Dornach den 13 september 1915. Fjärde föredraget i GA253
Tankegångar och metoder inom den freudianska psykoanalysen
Mina kära vänner! Jag måste anta att under de förhandlingar som nu pågår kan sinnena för tillfället vara mindre benägna att ta emot ett föredrag som behandlar det ämne som är avsett att utgöra en fortsättning på det som berördes i går. Jag kommer därför att hålla detta föredrag i morgon för dem som önskar delta, och vill i dag tala om något som på ett eller annat sätt kommer att stå i samband med de frågor som just nu omedelbart sysselsätter – och måste sysselsätta – människors sinnen.
Till att börja med vill jag på ett mycket bestämt sätt ställa frågan: Vad föreligger det egentligen i verkligheten i fallet Goesch–Sprengel? Hur kan det visa sig för oss det som jag just under de senaste veckornas föredrag ofta har talat om, nämligen att det är viktigt att finna den rätta synpunkten i förhållande till en sak? Jag vill alltså ställa frågan: Hur kan man gradvis, genom ett helt objektivt studium av detta fall, komma fram till en riktig synpunkt på det?
Om man vill behandla ett sådant fall objektivt, måste man för det första lösgöra det ur sitt personliga sammanhang och för det andra sätta in det i ett något större sammanhang. Och om det då, som jag tror, visar sig att just detta större sammanhang är det viktigaste för oss, i den mån vi talar om oss själva som rörelse, då åligger det oss rentav – jag vill säga: till vår egen upplysning och för själva andevetenskapens skull – att studera ett sådant fall. Hela fallet står nämligen i ett större sammanhang; i vilken mån, det kan visa sig om man betraktar det brev som dr Goesch skrev den 19 augusti 1915, särskilt med avseende på dess huvudmotiv och huvudargument.
Nu vill jag, då ni står inför viktiga överläggningar, inte uppehålla er alltför länge, utan till en början endast lyfta fram några väsentliga huvudpunkter. En sådan huvudpunkt är för det första anklagelsen om brutna löften. Om ni noggrant har lyssnat till brevet, kommer ni att ha märkt att tyngdpunkten inte ligger i den blotta anklagelsen om att löften ges och inte hålls, utan att huvudanklagelsen är den, att det från min sida skulle sökas en metod, ja att det skulle gås systematiskt till väga, för att ge medlemmarna löften som sedan inte hålls; och att medlemmarna, när de märker att löftena inte hålls, försätts i ett visst själsligt tillstånd som tvingar dem att inta ett särskilt förhållande till den som har gett och inte hållit löftet, varigenom en ackumulation av krafter uppstår som, genom att de hopar sig i själen, så småningom måste leda till medlemmarnas fördumning.
Detta är den första hypotes som ställs upp. Vi har alltså att göra med påståendet att man systematiskt försöker framkalla fördumning, det vill säga en fördunkling av medlemmarnas medvetande, och att det avsiktliga givandet och icke-hållandet av löften skulle vara ett medel för att dämpa medlemmarnas normala medvetandetillstånd, så att de leds in i ett slags fördumning och förslöande. Detta uttalas i brevet som det första.
För det andra sägs det där, att ett av de medel som används är att ge handslag, föra vänliga samtal och liknande, kort sagt att framkalla en viss typ av beröring med medlemmarna, vilken genom sitt särskilda slag och genom de inflytanden som därigenom utövas på medlemmarna är ägnad att i deras själar framkalla något som är avsett och som ska framkallas just på beröringens väg – vare sig genom handslag eller genom samtal.
För det tredje, vilket är det bärande ramverket i hela dr Goeschs brev och som genomlöper det helt, gäller förhållandet mellan fröken Sprengel och dr Goesch.
Dessa tre punkter, som skulle kunna mångfaldigas, vill jag först lyfta fram.
