Steiner om Swedenborg

12 September 1915, Dornach, Tredje föredraget i GA253

Om svårigheterna att tränga in i de andliga världarna,
exemplifierade av skådaren Emanuel Swedenborg

Mina kära vänner, i dag vill jag utveckla några tankar om svårigheterna att tränga in i de andliga världarna och ta min utgångspunkt i detta ämne först med hjälp av ett exempel. Ni har alla hört talas om skådaren Swedenborg. Jag har själv vid flera tillfällen fäst uppmärksamheten vid honom och betonat att man å ena sidan inte kan avfärda en sådan personlighet som Swedenborg med lättvindiga fraser, men att man å andra sidan – om man verkligen vill tränga in i vägarna till de andliga världarna – just med hjälp av en sådan skådares exempel kan se hur människan, trots att hon befinner sig i den andliga världen, ändå kan hänge sig åt allehanda illusioner, därför att hon inte tränger igenom illusionernas värld, även om den andliga världen på ett visst sätt står öppen för henne.

Swedenborg, sade jag, får man inte ta lätt på. Swedenborg var inte en skådare som lättsinnigt, utan djupare kännedom om liv och värld, överlämnade sig åt skådargåvan, utan han var en djup, betydande lärd, en av de största – om inte den allra största – i sin tid. Han omfattade med sin lärdom allt det som dåtidens vetenskap kunde ge människan. Och ett stort bevis på Swedenborgs välgrundade vetenskaplighet och hans strävan efter kunskap är att det inte är hans skådarskrifter, utan hans rent vetenskapliga arbeten – som ännu inte är publicerade – som en hel kommission av lärda har bildats för att ge ut.

Vi har alltså i Swedenborg att göra med en människa som under sin förberedande tid, innan tillträdet till de andliga världarna öppnades för honom, hade kommit så långt att han nedtecknade summan av sitt vetande – kanske inte ens hela summan, utan bara en del – i ett stort antal manuskript, vilka i dag inte kan ges ut av en enda forskare, utan kräver en hel kommission av lärda. Det rör sig här om skrifter som står helt fjärran från allt andeskådande; ty först när Swedenborg redan stod på höjden av världslig vetenskap öppnades hans skådarsinne, först då blev de andliga världarna tillgängliga för honom. Så framträder han för oss som exemplet på en man som inte ur det vanliga, folkliga livet en dag utnämner sig själv till skådare, utan som på grundval av allvarlig och samvetsgrann vetenskaplighet stiger upp till skådarens nivå.

Men om vi å andra sidan betraktar hela naturen hos Swedenborgs skådarsjäl, finner vi hur skådaren kan stanna på en nivå som ändå inte leder honom till de yttersta insikterna.

Just hos en så framstående kunskaps- och skådarpersonlighet visar sig tydligt hur djupt samvetsgrant man måste gå till väga när det talas om att beträda de andliga världarna och om att hämta det ena eller det andra ur dem. Man kan inte nog betona att vi i Swedenborg å ena sidan har att göra med en överlägset vetenskaplig personlighet och å andra sidan med en utveckling av skådarskapet som inträffade först efter det att denne man inte bara hade omfattat sin tids samlade vetande, utan – såsom redan visat sig och som vid utgivningen av hans kvarlåtenskap utan tvivel kommer att framträda ännu tydligare – berikat vetenskapen med talrika vetenskapliga upptäckter.

Han var en vetenskaplig upptäckare av allra första rang före sin skådartid.

Swedenborg berättar nu det mest mångskiftande om resultaten av sitt skådande. Särskilt intressant är att han, när han höjde sin själ för att blicka in i de andliga världarna, alltid kände sig omgiven inte bara av sin egen aura, utan upplevde i denna inbäddad ett antal andliga väsenden.

Detta är något mycket karakteristiskt och djupt betydelsefullt. När alltså skådargåvan vaknade hos Swedenborg, kände han sig genast inte ensam, utan upplevde sin själ utvidgad till en aura, och inom denna skådade han – så att säga genom sina egna organ – andliga elementarväsen, som medan han betraktade dem, rådgjorde sinsemellan och även med honom, med hans själ.

