11. GA 110

Frågor och svar Düsseldorf, 21 april 1909, kväll
Rummet, en skapelse av treenigheten. Tidens uppkomst. De ahrimanska andarna. Elohim är Exusiai, deras ledare är Kristus. Asurorna. Skydd mot svartmagiska influenser genom förnuftet. Bin, myror, korallers grupp-själar. De grekiska och germanska gudarna är änglar i Atlantis. Djurens grupp-själars öde på Jupiter. Förfödda uppfostran. Blodsband och karma. Lidande är nödvändigt för insikt.

Anteckningar från frågestunden
Düsseldorf, 21 april 1909, på kvällen

Ska man föreställa sig de andliga hierarkierna med rymdbegreppet, eftersom man talar om herravälden och områden?
Om människan kan vi säga att hennes väsen lever ut sig inom rummet. Men själva rummet måste man, ockult uppfattat, också föreställa sig som något skapat och frambringat. Detta skapande ligger före de högsta hierarkiernas verksamhet och verkningar; rummet får vi alltså förutsätta. Den högsta treenigheten får vi däremot inte föreställa oss rumsligt, ty rummet är dess skapelse. De andliga väsendena har vi att föreställa oss utan rum; rummet är något skapat. Men hierarkiernas verkningar i vår värld är rumsligt begränsade, liksom människans. Det som rör sig inom rummet är de andra hierarkierna.

Är tiden tillämplig på andliga skeenden?
Ja; men de högsta andliga skeendena hos människan leder till begreppet att de förlöper tidlöst. Hierarkiernas verksamheter är tidlösa. Om tidens uppkomst är det svårt att tala: i ordet ”uppstå” ligger redan tidsbegreppet; man borde snarare tala om tidens väsen, och om detta är det inte lätt att tala. Det skulle inte finnas någon tid om alla väsen stod på samma utvecklingsnivå. Genom samverkan mellan en summa lägre och en summa högre väsen uppstår tiden. I det tidlösa är olika utvecklingsgrader möjliga; genom deras samspel blir tiden möjlig.

Om utvecklingsbegreppet.
Utvecklingsbegreppet sträcker sig över alla världar; för gudomen är det dock ett annat.

Vad är skillnaden mellan de luciferiska och de ahrimaniska eller mefistofeliska väsendena?
De senare har en starkare, mäktigare vilja till det onda. De två slagen av väsen härstammar från olika hierarkier. I utvecklingens början stod väsendena mer på samma nivå; sedan har vi tillbakablivna väsen. Utvecklingsnivåerna skjuter in i varandra. De ahrimaniska väsendena står djupare i det ondas region och rekryteras ur de mest skilda hierarkier; till exempel blev några kvar på solen, andra på månen; de som blev kvar på solen kan på månen inhämta sin utveckling, de som blev kvar på månen på jorden, och så vidare. Mefistofeliska eller ahrimaniska väsen är sådana som inom det ondas hierarki står högre eller också lägre än de luciferiska; de rekryteras från ärkeänglarna ända till makterna.

Kan elementarväsen bli människor?
Det finns väsen som uppstått genom att högre väsen inte utbildade sina lemmar; dessa snördes därigenom av och blev elementarväsen. Det finns hela härar, hela skaror av sådana. Livslängden för sådana väsen är mycket olika. De genomgår i regel en nedåtgående utveckling och försvinner helt ur tillvaron; till exempel kan det inte vara tal om någon utveckling av elementarandar till mänsklighetsstadiet.

Vid er beskrivning av eterkroppen betonas den indiska läran så lite; varför?
Det som dr Steiner har sagt är egendom för alla hemliga läror. Hemläran är inte en indisk, lika litet som det finns någon ”indisk teosofi”. Dr Steiner har i sina framställningar använt den gemensamma terminologin för alla hemliga läror.

Står Elohim ännu över de nio hierarkierna?
Elohim är de väsen som vid solens skiljande från månen och jorden förblev förenade med solen; de tillhör den hierarki som kallas makterna, formens andar, och därifrån uppåt hierarkierna. De befinner sig ännu inom vår utveckling. Elohim är samlingsnamnet för solväsendena; de hade då solen som boningsplats – inte som verkningsområde. Kristus, den högste av Elohim, är deras regent. Han tillhör dock inte hierarkierna utan treenigheten. I Kristus har vi ett väsen framför oss som är så mäktigt att det har inflytande på alla lemmar av vårt solsystem.