Nu uppstår i första hand frågan: Hur kommer dr Goesch till att på grundval av de två första punkterna bygga upp en så systematisk teori om hur medel används för att skada medlemmarnas medvetandetillstånd? Detta måste man undersöka och söka få klarhet i: varifrån kommer något sådant? Och där leds man, i fråga om dr Goesch, till hans mångåriga inneslutning i den så kallade freudianska psykoanalytiska teorin. Och om man studerar denna teori, kommer man att märka att den hänger intimt samman med hela det sätt på vilket den patologiska bilden i brevet framträder; att man måste dra vissa trådar från denna patologiska bild, särskilt i fråga om de två första punkterna, till dr Goeschs inneslutning i den freudianska psykoanalytiska världsåskådningen.
Nu är jag naturligtvis inte i stånd att på kort tid ge er en fullständig bild av den freudianska psykoanalytiska teorin. Jag vill bara utveckla några saker som kan tjäna till att belysa fallet Goesch–Sprengel. Men jag får säga att jag i viss mening anser mig berättigad att tala även om psykoanalysen, eftersom en av de medicinska lärde som var delaktiga i dess uppkomst och grundläggning, men som senare lämnade den psykoanalytiska teorin efter att dess förfall inträtt under dr Freuds senare liv, under tidigare år stod i vänskaplig relation till mig.
Uppfatta alltså inte det jag nu kommer att säga som en fullständig karakteristik av den freudianska psykoanalytiska teorin, utan endast som ett framhävande av vissa punkter.
Psykoanalytikern av freudianskt slag utgår först och främst från att det vid sidan av det medvetna själslivet också finns ett omedvetet själsliv, det vill säga att det förutom det själsliv som förlöper medvetet också finns ett omedvetet själsliv med ett innehåll som människan i sitt vardagsmedvetande inte har klarhet över. En viktig del av psykoanalysen är läran att vissa upplevelser som en människa kan ha under sitt liv kan göra intryck på henne, men på ett sådant sätt att intrycket försvinner ur medvetandet ner i det undermedvetna och fortsätter att leva där. Enligt psykoanalytikerns uppfattning behöver alltså inte allt som sjunker ner i det omedvetna fullt ut komma till det aktuella medvetandet; till exempel kan en människa under sin barndom ha haft någon upplevelse som inte fullt ut blir medveten, men som ändå verkar så starkt på själen att den sjunker ner i det omedvetna och fortsätter att verka där. Verkan finns kvar.
Man kan alltså ställas inför det fallet – jag vill nu, genom att utelämna många mellansteg, kort framställa resultatet – att denna verkan senare leder till ett störande själsliv, och man kan då säga: i det undermedvetna måste det finnas något som liknar en slags själsö, som var närvarande som upplevelse i en tidigare tid, oftast i ungdomen, och som sedan fortsätter att växa. Om man i den beskrivna psykoanalytiska, kateketiska metoden följer dessa saker, kan man lyfta upp sådana själsöar som växer i det undermedvetna till medvetandet. Och genom att detta undermedvetna lyfts in i medvetandekomplexet, genom att det görs medvetet, botar man människan i den riktning där hon har en sådan själsdefekt.
Vid utgångspunkten för de psykoanalytiska strävandena – särskilt hos dr Breuer – tillämpades denna kateketiska metod i hypnos. Men man har övergett detta; den freudianska skolan utför nu denna kateketiska analys i vaket medvetande. Det finns alltså själsöar som fortsätter att växa, men som inte finns i medvetandet.
Denna psykoanalytiska världsåskådning har så småningom utvidgats till alla möjliga livsfenomen och försöker ge förklaringar, framför allt också i fråga om människans drömmar. Och där – jag har redan en gång i ett föredrag för våra vänner på någon plats utvecklat detta – ger sig den freudianska skolan hän åt de mest våghalsiga föreställningar. Den säger att det i drömmen främst är ouppfyllda önskningar som spelar en roll. Det skulle vara ett mycket vanligt typfall att människan i drömmen ofta upplever något därför att det är en ouppfylld önskan, en önskan som inte kan uppfyllas i det yttre livet.
