänskligheten, fördes vidare av Zarathustra och hans lärjungar, av de kaldeiska och egyptiska lärarna; den flöt också in i Moses förkunnelse, och den trädde så att säga på nytt fram ur ett ungdomsbad, med helt ny impuls, genom Kristi framträdande på jorden. Men därmed blev den till en början också så djup, så innerlig, att den åter endast gradvis kan strömma in i mänskligheten. Och så ser vi att sedan den kristna förkunnelsens tider har urvärldsvisdomen utåt i världen flutit in i mänskligheten långsamt och gradvis, i sin mest elementära början.

Budskapen har funnits; de ligger före i evangelierna, i de andra kristna skrifterna, som i förnyad gestalt innehöll de heliga rishiernas visdom, innehöll den såsom nyfödd ur ungdomsbadet. Men hur kunde dessa budskap från början förstås just i den tidsålder för vars rening kristendomen skapades? Det allra, allra minsta förstod man av evangeliernas förkunnelse, och först efterhand arbetar sig dessa evangelier fram till en vidare förståelse — i många avseenden till en vidare fördunkling. Och idag är just evangelierna i grunden de böcker som för mänskligheten i dess vidaste kretsar så att säga ännu är de mest förseglade; som först en framtid, som kan friska upp sig vid urvärldsvisdomen, åter kommer att förstå. Bevarade blev emellertid skatterna som ligger i schakten av den kristna uppenbarelsen — och som inte är andra skatter än de österländska visdomsskatter, men på nytt födda ur nya krafter — bevarade blev de åter i trängre kretsar, i de kretsar som sedan fann sin fortsättning i olika mysteriesällskap, såsom till exempel i det heliga Graalens brödraskap, i rosenkreuzarnas brödraskap. Där bevarades dessa sanningsskatter, tillgängliga endast för dem som genom stränga prövningar hade förberett sig för den levande visdomen. Och så var österns och västerns visdomsskatter under århundraden och åter århundraden av utveckling, från vår tideräknings början, ganska otillgängliga för de stora människomassorna ute i världen. Endast enstaka droppar sipprade här och där in i den stora världen; det mesta förblev de nyare mysteriernas hemlighet.

Nu kom den tid då man så att säga fick tala om urvärldsvisdomens innehåll på ett språk begripligt för större skaror. Ungefär det sista tredjedelen av 1800-talet är den tid då man i mer eller mindre ohöljd gestalt kunde tala om urvärldsvisdomen. Endast genom att vissa ting just i de andliga världarna hade försiggått, blev det så att säga möjligt för mysteriernas väktare att låta något tränga ut av urvärldsvisdomen. Ni känner ju alla till förloppet i den teosofiska utvecklingen; ni vet att så att säga isen i den teosofiska utvecklingen först bröts genom de visdomar som uppenbarades på ett sätt som jag idag inte behöver beskriva, i de så kallade Dzyan-stroferna. Dessa Dzyan-strofer i Den hemliga läran innehåller i sanning de djupaste och mest betydelsefulla visdomar; de innehåller mycket av det som, utgående från de heliga rishiernas lära, har flutit ned genom Orientens visdomar. Mycket av det innehåller de också som efter den kristna förnyelsen har flutit in i Europas västerland. Ty det är inte blott sådan visdom som bevarats enbart i österlandet som finns i Dzyan-stroferna, utan också mycket av det som så att säga har strålat i klart ljus genom århundradena av vår tideräkning, genom medeltiden, i Västerlandets hemliga skolor. Och åtskilligt av det som står i Dzyan-stroferna kommer först efterhand att förstås i sitt djup. Ty här får det väl sägas en gång: i Dzyan-stroferna finns en sådan visdom att den ännu idag inte kan förstås i de vidaste teosofiska kretsar, ja en sådan visdom att de exoteriska förmågorna ännu inte alls räcker till för att uttömma dess djup; att det för alla exoteriska förmågor är utsiktslöst att kunna uppenbara grunderna till denna betydelsefulla värld.