Så var han alltså från första början rådgiven av de andliga väsenden som finns i varje människa, men som först genom hans uppväckta skådande trädde fram för hans medvetande. Till dessa inre väsenden, som hör till varje mänsklig varelse som ett fast bestånd, kom andra väsenden, vilka han för det mesta kände igen genom det som framgick ur deras rådslag med de elementarväsen som utgick ur honom själv; andra väsenden, som liksom flög fram till honom, kände han igen som tillhörande den yttre elementarvärlden, ja till och med som väsenden med sitt hem på andra planeter som hör till jordens sfär.

Och så hände det en gång, efter att han rådgjort med sina egna elementarväsen, att han i sin omgivning uppfattade vissa väsenden som visade honom en särskild egenskap. Han var dittills van vid att inte bara förstå det språk som de elementarväsen talade som kom ur honom själv, utan han var också van vid att genast förstå – upp till en viss punkt i sin skådarupplevelse – de andra väsenden som kom till honom från Venus, Merkurius, solen och så vidare.

Han var van att tro att andarna har ett gemensamt språk som man förstår. Detta språk är idéernas språk, det inre vävandet av levandegjorda idéer. Om dessa levandegjorda idéer har jag berättat för er i de senaste föredragen. Detta språk var Swedenborg van vid att förstå.

Ur detta språk skall ju också vår eurytmi vårdas. När människan talar med sitt ljudspråk, är de kraftsystem som finns för språkets ljudbildning koncentrerade till de organ som bildar struphuvudet och dess bihang. Hela människan är så att säga befriad från att delta i språket. Därigenom blir språkets inre struktur omedveten och undermedveten och något helt jordiskt. Genom eurytmin skall hela människan åter bli delaktig i språket. Men mer om denna eurytmins djupare mening en annan gång, mina kära vänner. Jag vill här bara peka på hur Swedenborg kände sig i stånd att förstå de andliga väsendenas språk, tills han vid en viss tidpunkt märkte att vissa andar närmade sig honom som visserligen också talade genom allehanda gester – ty andar talar ju överhuvudtaget genom rörelser av sina lemmar eller sin egen gestalt – men vars rörelser han inte kunde förstå; ingen mening, ingen betydelse trängde från dessa rörelser in i hans själ. Detta var för honom, överraskande nog, som om vi stod inför en människa och såg hur hon rörde sina läppar och talade, men vi inte hörde något.

Av detta drog Swedenborg först själv en mycket betydelsefull lärdom. Efter att ha insett att dessa väsenden som han inte förstod var vissa marsinvånare, att det verkligen finns marsinvånare som kan tala på ett sätt som man inte förstår, medan man annars är van vid att förstå de andliga väsendenas språk, började han undersöka detta noggrant. Och eftersom han inte tolkade dessa ting godtyckligt utan studerade dem, blev det honom efter hand klart varför han inte kunde förstå dessa marsväsen, dessa marssjälar. Han kunde inte förstå dem därför att de tillhörde en kategori av världsväsen som hade utvecklat förmågan att dölja alla sina känslor och viljeimpulser, att inte låta något av sitt känsloliv flyta in i orden.

Och genom detta, att de kunde dölja hela sitt själsinnehåll, insåg Swedenborg att språkförståelse inte bara består i att höra ord och se gester, utan i att något av den talandes känsloliv flyter över; att språkförståelse i själva verket vilar på detta överflödande av känsloliv. Och han insåg att dessa marsväsen hade utvecklat förmågan att dölja sina känslor och därigenom också att inte röja meningen med sitt tal, trots att de talade.

Nu gjorde han genast en annan erfarenhet. Han trängde nämligen fram till insikten att dessa marsväsen visserligen inte blev förstådda av honom själv eller av de andar som utgick ur hans kropp, men däremot blev de förstådda av väsenden ur hierarkin Angeloi. Detta lade han märke till, och det var för honom en ytterst betydelsefull och djupgående erfarenhet. Ty nu stod det klart för honom att hans skådargåva var begränsad i fråga om uppfattningen av den andliga världen, att han inte kunde förstå något som väsenden ur hierarkin Angeloi väl kunde förstå.

En sådan berättelse som den Swedenborg ger får man inte läsa förbi lättvindigt, utan den hör till det som i djupaste mening kan föra in i vissa hemligheter i de andliga världarna.

För att förstå sammanhanget, låt oss nu erinra oss mycket av det jag redan har utvecklat. Jag har beskrivit hur det reguljära skådarskapet börjar, hur det hos den reguljäre, den gode skådaren måste inträda ett helt annat förhållande till den andliga världen än till den fysiska. Jag sade: när vi på det fysiska planet står inför varelser och föremål utanför oss, så är de för vårt medvetande utanför oss. Vi står gentemot föremålen och tar så att säga in något av dem i oss genom vår varseblivning. Vårt jag vet om föremålen, vårt jag föreställer sig föremålen. Detta är grundupplevelsen för allt erkännande och all varseblivning på det fysiska planet.