Det kan nu inträffa – och detta vore ur de psykoanalytiska teoretikernas synpunkt det väsentliga – att en sådan önskan, som finns i en omedveten själsö, lyfts fram genom drömmen och kan vara en förklädnad av en impuls som redan i tidig ungdom har verkat på människan.
Ni ser, mina kära vänner, att det just i dessa tankegångar ligger något högst egendomligt, nämligen att det förutsätts att människan till exempel som ung pojke eller ung flicka har haft en upplevelse som har sjunkit ner i det undermedvetna och som sedan lever ut sig som en medvetandefördunkling, som en fantasiföreteelse.
Tar ni nu schemat: dagupplevelser trängs ner i det undermedvetna, lever vidare där och leder till ett försvagat medvetande – då har ni exakt det schema som dr Goesch bygger upp i fråga om löftesgivande och icke-hållande, om vidareverkande i det undermedvetna, och om att därigenom avsiktligen åstadkommas något liknande de själsöar som förekommer i den freudianska psykoanalytiska teorin, och att man nu på ett raffinerat-systematiskt sätt opererar och frambringar ett tillstånd av fördumning, liknande det som drömmen annars frambringar i själen genom det som åstadkoms av dagupplevelser som sjunkit ner i det undermedvetna.
En förvriden teori, som, när man lever i den, framkallar vissa tankeformer som sedan överförs på allt tänkande. Med denna teori hänger det samman varför hos dr Goesch, som ni kan finna, en så djärv tanke överhuvudtaget kan uppstå.
Vidare har jag sagt: föreställningen om beröring spelar en stor roll. Mina kära vänner, jag vill nu läsa upp några ställen ur en av professor Sigmund Freuds böcker, där jag ber er fästa uppmärksamheten på vissa saker. Men innan jag läser dessa ställen – de är hämtade ur en bok där freudianska uppsatser ur tidskriften Imago har samlats – måste jag förutskicka något annat, eftersom det har att göra med fallet Goesch–Sprengel.
Minns ni – de av er som har känt fröken Sprengel under längre tid kommer att veta detta – att hos henne spelade det en stor roll att hon ville skydda sitt yttre gentemot människor som kunde ha inflytande på auran, att hon hyste en stark aversion mot att ge någon handen och liknande. Föreställningen att handslag skulle vara ett kapitalbrott i vår esoterik, det är en föreställning hon utvecklade redan vid en tid då dr Goesch ännu inte var här. För att karakterisera saken vill jag återge en händelse. Jag hade ett ärende i dr Schmiedels laboratorium och träffade där även fröken Sprengel. Jag gav henne handen, och detta gav henne anledning att säga: Så är det alltid med honom; han gör en allt möjligt, ger en sedan handen, och därigenom blir allt bortglömt. – Där har ni urkimen till teorin om handslaget.
I går lästes det upp för er vad som, i fröken Sprengels förvridna själsliga konstitution, genom denna teori och med hjälp av dr Goesch hade blivit till: han förmedlade till henne de freudianska teorierna och kunde systematiskt sammanbinda företeelserna med de freudianska tankeformerna. På sidan 27 i den nämnda boken av Freud finner man nu följande ställe:
”Huvudkaraktären hos den psykologiska konstellation som här har fixerats ligger i det som man skulle kunna kalla individens ambivalenta förhållande till objektet, närmare bestämt till den handling som utförs på detta objekt. (Efter ett träffande uttryck av Bleuler.) Individen vill ständigt utföra denna handling – beröringen – och ser i den den högsta njutningen, men han får inte utföra den, han avskyr den också. Motsatsen mellan de båda strömningarna kan inte på kort väg utjämnas, eftersom de – vi kan bara säga – är lokaliserade i själslivet på ett sådant sätt att de inte kan sammanstöta. Förbudet är högljutt medvetet, den kvarstående beröringslusten är omedveten, personen vet ingenting om den. Om detta psykologiska moment inte förelåg, skulle en ambivalens varken kunna bestå så länge eller leda till sådana följdföreteelser.”
