Dr Rudolf Steiner, Architektenhaus i Berlin den 17 februari 1910
Ärade åhörare,
I föredraget «Vad är mystik?», som hölls här för åtta dagar sedan, talades om den särskilda form av mystisk försjunkenhet som under medeltiden framträdde från Meister Eckhart fram till Angelus Silesius.
Denna särskilda form av mystisk försjunkenhet kännetecknades därigenom att mystikern försöker bli fri och oberoende av alla de upplevelser som genom den yttre världen väcks i vår själ, och att han försöker tränga fram till den erfarenhet, till det upplevande, som visar honom: även om allt i vår själ som härrör från dagens vanliga händelser utsläcks, och själen så att säga drar sig tillbaka in i sig själv, så finns det ändå inom denna mänskliga själ en värld för sig – en värld som alltid är där, men som överstrålas av de annars så mäktiga och våldsamma yttre upplevelserna som verkar på människan, och som därför till en början endast framträder som ett svagt ljus; ett så svagt ljus att det av många människor kanske inte alls uppmärksammas.
Därför kallar mystikern denna inre själens värld till en början ”gnistan”.
Men han är medveten om att denna oansenliga lilla gnista av hans själsupplevelser kan blåsas upp till en mäktig låga, som då upplyser tillvarons källor och undergrunder; med andra ord: som leder människan på vägen in i hennes egen själ till kunskapen om hennes eget ursprung – vilket man mycket väl kan kalla gudskunskap.
Vidare påpekades i det föredraget hur medeltidens mystiker först utgick från att denna gnista så att säga måste växa av sig själv, sådan som den är.
I motsats till detta framhävdes hur det som man i dag kallar andlig forskning inriktar sig på utveckling, på en medveten och i människans vilja lagd utveckling av dessa inre själsliga krafter och stiger upp till högre former av kunskap, vilka vi har betecknat som imaginativ, inspirerad och intuitiv kunskap.
Så framstod för oss denna medeltida mystiska försjunkenhet som utgångspunkten för den sanna högre andliga forskningen, som visserligen först söker anden genom utvecklingen av det inre, men som just genom sättet på vilket den går sina egna vägar leds utöver detta inre; och leds fram till det som ligger till grund för alla företeelser och fakta som tillvarons källor och undergrunder – och till vilka vi själva med vår själ hör.
Så framstod denna medeltida mystik för oss som en slags förstadium till den sanna andliga forskningen.
Och den som har sinne för att fördjupa sig i innerligheten hos en Meister Eckhart, den som har sinne för att förstå vilken omätlig kraft av andlig kunskap denna mystiska försjunkenhet gav Johannes Tauler, den som kan se hur djupt in i tillvarons hemligheter senare Valentin Weigel eller Jakob Böhme fördes genom allt vad de kunde vinna ur en sådan mystisk försjunkenhet – även om de gick vidare bortom den –; den som har sinne att förstå vad Angelus Silesius blev just genom en sådan mystisk försjunkenhet, hur han inte bara kunde blicka in i den andliga världsordningens stora lagar i strålande insikt, utan också vad han åstadkom av hänförande och värmande skönhet i de utsagor han fick göra om världshemligheterna – den som inser allt detta kommer att kunna mäta vilken kraft av innerlighet i människonaturen som ligger i denna medeltida mystik och vilken oändlig hjälp denna mystik kan bli för den som själv vill gå den andliga forskningens vägar.
Så framstår för oss – just med hänsyn till föredraget för åtta dagar sedan – den medeltida mystiken som den stora, underbara förskolan för andlig forskning.
Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Vill den andlige forskaren egentligen något annat än att låta den gnista som mystikerna talade om utvecklas genom sina egna inre krafter?
Han skiljer sig från mystikerna endast därigenom att de trodde att man i stilla själ kunde överlämna sig åt denna lilla lysande gnista så att den av sig själv började brinna och lysa allt härligare; medan den andlige forskaren är klar över att människan måste använda sina förmågor och krafter – vilka världens vishet har lagt i hennes vilja – för att förstora denna gnista.
Om den mystiska stämningen alltså är en god förberedelse och överallt pekar mot andlig forskning, så kan vi å andra sidan säga:
En förberedelse, ett förstadium till denna mystiska försjunkenhet, sådan den framträdde under medeltiden, är den själsliga aktivitet som vi nu något närmare skall sysselsätta oss med och som man i egentlig mening kan kalla bön.
Man skulle kunna säga: liksom mystikern blir förmögen till sin försjunkenhet genom att han redan på ett visst sätt – kanske omedvetet men ändå – har arbetat på sin själ och redan bär med sig en stämning för den mystiska försjunkenheten, så kan den som vill arbeta sig fram mot denna mystiska försjunkenhet, som vill gå vägar som slutligen kan mynna ut i den, finna ett förstadium i den sanna bönen.
