Själslivets metamorfoser GA59

Nio offentliga föredrag av Dr Rudolf Steiner, Berlin 1910

Föredragen i sammanfattning

1. Andevetenskapen och språket. 20 januari 1910

Människans väsen, värdighet och betydelse är nära förbunden med språket. Genom språket förmedlar vi tankar, känslor och viljeimpulser till våra medmänniskor och skapar därigenom en levande förbindelse mellan människor. Även folkens egenart tar gestalt i språket. Språkets ursprung ligger före jagets uppvaknande i människan. Andliga väsen formade talorganen och gestaltade människokroppen så att talet kunde utvecklas. I språket verkar krafterna från den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen. Den fysiska kroppen efterbildar yttre intryck. Eterkroppen verkar bildskapande och symboliskt. Astralkroppens inre upplevelser omgestaltar ljuden. Slutligen träder jaget fram och präglar språket. I kinesiskan framträder ett atomiserande drag, i de semitiska språken ett symboliskt element och i de indoeuropeiska språken ett starkt inslag av självupplevelse. Andevetenskapen kan verka fruktbart på språkets stil. Genom ett förandligat språk kan också själens översinnliga skådande få sitt uttryck.

2. Skratt och gråt. 3 februari 1910

Dagsmedvetandet strävar efter att skapa en enhet mellan jaget och yttervärlden. Jaget ingriper i den fysiska kroppen, vilket visar sig i fenomen som rodnande och bleknande. Leendet uppstår när astralkroppen utvidgas och människan höjer sig över händelser i sin omgivning. När något däremot undandras astralkroppen pressar jaget samman den, och gråten uppstår. Djuret kan endast yla eller grina; skratt och gråt i egentlig mening är mänskliga uttryck. Vid gråt blir inandningen kortare och utandningen längre. Vid skratt sker det motsatta. I den bibliska bilden låter Jehova livsanden strömma in i människan och därigenom uppstår jaget. Skratt och gråt innehåller krafter som uppfostrar och formar jaget. Tragedin stärker jagets inre fasthet, medan komedin befriar jaget.

3. Vad är mystik? 10 februari 1910

Den kristna mystiken börjar med Meister Eckhart och når en höjdpunkt hos Angelus Silesius. Mystikern söker inom sitt eget inre världens gudomliga grund och upplever där Kristi liv och död som en inre händelse. Den andra vägen – den som genomtränger yttervärldens slöja – leder till rikedom i de yttre företeelserna. Den inre vägen leder till upplevelsen av enhet, den yttre vägen till upplevelsen av mångfald. Mystikerns erfarenheter präglas dock av hans personliga och nationella egenart. Därför kan mystisk kunskap inte utan vidare bli allmän världskunskap. Andevetenskaplig skolning leder däremot till tre högre kunskapsformer: Imagination, Inspiration och Intuition. Meditationen över Rosenkorset är ett exempel på en sådan väg. Andevetenskapen söker undvika både mystikens ensidighet och en abstrakt, monadisk världsuppfattning.

4. Om bönens väsen. 17 februari 1910

Bönen är ett förstadium till mystisk försjunkenhet, och denna i sin tur ett förstadium till verklig andlig forskning. Två strömmar möts i människans själ: en från det förflutna och en från framtiden. Vi bär inom oss arvet från våra tidigare handlingar, känslor och tankar. Ur detta kan en känsla för det gudomliga växa fram och leda människan mot ett högre jag. Samtidigt anar hon att hennes själ i framtiden skall få ett rikare innehåll. Blicken tillbaka väcker vördnad och hängivenhet inför det gudomliga. Blicken framåt ger styrka, ödmjukhet och själsfrid. Bönen hör till de krafter som utvecklar jaget. Den verkar värmande och upplysande. I bönen finner människan sitt egentliga väsen. När det högre jaget står i strid med det lägre kan bönen verka som gryningen efter en mörk natt. Bönen kan skänka visdom, fördjupa känslan och stärka viljan. De sju bönerna i Fader vår rymmer enligt Steiner en sammanfattning av världens visdom. Den kan också vara föremål för meditation och koncentration. Genom långvarig bön kan ett helt människoliv förändras. Gemensam bön kan förstärka de andliga krafterna. I konsten verkar oden på ett sätt som liknar bönen, och katedralen kan uppfattas som en bön gestaltad i sten. Bönen framkallar en stämning av evighet.

