1. Andevetenskapen och språket. 20 januari 1910
Människans väsen, värdighet och betydelse är nära förbunden med språket. Genom språket förmedlar vi tankar, känslor och viljeimpulser till våra medmänniskor och skapar därigenom en levande förbindelse mellan människor. Även folkens egenart tar gestalt i språket. Språkets ursprung ligger före jagets uppvaknande i människan. Andliga väsen formade talorganen och gestaltade människokroppen så att talet kunde utvecklas. I språket verkar krafterna från den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen. Den fysiska kroppen efterbildar yttre intryck. Eterkroppen verkar bildskapande och symboliskt. Astralkroppens inre upplevelser omgestaltar ljuden. Slutligen träder jaget fram och präglar språket. I kinesiskan framträder ett atomiserande drag, i de semitiska språken ett symboliskt element och i de indoeuropeiska språken ett starkt inslag av självupplevelse. Andevetenskapen kan verka fruktbart på språkets stil. Genom ett förandligat språk kan också själens översinnliga skådande få sitt uttryck.
Introduktion till föredraget Andevetenskapen och språket
Detta föredrag hölls under januari 1910 och ingår i en serie, Själslivets metamorfoser, där Dr Steiner undersöker olika mänskliga uttrycksformer ur ett andevetenskapligt perspektiv. Syftet är inte främst att utveckla en språkvetenskaplig teori i modern mening, utan att visa hur språket är ett yttre uttryck för människans andliga och själsliga konstitution.
Steiner betraktar språket som ett möte mellan tre nivåer:
- den individuella själen, som vill uttrycka sitt inre liv
- folkets gemenskap, som formar språket historiskt
- den kosmiska eller andliga verkligheten, som enligt honom ligger bakom både ljud och mening
Föredraget rör sig därför mellan flera perspektiv: psykologiska, kulturella och metafysiska. Steiner diskuterar bland annat
- hur språket både befriar och begränsar människan,
- hur språkets struktur påverkar folkens temperament och tänkesätt,
- och hur ljud och artikulation enligt en andevetenskaplig uppfattning är förbundna med djupare kosmiska krafter.
Detta leder fram till en central tanke: att språket inte bara är ett konventionellt kommunikationsmedel utan ett levande uttryck för människans relation till världen och till anden.
1. Hela föredragets verkliga struktur
Föredraget av Rudolf Steiner är mycket mer arkitektoniskt uppbyggt än det först verkar.
Det består egentligen av sex tydliga rörelser.
I. Språkets paradox (inledning)
Steiner börjar med två motsatta erfarenheter:
Språket som expansion
- genom språket strålar människans inre ut i världen
- det förbinder själar
Språket som tyrann
- språket tvingar tanken in i färdiga former
- ord kan begränsa tänkandet
- varje folk formas av sitt språk
Här ställer han den grundläggande frågan:
Hur kan ljud överhuvudtaget motsvara verkligheten?
II. Kritik av språkvetenskapliga teorier
Två klassiska teorier kritiseras:
1. Onomatopoetisk teori
(”Vov-vov-teorin” enligt Max Müller)
Språket skulle vara imitation av ljud.
Problem:
- hur benämner man tysta ting?
2. Den inre klangteorin
(Max Müllers egen)
Varje ting har en inre klang.
Kritik:
- blir mystiskt och spekulativt.
Slutsats:
Problemet kan inte lösas utan att förstå människans väsen.
III. Antroposofisk antropologi
Här kommer den stora metafysiska delen.
Människan består av:
- fysisk kropp
- eterkropp
- astralkropp
- jag
och i framtiden:
- andesjälv (Manas)
- livsande (Buddhi)
- andemänniska (Atman)
Men ännu viktigare:
Före jaget arbetade andra andliga krafter.
Människan var en gång förbunden med en gruppsjäl
(jämför djurens gruppsjäl).
IV. Den avgörande tesen
Här kommer föredragets verkliga kärna:
Språket är ett arv från gruppsjälens epok.
Alltså:
Språket uppstod före det individuella jaget.
Det är därför språket:
- inte exakt motsvarar individuellt tänkande
- fungerar mer som konst än logik
V. Hur språket byggdes i människan
Nu kommer Steiners mest originella teori.
Tre system i kroppen:
| kropp | system | funktion |
|---|---|---|
| eterkropp | körtlar | liv |
| astralkropp | nerver | känsla |
| jag | blod | individualitet |
Men språkorganen formades genom:
andliga krafter som verkade genom luften
Det är därför:
- struphuvudet är centralt
- hela människans gestalt är förberedd för tal
Goethe-parallellen:
Ögat bildas av ljuset för ljuset.
På samma sätt:
struphuvudet bildas av luftens ande.
VI. Tre språkliga processer
Språket uppstår ur tre nivåer.
1. Fysisk nivå
imitation
ex:
ljud → konsonanter
2. Eterisk nivå
symbolbildning
ljud blir ordbilder.
3. Astral nivå
känsloexpression
känslor strömmar in i ljudet.
Exempel:
barnets
Ma
Pa
Resultat:
Språk =
imitation
- symbol
- känsloexpression
VII. Språktyper
Här analyserar Steiner tre civilisationstyper.
1. Kinesiska språk
atomistiska
ord = kombinationer av element
ex:
shi
king
→ Shijing (”sångbok”)
2. Semitiska språk
symboliska.
konsonantstam + vokaler
ex:
q-t-l
→ qatal
Här dominerar eterisk symbolik.
Konsekvens:
ingen egentlig form av verbet vara.
Ex:
”Gud den gode”
inte
”Gud är god”.
3. Indoeuropeiska språk
domineras av astralt medvetande.
därför:
subjekt ↔ objekt
och verbet vara.
VIII. Språket är konst
Steiners centrala slutsats:
Språket skapades av en kosmisk konstnär.
Alltså:
språk ska förstås estetiskt, inte mekaniskt.
Därför kritiserar han
Fritz Mauthner
och hans bok Kritik der Sprache.
IX. Praktisk konsekvens
Här blir föredraget nästan pedagogiskt.
För den som skriver andevetenskap:
- varje mening måste formas konstnärligt
- ord kan aldrig definiera andliga realiteter exakt
Därför måste man:
- beskriva samma sak från flera håll
- skapa språkliga reflexbilder
X. Den slutliga visionen
Andevetenskapen skall:
- återerövra språket
- göra det till uttryck för andlig erfarenhet
Slutcitat:
”Tanken är omätligt djup,
och dess vingar äro orden”
2. Den eleganta idén som binder detta föredrag till nästa
Nu kommer den detalj som gör denna föreläsning mycket mer genial än den verkar.
