Andra föredraget Düsseldorf, 12 april 1909, kväll De heliga rishiernas lära belyst med ett exempel ur Bhagavad Gita. De fyra elementen. Den andliga forskningen om elden som porten genom vilken vi tränger in utifrån och in i det själsliga. Rök och ljus. Den förtrollade inväxlingen av andliga väsen i den allt tätare fördunklingen. Elementarväsens uppkomst, deras arbete och deras gradvisa befrielse genom människans förandligande. Människan måste ur röken åter bilda fram elden på andlig väg. Den djupare meningen med de gamla offerbruk. Elementarväsen för dag och natt, för tilltagande och avtagande måne, för solens lopp.
Dr Rudolf Steiner, Düsseldorf 12 april 1909, kväll
Mina kära vänner!
Det var en insikt som helt och hållet går tillbaka till tillvarons andliga källor: den lära som förkunnades av de heliga rishierna under den första kulturperioden av den efteratlantiska tiden. Och det är just det betydelsefulla med denna lära, denna forskning från gryningen av vår efteratlantiska tid, att den trängde så djupt in i alla naturprocesser, att den i dessa naturprocesser kunde känna igen det andligt verksamma. I grund och botten är vi alltid omgivna av andliga skeenden och andliga väsen. Allt som sker materiellt är ju endast uttrycket för andliga fakta, och alla ting som möter oss materiellt är endast den yttre höljen av andliga väsen. När man nu i denna uråldriga heliga lära talade om de företeelser som omger oss, som vi uppfattar i vår omgivning, så pekade man där alltid särskilt på en företeelse, på den viktigaste, den mest betydelsefulla naturföreteelsen som omger människan på jorden. Och som denna mest betydelsefulla naturföreteelse betraktades av denna andevetenskap faktumet elden. Vid alla förklaringar av det som försiggår på jorden ställdes den andliga forskningen om elden i centrum. Vill vi emellertid förstå denna, man kan säga österländska, lära om elden, som i gamla tider var så vittomfattande för all kunskap och också för allt liv, vill vi förstå denna lära om elden, då måste vi se oss omkring litet bland de andra naturföreteelserna och naturting som de betraktades av denna uråldriga men ännu idag helt giltiga lära för andevetenskapen.
Där återfördes allt som till en början omger människan i den fysiska världen till de så kallade fyra elementen. Dessa fyra element respekteras idag visserligen inte längre av vår moderna materialistiska vetenskap. Ni vet ju alla att dessa fyra element heter: jord, vatten, luft och eld. Med jorden förstod man emellertid där andevetenskapen blomstrade inte det som idag betecknas med ordet jord. Med jord betecknades ett tillstånd av materiell tillvaro, det fasta tillståndet. Allt det som vi idag kallar fast kallades jordiskt i andevetenskapen. Alltså, vare sig vi har fast åkerjord eller ett stycke bergkristall, ett stycke bly eller guld, allt som är fast betecknades som jord. Allt det som är flytande, inte bara dagens vatten, betecknades som vattnigt eller som vatten. Om ni till exempel har järn och ni bringar det till glödning, så att det så småningom smälter genom hettan och rinner, så är det som där rinner som järn för andevetenskapen vatten. Alla metaller, när de är flytande, betecknades som vatten. Allt det som vi idag kallar luftformigt, detta tillstånd som vi också betecknar som gasformigt, det betecknades, oavsett vilket ämne det gällde, vare sig syrgas, vätgas eller andra gaser, allt detta betecknades som luft.
Som fjärde element betraktades elden. Den nutida vetenskapen, det vet de som minns de fysikaliska grundbegreppen, ser i elden inte något ting som kan jämföras med jord eller luft eller vatten, utan den nutida fysiken ser däri endast ett rörelsetillstånd. Andevetenskapen ser i värmen eller i elden inget annat än något som har en ännu finare substansialitet än luften. Precis som jorden eller det fasta förvandlas till det flytande, så övergår det luftformiga för andevetenskapen så småningom i eldtillståndet, och elden är ett så fint element att det genomtränger alla övriga element. Eld genomtränger luften och gör den varm, likaså vattnet, likaså jorden. Medan alltså så att säga de andra tre elementen är fördelade, ser vi elementet elden genomtränga allt.