5. Sjukdom och läkedom. 3 mars 1910

Hos människan uppfattar vi den fysiska kroppen utifrån och astralkroppen inifrån. Eterkroppen står som förmedlare mellan dem, medan jaget verkar från det inre mot det yttre. Under sömnen skiljs den inre människan från den yttre. Då samlar vi de krafter som behövs i det vakna livet. Erfarenheterna omvandlas till förmåga och visdom, och kärleken framträder som deras innersta essens. Den fysiska och eteriska kroppens form kan människan inte direkt förändra. Utvecklingen sker främst i själen. Dock kan långvarig själreflexion påverka gester och ansiktsuttryck. Läran om upprepade jordeliv framgår ur insikten att själ och ande återföds ur själ och ande. Efter döden formar människan urbilden till sina framtida kroppar, och frukterna av ett liv kan införlivas i ett kommande. Sjukdom uppstår när människan överskrider sina gränser eller när disharmoni uppstår mellan den inre och den yttre människan. Den yttre människan kan återställas till hälsa antingen genom yttre medel eller genom att den inre människan stärks. När döden inträffar har harmonin mellan inre och yttre inte kunnat återupprättas. Att bota är en plikt – men även döden kan vara välgörande efter en sjukdom.

6. Positivitet och negativitet. 10 mars 1910

Den positiva människan låter sig inte lätt påverkas av yttre intryck, medan den negativa människan lätt öppnar sig för sådana. Den positiva kan bli stel och oföränderlig, medan den negativa kan genomgå djupgående förvandlingar. En positiv människa kan vara okänslig för konst, medan en negativ kan överväldigas av intryck och falla i inre oordning. Negativa drag måste dock tas upp i själen för att vidare utveckling skall bli möjlig. När människan uppgår i en massjäl förändras hennes väsen. Den andliga lärjungen måste kunna öppna sig för nya intryck men samtidigt bevara ett sunt omdöme. Särskilda dieter kan göra människan mer mottaglig, men också mer sårbar för skadliga inflytanden. Därför måste andliga övningar förenas med studiet av andevetenskap. Människan utvecklas genom att växla mellan positiva och negativa sinnestillstånd och slutligen nå en högre form av positivitet. Tragedin möter den negativa känslan och omvandlar den till en positiv kraft.

7. Vanföreställning och vansinne. 28 april 1910

Mänsklig kunskap är alltid begränsad. Det normala själslivet kan övergå i det onormala. Själen framträder i tre former: förnimmelsesjälen, förståndssjälen och medvetandesjälen. Dessa står i förbindelse med olika kroppsliga organisationer: känslokroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen. När känslokroppen blir självständig kan bilder uppstå spontant. Störningar i förståndssjälen uppstår när människan enbart följer sin egen logik och inte verklighetens fakta. Man måste skilja mellan det egentliga jaget och nedärvda egenskaper. Störningar i medvetandesjälen kan ta sig uttryck i storhetsvansinne eller paranoia. Ett starkt själsliv kan ibland övervinna en sjuk kroppslig natur. Felaktig kroppslig träning kan stärka kroppen men försvaga själen. Andlig forskning verkar däremot inte utmattande. Felaktig uppfostran kan bidra till sjukdomstillstånd som schizofreni och senil demens. Andevetenskapen kan därför verka läkande på en sjuk kroppslighet.

8. Samvetets väsen. 5 maj 1910

Konsten är en nödvändig beståndsdel i ett människovärdigt liv och bör behandlas som en allvarlig och värdig mänsklig angelägenhet. Samvetet är Guds röst i människans själ. Det framträder som något heligt i människans innersta och talar om vad hon bör göra och vad hon bör avstå från. Fichte talar om människans eviga innersta kärna. Hos Sokrates finns ännu inte denna fulla insikt; han betraktar dygden som något som kan läras. Jaget är centrum för själens krafter. I äldre tider verkade ett högre jag i människans höljen, och människan upplevde sig som en medlem av den andliga världen. När hon begick en ond handling såg hon dess skamlighet som en vision. Så småningom förvandlades denna yttre syn till en inre upplevelse: samvetet. Hos Aischylos uppträder ännu erinnyerna. Hos Euripides framträder samvetet i dess mer inre form. Genom Kristus lär sig människan förstå den gudomliga förbindelsen i sitt eget inre.

9. Konstens uppgift. 12 maj 1910

För Goethe är de högsta konstverken samtidigt naturens högsta verk:
“Det finns nödvändighet – där finns Gud.” På liknande sätt strävar Richard Wagner efter att genom konstverket skänka mänskligheten något som står i samband med tillvarons djupaste grund. Hos Homeros åkallas muserna. I äldre tider upplevde människan de mytologiska händelserna som verklighet. Hon kände hur andliga makter inträdde i hennes väsen och väckte tankar, känslor och viljeimpulser. Hos Homeros lever den poetiska fantasin kvar som en efterklang av den gamla klarsynen. I öster utvecklas bilden, i väster hymnen. I Grekland möts dessa strömmar och eposet uppstår. Dramat börjar med Aischylos. Jaget framträder i oden och hymnen hos de orfiska traditionerna. Utvecklingen leder vidare från Aischylos till Dante. Hos Shakespeare har gestalterna förlorat sina gudomliga drag. Goethes Faust representerar i grunden varje människa. Genom konsten kan jaget åter förenas med den gudomliga världen. För Goethe är sanning och skönhet uppenbarelser av den gudomliga idén. Konstens uppgift är att förvandla det förgängligas liknelse till ett budskap om det eviga.