Nästa föredrag heter:
”Skratt och gråt”
I detta föredrag analyseras
språk
= organiserat uttryck.
I nästa föredrag analyseras
skratt och gråt
= spontant uttryck.
Med andra ord:
| uttryck | nivå |
|---|---|
| språk | kulturell |
| skratt/gråt | biologisk |
Men båda är:
utflöden av själen i kroppen.
Språket
själen → luft → ljud → ord
Skratt / gråt
själen → andning → kropp → rytm
Så nästa föredrag blir egentligen
en fysiologi av själsuttryck
där Steiner visar att
skratt
gråt
språk
alla är varianter av samma fenomen.
3. Den verkligt djupa tanken i detta föredrag
Den idé som ofta förbises är denna:
Språket är äldre än människans jag.
Alltså:
Vi tänker inte språket —
vi ärver det från kosmiska krafter.
Det är därför:
- språket formar kulturer
- ord ibland känns större än oss själva
- poeter upplever språket som inspiration
Tre särskilt fascinerande saker i detta föredrag är:
- varför Steiner egentligen beskriver en proto-semiotik
- hur hans språkidé är nära Wilhelm von Humboldt
- varför detta föredrag i själva verket är en kosmologi av fonetik
De flesta som läser det märker nog inte hur radikalt det egentligen är.
Nu över till Rudolf Steiner själv:
Andevetenskapen och språket
Högt ärade åhörare,
Det är fascinerande att betrakta människans olika yttringar ur den andevetenskapliga synvinkel som här avses med ordet andevetenskap. Ty när vi så att säga går runt människolivet, såsom har skett under dessa föredrag, och betraktar det från dess olika sidor, kan vi skaffa oss ett helhetsintryck av det.
I dag skall det talas om den universella yttring av den mänskliga anden som visar sig i språket, och nästa gång skall vi under titeln ”Skratt och gråt” betrakta en slags variant av människans uttrycksförmåga som visserligen är förbunden med språket men ändå i grunden skild från det.
När man talar om det mänskliga språket känner vi tillräckligt väl hur starkt hela människans betydelse, värdighet och väsen hänger samman med det som kallas språk.
Vårt innersta liv, alla våra tankar, känslor och viljeimpulser flyter så att säga ut mot våra medmänniskor och förbinder oss med dem genom språket.
Därför känner vi genom språket en oändlig möjlighet att utvidga vårt väsen, en möjlighet att låta detta väsen stråla ut i omgivningen.
Men å andra sidan kan just den som förmår tränga in i det inre livet hos en betydelsefull individualitet också känna hur språket på nytt blir något av en tyrann, en makt som utövas över vårt inre liv.
Vi kan nämligen känna — om vi bara vill — hur det som vi har att säga till oss själva om våra känslor och tankar, om allt som rör sig genom själen med sin intimitet och sin egenart, endast svagt och sparsamt kan komma till uttryck i ordet, i språket.
Och vi känner också hur det språk i vilket vi är insatta till och med tvingar oss till ett bestämt sätt att tänka.
Vem skulle inte veta hur beroende människan är av språket när det gäller hennes tänkande?
Det är ofta ord som våra begrepp fäster sig vid, och i ett ofullkomligt utvecklingsstadium kan människan lätt förväxla ordet — eller det som ordet inpregnar i henne — med själva begreppet.
Därav kommer oförmågan hos många människor att bygga upp en begreppsvärld som sträcker sig utöver de ord som är vanliga i deras omgivning.
Vi vet också hur karaktären hos ett helt folk, som talar ett gemensamt språk, på ett visst sätt är beroende av detta språk.
Den som mer ingående betraktar folkens karaktärer och språkens karaktärer i deras sammanhang måste inse hur det sätt på vilket människan kan omforma det som ligger i hennes själ till ljud återverkar på styrkan eller svagheten i hennes karaktär, på uttrycket för hennes temperament och till och med på hela hennes livsåskådning.
En kännare kan alltså av ett folks språkliga gestaltning dra många slutsatser om folkets karaktär.
Men eftersom språket är gemensamt för ett folk är den enskilde beroende av något gemensamt, så att säga av ett genomsnittsmått som råder inom folket.
Han står därigenom i viss mån under gemenskapens tyranni, under dess makt.
När man därför känner att å ena sidan vårt individuella andliga liv och å andra sidan de gemensamma andliga livsformerna är nedlagda i språket, då framstår det som man skulle kunna kalla språkets hemlighet som något ytterst betydelsefullt.
Man kan säga att man visserligen kan lära sig mycket om människans själsliv genom att betrakta de yttringar genom vilka detta mänskliga väsen just i språket visar sig.
Språkets gåta
Språkets hemlighet, dess uppkomst och dess vidare utveckling genom tiderna har alltid varit en gåta för vissa vetenskapliga områden.
Men man kan inte säga att dessa vetenskaper i vår tid har varit särskilt framgångsrika i att tränga bakom språkets hemlighet.
Därför skall i dag — så att säga aforistiskt och skissartat — några ljusstrålar kastas över språket, dess utveckling och dess samband med människan från den andevetenskapliga synpunkt som vi är vana att tillämpa på människan och hennes utveckling.
Det som först framstår som så gåtfullt är detta:
När vi betecknar ett ting, en sak eller en händelse med ett ord — hur hänger då denna märkliga sammansättning av ljud, som bildar ordet eller satsen, samman med det som kommer ur oss och som genom ordet betecknar tinget?
Från den yttre vetenskapens ståndpunkt har man försökt sammanställa de mest olika erfarenheter och kombinationer för att besvara denna fråga. Men man har också känt hur otillfredsställande sådana betraktelser är.
Frågan är så enkel och ändå så svår att besvara:
Hur kom människan på att just frambringa detta eller det ljudet när något i yttervärlden mötte henne?
”Vov-vov-teorin”
Från en viss synpunkt föreställde man sig saken ganska enkelt.
Man tänkte sig till exempel att språkbildningen hade utgått från att människan efterhärmade ljud som hon hörde i yttervärlden — till exempel djurens läten eller ljudet när något slår mot något annat.
På samma sätt som ett barn hör en hund skälla ”vov-vov” och kallar hunden för ”vov-vov”.
En sådan ordbildning skulle man kunna kalla onomatopoetisk, en ljudhärmande bildning.
Från vissa håll har man menat att den ursprungliga språkbildningen byggde på sådana efterhärmningar.
Men då återstår frågan:
Hur kom människan då att ge namn åt ting som inte ger något ljud?
Hur går hon från ljudet av ett djur eller en händelse till något som inte kan höras?
Den store språkforskaren Max Müller insåg det otillfredsställande i denna spekulation och gjorde narr av teorin genom att kalla den ”vov-vov-teorin”.