Efter att på detta sätt så att säga den första isen hade brutits, kom också den tid då man fick tala ur den västerländska ockultismens källor, vilken dock inte är någon annan än den österländska, endast kontinuerligt fortplantad och med beaktande av alla skeenden i det andliga och fysiska livet; då man också ur den levande ockultismens källor, troget bevarade i rosenkreuzarmysterierna, kunde tala. Det finns ingen österländsk visdom som inte har flutit in i västerlandets ockultism, och i den rosenkreuziska läran och forskningen finner ni utan undantag allt som de stora vise i öster någonsin har bevarat. Ingenting, ingenting av det som kan vetas ur österlandets visdom saknas i västerlandets visdom. Skillnaden, om man överhuvudtaget vill tala om en sådan, består endast däri att västerlandets visdom måste ta hela den österländska läran, hela den österländska visdomen, hela den österländska forskningen och — utan att låta något gå förlorat — belysa den med det ljus som genom Kristusimpulsen har tänts i mänskligheten. Ingen må därför säga, när man talar om västerländsk ockultism, att det i den skulle saknas ens ett jota, ett streck, av den österländska ockultismen. Ingenting saknas. Allt måste endast på nytt födas ur Kristusimpulsens ungdomsbad. Alla de stora visdomar som först ljöd ur de heliga rishiernas munnar till mänskligheten om de övermänskliga världarna, om det översinnliga varat, de måste åter ljuda in i det som har att sägas om de andliga hierarkierna och deras avskuggning i den fysiska världen. Lika lite som Euklides geometri har blivit något annat än den var, trots att man idag lär och studerar den med nyare mänskliga förmågor, lika lite har de heliga rishiernas visdom blivit något annat därigenom att vi lär och studerar den med de genom Kristusimpulsen anblåsta förmågorna. Så skulle vi alltså utan vidare kunna kalla en stor del av det som vi har att säga om de andliga världarna för österländsk visdom. Ty man får inte missförstå något i dessa ting, och missförståndet ligger så nära till hands.

De som inte vill stiga från missförstånd till förståelse kan till exempel mycket lätt missförstå något som sades i går i påskfestföredraget. Det kunde — och detta måste vi nämna för vår inbördes klarhet — komma sådana som inte vill stiga fram till full förståelse och som kunde säga: Du talade i går om Buddhas stora så kallade heliga sanningar. Du sade att Buddha hade lärt och uppenbarat de heliga sanningarna om lidandet i livet: födelse är lidande, sjukdom är lidande, ålderdom är lidande, död är lidande, att vara skild från det man älskar är lidande, att vara förenad med det man inte älskar är lidande, att inte erhålla det man begär är lidande. Och du har — så kunde någon säga — i går sagt oss: Låt oss blicka in i den efterkristna tiden till dem som verkligen har förstått Kristusimpulsen; där skall vi då bli medvetna om att genom förståelsen och genomträngningen av denna Kristusimpuls de gamla heliga sanningarna hos Buddha om livets lidande inte längre skulle ha full giltighet, att så att säga med Kristusimpulsen något har skapats som ett botemedel mot livets lidande. Du har sagt: Buddha lär att födelse är lidande; men Kristusförståarna svarar: Genom födelsen inträder vi i ett liv som vi delar med Kristus, och genom delaktigheten i Kristus utplånas livets lidande; på samma sätt utplånas genom Kristusimpulsens läkande kraft sjukdomen, och sjukdom är inte längre lidande för Kristusförståaren, och döden är inte längre lidande för Kristusförståaren, och så vidare. Men då kunde någon invända: Ja, men jag kan ur evangelierna visa dig att där står samma satser som i Buddhas heliga skrifter; även i evangelierna kan vi påvisa att det står: livet är lidande, sjukdom är lidande och så vidare. Och så kunde man ytligt säga: Nu har vi dessa moderna religiösa urkunder, men vi finner deras innehåll redan i buddhismen; alltså finns det inget framsteg i religionerna, ingen utveckling; alla religioner innehåller detsamma. Du har emellertid talat om ett framsteg, du har framställt hur de gamla heliga sanningarna i buddhismen genom kristendomen inte längre skulle vara sanna. — Den som så talar skulle emellertid endast uttala det grövsta missförstånd. Ty detta har inte sagts; allt, allt, bara inte den sista satsen har sagts. Och det är viktigt att man just på detta subtila område förstår alldeles exakt. Aldrig kan fanatikern förstå exakt, endast den objektive människan kan förstå exakt.