Jag sade vidare att denna grundupplevelse förändras så snart man stiger upp i de andliga världarna. Då träder en annan grundupplevelse i dess ställe: då blir man själv objekt.

Såsom föremålen stod till jaget, så står nu jaget till väsenden i de högre världarna; man varseblir inte längre, utan man upplever att man blir varsebliven, att de andliga väsenden i de högre hierarkierna betraktar en.

Denna upplevelse – jag blir varsebliven, Angeloi, Archangeloi och så vidare betraktar mig – är en fullständig omkastning av hela världsförhållandet. Och man når då medvetandet: du har utvidgat ditt väsen över hierarkiernas sfär, och hierarkierna verkar i dig och betraktar dig, på samma sätt som du på det fysiska planet betraktar föremålen.

Utan denna grundupplevelse är allt förhållande till den andliga världen felaktigt, liksom allt förhållande till den fysiska världen vore felaktigt utan grundupplevelsen ”jag föreställer mig föremålen”. ”Jag betraktar” är riktigt för den fysiska världen; ”jag blir betraktad” är i sista hand det riktiga för den andliga världen.

Vid tröskeln, vid övergången till den andliga världen, finns nu så att säga ett område, en strömning, där man behåller hela konfigurationen och egenarten i förhållandet till den fysiska världen. Man kommer inte loss från ”jag betraktar”, man kan inte stiga upp till ”jag blir betraktad”. Från en djupt invand vana kräver man av den andliga världen att den i grunden bara skall vara en kopia, ett förfinat avtryck av den fysiska världen. Och det finns inte få människor som föreställer sig att de, på samma sätt som de här i denna sal står bland fysiska människor, skulle kunna träda in i en andeförsamling där andarna vore samlade på exakt samma sätt – bara något tunnare, så att man kan gripa igenom dem – som människorna på det fysiska planet. Eftersom man tar med sig vanan från det fysiska planet in i den andliga världen, kvarstår denna illusion som grundupplevelse: ”jag betraktar världsväsenden”, och därför kan man inte höja sig till den andra grundupplevelsen: ”jag blir betraktad av världsväsenden”.

I denna illusion förblev skådaren Swedenborg helt och hållet så länge han befann sig i den inkarnation som här avses. Han kunde aldrig höja sig till upplevelsen: ”jag blir betraktad”. Läs bara allt som härrör från Swedenborg som skådare, så skall ni se att han beskriver de högre världarna som om de inte vore annat än en fin dimma av den fysiska världen, fina, dimlika gestalter som i övrigt är mycket lika den fysiska världen.

Visst beskriver Swedenborg därigenom imaginativa världen på ett helt träffande sätt; men han kan inte bedöma den, eftersom han lägger slöjan av sina vanor från den fysiska världen över hela den andliga världen. Och så kommer det sig att alla väsenden i de andliga världarna endast visar honom det som de också kan och vill klä i de imaginativa former som han tar med sig från sina fysiska åskådningar. Det vill säga: Swedenborg ser bara så mycket av den andliga världen som kan kläs i de av fysiska vanor präglade imaginationer han bär med sig. Visserligen ser han där högt andliga, betydelsefulla väsenden, men alltid i ett hölje som inte är deras eget, utan som han själv lägger över dem. Men kommer han in i en region där andarna strävar efter att dölja sitt inre, då kan han inte längre förstå dem; då blir de gåtfulla för honom, såsom dessa marsinvånare som lärt sig att dölja sitt inre liv och inte låta det flöda över i sitt sätt att tala. Detta är grunden till det som Swedenborg så samvetsgrant beskriver, och som man måste förstå för att begripa vilken art Swedenborgs skådarvärld var.

Det handlar alltså om att den som verkligen vill träda in i den andliga världen måste söka identifiera sitt eget jag med tingen på ett sådant sätt – detta har redan beskrivits i det sista kapitlet av min bok Teosofi, där allt väsentligt i grunden redan är angivet – att han vänjer sig vid att komma bort från sig själv när han betraktar den högre världen. Och om han vänjer sig vid detta, kommer han så småningom in i den andra upplevelsen, som man visserligen inte kan tillägna sig direkt, utan endast vägen dit, ty denna andra upplevelse kommer över en som genom en nåd från den andliga världen: ”Du blir nu betraktad av de andliga väsenden i de högre hierarkierna.” Men de betraktar en då inte bara, utan man blir själv varseblivning — föreställning, tanke — för väsenden i de högre världarna, så som föremålen på det fysiska planet är det för oss.