”Bim-bam-teorin”
Max Müller föreslog i stället en annan teori.
Han menade att varje ting i sig själv bär något som liknar en klang.
Allt har på något sätt en klang — inte bara en klocka som slås an eller ett glas som faller, utan varje ting.
Människan har förmågan att skapa en relation mellan sin själ och denna inre klang i tinget.
Därigenom uppstår i själen möjligheten att uttrycka denna klang — ungefär som när man återger klockans ton med ”bim-bam”.
Motståndarna kallade då Max Müllers teori för ”bim-bam-teorin”.
Men även om vi fortsatte att räkna upp sådana teorier skulle vi alltid finna något otillfredsställande i dem.
För att förstå språket måste man tränga djupare in i människans inre väsen.
Människan enligt andevetenskapen
För andevetenskapen är människan i grunden ett mycket komplicerat väsen.
Så som hon står framför oss består hon först av sin fysiska kropp, som följer samma lagar och innehåller samma substanser som den mineraliska världen.
Som ett andra och högre led har människan eterkroppen eller livskroppen.
Därtill kommer det led som bär lust och smärta, glädje och sorg, drifter, begär och passioner: astralkroppen.
Det fjärde ledet är jaget (Ich).
Människans utveckling består i att detta jag arbetar på att omforma de tre andra leden.
I en fjärran framtid kommer jaget att ha omformat dem så fullständigt att inget längre återstår av det som naturen eller naturens andliga makter en gång gjorde av dem.
Astralkroppen, som är bärare av lust och smärta, glädje och sorg, av alla upp- och nedgående föreställningar, förnimmelser och varseblivningar, har först kommit till utan vår medverkan, det vill säga utan arbetet från vårt jag.
Men nu arbetar jaget på den, och det arbetar så att det renar och förädlar och underordnar allt som hör till astralkroppens egenskaper och verksamheter under sin herravälde.
Om jaget har arbetat mycket lite på astralkroppen är människan en slav under sina drifter och begär.
Men om hon förädlar drifter och begär till dygder, om hon ordnar det irrande tänkandet längs logikens tråd, då har en del av astralkroppen omvandlats: den har blivit från en produkt där jaget ännu inte arbetat till en produkt av jaget.
När jaget utför detta arbete medvetet — vilket i människans utveckling ännu bara har börjat — kallar vi denna del av astralkroppen som medvetet omarbetats från jaget Andesjälv, eller med ett uttryck ur den orientaliska filosofin Manas.
När jaget på ett annat och mer intensivt sätt arbetar inte bara i astralkroppen utan också i eterkroppen, kallar vi den del av eterkroppen som omarbetats från jaget Livsanden, eller med ett uttryck ur den orientaliska filosofin Buddhi.
Och när jaget till slut blir så starkt — vilket först tillhör en mycket avlägsen framtid — att det kan omvandla den fysiska kroppen och reglera dess lagar så att jaget överallt är närvarande och härskare över allt som lever i den fysiska kroppen, då kallar vi denna del av den fysiska kroppen som kommit under jagets herravälde Andemänniskan, eller — eftersom detta arbete börjar med en reglering av andningsprocessen — med ett ord ur den orientaliska filosofin Atman, vilket hänger samman med andningen.
Människans sjufaldiga natur
Vi har alltså först människan som en fyrdelad varelse:
- fysisk kropp
- eterkropp
- astralkropp
- jag
Och liksom vi har tre led av vårt väsen som härrör från det förflutna, kan vi också — genom jagets arbete — tala om tre led som utvecklas in i framtiden.
Så talar vi om en sjufaldig natur hos människan, där vi till den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget lägger:
- Andesjälvet
- Livsanden
- Andemänniskan.
När vi nu ser på dessa tre sista led som något framtida i människans utveckling måste vi ändå säga att människan redan i dag på ett visst sätt är förberedd för denna utveckling.
Medvetet kommer människan först i en avlägsen framtid att arbeta på de tre leden — fysisk kropp, eterkropp och astralkropp — från sitt jag.
Men omedvetet, det vill säga utan sitt fulla medvetande, har jaget redan genom en dunkel verksamhet omformat dessa tre led.
Resultatet av detta finns redan.
Det som vi i tidigare föredrag kallade människans inre själsled kunde endast uppstå därför att jaget arbetade på dessa tre led.
Själens tre delar
På det som vi kallar astralkroppen har jaget arbetat fram förnimmelsesjälen, så att säga som en inre spegelbild av förnimmelsekroppen.
Förnimmelsekroppen förmedlar det vi kallar njutning.
Utan förnimmelsekropp skulle vi inte kunna ha några njutningar.
Men njutningen speglas i själens inre som begär, och begären tillskriver vi sedan själen.
Astralkroppen och den omvandlade astralkroppen — förnimmelsesjälen — hör alltså samman på samma sätt som njutning och begär hör samman.
På samma sätt har jaget i det förflutna redan arbetat på eterkroppen.
Detta arbete leder i människans inre till att hon bär förståndssjälen eller förnuftssjälen i sig. Denna själ är också bärare av minnet.
Förståndssjälen hänger alltså samman med en omedveten omarbetning av eterkroppen genom jaget.
Slutligen har jaget i förgångna tider också arbetat på den fysiska kroppen, och det som därigenom uppstått kallar vi medvetandesjälen, genom vilken människan kan få kunskap om yttervärldens ting.
Så kan vi alltså också tala om en sjufaldig människa på detta sätt:
Genom en förberedande, omedveten verksamhet av jaget har tre själsled uppstått:
- förnimmelsesjälen
- förståndssjälen
- medvetandesjälen.
Men allt detta är ett omedvetet eller halvmedvetet arbete av jaget på sina höljen.
De tre kropparnas rikedom
Nu kan vi fråga:
Är inte de tre leden — fysisk kropp, eterkropp och astralkropp — själva mycket komplicerade varelser?
Åh, vilken underbar byggnad är inte denna fysiska människokropp!
Om vi undersökte den närmare skulle vi finna att den är mycket mer komplicerad än bara den del som jaget har arbetat fram till medvetandesjäl och som vi kan kalla den fysiska bäraren av medvetandesjälen.
På samma sätt är eterkroppen mycket mer komplicerad än det som vi kallar bäraren av förståndssjälen.
Och även astralkroppen är mycket mer komplicerad än det som vi kallar bäraren av förnimmelsesjälen.
Dessa delar är i själva verket fattiga i jämförelse med det som redan fanns innan människan hade ett jag.
Därför säger andevetenskapen att människan har utvecklats så att:
- i en uravlägsen tid uppstod den första anläggningen till den fysiska kroppen, ur andliga väsen,
- senare tillkom eterkroppen,
- ännu senare astralkroppen,
- och först sist jaget.