Nu sade den gamla och med den också den nya andevetenskapen: Det finns ännu en annan, en betydande skillnad mellan det som vi kallar jord, vatten, luft och det som vi kallar eld eller värme. Hur kan jord eller det fasta uppfattas? Genom att vi berör det. Vi uppfattar det fasta genom att vi berör det och det utövar ett motstånd. Så är det också med det vattniga. Detta ger visserligen lättare efter, motståndet är inte så stort, men vi uppfattar det dock som något yttre, som ett motstånd. Och så är det också med luftens element. Vi uppfattar även den endast yttre. Annorlunda är det med värmen. Det måste här framhävas något som den nutida världsbilden inte betraktar som betydelsefullt, men som måste betraktas som betydelsefullt om man vill tränga in i tillvarons verkliga gåtor. Värme uppfattar vi nämligen också utan att vi berör den yttre. Det väsentliga är detta: vi kan uppfatta värme genom att beröra en kropp som har en viss grad av värme; vi kan uppfatta värme yttre liksom de tre andra elementen, men vi känner värme också i våra egna inre tillstånd. Därför har den gamla vetenskapen, redan hos indierna, framhävt: jord, vatten, luft uppfattar du endast i yttervärlden; värme är det första element som också kan uppfattas inre.
Värme eller eld har alltså så att säga två sidor: en yttre sida, som visar sig när vi uppfattar den yttre, och en inre sida, när vi känner oss själva i ett bestämt värmetillstånd. Människan känner sitt inre värmetillstånd; det är henne varmt, hon fryser; däremot bryr hon sig medvetet inte mycket om det som i henne är luftformiga, vattniga, fasta substanser, alltså luft, vatten och jord i henne. Hon börjar först så att säga känna sig själv i värmens element. En inre och en yttre sida har värmens element. Därför säger den gamla andevetenskapen och med den den nya andevetenskapen: värmen eller elden är det där det materiella börjar bli själsligt. Vi kan därför i ordets egentliga mening tala om en yttre eld, som vi uppfattar liksom de andra elementen, och en inre, själslig eld i oss.
Så bildade elden för andevetenskapen alltid bron mellan det yttre materiella och det själsliga, som endast uppfattas inre av människan. Man ställde elden eller värmen i centrum för all naturbetraktelse, eftersom elden så att säga är porten genom vilken vi tränger från utsidan till insidan. Elden är verkligen som en dörr framför vilken man kan stå; man ser den från utsidan, öppnar den och kan betrakta den från insidan. Så är elden bland naturföreteelserna. Man berör ett yttre föremål och lär känna elden som strömmar till från utsidan liksom de andra tre elementen; man uppfattar den inre värmen och känner den som något som tillhör en själv: man står innanför porten, man träder in i det själsliga. Så uttryckte man vetenskapen om elden. Därför såg man också i elden något där själsligt och materiellt samverkar.
Det är verkligen en elementarlektion från den första mänskliga visheten som vi nu vill ställa inför vår själ. Lärarna sade ungefär så: betrakta ett brinnande föremål som förtärs av elden. Två ting ser du i detta brinnande föremål. Det ena kallade man redan i den gamla tiden, och man kunde kalla det så än idag, rök, och det andra kallade man ljus. Ty dessa två naturföreteelser träder fram för oss när ett föremål förtärs av elden: ljus på den ena sidan, rök på den andra. Så såg andevetaren elden stå mitt emellan ljus och rök. Läraren sade: liksom föds ur flamman på den ena sidan ljuset, på den andra röken.