Hade Swedenborg kunnat vänja sig vid att väsenden i de högre hierarkierna betraktar och föreställer honom, då hade han inte bara upplevt: ”dessa marsinvånare förstår jag inte, men änglarna förstår dem.” Han kunde inte med Angeloi själva uppfatta detta, utan bara med sitt eget förstånd.

Men man måste kunna detta. Man måste inte bara föreställa, utan bli föreställning; man måste inte bara tänka, utan bli tanke – en tanke som väsenden i de högre hierarkierna tänker. Så som tanken förhåller sig till oss, så måste vi lära oss att förhålla oss till väsenden i de högre hierarkierna. Detta kunde Swedenborg inte. Hade han kunnat det, skulle han ha sagt: ”Så länge jag stannar i mig själv, kan jag inte förstå dessa marsinvånare; men i det ögonblick jag går ut ur mig själv och blir ett objekt, en tanke, en idé hos Angeloi, då förstår jag i mitt utvidgade själv både Angeloi och kategorin av marsinvånare.” Då skulle i hans medvetande ha uppträtt den förståelse som Angeloi hade för dessa marsväsen. Till detta kunde han inte höja sig, eftersom han alltid stannade inom sitt eget medvetande och aldrig kom så långt som till att bli betraktad – det vill säga betraktad på ett sådant sätt att Angeloi upplever sitt betraktande i honom och han själv endast blir synfältet för Angeloi. Det som Angeloi vet, vet då också han, ty man vet att de högre andarna, väsenden i de högre hierarkierna, vet i en, och därigenom vet man om de högre världarna.

Detta är det betydelsefulla man måste hålla fast vid: människan kan i detta utvecklingsskede, eftersom hon är sådan hon är organiserad, endast erkänna de världar som är tillgängliga för hennes uppfattningsorgan. Vill hon gå vidare – läs allt jag skrivit om invigningen, så skall ni se att allt redan finns där – vill hon gå vidare, måste hon ta in medvetandet hos de över henne stående andliga väsenden i sig, och det som dessa väsenden upplever måste bli föremål för hennes eget medvetande. Hon måste känna sig som en del av de andliga väsendenas kör.

Detta är det väsentliga.

Så ser vi alltså just hos en så betydelsefull personlighet som Swedenborg, att uppstigandet till de andliga världarna utan att tränga igenom det verkliga utträdet ur det fysiska planets medvetande leder till illusioner. Man får bara en illusorisk värld. Och ni kan nu, mina kära vänner, gå igenom hela den föreliggande litteraturen av seare och läsa deras beskrivningar av den andliga världen – ni kommer för det mesta att läsa idel illusioner. Man får inte låta sig bedras av dessa illusioner; ty att låta sig bedras av illusionerna vid tröskeln till den andliga världen är mycket värre än att låta sig bedras av illusionerna i den fysiska världen.

Det gäller alltså för oss att använda den tillgängliga litteraturen på ett sådant sätt att vi så småningom vänjer oss vid att på ett förnuftigt sätt finna oss till rätta i hela människans förhållande till den andliga världen. Därtill ges, skulle jag vilja säga, tillfälle på två sätt. För det första genom att vi har en sådan litteratur; för det andra genom att denna litteratur inte kan läsas utan att man anstränger sig andligen. Det är sörjt för detta, även om jag ofta har fått höra att skrifterna borde vara mer populära. Jag har alltid motsatt mig detta, eftersom det väsentligen hör till deras natur att de inte är populära. Om man vill gjuta det som erbjuds i vår andevetenskapliga litteratur i allehanda suddiga former och sedan sprida dem till publiken – påstått därför att de är mer populära – så tjänar man bara bekvämligheten å ena sidan och bedriver å andra sidan ofog. Ty det blir alltid ofog när strävan uppstår att på ett lättvindigt, tanklöst sätt bli ”andligt rik”. Det arbete vi utför genom att lära oss förstå något som är svårt skrivet är en inre träning, något som bidrar till att vi formar vårt förhållande till den andliga världen på rätt sätt. Och så bör det väsentliga i vår litteratur vara att ni i största möjliga mån tänker när ni tar till er innehållet, sätter era tankar i verksamhet, och sammanför allt det som står till ert förfogande genom tidigare insikter och läsning med det som finns i de antroposofiska skrifterna. Jag vill nu tänka något före er, för att ge er ett exempel på hur man kan studera antroposofiska skrifter tänkande.