Den fysiska kroppen har därför genomgått fyra utvecklingsstadier.
Först stod den i direkt korrespondens med den andliga världen.
Sedan genomträngdes och genomvävdes den av eterkroppen och blev mer komplicerad.
Sedan genomträngdes den av astralkroppen och blev åter mer komplicerad.
Slutligen tillkom jaget.
Och först det som jaget har gjort med den fysiska kroppen formade den del som blev bärare av det vi kallar mänskligt medvetande, alltså förmågan att få kunskap om yttervärlden.
Men den fysiska kroppen har mycket mer att göra än att genom våra sinnen och vårt hjärna ge oss kunskap om yttervärlden.
Den utför många verksamheter som ligger till grund för medvetandet men som helt sker utanför hjärnans område.
Så är det också med eterkroppen och astralkroppen.
Om vi nu gör oss klart att allt det vi har omkring oss i yttervärlden i grunden är ande, att anden — såsom vi så ofta betonat — ligger till grund för allt materiellt, allt eteriskt och allt astralt, då måste vi säga oss:
På samma sätt som jaget självt arbetar som något andligt inifrån när människan utvecklar sig i sina tre väsenled, måste — låt oss kalla det andliga väsen eller andliga verksamheter, det spelar ingen roll — ha arbetat på vår fysiska kropp, eterkropp och astralkropp innan jaget gjorde sig gällande och fortsatte arbetet i det som redan hade bearbetats.
Vi blickar därmed tillbaka till tider då en verksamhet på vår astralkropp, eterkropp och fysiska kropp ägde rum som liknar den verksamhet som i dag utgår från jaget och verkar utåt i dessa tre led.
Det vill säga: vi måste tala om att andligt skapande, andlig verksamhet, har arbetat på det i vilket vi är höljda och gett form, rörelse, gestalt och allt det övriga, innan jaget kom i stånd att ta plats där.
Vi måste tala om att det i människan finns andliga verksamheter som ligger före jagets verksamhet, och att vi bär inom oss sådana andliga verksamheter som utgör förutsättningen för jagets aktivitet och som fanns innan jaget kunde ingripa.
Om vi därför för ett ögonblick avskiljer allt det som vårt jag har arbetat fram ur de tre leden av vårt väsen — alltså förnimmelsesjäl, förstånds- eller förnuftssjäl och medvetandesjäl — och betraktar uppbyggnaden, den inre rörelsen och verksamheten i dessa tre höljen av människans väsen, då måste vi säga att före jagets verksamhet har en andlig verksamhet utövats på oss.
Gruppsjälens verksamhet
Därför talar man inom andevetenskapen om att vi hos människan, sådan hon är i dag, har att göra med en individuell själ, en själ genomträngd av ett jag, vilket gör varje människa till en i sig själv sluten individualitet.
Men man talar också om att innan människan blev en sådan sluten jag-varelse var hon resultatet av en gruppsjäl, en själsgemenskap, på samma sätt som vi ännu i dag talar om gruppsjälar i djurriket.
Där säger vi:
Det som vi hos människan söker som individuell själ i varje enskild varelse, finner vi hos djuret i det som ligger till grund för en hel art eller släkt.
En hel djurart har en gemensam djurisk gruppsjäl.
Det som hos människan är den individuella själen är hos djuret artens själ.
Så arbetade i människan, i hennes tre väsenled innan hon blev en individuell själ, en annan själ — en själ som vi i dag endast genom andevetenskapen kan få kunskap om — och som var föregångaren till vårt eget jag.
Denna föregångare till vårt jag, denna människans gruppsjäl eller artsjäl, överlämnade sedan de tre bearbetade leden — fysisk kropp, eterkropp och astralkropp — till jaget för vidare bearbetning.
Den hade nämligen arbetat på dem på ett sätt som liknar hur vårt eget jag i dag arbetar.
Språket som ett arv från tiden före jaget
Den sista verksamhet som ligger till grund för människoväsendet innan det begåvades med ett jag — de sista inflytanden som föregår jagets födelse — finns i dag nedlagda i det vi kallar det mänskliga språket.
När vi därför utgår från vårt medvetandeliv, vårt förstånds- och känsloliv och vårt förnimmelseliv och betraktar deras förutsättningar, då kommer vi fram till ett själsarbete som ännu inte var genomträngt av vårt jag.
Och resultatet av detta finner vi nedlagt i det som i dag uttrycks i språket.
De tre kropparna och deras fysiologi
Vad ligger då ytterst till grund för de fyra led som vi kallar människans väsen?
Hur uttrycker de sig rent yttre i den fysiska kroppen?
Den fysiska kroppen hos en växt ser annorlunda ut än människans fysiska kropp. Varför?
Därför att växten endast har fysisk kropp och eterkropp, medan i människans fysiska kropp också astralkroppen och jaget verkar.
Det som verkar inombords formar och gestaltar också den fysiska kroppen därefter.
Vad har då verkat in i vår fysiska kropp genom att den genomträngts av eterkroppen?
Det som vi i oss kallar kärl- eller körtelsystemet är hos människan och djuret det yttre fysiska uttrycket för eter- eller livskroppen.
Eterkroppen är alltså arkitekten för körtel- och kärlsystemet.
Astralkroppen är däremot skaparen av det vi kallar nervsystemet.
Därför har vi bara rätt att tala om ett nervsystem där ett astralt väsen finns.
Vad är då uttrycket för jaget hos människan?
Det är blodsystemet, särskilt blodet under inflytande av den inre livsvärmen.
Allt som jaget arbetar i människan måste, när det skall forma den fysiska kroppen, gå via blodet.
Därför är blodet verkligen en så särskild saft.
De andliga väsen som formade människan
Det som människan i dag kan göra med sin kropp genom jaget är dock ganska litet.
Men mycket mer har de andliga väsen kunnat göra som föregick jagets verksamhet.
De hade ett mäktigare medel till sitt förfogande.
Genom detta formades människans gestalt i stort sett till ett uttryck för vad dessa väsen gjorde av henne.
Och vilket medel använde de?
De arbetade i luften.
Precis som vi arbetar genom den inre värmen och låter blodet pulsera och därigenom påverkar vår form, så verkade dessa väsen genom luften.
Genom deras arbete i luften formades människans gestalt.
Det kan låta märkligt att tala om att andliga verksamheter arbetade genom luften.
Men vi måste inse att det som omger oss som luft inte bara är det ämne som kemin beskriver.
I luften verkar andliga väsen och andliga aktiviteter.