Nu måste vi emellertid i fråga om ljuset, som föds ur elden, göra oss en ytterst enkel men vittomfattande sak klar. Det är högst sannolikt att mycket många människor, om man frågade dem: ser du ljuset?, skulle svara: naturligtvis ser jag ljuset! Men detta svar är så felaktigt som möjligt, ty i sanning ser inget fysiskt öga ljuset. Det är absolut oriktigt att säga att man ser ljuset. Man ser genom ljuset de föremål som är fasta, flytande, luftformiga, men själva ljuset ser man inte. Föreställ er en gång att hela världsrymden vore genomlyst av ljus och att ljuskällan vore någonstans där ni inte kunde se den, bakom er, och ni nu ser in i världsrymden som är genomlyst av ljuset – skulle ni då se ljuset? Ni skulle överhuvudtaget inte se någonting. Först när något föremål ställs in i den genomlysta rymden skulle ni se något. Man ser inte ljuset utan endast det fasta, det vattniga, det gasformiga genom ljuset. I sanning blir alltså det fysiska ljuset överhuvudtaget inte sett med de fysiska ögonen. Detta är något som med särskild klarhet framträder för det andliga ögat. Andevetenskapen säger därför: ljuset gör visserligen allt synligt, men ljuset självt är osynligt. Och detta är en viktig sats: ljuset är icke varseblivbart. Det kan inte uppfattas genom yttre sinnen. Man kan uppfatta det fasta, det flytande, det gasformiga, man kan just ännu som sista element uppfatta värmen eller elden yttre; men den kan man också redan börja uppfatta inre. Själva ljuset däremot kan man inte längre uppfatta yttre. Om ni till exempel tror att ni ser ljuset när ni ser solen, så är det fel: ni ser en flammande kropp, en brinnande substans från vilken ljuset strömmar. Om ni prövar det, kommer ni att se att ni har det gasformiga, det flytande, det jordiska. Ljuset ser ni inte, utan det som brinner.
Så träder vi, när vi stiger uppåt – så säger andevetenskapen – från jord genom vatten, genom luft till eld och sedan till ljus; där träder vi från det yttre varseblivbara, synliga, in i det osynliga, det eteriskt-andliga. Eller som man också säger: elden står vid gränsen mellan det yttre varseblivbara, materiella och det som är eteriskt-andligt, som inte längre är yttre varseblivbart. Vad gör alltså en kropp som förtärs av flamman, det vill säga av elden? Vad sker när något brinner? När något brinner ser vi på den ena sidan ljuset uppstå. Det första yttre icke-varseblivbara, det som verkar in i den andliga världen, det som inte längre är blott yttre materiellt så att säga, ger värmen när den är så stark att den blir en ljuskälla. Den ger något åt det osynliga, åt det som inte längre kan uppfattas yttre, men den måste betala detta genom röken. Den måste ur det som tidigare var genomskinligt genomlyst låta det ogenomskinliga, det rökiga, bildas. Och så ser vi hur värmen eller elden i sanning differentierar sig, delar sig. Den delar sig åt ena sidan i ljus och öppnar därmed en väg in i den översinnliga världen. För att den sänder något uppåt som ljus in i den översinnliga världen, måste den sända något nedåt i den materiella världen, i det ogenomskinligas men synligas värld. Ingenting uppstår ensidigt i världen. Allt som uppstår har två sidor: när ljus uppstår ur värmen, uppstår på den andra sidan grumling, mörk materia. Detta är en uråldrig andevetenskaplig lära.
Men den process som vi nu har beskrivit är endast utsidan, endast den fysiskt-materiella processen. Denna fysiskt-materiella process har nu något väsentligt annat till grund. När ni har blott värme framför er, alltså något som ännu inte lyser, då finns däri i viss mening själva värmen som ni uppfattar som det yttre fysiska, men däri finns något andligt. När denna värme nu blir så stark att ljus uppstår och rök bildas, då måste något av det andliga som fanns i värmen gå in i röken. Och detta andliga som fanns i värmen, som övergår i röken, i det luftformiga, alltså i något som står under värmen, det är nu i röken, i det som framträder som grumling, förtrollat. Andliga väsen som hör till värmen måste så att säga låta sig förtrollas in i det förtätande, i det som blir rök. Och så är med allt som så att säga faller ut ur värmen som en grumling, som en materialisering, en förtrollning av andliga väsen förbunden. Vi kan ställa detta ännu skarpare. Föreställ er att vi, vilket ju idag redan är möjligt, för vätskar luften. Luften själv är inget annat än förtätad värme; den har uppstått ur värmen genom att rök bildades. Det andliga har förtrollats in i röken, som egentligen vill vara i elden. Andliga väsen, som man också kallar elementarväsen, är förtrollade i all luft, och de förtrollas ännu vidare, så att säga förvisas till ett ännu lägre tillstånd, när luften överförs till vatten. Därför ser andevetenskapen överhuvudtaget i det som är yttre varseblivbart något som har uppstått ur ett urtillstånd av eld eller värme på det sättet att det först blev luft eller rök eller gas, genom att värmen förtätades till gas, gasen till vätska, vätskan till fast materia. Se tillbaka, säger hemlighetsforskaren, se på något fast: det var en gång flytande, det har först under utvecklingens gång blivit fast; och det flytande var en gång gasformigt, och det gasformiga bildades som rök ur elden. Men med denna förtätning, med detta gas- och fastblivande, är alltid en förtrollning av andliga väsen förbunden.