Aldrig kommer någon som talar ur rosenkreuzarvisdomens och -forskningens källa att säga att något i den store Buddhas skrifter skall bekämpas, att något i den store Buddhas skrifter inte skulle vara sant. Var och en som talar ur rosenkreuzeriets källa delar Buddhas och hela den österländska visdomens övertygelse; ingen negation sker. Han säger: Ja, vad du, store Buddha, genom din upplysning i ditt inre har skådat av de stora sanningarna om livets lidande, det är fullkomligt sant; sant ända till sista streck och jota. Ingenting, men heller ingenting tas därifrån. Allt får stå kvar. Och just därför att allt står kvar, just därför att det är sant vad Buddha har sagt — att födelse är lidande, sjukdom är lidande, ålderdom är lidande, död är lidande och så vidare — just därför är Kristusimpulsen för oss det mäktiga och viktiga botemedlet, därför att det är han som upphäver detta lidande, därför att det är sant att lidandena finns, om inte en stor impuls lyfter världen därutöver. Varför har Kristus verkat? Därför att Buddha talade sanningen. Mänskligheten måste föras ned från andliga höjder, där urvärldsvisdomen verkade i ren gestalt, till självständighet; ned i det fysiska varat måste mänskligheten föras, och därigenom blev livet lidande och sjukdom lidande; men lika nödvändigt var det i den fortsatta utvecklingen att det stora botemedlet kom mot dessa oomkullrunkeliga fakta. Förnekar den någon verklighet som säger: Ja, sant är det som sägs om denna verklighet, men samtidigt ges oss botemedlet för att föra de genom dessa sanningar uttryckta fakta till en sund utveckling? — Ack, i varats höjder, dit vi måste söka oss, till de andliga hierarkiernas sfärer, där heter det inte: buddhism mot kristendom, kristendom mot buddhism; där räcker Buddha Kristus handen och Kristus Buddha handen. Men varje misskännande av den mänskliga utvecklingen, varje misskännande av uppstigningen, är samtidigt ett misskännande av den mest andliga handling som har skett i vår jordutveckling: Kristus-handlingen. Och så kommer det inte att finnas något som på något sätt negeras av österlandets visdom, som under så långa tidsrymder har fört ned de heliga rishiernas visdom och därmed urvärldsvisdomen; men under dessa långa, långa tidsrymder, under vilka visdomen ständigt har flutit in i mänskligheten, blev så att säga hos de stora människomassorna, som inte var i stånd att tränga fram till de heliga mysteriernas källor, förståelsen för dessa visdomar svår. Just förståelsen blev svår.

Ack, i de föratlantiska tiderna, i tiderna före den stora katastrofen, då de stora människomassorna ännu klarsynt, i ett gammalt, dunkelt klarskådande, blickade ut i himlarymderna, blickade upp till de andliga hierarkierna, då såg de annorlunda än senare i de efteratlantiska tiderna, då det gamla klarskådandet hade försvunnit för de stora människomassorna och endast det fysiska ögat kunde blicka ut i de fysiska himlavidderna. Därför hade det heller ingen mening haft att i tiden före den atlantiska katastrofen tala om de himlakroppar som idag är utspridda i rymden. Det klarsynta människans öga såg ju ut i himlarymderna, och dessa var andliga världar. Meningslöst hade det varit att i dessa tider tala om Merkurius eller Neptunus eller Saturnus och så vidare på det sätt som vår astronomi talar; ty sådan som vår astronomi talar om världsrymden och dess innehåll, återger den endast det som det sinnliga-fysiska ögat ser när det blickar upp i himlarymderna. Detta fanns överhuvudtaget inte i de atlantiska tiderna för den gamla klarsynta mänskligheten; där såg man inte, när man blickade upp, fysiskt begränsade ljusstjärnor. Det som idag det fysiska ögat ser är så att säga endast ett yttre uttryck för det andliga som man då såg. När idag det fysiska ögat blickar upp, låt oss säga genom teleskop, mot den plats där Jupiter står, ser det så att säga en fysisk världskropp omgiven av sina månar. Så ser dagens fysiska öga. Vad var det för människan i den gamla atlantiska tiden, när hon med sitt då ännu klarsynta öga riktade blicken mot samma punkt dit idag människans fysiska öga ser? Det som det fysiska ögat idag ser skulle då det gamla atlantiska ögat lika lite ha sett som ert fysiska öga idag ser det enskilda ljuset när det blickar in i en tät höstdimma. Det ser något som en dimma kring ljuset, och ljuset försvinner i de färgade ringarna kring ljuset. På samma sätt skulle atlantens öga inte ha sett den fysiska stjärnan Jupiter, men det skulle ha sett det som även idag är förbundet med Jupiter men som människorna inte kan se: Jupiters aura, en summa av andliga väsenden, för vilka den fysiske Jupiter endast är uttrycket. Och så strövade människans andliga öga före den atlantiska katastrofen omkring i världsrymderna, överallt seende det andliga. Man kunde endast tala om detta andliga, ty meningslöst hade det varit att då, när det fysiska ögat ännu inte var så öppnat som idag, tala om fysiska stjärnor. Man blickade ut i världsrymden och såg andliga väsenden, andliga hierarkier. Väsenden såg man.