Det finns till exempel en föredragsserie som handlar om Elohims verkningssätt. Den hölls en gång i München om skapelseberättelsen med hänvisning till Bibeln. Många läser denna serie och tror att när de har läst den och tagit den till sig på sitt sätt, så har något särskilt uträttats. Men det kan inte stanna vid detta. Först och främst måste en inre själslig bearbetning följa på en sådan föredragsserie. Då kan någon till exempel säga till sig själv: ”Ja, alltså hos dessa Elohim – i vilkas spets sedan det väsen står, som senare förvandlas till Kristus själv – har jag att göra med en kategori av väsenden vars huvudsakliga utvecklingsnerv ligger i den planetariska existens vi kallar solstadiet. Och genom dessa väsendens förbindelse med solstadiet måste vi också beteckna Kristus själv som ett solväsen.” Man kan då tänka vidare över hur Elohim är solbesläktade, verkligt solbesläktade. Hela föredragsseriens tonfall visar att denna solbesläktade karaktär ständigt åsyftas; man känner den så att säga genom allt.

Efter grundlig meditation – inte i sömnens djup, men i vaken begrundan – kan man då klargöra för sig själv vilken karaktär man egentligen skall föreställa sig hos Elohim. Man försjunker i deras väsen, och om man gör detta tålmodigt, kommer man efter en tid att uppleva hur en tanke, liksom ur det obestämda, närmar sig. Något faller en in. Till exempel – det är bara ett exempel – i Bibeln sägs det att ett bud från Jahve, alltså en av Elohim, är att inte äta av kunskapens träd, och att när den luciferiska frestelsen ägt rum och man ätit av kunskapens träd, hindrades människan från att också äta av livets träd. Märkligt – Elohim talar alltså om träd!

Jag har ofta sagt att språket i en urkund som Bibeln inte får tas lättvindigt. När det talas om träd, när Elohimerna talar om träd, betyder detta något väsentligt. Redan om Homeros sägs det att han yttrade att varje ting har två namn: ett i gudarnas språk och ett i människornas.

Minns man detta, kan man säga: kanske hänger det samman med gudaspråket att gudarna talar om träd. Tränger man nu djupare in i saken, frågar man sig: vad menar egentligen Elohim när de talar om kunskapens träd och livets träd? Vad talar de om?

Mina kära vänner, om ni sammanfattar hela vår lära, kommer ni att kunna säga er: detta livets träd och detta kunskapens träd måste ha att göra med själva människoväsendet. Förbudet att äta av kunskapens träd betyder att människans själ inte skall söka kunskap som är bunden till den fysiska kroppen; därav har vår nuvarande sinnliga åskådning uppstått. ”Att äta av kunskapens träd” betyder att förbinda sig med den fysiska kroppen på ett sådant sätt att den nuvarande, av Lucifer orsakade formen av kunskap uppstår. Elohimerna menade alltså något i människoväsendet självt när de talade om kunskapens träd.

Och återigen måste de mena något i människoväsendet självt när de talar om livets träd. Då måste man fråga: genom vad ser människan så som hon ser i dag? Genom att hennes andligt-själsliga väsen, genomträngt av Lucifers väsen, är inbäddat i den fysiska kroppen och förtärs av den. Detta var inte från början avsett. Den fysiska kroppen är kunskapens träd, och eterkroppen är livets träd. Människorna skulle, efter att ha låtit sig förföras av Lucifer, använda sin fysiska kropp till den för oss välbekanta kunskapen, men inte dessutom också ha tillgång till kunskap genom eterkroppen. Detta förvägrades dem.

Om man verkligen tänker, mina kära vänner, kan man komma till sådana tankegångar. Och då måste man fråga sig: varför kallar gudarna i sitt språk den fysiska kroppen för kunskapens träd? Varför talar de om träd? Och varför kallar de eterkroppen för livets träd?