Blickar vi alltså nu ut i vår omgivning, ser på de fasta stenarna, på vattnets strömmar som rinner, ser på det som avdunstar som vatten och stiger upp som dimma, ser på luften, ser på allt fast, flytande, luftformigt och eld, så har vi i grunden inget annat än eld. Allt är eld, bara förtätad eld. Guld, silver, koppar är förtätad eld. Allt var en gång eld, allt är fött ur elden – men i allt detta förtätade vilar överallt något andligt, förtrollat!
Hur når då de gudomligt-andliga väsen som omger oss det att, såsom det är på vår planet, något fast uppstår, något flytande, något luftformigt? De sänder ner sina elementarandar som lever i elden; de spärrar in dem i luft, vatten och jord. Dessa är budbärarna, elementarbudbärarna, för de andligt skapande formgivande väsendena. Först finns dessa elementarandar i elden. I elden känner de sig, bildligt talat, ännu väl, och nu blir de så att säga dömda att leva i förtrollning. Och vi ser oss omkring och säger till oss själva: dessa väsen, som vi har allt omkring oss att tacka för, har måst stiga ner från eldens element, de är förtrollade i tingen.
Kan vi som människor göra något för dessa elementarandar? Det är den stora fråga som de heliga rishierna ställde sig. Kan vi göra något för att befria det som är förtrollat? Ja, vi kan göra något! Ty det som vi människor gör här i den fysiska världen är också inget annat än det yttre uttrycket för andliga processer. Allt som vi gör har samtidigt sin betydelse i den andliga världen. Låt oss anta följande: en människa står inför någon föremål, låt oss säga en bergkristall eller ett stycke guld eller liknande. Hon betraktar det. Vad sker när en människa bara stirrar på ett yttre föremål med sitt sinnliga öga? Vad sker då? Där pågår ett ständigt växelspel mellan den förtrollade elementaranden och människan. Det som är förtrollat i materien och människan har något med varandra att göra. Antag nu att människan bara stirrar på föremålet, så att hon endast lägger märke till det som tränger in i ögat; då går ständigt något av dessa elementarväsen in i människan. Ständigt går något av de förtrollade elementarväsendena in i människan, från morgon till kväll. I det ögonblick ni varseblir något, går ständigt en skara av elementarväsen, som var förtrollade och som ständigt förtrollas genom världens förtätningsprocesser, ständigt går en sådan skara av väsen in i er. Antag nu att människan som stirrar på föremålen inte alls har någon benägenhet att tänka över föremålen, att låta något av tingens ande leva i sin själ. Hon gör det bekvämt för sig, går bara genom världen men bearbetar den inte andligt, inte med idéer, inte med känslor, med ingenting; hon förblir så att säga en blott åskådare av det som möter henne materiellt i världen. Då går dessa elementarandar in i henne och sitter nu i henne, är i henne, och har inget annat vunnit i världsförloppet än att de har vandrat in från yttervärlden i människan. Antag däremot att människan är sådan att hon bearbetar yttervärldens intryck andligt, att hon med sina idéer och begrepp bildar föreställningar om världens andliga grunder, att hon alltså inte bara stirrar på ett metallstycke utan tänker över dess väsen, känner dess skönhet, förandligar sitt intryck; vad gör hon då? Hon befriar genom sin egen andliga process det elementarväsen som strömmar över från yttervärlden till henne; hon lyfter det upp till vad det var, hon befriar elementarväsendet ur dess förtrollning. Så kan vi genom vår egen förandligande verksamhet antingen spärra in de väsen som är förtrollade i luft, vatten och jord i vårt inre utan att förändra dem, eller också kan vi genom att själva allt mer och mer förandligas befria, förlösa dem och återföra dem till deras element. Under hela sitt liv på jorden låter människan elementarandar strömma in i sig från yttervärlden. I samma mån som hon bara stirrar på tingen låter hon dessa andar helt enkelt vandra in i sig utan att förändra dem; i samma mån som hon försöker bearbeta yttervärldens ting i sin ande genom idéer, begrepp, skönhetskänslor och så vidare, i samma mån befriar och förlöser hon dessa andliga elementarväsen.