Och i den fortsatta utvecklingen var det så att vi åter kan jämföra med följande: Föreställ er att vi träder ut i tät dimma. Vi ser inte de enskilda ljusen. Allt är beslöjat av denna dim-aura. Sedan delar sig dimman, fysiskt synliga blir de enskilda ljusen. Men aurorna är osynliga. — Här är det endast ett fysiskt förlopp som skall tjäna som jämförelse. Med Jupiter var det emellertid så att det gamla ögat såg auran. Det såg de andliga väsenden i auran som från en viss utvecklingsnivå hörde till Jupiter. Mänskligheten utvecklades sedan till det fysiska skådandet. Auran förblev. Människorna kunde inte längre se den, men den fysiska mellankroppen blev allt tydligare och tydligare; det andliga som hörde därtill gick förlorat för sinnena, och det kroppsliga blev synligt. Och kunskapen om detta andliga kring stjärnorna, kunskapen om de väsenden som finns kring stjärnorna, den bevarades i de heliga mysterierna. Om denna kunskap talar alla de heliga rishierna. I de tider då människorna redan endast såg fysiskt talade de heliga rishierna om de andliga atmosfärerna, om de andliga befolkningarna på dessa världsklot som är utspridda i rymden.

Och tag nu situationen som uppstod. På kunskapens platser talade man om de andliga väsenden kring världskloten. Där ute, där det sinnliga ögat blev allt skarpare och skarpare, där talade man mer och mer endast om den täta fysiska materien. Om de gamla heliga rishierna hade uttalat ordet Merkurius — vilket de inte gjorde, men låt oss ta ordet för att kunna förstå varandra — menade de då denna fysiska världskropp? Nej, inte ens de gamla grekerna menade, när de talade om Merkurius, denna fysiska kropp, utan helheten av de andliga väsenden som hör till denna kropp. Andliga världar, andliga väsenden var det man talade om när man på kunskapens platser uttalade ord som Merkurius. De som var lärjungar till lärarna i dessa kunskapens skolor uttalade orden: Måne, Merkurius, Venus, Sol, Mars, Jupiter, Saturnus, och genom att uttala sådana ord på de olika språken betecknade de en stegföljd av andliga väsenden. Den som i dagens mening uttalar ordet och därmed betecknar en fysisk kropp betecknar endast det grövsta av det som ursprungligen avsågs med Måne, Merkurius, Venus och så vidare. Det väsentliga betecknar han just inte. Så sade den gamle vishetsläraren ”Måne”, och med detta ord väckte han föreställningen om en stor andlig värld. Och när han uttalade ordet ”Måne” och pekade mot den plats på himlen där månen är, och i sitt medvetande hade: där är den nedersta nivån av de andliga hierarkierna — då blickade den som genom mänsklighetens allt starkare försinligande hade fjärmat sig långt från denna andliga åskådning upp, såg den fysiska månen och kallade detta ”Måne”. Ett ord för två ting som visserligen hör samman men som framkallar helt olika föreställningar i människan. Och på samma sätt var det när vishetslärarna blickade upp mot Merkurius, Solen, Mars och så vidare. Den spirituella strömningen betecknade med sina ord något helt annat än den materiella strömningen.