Om Kristi återkomst.
Kristi återkomst kommer att vara något helt reellt, och den kommer att ske när en stor del av mänskligheten har kommit så långt att den också kan känna igen Kristus i den gestalt i vilken han kommer att visa sig, och när denna upplevelse då kan betyda något för människorna. Ty det beror på att ett så stort antal människor som möjligt också ska vara i stånd att känna igen honom.

Om asurerna.
Asurerna – de onda – är väsen som i sin vilja till det onda står ännu ett steg högre än de ahrimaniska väsendena och två steg högre än de luciferiska.

Vilket skydd finns mot svarta magiker?
Det bästa medlet är att försöka bevara sin frihet, använda sitt sunda omdöme och bruka sitt förnuft. Om man alltid är uppmärksam på detta, utsätter man sig inte för någon fara och kommer då inte att ha något alls att utstå från det hållet. Där emellertid auktoritetstron i vår tid spelar en så stor roll och begäret är stort att erfara allehanda ting i ett skymningsartat medvetandetillstånd, är det lätt möjligt att svartmagiska krafter flyter in. Skydd mot dem blir först nödvändigt när man inträder i en viss grad av ockult utveckling. I en rätt utformad ockult skolning, som strävar efter harmoni i själskrafterna, erhåller man redan skyddskrafter mot sådana angrepp. Allmänna regler finns inte.

Finns det en skillnad mellan bisamhällets, myrornas och korallernas gruppsjäl?
Ja; det finns där mångahanda gradskillnader. Bisamhällets gruppsjäl är ett mycket högt väsen, högre än myrornas; den är så hög att man skulle kunna säga: den är kosmiskt för tidigt mogen. Den har uppnått ett utvecklingstillstånd som människan först kommer att ha på Venus. Vi måste betrakta den som ett för tidigt moget barn; den höjer sig ut ur den normala utvecklingen. Liknande är det med myrornas gruppsjäl, men den är lägre. Korallernas gruppsjäl är ett ännu högre väsen, men också ett för tidigt moget väsen; den är högre än till exempel nötkreaturens gruppsjäl. Men höjden passar inte alltid in i tiden; där förutses ofta senare utvecklingsstadier. Därigenom utsätts väsendena för allehanda faror som de ännu inte är vuxna. Den ockulta zoologin är mycket komplicerad och gruppsjälarnas utvecklingshöjd mycket olika.

Med vilka hierarkier hänger de grekiska och germanska gudarna samman?
Med änglarna. Vi har här att göra med väsen som utvecklade sin verksamhet under den atlantiska tiden. Först levde människan tillsammans med dessa väsen; hon levde tillsammans med gudar, ty dessa väsen drog sig först senare tillbaka och blev först ”gudar” under den senatlantiska tiden. I själva Atlantis levde människor och gudar ännu sida vid sida. Den mänskliga utvecklingslinjen gick nedåt, gudarnas uppåt. Varje hierarki har ju otaliga grader och avskiftningar.

Vad ska det bli av djurvärlden; är den kallad till en högre utveckling?
Djurens gruppsjäl utvecklar sig uppåt; den kommer att vara ett annat väsen på Jupiter. De blir visserligen inte människor i nuvarande mening, men på Jupiter uppnår dessa gruppsjälar ett slags mänsklighet. För det enskilda djuret finns ingen vidareutveckling, ty det enskilda djuret förhåller sig till gruppsjälen som trädets bark till det spirande skottet: det faller av, såsom barken faller av trädet; gruppsjälen däremot stiger uppåt.

Hur högt ska värdet av den så kallade förfödelseuppfostran skattas?
Modern har under graviditeten mycket att iaktta. I vår tid, då modern inte vet något om allt detta, försummas mycket viktiga åtgärder. De första tio (mån-)månaderna av jordelivet kan vara sådana då något mycket gott rycks ifrån människan. I dag faller uppgiften att förhindra detta på gudarna; senare, när människorna har blivit mognare, kommer den att tillfalla människorna. Gudarna har ur hög visdom dragit de första tio (mån-)månaderna av människans utveckling undan mänsklig inverkan. Människorna ska vara glada över att de inte kan ingripa i den förfödelseutvecklingen. Är moderns liv så ordnat att det motsvarar ett visst ideal i tänkande, kännande, upplevande och viljande, då är det förvisso också det bästa för barnet.