Och vad sker nu med dessa elementarväsen som så att säga har trätt in i människan från tingen? Vad sker med dem? De befinner sig till en början i människan. Även de befriade måste till en början stanna i människan, men endast fram till människans fysiska död. När människan träder genom dödens port inträder en skillnad mellan de elementarväsen som bara har vandrat in och som människan inte har fört upp igen till ett högre element, och de som hon genom sin egen förandligande verksamhet har återfört till deras tidigare element. De elementarväsen som människan inte har förändrat har till en början inte alls vunnit något genom att de har vandrat över från tingen till människan; de andra däremot har vunnit detta: att de med människans död åter kan återvända till sin ursprungliga värld. Människan är i sitt liv en genomgångspunkt för dessa elementarväsen. Och när människan sedan har gått genom den andliga världen och återföds i en ny inkarnation, då kommer vid människans återförkroppsligande, när hon träder genom födelsens port, alla de elementarväsen som människan tidigare inte har befriat åter tillbaka till den fysiska världen; men de som hon har befriat tar hon inte med sig ner igen när hon stiger ner, de har återvänt till sitt ursprungliga element.
Så ser vi hur människan har det i sin hand att genom sin utveckling, genom sättet på vilket hon förhåller sig till den yttre naturen, antingen befria de elementarväsen som måste förtrollas för vårt jordelivs uppkomst, eller också ännu mer fjättra dem vid jorden än de redan var. Vad gör en människa som betraktar ett yttre föremål och genom sin förståelse befriar elementaranden ur det? Andligt gör hon motsatsen till det som tidigare har skett. Medan det tidigare så att säga bildades rök ur elden, bildar människan nu andligt åter eld ur röken; hon släpper dock denna eld först efter sin död. Tänk er nu hur oändligt djupa och hur oändligt andefulla de gamla offerbruken är, när ni betraktar dem i ljuset av uråldrig helig andevetenskap. Föreställ er prästen vid offeraltaret under de tider då religionen var uppbyggd på verklig kunskap om de andliga lagarna; föreställ er att prästen tänder lågan och rök stiger upp, och att detta rökens uppstigande verkligen görs till offer, det vill säga följs av böner – vad sker då? Vad sker överhuvudtaget vid ett sådant offer? Prästen står vid altaret där rök alstras. Där det fasta faller ut ur värmen förtrollas en ande; samtidigt, genom att människan med sina böner följer hela processen, upptas denna ande i människan på ett sådant sätt att den efter döden åter kan stiga upp i den högre världen. Vad sade därför den som hörde till den gamla visheten till dem som skulle förstå detta? Han sade: när du betraktar yttervärlden så att din andliga process inte är ett fastnande vid röken utan ett upphöjande av det andliga till eldelementet, då befriar du efter döden den i röken förtrollade anden. Och nu sade den människa som förstod detta om den ande som hade övergått till människan ur röken: har du lämnat anden sådan som den var i röken, då måste den återfödas med dig, då kan den inte efter din död återvända till den andliga världen; men har du befriat den, har du återfört den till elden, då kommer den efter din död att stiga upp i de andliga världarna och behöver inte återvända till jorden med din födelse.