Struphuvudet som kosmiskt konstverk
På samma sätt som vi genom blodets värme, utgående från vårt jag, kan forma vår kropp en smula, så formade dessa väsen i väldig omfattning människans gestalt genom luften.
Det viktigaste för oss är detta:
Vi är människor genom vår struphuvudsorganisation.
Detta underbara konstnärliga organ — struphuvudet — tillsammans med hela talapparaten har formats ur luftens andliga väsen.
Goethe har så vackert sagt om ögat:
Ögat är av ljuset bildat för ljuset!
Om man i Schopenhauers mening endast betonar: Utan ett ljuskänsligt öga skulle ljusintrycket inte finnas för oss,
så säger man därmed bara en halv sanning. Den andra hälften är att vi inte skulle ha något öga, om inte ljuset självt ur obestämda organ i en uråldrig förflutenhet liksom plastiskt hade format ögat fram ur oss.
Vi måste därför i ljuset inte bara se den abstrakta väsenhet som man i dag fysikaliskt beskriver som ljus, utan i ljuset måste vi söka den dolda väsenhet som är i stånd att skapa sig ett öga.
Detta är på ett annat område detsamma som när vi talar om att luften är genomträngd och genomlevd av en väsenhet som vid en viss tidpunkt var i stånd att prägla in hos människan det konstfulla organet struphuvudet och allt som hör samman med det.
Och hela den övriga mänskliga gestalten – ända in i de minsta detaljer – är så formad och plastiskt gestaltad att människan på sin nuvarande utvecklingsnivå liksom är en vidare utföring av sina talorgan.
Talorganen är något som i första hand är avgörande för människans form.
Därför höjer just språket människan över djuriskheten, ty det andliga väsen som vi kallar luftens ande har visserligen också format och arbetat i djurriket, men inte så att denna verksamhet nått fram till den punkt där ett språkorgan kunde utvecklas sådant som människan har.
Allt – med undantag av det som jaget omedvetet har utarbetat, till exempel hjärnan, eller det som det har fulländat i sinnesorganen – allt utom denna jag-verksamhet är en verksamhet som ligger före människans jag-verksamhet och som hade till uppgift att utbilda människokroppen så att den blev ett vidare uttryck för detta talorgan.
Det är nu inte tid att utveckla varför till exempel fåglarna, trots sin fullkomliga sång, har stannat på en nivå där deras form inte kan bli ett uttryck för det organ som vi i vidaste mening kallar röstorganet.
Så ser vi alltså hur människan innerst redan var organiserad i sina talorgan innan hon kom till sitt nuvarande tänkande, sitt känsloliv och sin vilja – det vill säga till allt som hänger samman med jaget.
Nu blir det begripligt för oss att dessa andliga verksamheter endast kunde forma den fysiska kroppen på ett sådant sätt att människan till slut nästan blev ett bihangsorgan till sina talorgan, i det att de genom luftens inflytanden och konfigurationer utformade astralkroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen.
När människan på detta sätt blivit i stånd att i sig bära ett organ som motsvarar det vi kallar luftens andliga väsen – på samma sätt som ögat motsvarar ljusets andliga väsen – då kunde hon i detta inprägla det som hennes jag själv lade in som förstånd, medvetande, känsla och sinnesstämning.
Så måste vi alltså söka en trefaldig verksamhet i det undermedvetna, en verksamhet som ligger före jaget och verkar i den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen.
Vi finner anhaltspunkter därtill när vi vet att det var gruppsjälens verksamhet, och att denna gruppsjäl i en ofullkomlig form arbetade i djuren.
Detta måste vi betrakta när vi riktar blicken mot denna före-jaget liggande andliga verksamhet i astralkroppen.
Där måste vi tänka bort allt jag och i stället se på det som gruppjaget har arbetat fram ur en mörk bakgrund.
I astralkroppen står på en ofullkomlig nivå begär och njutning emot varandra.
Och begäret kunde på sätt och vis besjälas och omarbetas till en inre förmåga just därför att det redan hade en föregångare i människans astralkropp.
Så som begär och njutning står emot varandra i astralkroppen, så står i eterkroppen bildskapande, symbolik och yttre retning emot varandra.
Det väsentliga är att vi uppfattar denna före-jaget liggande verksamhet i eterkroppen som något annat än jagets verksamhet i eterkroppen.
När vårt jag är verksamt som förståndssjäl eller känslosjäl söker det på människans nuvarande utvecklingsnivå så att säga en sanning som så exakt som möjligt återger de yttre tingen.
Det som inte exakt motsvarar de yttre tingen kallar man osant.
Men de andliga verksamheter som ligger före vår jags verksamhet arbetade inte så; de arbetade mer symboliskt, mer bildartat, ungefär som drömmen arbetar.
Drömmen arbetar till exempel så att någon drömmer att ett skott avfyras, och när han vaknar ser han att stolen bredvid sängen har fallit omkull.
Det yttre skeendet – den fallna stolen – förvandlas i drömmen till ett sinnebild: det avfyrade skottet.
Så arbetade de före jaget liggande andliga väsendena symboliskt, liksom vi själva åter arbetar symboliskt när vi genom initiation eller invigning höjer oss till en högre andlig verksamhet, där vi åter försöker – nu men med fullt medvetande – att från den blott abstrakta yttervärlden arbeta oss in i symboliken, in i bildskapandet.
Dessa väsen arbetade sedan vidare på människans fysiska kropp genom att göra henne till det som man kan kalla motsvarighet mellan yttre skeenden, yttre fakta och efterbildning.
Efterbildning finner vi till exempel hos barnet när de andra själsmedlemmarna ännu är svagt utvecklade.
Efterbildning är något som hör till människans undermedvetna natur.
Därför bör den första uppfostran bygga på efterbildning, ty i människan finns, innan jaget börjar skapa ordning i hennes inre verksamheter, efterhärmningstriften som en naturlig drift.
Det som nu har framställts: efterbildningstriften i den fysiska kroppen gentemot de yttre verksamheterna, symboliseringen i eterkroppen gentemot den yttre retningen, och det som vi kan kalla motsvarigheten mellan begär och njutning i astralkroppen, allt detta måste vi tänka oss utarbetat med hjälp av luftens verktyg och inarbetat i oss så att det uppstod ett plastiskt, konstnärligt intryck däri i vårt struphuvud och i hela vår röstapparat.
Då kommer vi att kunna säga oss: Dessa före-jaget liggande väsenheter arbetade på människan så att de genom luften formade och gestaltade människan på ett sådant sätt att luften i människan kunde komma till uttryck i denna trefaldiga riktning.
Om vi nämligen i ordets sanna mening betraktar språkförmågan, så måste vi fråga: Är det tonen som vi frambringar?
Nej, det är inte tonen.