Här talas alltså mycket om hur beröringsångesten spelar en viss roll hos neurotiker.
”I den kliniska historien om fallet har vi framhävt förbudets inträngande redan i mycket tidig barndom som det avgörande; för den fortsatta utvecklingen tillfaller denna roll förträngningsmekanismen i denna åldersfas. Till följd av den ägda förträngningen, som är förbunden med ett glömsketillstånd – amnesi – förblir motivationen till det medvetna förbudet okänd, och alla försök att intellektuellt upplösa det måste misslyckas, eftersom de inte finner den punkt där de kan angripa. Förbudet hämtar sin styrka ur sin tvångskaraktär – just ur relationen till sin omedvetna motpart, den i det fördolda oförminskade lusten, alltså ur en inre nödvändighet som den medvetna insikten saknar. Förbudets överförbarhet och fortplantningsförmåga speglar en process som sker med den omedvetna lusten och som under det omedvetnas psykologiska betingelser särskilt underlättas. Driftslusten förskjuts ständigt för att undkomma den avspärrning i vilken den befinner sig och söker vinna surrogat för det förbjudna – ersättningsobjekt och ersättningshandlingar. Därför vandrar också förbudet vidare och utvidgar sig till de nya mål som den förkastade impulsen riktar sig mot. Varje nytt genombrottsförsök från den förträngda libidon besvarar förbudet med en ny skärpning. Den ömsesidiga hämningen hos de två kämpande makterna skapar ett behov av urladdning, av spänningsreduktion, i vilket man får se motivet till tvångshandlingarna. Dessa är vid neurosen tydliga kompromisshandlingar: ur ena synpunkten uttryck för ånger, försök till botgöring och liknande, ur den andra samtidigt ersättningshandlingar som kompenserar driften för det förbjudna. Det är en lag för den neurotiska sjukdomen att dessa tvångshandlingar alltmer träder i driftens tjänst och alltmer närmar sig den ursprungligen förbjudna handlingen.”
Ta nu hela denna tvångsföreställningsprocess kring beröringsångesten och tänk er att fröken Sprengel som objekt för beröringsångest hade ställts inför en psykoanalytiker och denne hade utövat sin vanliga psykoanalytiska praxis, hade katechiserat henne med avseende på beröringsångesten och hade försökt finna den förutsättning som lett till denna ångest.
Ett tredje moment som jag ville lyfta fram är förhållandet mellan fröken Sprengel och herr dr Goesch. Detta förhållande skulle – enligt psykoanalytisk teori – självfallet karakteriseras så, att där spelade maskerade erotiska föreställningar en roll. Jag menar detta helt objektivt.
Mina kära vänner, här måste vi gå ännu något längre in i hela den psykoanalytiska världsåskådningens byggnad. Enligt den analys jag nu har gett er, lyfts alltså vissa själsöar upp ur det undermedvetna, och det förutsätts att alla dessa själsöar i övervägande grad är av sexuell natur, så att psykoanalytikerns uppgift består i att spåra upp sådana upplevelser från den tidiga barndomen som sedan har sjunkit ner i det undermedvetna och att åter lyfta fram dem i medvetandet i syfte att bota. Botandet sker enligt freudiansk teori just genom att man för upp dolda sexuella komplex ur de undermedvetna djupen av själslivet till medvetandet. Hur många framgångar denna metod har haft i fråga om att bota patienter, det diskuteras utförligt i de därpå avseende böckerna.