Och nu har ni en del av dessa djupa satser ur Bhagavad Gita som anfördes i det föregående föredraget. Det är där inte alls fråga om det mänskliga jaget, utan det är fråga om dessa naturväsen, om dessa elementarväsen som går in i människan från yttervärlden, och det sägs: se elden, se röken! Det som människan genom sina andliga processer gör till eld, det är andar som hon befriar med sin död. Det som hon låter förbli som rök, det måste vid hennes död förbli förenat med henne och måste återfödas när hon föds. Elementarandarnas öde betecknas härmed till en början: genom vishet som människan utvecklar i sig befriar hon ständigt elementarandar vid sin död; genom ovishet, genom blott materiellt fastklamrande vid sinnesföreteelserna, binder hon elementarandar vid sig och tvingar dem att ständigt följa med in i denna värld, att ständigt födas med henne.
Men inte bara med elden och det som hör samman med den är sådana elementarväsen förbundna. Sådana elementarväsen är budbärare för de högre gudomligt-andliga väsendena vid allt som sker yttre sinnligt. Aldrig skulle till exempel i världen samspelet av de krafter ha kunnat uppstå som åstadkom dag och natt, om inte sådana elementarväsen i stora skaror hade arbetat för att låta planeterna rulla omkring på motsvarande sätt i världsalltet, just för att denna växling mellan dag och natt skall ske. Allt som sker åstadkoms av skaror av andliga under- och överväsen inom de andliga hierarkierna. Vi befinner oss här hos de allra lägst stående väsendena, hos budbärarna. När natt blir dag och dag blir natt lever även elementarväsen däri. Och så är det att människan åter står i ett intimt förhållande till elementarrikenas väsen som medverkar till dag och natt. När människan är trög, lat, när hon låter sig gå, då verkar hon på dessa elementarväsen som har att göra med dag och natt på ett annat sätt än när hon är verksam, arbetsam, flitig, produktiv. När människan är trög förbinder hon sig nämligen åter med helt bestämda elementarväsen, liksom när hon är flitig, men på ett helt säregent sätt. De nu nämnda elementarväsen av den andra klassen, som utvecklar sitt liv under dagen, som så att säga rullar fram dagen, befinner sig åter i sitt högre element. Men liksom elementarväsen av den första klassen, eldens, är bundna i luft, vatten och jord, så är genom mörkret vissa elementarväsen bundna, och dag skulle inte kunna skiljas från natt om inte dessa elementarväsen så att säga fängslades i natten. Att människan kan njuta av dagen har hon att tacka för att de gudomligt-andliga väsendena har drivit bort elementarväsendena och fjättrat dem i nattens tid. När människan nu är trög strömmar dessa elementarväsen ständigt in i henne, men hon låter dem vara sådana de är. De elementarväsen som i natten är kedjade vid mörkret låter människan genom sin lättja vara sådana de är; de elementarväsen som drar in i henne när hon är flitig och verksam, när hon gör något, dem för hon andligt åter till dagen. Hon befriar alltså ständigt dessa elementarväsen av den andra klassen. Under hela livet bär vi i oss alla de elementarväsen som har dragit in under våra tillstånd av tröghet och de som har dragit in under våra tillstånd av flit. När vi går genom dödens port kan åter de väsen som vi har återfört till dagen gå in i den andliga världen; de väsen som vi har låtit förbli i natten genom vår tröghet förblir fjättrade vid oss, och vi tar dem med oss tillbaka vid den nya återförkroppsligandet. Det som vi genom blott sinnlig illusion låter strömma in i oss av yttre elementarväsen, det som vi genom lättja och tröghet låter strömma in i oss av nattväsen, det återföds med vår återförkroppsligande. Och nu har ni den andra punkten i Bhagavad Gita. Återigen är det inte det mänskliga jaget utan denna sort av elementarväsen som åsyftas med orden: betrakta dag och natt; det som du själv befriar genom att du genom din flit gör det från ett nattväsen till ett dagväsen, det som går ut ur dagen när du dör, det träder in i den högre världen; det som du tar med dig som nattväsen, det dömer du till att återfödas med dig.