Det vi gör är att från vårt jag sätta i rörelse och forma det som genom luften har formats och inlemmats i oss.
Precis som vi sätter ögat i rörelse för att ta upp det som utifrån verkar som ljus, medan ögat självt är till för att ta upp detta ljus, så ser vi hur i oss själva från jaget sätts de organ i rörelse som har formats ur luftens andliga väsen.
Vi sätter organen i rörelse genom jaget; vi griper in i de organ som motsvarar luftens ande, och vi måste avvakta tills luftens ande, ur vilken organen formats, själv – som ett eko av vår luftverksamhet – låter tonen möta oss.
Tonen frambringar vi inte, lika lite som de enskilda delarna av en pipa frambringar tonen.
Vi frambringar från oss själva det som vårt jag kan utveckla som verksamhet genom att använda de organ som formats ur luftens ande.
Sedan måste vi överlåta åt luftens ande att luften åter kommer i rörelse genom den verksamhet genom vilken organen har skapats, så att ordet klingar ut.
Så ser vi i sanning hur den mänskliga språket måste vila på detta trefaldiga motsvarande som vi har anfört.
Men vad skall motsvara varandra?
Vad skall efterbildningen i den fysiska kroppen vila på?
Efterbildningen i den fysiska kroppen måste vila på att vi det vi uppfattar som yttre verksamheter, som yttre ting, det som gör ett intryck på oss, efterbildar i rörelserna hos våra röstorgan, att vi allt som vi först hör som återklingande ton frambringar genom att vi genom den fysiska kroppens princip blir efterbildare av det som gör ett yttre intryck på oss, precis som målaren efterbildar en scen som består av helt andra element än färg och duk, ljus och mörker.
Så som målaren efterbildar med ljus och mörker, så efterbildar vi det som utifrån träder fram till oss genom att vi efterbildande sätter våra organ i rörelse, de organ som har formats ur luftens element.
Därför är det som vi frambringar i ljudet en verklig efterbildning av tingens väsen, och våra konsonanter och vokaler är ingenting annat än avbilder och efterbildningar av det som utifrån gör ett intryck på oss.
Det vi sedan har i eterkroppen är ett bildskapande arbete.
Där arbetas in i eterkroppen det som vi kan kalla symbolik.
Därför måste vi finna det begripligt att det visserligen först genom efterbildning uppstod det som är de första elementen i vårt språk, men att detta sedan vidarebildades genom att det liksom slet sig loss från de yttre intrycken och sedan vidarebearbetades.
Där bearbetar eterkroppen i symboliken, som i drömmen, det som inte längre liknar de yttre intrycken, och däri består det fortverkande i ljudet.
Först bearbetar eterkroppen det som är en blott efterbildning, sedan arbetar det som är blott efterbildning sig självständigt om i eterkroppen, så att det därmed blir något självständigt.
Så är det som vi inre har bearbetat endast ännu symboliskt, sinnbildligt motsvarande de yttre intrycken.
Där är vi inte längre blotta efterbildare.
Och slutligen kommer ett tredje.
Begär, affekt, allt som lever inre, uttrycker sig i astralkroppen, och det verkar åter så att det vidare formar tonen.
Det vill säga, de inre upplevelserna strålar liksom utifrån in i tonen.
Smärta och glädje, lust och lidande, begär, önskan, allt detta strålar in i tonen, och därigenom kommer det subjektiva elementet in i tonen.
Det som är blott efterbildning, det som vidarebildats som språk-symbol i det självständigt blivna tonbildet eller ordbildet, det blir nu vidare omformat genom att det genomstrålas av det som människan inre upplever som smärta och glädje, lust och lidande, fasa och fruktan och så vidare.
Alltid måste det vara ett yttre motsvarande som sig i tonen lossriver sig från själen.
Men när själen inre uttrycker det som hon upplever, låter det liksom klinga ut i tonen, då måste hon först söka det yttre upplevelsen därtill.
Därför måste vi säga: Det tredje elementet, där inre, själsligt, lust och lidande, smärta och glädje, fasa och så vidare uttrycker sig i tonen, det måste först söka vad som motsvarar det.
Vid efterbildningen är det yttre intrycket efterbildat, det inre tonbildet eller det som uppstått som symbol är en vidarebildning.
Men det som människan endast ur inre glädje, smärta och så vidare skulle låta klinga ut, det skulle ju bara vara en utstrålning som ingenting kunde motsvara.
Vad här är motsvarigheten mellan yttre väsen och inre upplevelse, det vill säga vad här sker, det kan vi ständigt iaktta hos våra barn när de lär sig tala.
Där kan vi se hur barnet börjar sätta om något som det känner i tonen.
När barnet först skriker ma och pa, så är det ingenting annat än en inre omgjutning av affekten i ljudet.
Det är bara uttrycket för ett inre.
Men när detta barn så uttrycker sig, då kommer till exempel modern fram, och barnet märker då att det som sig inre uttrycker som glädje genom att det omgjuter sig i ljudet ma, motsvaras av en yttre händelse.
Barnet frågar naturligtvis inte hur det sker att det i detta fall motsvarar moderns tillskyndande.
Där förenas inre upplevelse av glädje eller smärta och yttre intryck, och det förenas det som strålar fram inifrån med det yttre intrycket.
Det är ett tredje sätt på vilket språket verkar.
Därför kan vi säga: Språket är lika mycket uppstått utifrån inåt genom efterbildning som det är uppstått genom det som man kan kalla det yttre verklighetens tillkommande till det som vårt inre uttrycker.
Ty det som har lett till att ur ett inre uttryck – ma, pa – bildas orden mamma och pappa, därför att detta uttryck kände sig tillfredsställt i moderns eller faderns tillskyndande, det sker i otaliga fall.
Överallt där människan ser att något följer på ett inre uttryck, där förenar sig för henne det som är uttrycket för den inre väsenheten med ett yttre.
Allt detta sker utan jagets medverkan.
Först senare övertar jaget denna verksamhet.
På detta sätt ser vi det som ligger före jaget arbeta på den konfiguration som ligger till grund för människans språkliga uttrycksförmåga.
Och därigenom att jaget träder in där, efter det att grunden till språket redan har skapats, inordnar sig språket åter enligt jagets väsen.
Därigenom genomträngs de uttryck som motsvarar känslolivet av känslosjälen; bilderna och symbolerna som motsvarar eterkroppen genomträngs av förståndssjälen.
Människan gjuter in i ljudet vad hon upplever i förståndssjälen, och hon gjuter likaledes in vad hon upplever i medvetandesjälen, vad som först var blott efterbildning.
På detta sätt har sedan efter hand de områden i vårt språk uppstått som är återgivningar av det som är inre upplevelser hos själen.