Dock har genom de senaste århundradenas andliga utveckling bönens väsen blivit missförstått på många olika sätt av olika andliga strömningar. Därför blir det i dag inte lätt att tränga fram till bönens verkliga väsen.
Om vi betänker att hela den andliga utvecklingen under de senaste århundradena har varit förbunden med något som man skulle kunna kalla ett framträdande särskilt av egoistiska andliga strömningar, vilka har gripit vida kretsar, så blir det inte förvånande att just bönen har dragits in i människornas egoistiska önskningar och begär.
Man kan till och med säga: knappast något annat har gjort bönen mer missförstådd än att den blivit genomdränkt av någon form av egoism.
I detta föredrag skall därför ett försök göras att undersöka bönen helt oberoende av någon parti- eller riktningstillhörighet, rent utifrån de andevetenskapliga förutsättningarna.
När man i vår tid talar om bön, tänker många människor först och främst på att människan i bönen framför sina önskningar till någon högre makt.
Hon ber om hjälp i nöd, om framgång i sitt arbete, om hälsa för sig själv eller andra, om att vissa händelser skall inträffa eller utebli.
Om man betraktar bönen på detta sätt, då måste man genast ställas inför en mycket allvarlig fråga.
Ty då måste man fråga sig: kan bönen verkligen vara till för att förändra världens gång enligt människans önskningar?
Den som bara något litet reflekterar över världens ordning måste inse att världens stora lagar inte kan bero på de enskilda människornas önskningar.
Om alltså bönen endast bestod i att människan framför sina önskningar inför den gudomliga världsordningen, då skulle man egentligen förutsätta att denna världsordning först måste förändras genom människans önskningar.
Men en sådan uppfattning leder till svårigheter.
Ty antingen måste man då anta att den gudomliga världsordningen först är ofullkomlig och därför behöver korrigeras genom människornas böner – eller också att den gudomliga världsordningen i själva verket redan är fullkomlig och därför inte behöver förändras genom sådana böner.
Den som verkligen tänker igenom saken måste därför erkänna att bönen inte i första hand kan vara till för att förändra världen.
Bönens verkliga väsen måste sökas någon annanstans.
När vi i detta avseende betraktar människans själ, då finner vi att människan genom bönen kan försätta sig i en särskild själslig stämning.
Denna stämning kännetecknas därigenom att människan vänder sin själ bort från de många små intressen som annars upptar hennes liv och riktar den mot något som hon känner som högre än hon själv.
I bönen uppstår alltså en själslig rörelse där människan lyfter sin själ över det som annars binder henne till de dagliga upplevelserna.
Hon försöker förena sitt innersta med något som hon uppfattar som världens högre mening.
När människan på detta sätt upplever bönen, då märker hon snart att bönen inte först och främst förändrar världen – utan förändrar henne själv.
Genom bönen kan människan bli en annan än hon annars skulle vara.
Hon kan genom bönen vinna krafter som annars inte skulle stå till hennes förfogande.
Och i detta ligger bönens djupaste betydelse.
Ty i samma ögonblick som människan i bönen lyfter sin själ till något högre, börjar hennes eget väsen förändras.
Det uppstår i hennes själ en kraft som kan verka vidare i hennes liv.
Detta kan man jämföra med något mycket enkelt.
När människan riktar sitt öga mot solen, då förändrar hon inte solen – men hennes egen syn fylls av ljus.
På liknande sätt förändrar bönen inte den gudomliga världens ordning; men den öppnar människans själ för de krafter som strömmar från denna ordning.
Bönen blir alltså en förvandling av människans eget inre liv.
Och i denna förvandling ligger dess verkliga kraft.
I nästa del skall vi se hur denna sanna bön redan börjar leda över i den mystiska försjunkenheten som tidigare beskrevs.
När man betraktar bönen på detta sätt, då kan man också förstå hur den för människan allt närmare det som i mystiken betecknas som den inre försjunkenheten.
Ty i bönen vänder sig människans själ bort från det yttre livets mångfald och riktar sig mot något enhetligt.
Hon försöker samla sitt inre.
Det är just denna samling av själen som utgör det första steget mot den mystiska upplevelsen.
I det vanliga livet är människans själ ständigt splittrad.
Tankarna vandrar hit och dit, känslorna växlar från det ena till det andra, viljan dras åt många olika håll.
Genom bönen försöker människan däremot föra samman sitt inre liv till en enhet.