Och nu anar ni säkert hur saken fortsätter. Liksom vid de företeelser som just har behandlats är det också vid mer omfattande naturföreteelser, till exempel vid det som frambringar våra tjugoåtta måndagar, växlingen mellan tilltagande och avtagande måne. Där måste en hel skara elementarväsen medverka för att sätta månen i sådan rörelse att denna vår måntid kunde uppstå, att allt det som hänger samman med månväxlingen verkligen kunde utveckla sig på vår synliga jord. Och till detta måste åter vissa väsen av de högre väsendena förtrollas, dömas, fjättras. För den klärvoajanta blicken visar det sig alltid att när månen tilltar stiger alltid andliga väsen upp ur ett lägre rike till ett överordnat rike. För att ordning skall råda måste emellertid också andra andliga elementarväsen förtrollas ner i underordnade riken. Även dessa elementarväsen av ett tredje rike står i växelverkan med människan. När människan är glad, när hon är tillfreds med världen, när hon förstår världen så att hon i ett glatt sinnelag omfattar alla ting, då befriar hon ständigt de väsen som fjättras genom den avtagande månen. Väsendena strömmar in i henne och befrias genom hennes själsro, genom hennes inre tillfredsställelse, genom den harmoniska världskänslan och världsåskådningen. De väsen som drar in i människan när hon är missmodig, när hon är grinig, när hon inte är nöjd med något, när hon blir stämd ur balans av allt möjligt, de förblir i det förtrollningstillstånd som de befann sig i genom den avtagande månen. Åh, det finns människor som genom att de har kommit till en harmonisk världskänsla, genom att de är glada till sinnes, verkar oändligt befriande på en mycket stor mängd elementarväsen som just har uppstått på det sätt som har beskrivits. Människan är genom en harmonisk världskänsla, genom inre tillfredsställelse med världen, en befriare av andliga elementarväsen. Människan är genom sin grinighet, sin misslynthet, sitt missmod en fjättrare av elementarväsen som kunde befrias genom hennes glädje. Så ser ni hur människans sinnesstämning inte bara har betydelse för henne själv, hur hennes glädje eller grinighet är något som strålar ut som befrielse eller fjättring ur hennes väsen. Det går i alla riktningar ut i det andliga vad människan gör genom sina blotta sinnesstämningar. Där har vi den tredje punkten i Bhagavad Gitas viktiga lära: se, när en människa verkar genom sin sinnesstämning på ett sådant sätt att hon befriar andar, såsom vid den tilltagande månen andar befrias, då kan dessa befriade andar, när människan går genom dödens port, återvända till den högre världen. När människan genom sitt missmod, sin hypokondri, kallar in andarna omkring sig i sig själv och låter dem vara sådana de var, sådana de måste vara för att månens ordning skall kunna upprätthållas, då förblir dessa andar fjättrade vid henne och måste återfödas när hon träder in i ett nytt liv. Så har vi en tredje nivå av elementarandar som antingen befrias med människans död och återvänder till sitt hemland, eller som måste återfödas i denna värld tillsammans med människan.
Och slutligen har vi en fjärde sorts elementarandar. Det är de som har till uppgift att medverka till solens årslopp, så att sommarsolen kan lysa väckande och befruktande ner på jorden, så att det som spirar från vår till höst verkligen kan spira. För detta måste vissa andar vara fjättrade under vintern, måste vara förtrollade under vintersolens tid. Och på samma sätt verkar människan, såsom tidigare har skildrats, också för de andra nivåerna av de andliga väsendena i elementarriket. Tänk er en människa som träder in i vintertiden och säger till sig själv: nätterna blir längre, dagarna kortare, vi kommer till den del av solens årslopp där solen så att säga drar tillbaka sina befruktande krafter från jorden. Den yttre jorden dör, men med denna döende jord känner jag mig desto mer förpliktad att andligt vakna till liv. Jag måste nu så att säga ta in anden allt mer och mer i mig. Tänk er en människa som inför julhögtiden upptar en allt frommare feststämning i sig, som lär sig förstå julen i dess betydelse av att den yttre sinnliga världen är som mest död, och att anden därför måste leva desto mer; tänk er att människan genomlever vintertiden fram till påsken, minns att med det yttres uppvaknande är den andligas död förbunden, och genomlever påskhögtiden med förståelse. En sådan människa har inte bara en yttre religion utan religionsförståelse för naturprocesserna, för den ande som verkar i naturen, och hon befriar genom denna sin fromhet, sin andlighet, den fjärde klassen av elementarväsen som ständigt strömmar ut och in i människan och som hänger samman med solens lopp. Och en människa som är ofrom i denna mening, som förnekar anden eller inte känner den, som sjunker ner i materialistiskt kaos – i henne strömmar elementarandarna av denna fjärde nivå in och förblir sådana de är. Och genom döden inträder åter det att dessa elementarandar av den fjärde nivån antingen befrias till sitt element eller förblir fjättrade vid människan och måste åter framträda när hon skrider till en ny inkarnation. Så dömer människan dessa andar till återfödelse, om hon förbinder sig med vinterandarna utan att göra dem till sommarandar, utan att befria dem genom sin andlighet, medan de annars inte skulle behöva återfödas, inte behöva återvända till jorden med henne.