Ni ser hur hela tänkandets grundton hos psykoanalytikerna ofta är genomdränkt av psykisk sexualitet. Detta går så långt, mina kära vänner, att psykoanalysen tillämpas på alla möjliga andra livsfenomen. Det går så långt att till exempel mytologin, sagorna, av Freuds anhängare och av Freud själv tolkas i psykoanalytisk mening, så att man i överväldigande grad alltid sluter sig till dold psykisk sexualitet. Man vill till exempel förklara Ödipussagan, Ödipusproblemet. Innehållet i Ödipussagan är ju kort sagt att Ödipus leds till att döda sin far och gifta sig med sin mor. Psykoanalytikern frågar då: Vad beror detta på? – och han säger: Sådant beror alltid på de i det undermedvetna nedträngda sexuella komplexen, vilka i regel härrör från ett sexuellt upplevande i den allra tidigaste barndomen. Och eftersom barnets förhållande till fadern och modern redan från födelsen är ett sexuellt – detta är en fast freudiansk uppfattning – så är barnet, om det är en pojke, omedvetet förälskat i sin mor och därför omedvetet, undermedvetet, svartsjukt på sin far.
Ni ser, mina kära vänner, här börjar teorin bli något som kan förleda en att säga: dessa psykoanalytiker borde, om de tror på sin teori, framför allt tillämpa den på sig själva; de borde tillämpa den så, att deras öde och deras uppfattningar skulle härstamma från att de under barndomen haft alltför många sexuella processer som sänkts ner i själslivet. Denna teori måste i första hand tillämpas på Freud själv och hans bekännare.
Uppkomsten av något sådant som Ödipussagan förs alltså, som sagt, tillbaka på att de flesta pojkar i grunden, från födelsen av, skulle ha ett otillåtet förhållande till sin mor och därför vara svartsjuka på sin far. Fadern blir deras fiende, och följden blir att fadern i pojkarnas grumliga fantasi fortsätter att leva vidare som fiende. Men eftersom förnuftet senare verkar så att man inte får ha något förhållande till modern, trängs detta förhållande ner i det undermedvetna. Pojken går då genom livet med något som aldrig blir medvetet, men som likväl är något som liknar ett otillåtet förhållande till modern och ett motsatt förhållande till fadern, eftersom han upplever honom som rival.
Enligt psykoanalytisk teori måste man alltså hos själsligt defekta människor söka efter sådana själsliga komplex, och när man för dem upp i medvetandet, kan man finna att en läkning inträder. Det är beklagligt att jag inte kan gå längre in på detta, men jag vill försöka antyda det så exakt som möjligt. I den skrift jag nyss nämnde finner man till exempel på sidan 16 följande:
”Vi har i de föregående framställningarna haft ringa tillfälle att visa hur folkenpsykologins fakta, genom tillämpningen av psykoanalytiska betraktelser, kan förstås på nytt sätt, eftersom vildarnas incestskräck sedan länge är erkänd som sådan och inte behöver någon ytterligare tolkning.”
I denna uppsats förklaras nämligen varför den vilda människan så strängt upprätthåller förbudet mot äktenskap med mor och syster, varför otillåtna förhållanden till mor och syster bestraffas. ”Incest” är kärlek till blodsfränder, och en av de första uppsatserna i denna bok heter ”Incestskräcken”. Denna motiveras på det sättet att det i grunden skulle finnas en incestdrift, särskilt hos varje manligt individ, eftersom ett visst otillåtet förhållande till modern är förhanden.
”Vad vi kan tillägga till dess värdering är utsagan att den är ett utsökt infantilt drag – det vill säga: den vilda människan bevarar den hela livet, hos barnet är den nedträngd i det undermedvetna – och att den uppvisar en slående överensstämmelse med neurotikerns själsliv. Psykoanalysen har lärt oss att pojkens första sexuella objektval är incestuöst, riktat mot de förbjudna objekten mor och syster, och har även visat oss de vägar på vilka den växande individen frigör sig från incestens lockelse. Neurotikern representerar emellertid regelmässigt ett stycke psykisk infantilism; han har antingen inte förmått frigöra sig från psyko-sexualitetens barnsliga förhållanden, eller också har han återvänt till dem (utvecklingshämning och regression). I hans omedvetna själsliv spelar därför fortfarande, eller återigen, de incestuösa libidofixeringarna en huvudroll. Vi har kommit därhän att förklara det av incestbegär behärskade förhållandet till föräldrarna som neurosernas kärnkomplex.”