Om vulkanutvecklingen.
Det som kan nämnas om den är att denna utveckling inte är ett avslut; men vi får vara nöjda om vi, när tiden är inne för oss, en gång får veta vad som där sker. Under utvecklingens fortskridande utvecklas nämligen till och med själva utvecklingsbegreppet.

Om förhållandet mellan andevetenskapen och den moderna vetenskapen.
I den moderna vetenskapens fakta finner ni belägg för andevetenskapen; men teorierna leder ingenstans in i andevetenskapens område, utan bort från det. Dagens vetenskap angrips inte, utan det erkänns vad som har presterats; men klart och skarpt måste vi visa gränsen för hur man kommer in i andevetenskapen eller leds bort från den.

Har blodsband något med karma att göra?
Att människan föds inom en viss familj är karmiskt betingat; det kan vara uppfyllelsen av förfluten karma. Men människan kan också skapa nya karmiska sammanhang. Genom det vi gör i dag skapar vi dem. Människor som verkligen hör samman möts alltid igen. Att vi är födda i en viss omgivning är ett uttryck för tidigare karma. Man behöver dock inte alltid förbli förbunden med dem man är blodsbesläktad med. Själsliga band, formade ur familjeband, för samman igen. Sådana ting förändras dock med de olika mänsklighetscyklerna; blodsbandet börjar få allt mindre betydelse jämfört med tidigare, och det kommer att förlora denna betydelse alltmer. Allt mindre blir i mänsklighetens utveckling det bindande i blodsbanden.

Om striden i himlen.
Vid striden i himlen sorterades inte de sämsta, oförmögna makterna ut och ”kommenderades bort”. I mysteriedramerna kläddes även invigda i motkrafternas masker för att göra detta tydligt för eleven. En klok människa ska brytas mot en klok människa som befinner sig på villfarelsens väg.

Om det negativa och det positiva.
Alltmer kommer mänskligheten att tränga igenom till insikten att småaktighet, dumhet och så vidare endast har betydelse för den fysiska världen och kommer att dö med människorna; det goda däremot, som det positiva, kommer att bestå för evigt. Okkultisten rättar här sin insikt efter stora världslagar, till exempel efter den – det låter trivialt – enligt vilken sillarna fortplantar sig i havet. Sillrommen går till största delen under: det negativa är en nödvändig biprodukt av tillblivelsen. Detta ska inte hindra oss från att om och om igen göra det positiva. Må än så många motsträviga makter finnas: det som ska göras måste göras.

Om lidandets mening.
Lidandet är en följeslagare till den högre utvecklingen. Det är det man inte kan undvara för att nå insikt. Människan kommer en gång att säga: För det som världen ger mig i glädje är jag tacksam. Men om jag ställs inför valet om jag vill behålla mina glädjeämnen eller mina lidanden, då kommer jag att vilja behålla lidandena; jag kan inte undvara dem för insikten. Varje lidande framträder efter en viss tid så att man inte kan undvara det, ty vi har att uppfatta det som något som ingår i utvecklingen. Det finns ingen utveckling utan lidande, liksom det inte finns någon triangel utan vinklar. När Kristus-harmonin har uppnåtts kommer vi att inse att alla föregående lidanden var nödvändiga förutsättningar för denna harmoni. För att Kristus-harmonin ska kunna finnas måste lidandet finnas; det är en absolut faktor i utvecklingen.

Genom att människan övervinner egocentriciteten kommer hon bortom stämningen av nedtryckthet och förlamning. I detta fenomen kan man se något gott: kraft ur otillräcklighet. Gud ske tack, att jag genom en otillräcklig handling, det vill säga genom dess misslyckande, uppmuntras att handla vidare!

Människans strävan är inget obestämt lyckolotteri. Oförlöst förblir endast den vars fria vilja vänder sig bort från människoväsendets bestämmelse. I världsförloppets syntes är lidandet en faktor.

Vad kommer den teosofiska rörelsen att betyda i framtiden?
Något mycket användbart, och det kommer att visa sig att den tar miste som använder den som murbräcka för utvecklingen.