Se elden och röken! Förbinder du dig med yttervärlden så att din andligt-själsliga process är sådan som när eld och rök uppstår, att du själv förandligar tingen i din kunskaps- eller känsloprocess, då hjälper du vissa andliga elementarväsen att stiga upp. Förbinder du dig med röken, då dömer du dem till återfödelse. Förbinder du dig med dagen, då befriar du åter de motsvarande dagandarna. Se på ljuset, se på dagen, se på den tilltagande månen, på årets solhälft: verkar du så att du återför elementarväsendena till ljuset, till dagen, till den tilltagande månen, till årets sommartid, då befriar du dessa elementarväsen som är så nödvändiga för dig; med din död stiger de upp i den andliga världen. Förbinder du dig med röken, stirrar du bara på det fasta, förbinder du dig med natten genom tröghet, förbinder du dig med andarna av den avtagande månen genom ditt missmod, förbinder du dig med de andar som har fjättrats under vintersolens tid genom din gudlöshet eller andefattigdom, då dömer du dessa elementarväsen till att återfödas med dig.
Nu vet vi först vad det egentligen är fråga om på detta ställe i Bhagavad Gita. Den som tror att det handlar om människan förstår inte Bhagavad Gita; den som däremot vet att allt mänskligt liv är ett ständigt växelspel mellan människan och andar som lever förtrollade i vår omgivning och som måste befrias, han ser ett uppstigande eller ett återförkroppsligande av fyra grupper av elementarväsen. Hemligheten hos denna lägsta art av hierarki har bevarats för oss i detta ställe i Bhagavad Gita. Ja, när man ur urvärldsvisheten måste hämta fram det som har överlämnats åt oss i de stora religionsurkunderna, då märker man vilket stort innehåll dessa religionsurkunder rymmer och hur orätt de har som förstår dem ytligt eller inte vill förstå dem i deras djup. Man förhåller sig först då riktigt till dem när man säger till sig själv: ingen vishet är tillräckligt hög för att uttömma det som har hemlighetsfullt lagts in i dem. Först då genomträngs dessa urkunder av den äkta fromhetens förtrollande anda, först då blir de i ordets egentliga mening det de skall vara: förädlings- och reningsmedel för den mänskliga utvecklingen. De pekar oss ofta ännu ner i ofantliga avgrunder av mänsklig vishet. Och det som från och med nu kan strömma in i den allmänna mänskligheten ur hemlighetskolornas och mysteriernas källor, det är först detta som kommer att låta dessa återsken – ty sådana är de ju bara – av urvärldsvisheten framträda i sin storhet och i sitt ljus.
Vi var tvungna att en gång visa, genom ett förhållandevis svårt exempel, hur man inom urvärldsvisheten kände till samspelet mellan alla dessa andar som omger oss, som är överallt närvarande, som strömmar ut och in i människan, och hur man också visste att människans handlingar utgör ett växelspel mellan den andliga världen och hennes egen inre värld. Först då blir människogåtan viktig för oss, när vi blir varse att vi med allt vad vi gör, till och med med vårt sinnelag, återverkar på ett helt kosmos, att denna vår lilla värld har en oändligt vittomfattande betydelse för allt vardande i makrokosmos. Just förhöjandet av ansvarskänslan är det skönaste och mest betydelsefulla vi kan vinna ur andevetenskapen. Den lär oss att i ordets sanna mening gripa livet och ta det så allvarligt att detta liv, som vi har att kasta in i livets utvecklingsström, kastas in som något betydelsefullt.
Lämna ett svar