Hon söker skapa ett tillstånd där hennes själ inte längre drivs hit och dit av yttre intryck, utan där den vilar i en inre riktning.
När detta sker, kan något uppstå som annars inte skulle kunna framträda i människans själ.
Ty så länge själen ständigt upptas av yttre intryck, kan de djupare krafterna i människans inre inte göra sig gällande.
De blir överröstade av livets många rörelser.
Men när människan genom bönen stillar sitt inre liv, då kan dessa djupare krafter börja tala.
Man kan säga att bönen skapar en inre tystnad i själen.
Och i denna tystnad kan människan börja ana något av den andliga världens verklighet.
Det är därför som de stora mystikerna i alla tider har lagt så stor vikt vid bönen.
De har inte sett bönen som ett medel att påverka världens gång, utan som ett sätt att förbereda själen för andlig erfarenhet.
Bönen blir då något liknande det som sker när man öppnar ett fönster.
Luften utanför förändras inte därför att man öppnar fönstret – men den kan strömma in i rummet.
På samma sätt förändras inte den andliga världen genom människans bön.
Men människans själ öppnar sig för denna värld.
När detta sker, uppstår i människans inre en särskild känsla av förbindelse med det som hon upplever som världens andliga grund.
Hon känner sig inte längre isolerad i sitt eget väsen.
Hon upplever att hennes innersta står i ett levande samband med något större.
Detta är den upplevelse som mystikerna i olika tider har försökt beskriva.
Och det är just bönen som ofta utgör den första vägen till denna erfarenhet.
Ty genom bönen lär sig människan att rikta sitt inre liv mot det som ligger bortom hennes vanliga upplevelser.
Hon lär sig att samla sin själ i en riktning.
Och genom denna samling kan hennes inre liv fördjupas.
När bönen på detta sätt fördjupar människans inre liv, kan den gradvis övergå i något ännu mer omfattande.
Den kan bli en verklig mystisk erfarenhet.
Vad menas då med detta?
Det betyder att människan inte längre endast riktar sina tankar och känslor mot det gudomliga, utan att hon börjar uppleva detta gudomliga som en levande verklighet i sitt eget inre.
Så länge människan endast tänker på det gudomliga, befinner hon sig ännu i ett slags avstånd till det.
Men när hennes själ genom bön och inre samling blivit tillräckligt stilla och mottaglig, då kan något nytt inträffa.
Då kan hon erfara att det som hon tidigare endast sökte utanför sig själv i själva verket också lever inom henne.
Den mystiska erfarenheten består alltså inte i att människan lämnar världen bakom sig, utan i att hon upptäcker att världens andliga grund också finns i hennes eget innersta.
Detta är ett avgörande steg i människans andliga utveckling.
Ty så länge människan endast betraktar det gudomliga som något som står utanför henne själv, kan hon visserligen känna vördnad inför det – men hon upplever det ännu inte som något som verkligen verkar i hennes eget väsen.
Först när hon börjar erfara denna inre förbindelse kan hon förstå i vilken mening människan själv är en del av den andliga världen.
Mystikerna har ofta försökt beskriva denna upplevelse med bilder.
De har till exempel sagt att människans själ i denna erfarenhet blir som en spegel i vilken det gudomliga ljuset kan återspeglas.
Eller de har sagt att människan då upplever att det finns en gudomlig gnista i hennes innersta.
Men alla dessa bilder syftar egentligen på samma sak.
De vill uttrycka att människan genom en fördjupning av sitt inre liv kan nå fram till en erfarenhet där hon känner sig förenad med världens andliga grund.
Det är därför som bönen och den mystiska försjunkenheten alltid har haft en så stor betydelse i mänsklighetens andliga historia.
De har varit vägar genom vilka människan har försökt överskrida det begränsade perspektivet i sitt vanliga liv.
Genom dem har hon sökt nå fram till en upplevelse där hennes eget väsen inte längre framstår som isolerat, utan som en del av ett större andligt sammanhang.
När man betraktar detta, då kan man också förstå varför sådana erfarenheter alltid har varit förknippade med en känsla av djup ansvarighet.
Ty den som verkligen upplever sitt innersta som förbundet med världens andliga grund kan inte längre betrakta sitt liv som något som endast angår henne själv.
Hon känner då att varje tanke, varje känsla och varje handling står i relation till något större.
På detta sätt kan bönen – när den fördjupas till mystisk erfarenhet – bli en kraft som inte bara förändrar människans inre liv, utan också hennes sätt att stå i världen.
Den leder henne till insikten att hennes egen utveckling är förbunden med hela världens utveckling.
Och därigenom får människans liv en djupare mening.
Lämna ett svar