Så måste vi vara klara över, för att förstå språkets väsen, att det så att säga lever i oss något som verkade före jaget och före all jag-verksamhet, och att först i detta ingjutits det som jaget kan utbilda.
Då måste vi också inte göra anspråk på att språket exakt motsvarar det som utgår från jaget, och att vårt andliga, allt intimare i vår individuella väsenhet exakt motsvaras av språket, utan vi måste vara klara över att vi i språket aldrig kan se det omedelbara uttrycket för jaget.
Symboliskt arbetar till exempel språkanden i eterkroppen, efterbildande i den fysiska kroppen, allt detta tillsammans med det som språkanden arbetar fram ur känslosjälen genom att han pressar ut de inre upplevelserna ur den, så att vi i ljudet har en utstrålning av inre livet.
Allt detta sammantaget skall rättfärdiga oss när vi säger: Språket är inte utarbetat efter det i dagens mening medvetna jagets art, utan om vi vill jämföra språkets utarbetning med något, kan vi bara jämföra den med det konstnärliga arbetet.
Lika lite som vi kan kräva av konstnärens efterbildning att den motsvarar verkligheten, lika lite kan vi kräva att språket efterbildar det som det skall framställa.
Vi har i språket något som endast så återger det som är utanför, som bilden, som konstnären överhuvudtaget återger det som är utanför.
Och vi får säga: Innan människan var ett självmedvetet väsen i dagens mening, verkade i henne en konstnär som verkade som språkanden.
Vi har lagt vårt jag in i en plats där tidigare en konstnär utövade sin verksamhet.
Detta är visserligen åter bildligt talat, men det återger sanningen på detta område.
Vi ser in i en undermedveten verksamhet och känner att vi där har något som ur oss själva har gjort den talande människan till ett konstverk.
Och språket måste vi därför uppfatta efter analogi av ett konstverk.
Därtill måste vi inte glömma att vi endast kan uppfatta varje konstverk så som det tillåts av den berörda konstens medel.
Därför måste också språket lägga vissa begränsningar på oss.
Om man tog hänsyn till detta skulle det från början vara uteslutet att ett verk som uppstått ur en pedantisk kast kunde komma till stånd som Fritz Mauthners »Språkkritik«.
Där utgår språk-kritiken från helt felaktiga förutsättningar, nämligen från att om man överskådar människornas språk, så ger de på intet sätt den objektiva verkligheten riktigt åter.
Skall de då göra det?
Är det överhuvudtaget en möjlighet att de gör det?
Lika lite som det finns en möjlighet för språket att återge verkligheten, lika lite som bilden på duken med färger och ljus och mörker skall framställa den yttre verkligheten.
Med konstnärligt sinne måste man uppfatta det som språkanden ligger till grund för människans verksamhet.
Allt detta kunde endast skisseras.
Men om man vet att en konstnär verkar i mänskligheten som formar språket, då kommer man att förstå – hur olika än de enskilda språken må te sig – att även i de enskilda språken i mänskligheten har det konstnärliga sinnet arbetat på de mest olika sätt.
Då kommer vi att förstå hur denne språkande – låt oss nu kalla denna genom luften verkande väsenhet för språkanden – när han manifesterade sig på en relativt lägre nivå i människan, arbetade som den atomistiska anden som vill sätta samman allt ur de enskilda delarna.
Då har vi möjligheten att ett språk är så fogat att hela satsen sammansätts ur enskilda ljudbilder.
Om vi till exempel i kinesiskan har ljudet shi och king, så har vi däri två atomer av språkbildningen.
Den ena stavelsen shi = sång, sång; den andra skulle betyda: bok.
Om vi sätter samman de båda ljudbilderna: shi-king, då skulle man ha gjort det så som om vi på tyska sätter samman Lied-Buch, då skulle genom denna atomisering uppstå något som nu – uppfattat som helhet – blir Lieder-Buch.
Det skulle ge ett litet exempel på hur det kinesiska språket bildar sina begrepp och föreställningar.
Om vi bearbetar i vår själ det som vi i dag har betraktat, kan vi nu också förstå hur ett så underbart bildat språk som till exempel det semitiska är att betrakta i sin ande.
I det semitiska språket har vi som grundval vissa tonbilder som egentligen endast består av konsonanter.
Och nu sätter människan in vokaler i dessa tonbilder.
Om vi alltså, för att bara förklara det med ett exempel, tar konsonanterna q t l och sätter in ett a och åter ett a, då skulle, medan det endast av konsonanterna bildade ordet är den blotta efterbildningen av ett yttre ljudintryck, genom att vokalen läggs till ha uppstått: qatal = döda.
Så har vi här ett märkligt genomträngande, i det att döda som tonbild uppstått genom att den yttre händelsen helt enkelt efterbildats genom röstorganen; det är först det ursprungliga tonbildet.
Sedan vidarebildas det som själen har att vidarebilda och som endast kan upplevas inre, genom att något läggs till inifrån.
Tonbildet vidarebildas så att döda återgår på ett subjekt.
På detta sätt är i grunden hela det semitiska språket sammansatt, och däri uttrycker sig det som vi har uppräknat som samverkan av de olika elementen i språkbildningen i hela språkets byggnad.
I symboliken, som företrädesvis är verksam i det semitiska språket – alltså det som vi har funnit som språkanden i eterkroppen – visar sig hela det semitiska språkets egenart, som vidarebildar alla de efterbildade enskilda tonbilderna och genom att vokaler läggs till ombildar dem till sinnbilder.
Därför är i grunden alla ord i det semitiska språket så bildade att de som sinnbilder hänför sig till det som omger oss i yttervärlden.
Däremot är allt som framträder i de indogermanska språken mera väckt av det som vi har kallat den astrala inre uttrycket, den inre väsenheten.
Astralkroppen är redan något som hänger samman med medvetandet.
När man ställer sig emot yttervärlden skiljer man sig från yttervärlden.
När man endast ställer sig emot yttervärlden från eterkroppens synpunkt smälter man samman med den, är ett med den.
Först när tingen speglar sig i medvetandet skiljer man sig från tingen.
Denna verksamhet hos astralkroppen med alla dess inre upplevelser är i de indogermanska språken i motsats till de semitiska språken underbart uttryckt genom att de har verbet vara, konstaterandet av det som finns utan vårt tillskyndande.
Detta är möjligt därför att man med sitt medvetande skiljer sig från det som gör ett yttre intryck.
När därför i det semitiska språket till exempel skulle uttryckas: Gud är god, så skulle man inte omedelbart kunna det, ty man kan inte återge ordet ”är”, som uttrycker varat, eftersom det redan kommer från astralkroppens och yttervärldens motsättning.