Så ser vi hur de båda strömningarna alltmer och mer gick isär inom mänskligheten. I mysterierna har man med de ord som senare blev beteckningar för våra yttre världskroppar alltid förstått andliga världar, stegföljder av andliga världar. Den yttre världen har alltid förstått något materiellt därunder, ända fram till vår moderna mytologi — jag använder ordet medvetet — som man kallar modern astronomi. Och då andevetenskapen har erkänt de andra mytologierna i deras fulla värde, kommer ni att förstå att även den moderna mytologin värderas av andevetenskapen — ända till den mytologi som kallas modern astronomi, som inte ser mer än rymd och däri fysiska världsklot. Men denna moderna mytologi är för den som känner inget annat än en särskild fas av alla mytologier. En rät linje går från det som de gamla europeiska folken har sagt i sina gudasagor, stjärnsagor och världssagor, från det som grekerna och romarna har givit i sina mytologier, från det som medeltiden har givit i sina mer eller mindre fördunklade mytologier, ända fram till den mytologi som, fullt berättigad till beundran, skapades av Kopernikus, Kepler och Galilei. Det kommer en tid då man om denna moderna mytologi kommer att tala ungefär så: Det fanns en gång människor som fann det riktigt att sätta en materiell sol i centrum av en ellips, låta planeter kretsa i ellipser kring den, låta dem rotera på olika sätt; de ordnade sig ett världssystem, såsom tidigare tider också gjorde. Idag — så kommer naturligtvis en framtida tid att säga — är allt detta endast saga och legend. Ja, denna tid kommer också, hur mycket den moderne än föraktar de gamla mytologierna och svär vid sin egen, och hur omöjligt det än förefaller honom att man skulle kunna tala om en kopernikansk mytologi. Men just detta kommer att göra det begripligt för oss hur man med orden alltid har föreställt sig något annat och något annat. Likväl fortplantades det som är urvärldsvisdom alltid vidare, alltid vidare. Endast blev denna urvärldsvisdom exoteriskt allt mindre och mindre förstådd, därför att den tolkades och förklarades alltmer materiellt, därför att man allt mindre såg det andliga. Och så kom det att, för att så att säga inte låta mänskligheten förlora sammanhanget med den ursprungliga andliga visdomen, vid urvärldsvisdomens förnyelse vid början av vår tideräkning i skarpa ord åter måste pekas på att där, där människans öga riktar sig utåt och som fysiskt öga endast ser det fysiska, där uppfyller det andliga rymden andligt. Och så pekade med de allra skarpaste ord den som var aposteln Paulus innerligaste lärjunge i Aten, Dionysius Areopagiten, på detta: Det finns inte endast materia där ute i rymden; det finns, när den mänskliga själen anande stiger upp i världstillvarons rymder, andligt där ute i världen, som i varats utveckling står över människan. — Och han använde nu ord som naturligtvis måste låta annorlunda, ty hade han använt de gamla orden skulle ingen ha sett annat än det materiella i dem. Rishierna hade talat om de andliga hierarkierna så att de i sina ord hade uttryckt det som även den grekiska och romerska visdomen ännu uttryckte när den talade om den framför den uppstigande världen av Månen, Merkurius, Mars, Venus, Jupiter, Saturnus. Dionysius, aposteln Paulus lärjunge, hade exakt samma världar i sikte som rishierna; endast betonade han skarpt att det var fråga om det andliga, och han tog ord som han var säker på skulle uppfattas andligt: han talade om änglar, ärkeänglar, urkrafter, väldigheter, makter, herravälden, troner, keruber, serafer. Och nu glömde människorna åter — verkligt glömde — det som mänskligheten en gång hade vetat. Hade man i sammanhang förstått vad Dionysius Areopagiten och vad de gamla heliga rishierna hade sett, då skulle man så att säga från ena sidan ha hört Månen nämnas, från de andra mysterierna ha hört änglarnas värld nämnas, och man skulle ha vetat: det är samma sak. Man skulle ha hört ordet Merkurius från ena sidan och ordet ärkeängel från den andra och vetat: det är samma sak. Man skulle ha hört ordet Archai från ena sidan och ordet Venus från den andra och vetat: det är samma sak. Man skulle ha hört ordet Sol från ena sidan och ordet väldigheter från den andra och vetat: det är samma världar som betecknas med dessa ord. Man skulle ha hört ordet Mars från ena sidan och känt: här stiger man upp till makterna. Man skulle ha hört ordet Jupiter från ena sidan och det skulle ha varit detsamma som i Dionysius skola kallades herravälden. Ordet Saturnus motsvarar här ordet troner.