Man kan lätt förstå vad som avses i gudarnas språk om man betänker att dessa gudar, Elohim, hade sin särskilda utveckling under soltillståndet och alltså tog upp något väsentligt från solväsendet. Tänk er: Saturnustillståndet – allt står på mineraliets nivå; Soltillståndet – allt står på växtens nivå. Om de gudar vi kallar Elohim formade sitt språk under soltillståndet, kommer de, när de yttrar sig, inte att tala om sådant som först uppträder på måntillståndet och på jorden, utan om det som kosmos utvecklats till fram till solstadiet, nämligen det växtartade. Därför talar de i sitt språk om träd – därför att de talar solens språk.

Sådant kan man nå fram till, mina kära vänner, om man inte gör annat än att på rätt sätt tänka igenom det som ges i cykler och böcker; om man inte bara läser och läser och kombinerar det lästa, utan tänker vidare och för samman sakerna så som de själva genom sin natur ger sig till känna. Men genom att göra detta gör man också något annat: man anstränger sig verkligen, och denna ansträngning har en verkan, nämligen att själen görs självständig, att man genom egen inre ansträngning finner vägen till själens självständighet. Men arbete, verkligt arbete, krävs för detta. Och gång på gång måste det betonas: inte genom passiv hängivelse, utan genom aktivt arbete ur de egna själskrafterna lösgör man den andliga världen från den fysiska.

Det är alltså det aktiva tillägnandet av den andliga världen som är avgörande. Man får inte sky det arbete som krävs för att verkligen tränga in i den andliga världen. Annars kan det verkligen inträffa en sådan dårskap som att någon tror sig vara Homeros reinkarnation, utan att behöva göra något för att visa att något av Homeros geni flödar i honom; utan att han menar att Homeros då var vaken, men att han nu i denna inkarnation lägger sig bekvämt till rätta på den mystiska sömnens vilobädd. Försöker man däremot aktivt och arbetande tränga igenom det som föreligger, leds man inte in i allehanda mystiska dumheter, utan till den punkt där man får ett riktigt förhållande till hur sanningen i den andliga världen i djupare mening är avsedd för människan. Och då kommer man att se att man så mycket som möjligt måste sträva efter att inte blanda samman den fysiska världens tanke-, känslo- och förnimmelsevanor med den andliga världens egenart.

Det är denna hållning det gäller. Och denna hållning, om vi verkligen har den, mina kära vänner, befriar oss från allt ofog i förhållande till inträdet i den andliga världen. Det krävs ingen större ansträngning att äta salt en vecka för att stiga ned i underjordiska världar och ingen salt nästa vecka för att stiga upp i högre elementarvärldar. Det kräver ingen ansträngning – men man uppnår heller inget annat än de värsta illusioner. Något verkligt kan man i den andliga världen endast uppnå genom inre arbete. Och inre arbete, om det verkligen finns, är i sig självt sådant att det inte lockar till ofog gentemot den andliga världen, utan leder till riktiga tankar. Annars uppstår verkligen de mystiska och förvända tankarna, och då kan man med rätta skratta åt oss.

En gång skrev till exempel en man till mig, som på detta område tänkte sunt, att han hade besökt en av våra avdelningar, och där hade man – trots att det var fruktansvärt varmt och ingen yttre orsak fanns – stängt alla fönster. Jag säger inget mot att stänga fönster, särskilt om man vill undvika störande ljud; det vore ett förnuftigt skäl. Men man hade inte sagt detta till honom, utan i stället sagt: ”Dr Steiner har uttryckligen uppmanat oss att stänga fönstren när det hålls föredrag i vår avdelning, så att inte demonerna kan komma in.” Då skrev denne man, som i detta fall inte var mystiskt förvrängd: ”Men kan inte andar också komma in genom stängda fönster? Det måste vara en märklig lärare i andevetenskap som säger till sina elever att de måste stänga fönstren för att hindra demoner från att komma in.” Här ser ni hur man i sådant tanklöst tal verkligen sammanblandar det fysiska planet med den högre världen. På det fysiska planet kan varelser visserligen inte komma in genom stängda fönster utan att slå sönder dem; men andar lär man knappast hålla ute genom att stänga fönster! Det gäller verkligen att man skaffar sig tillräckligt allvarliga föreställningar om de andliga och de fysiska världarna.

Och ett exempel som det med den samvetsgranne, energiske och på sitt sätt storartade skådaren Swedenborg kan – om vi tänker igenom saken – korrigera många föreställningar hos oss som är grundläggande felaktiga.

Om detta fortsätter vi i morgon.