Eterkroppen framställer helt enkelt tingen.
Därför skulle man i det semitiska språket säga: Gud, den gode.
Det är inte subjektets och objektets motsättning som karakteriseras.
Dessa språk som skiljer sig från yttervärlden, vilka egentligen innehåller mattor av uppfattningar som utbreds över yttervärlden, är företrädesvis de indogermanska språken.
Dessa återverkar nu på människan så att de stödjer innerligheten, det vill säga allt som man kan kalla anlagen för att utveckla en stark individualitet, ett starkt jag.
Det ligger redan här uttryckt i språket.
Allt detta som jag har kunnat ge er kommer av vissa kanske endast tas som otillfredsställande antydningar, av den enkla anledningen att man ju skulle behöva tala fjorton dagar om man ville utveckla allt utförligare på detta område.
Men den som oftare har hört dessa föredrag här och har trängt in i sakens ande kommer att se att en sådan anregning som den som i dag har givits inte är obefogad.
Den skall endast visa hur en andevetenskaplig språkbetraktelse kan väckas, vilken i grunden leder till resultatet att språket överhuvudtaget inte kan förstås på något annat sätt än att man försöker begripa det med ett konstnärligt sinne som man har gjort sig eget.
Därför kommer all lärdom att misslyckas om den inte vill efterskapa det som språkkonstnären i människan har gjort innan jaget kunde verka i oss.
Endast konstnärligt sinne kan fatta språkets hemligheter, liksom konstnärligt sinne överhuvudtaget endast kan efterskapa.
Inga lärda abstraktioner kan någonsin göra ett konstverk begripligt.
Först de idéer som lyser in i konstverken som idéer på ett fruktbart sätt är i stånd att efterskapa det som konstnären med andra medel, med färg, ton och så vidare, har uttryckt.
Konstnärligt sinne fattar endast konstnären, och språkkonstnärer fattar endast det skapande andliga i språkets uppkomst.
Det är det ena som andevetenskapen har att prestera i fråga om språket.
Det andra är något som har sin betydelse i det praktiska.
Om vi förstår hur språket har uppstått ur en inre, för-mänsklig konstnär, kommer vi också att kunna höja oss därtill att vi där, där vi vill tala något eller framställa något genom språket som gör anspråk på att gälla, också måste låta detta konstnärliga sinne verka.
Därtill finns det dock i vår tid, där man i fråga om det levande språkliga känseln inte är särskilt långt kommen, endast lite sinne.
I dag tror var och en att om han bara överhuvudtaget kan tala får han uttrycka allt.
Men vi måste vara klara över att vi åter i vår själ måste skapa en omedelbar sammanhang mellan det som vi genom språket vill uttrycka och det sätt på vilket vi uttrycker det.
Vi måste återuppväcka språkkonstnären i oss på alla områden.
I dag är människorna nöjda om det som de vill säga uttrycks i hur godtycklig form som helst.
Och hur många människor har ett begrepp om vad som på andevetenskapligt område är absolut nödvändigt, att språk-konstnärligt sinne skulle behövas för varje framställning!
Försök en gång att pröva verkliga framställningar av andevetenskapligt stoff.
Då kommer ni att finna att den som som sann, äkta andevetenskapsman har skrivit sådana ting också verkligen har arbetat med att konstnärligt gestalta varje mening, och att där inte på godtyckligt sätt ett tidsord står i slutet eller i början.
Då kommer ni att finna att varje sådan mening är en födelse, därför att den inre, själsligt, inte blott som tanke utan som omedelbar form skall upplevas.
Och om ni följer sammanhanget i det framställda kommer ni att se att vid tre på varandra följande meningar den mellersta inte blott är fäst vid den första och den tredje åter vid den föregående, utan ni kommer att finna att den som framställer andevetenskapligt inte blott har den första meningen, utan också den tredje meningen redan färdig i sin anläggning innan han gestaltar den mellersta, därför att den mellersta meningen effekt skall bero på det som som effekt av den första meningen kvarblir och åter kan gå över på den närmast följande meningen.
I andevetenskapen kan man inte skapa utan konstnärligt verkande språksinne.
Allt annat är ont.
Det handlar om att vi kommer bort från det slaviskt ordbundna.
Det kan vi inte om vi tänker att något ord skulle kunna uttrycka tanken som vi har, ty då är vi redan i villfarelse med vår språkbildning.
Ur orden som helt är präglade mot sinnenvärlden kan vi aldrig vinna det som skall vara uttryck för översinnliga fakta.
Den som frågar: Hur skall man i verkligheten helt konkret uttrycka eterkroppen eller astralkroppen genom ett ord? – har ännu inte förstått något om saken.
Först den har förstått något som så går till väga att han säger sig: Jag kommer att erfara vad eterkroppen är om jag först från den ena sidan låter mig berätta något därom, och är medveten om att det där handlar om konstnärligt bildade reflexbilder; och sedan låter jag samma sak framställas från tre andra sidor.
Där har vi samma sak framställd från fyra olika sidor, så att vi i de framställningar som vi ger genom språket, i det att vi liksom går runt saken, framställer konstnärliga reflexbilder av saken.
Om man inte är medveten därom kommer man inte att få fram något annat än abstraktioner och en förbenad återgivning av det man redan vet.
Därför kommer utvecklingen i andevetenskapen alltid att vara förbunden med det som vi kan kalla fortbildning av det inre sinnet och den inre gestaltningskraften i vårt språk.
I denna mening kommer andevetenskapen att verka befruktande på dagens språkstil, kommer att verka omgestaltande på vår dagens förfärliga språkstil som alls inte har någon aning om vad språkkonstnärlig förmåga är.
Ty annars skulle inte så många människor som knappt kan tala och skriva börja vara skriftställare.
Det är i dag länge förgånget att man är medveten om att till exempel att skriva prosa är något mycket högre än att skriva vers; endast att den prosa som i dag skrivs självfallet är en mycket lägre prosa.
Men andevetenskapen är till för att ge anregningar på de områden som hänger samman med mänsklighetens djupaste områden.
Ty andevetenskapen kommer på dessa områden att verka så att den uppfyller det som de största personligheterna har drömt om.
Andevetenskapen kommer genom tanken att kunna erövra de översinnliga världarna, kommer att bli mäktig att gjuta tanken så in i ljudbilden att också vårt språk åter kan bli ett kommunikationsmedel för det som själen i det översinnliga skådar.
Då kommer andevetenskapen att vara det som kommer att verka så att i ett stort kretslopp blir till sanning vad för ett viktigaste område av det mänskliga inre ordspråket säger:
Tanken är oändligt djup, och dess vingar äro orden!
Lämna ett svar