Men man visste det inte längre i vidare kretsar, kunde inte längre veta det. Så fanns å ena sidan en vetenskap om det materiella som blev alltmer materiell och som behöll de gamla namnen, som en gång också betecknade det andliga, för det materiella. Och å andra sidan fanns ett andligt liv som talade om det andliga, om änglar, ärkeänglar och så vidare, och som förlorade sammanhanget med de fysiska uttrycken för dessa andliga väsenden. Och så ser vi hur urvärldsvisdomen tränger in i den skola som Paulus hade grundlagt genom Dionysius, och hur det endast gäller att genomtränga det nygrundade med den gamla andliga anden. Men detta är den moderna andevetenskapens eller antroposofins uppgift: att åter knyta det band som skall löpa mellan det fysiska och det andliga, mellan världen, jorden, och de andliga hierarkierna. Oförståelig blir därför för dem som inte vet varifrån föreställningarna om den yttre sinnliga världen egentligen kommer den andra sidan, den andliga sidan av vetandet.

Detta blir särskilt iögonfallande när vi närmar oss de skrifter som har uppstått ur urvärldsvisdomen och som, även om de endast innehåller ett svagt eko, ändå endast ur denna urvärldsvisdom verkligen kan förstås. Låt oss just med avseende på svårigheten att förstå sådana skrifter som har uppstått ur urvärldsvisdomen ta ett exempel, en plats ur den gudomliga sången, Bhagavad Gita, en plats som djupt och betydelsefullt belyser människolivet i dess sammanhang med hierarkierna. Denna plats i Bhagavad Gita står i åttonde kapitlet, börjar med den tjugotredje versen och lyder: ”Jag vill förklara för dig, du sanningssökande människa, under vilka omständigheter de gudahöga, när de lämnar jorden genom dödens port för att återfödas eller inte återfödas, vandrar. Jag vill säga dig: Se elden, se dagen, se tiden för den tilltagande månen, se det halvår då solen står högt. De som dör vid den tid då de dör i elden, i dagen, i tiden för den tilltagande månen, den högt stående solen, de går genom dödens port in i Brahma; men de som dör i röken, i natten, i tiden för den avtagande månen, i det halvår då solen står lågt, de går, när de lämnar världen, genom dödens port endast in i månens ljus och återvänder till denna värld.”

Mina kära vänner, här har ni en plats i Bhagavad Gita där det sägs er: det sätt på vilket människan går vidare, hennes återfödelse, beror på om hon dör i ljusets tecken, vid dagen, vid den tilltagande månen, i det halvår då solen står högt, eller om hon dör i rökens tecken, i natten, när månen avtar eller när solen står lågt. Detta sägs, detta är den materiella meningen. Och om dem som går genom dödens port i eldens tecken, vid dagen, vid den tilltagande månen, där solen står högt, sägs att de inte behöver återvända. Om de andra, som dör i rökens tecken, i natten, vid avtagande måne eller i det halvår då solen står lågt, sägs att de inte kan stiga upp till Brahmas höjder, utan endast till månens höjd och måste återvända. Det är en plats i österlandets gudomliga sång som för nästan alla som vill förklara den inom det exoteriska livet innebär de största svårigheterna. Den kan endast förklaras när den belyses med den andliga kunskapens ljus, med det ljus ur vilket den i grunden är skriven, med det ljus som strålar i hemliga skolor, som har fortplantats vidare, som har erfarit sin föryngring genom kristendomen, när den belyses med det ljus som låter oss finna bandet till namnen: Måne — änglar, Merkurius — ärkeänglar, Venus — Archai och så vidare. Och vi kommer att finna nyckeln till sådana ställen — låt oss ta detta enda ställe som exempel — när vi ställer dem i det gamla andliga ljuset. Från förklaringen av denna plats i den gudomliga sången, från förklaringen av denna plats i Bhagavad Gita, som i det exoteriska livet är omöjlig, skall vår betraktelse i kväll utgå, och därefter skall vi, när vi har funnit nyckeln, stiga upp i de andliga hierarkierna.