– Neurosernas kärnkomplex är alltså enligt psykoanalytisk teori pojkens otillåtna sexuella dragning till mor och syster. –
”Avslöjandet av denna incestens betydelse för neurosen möter naturligtvis det allmännas och de normala vuxnas starkaste misstro; samma avvisande hållning kommer till exempel också att möta Otto Ranks arbeten, som i allt större omfattning påvisar hur mycket incesttemat står i centrum för det poetiska intresset och i otaliga variationer och förklädnader levererar poesins stoff. Vi är nödsakade att tro att ett sådant avvisande framför allt är en produkt av människans djupa motvilja mot sina en gång närvarande, numera förträngda incestönskningar. Därför är det inte oviktigt för oss att hos de vilda folken kunna visa att de ännu upplever de till senare omedvetenhet bestämda incestönskningarna som hotfulla och värda de strängaste försvarsåtgärder.”
Utifrån detta, mina kära vänner, sprider sig en atmosfär av sexuella föreställningar över hela psykoanalytikernas område. De lever och verkar liksom i sexualföreställningar. Därför har inget bidragit mer än psykoanalysen till att den mest otroliga förlöjligandet av det naturliga i människolivet verkligen så småningom – jag vill säga: utan att människorna märker det – smyger sig in i livet. Och jag måste säga att jag djupt kan känna med en gammal man som hela sitt liv har strävat efter att även bidra till att föra in moral i medicinen, Moritz Benedikt, när han säger: om man ser sig omkring kan man märka att vi läkare för trettio år sedan visste mindre om vissa sexuella abnormiteter än dagens artonåriga pensionatsflickor. Man kan känna med denne man, för det motsvarar sanningen. Jag vill särskilt nämna detta därför att det är oerhört viktigt att betrakta vissa företeelser i barnets liv på ett naturligt sätt och inte genast se dem under sexualitetens aspekt.
Hos barn är mycket länge något en oskyldig handling som i dag, utifrån förvridna teorier, på något sätt betraktas som sexuell förvillelse. Och i de flesta fall behöver man inte gå längre än att se sakerna som ingenting annat än barnsligt ofog. Ett par örfilar på en viss kroppsdel räcker som fullgod kur. Den sämsta kuren är däremot den att man talar mycket om dessa ting eller till och med talar mycket med barnen själva och lär dem allehanda teorier. Det är svårt att ens med vuxna tala helt tydligt om dessa saker. Men den som ofta måste ge råd i många avseenden råkar tyvärr ofta ut för att föräldrar kommer med klagomål, ibland helt dumma klagomål, bland annat klagan över att barnen lider av sexuella förvillelser. Och vad låg till grund för detta? Ingenting annat än att barnet kliade sig. Det fanns ingen annan orsak än att barnet kliade sig. Och lika litet som kliande på armen är en sexuell handling, lika litet är kliande på någon annan kroppsdel en sexuell handling. Dr Freud däremot företräder idén att varje kliande, varje beröring, beröringen av munnen med nappen är en sexuell handling. Dr Freud gjuter sexualitetens aura över hela människans liv. Det vore verkligen nyttigt att något sysselsätta sig med dessa ting för att lära känna den materialistiska vetenskapens utväxter, alltså att något sysselsätta sig med det som kallas den freudianska psykoanalysen. Så förs alltså allt in i denna atmosfär, ses liksom sub specie av dessa ting.
En ungersk psykoanalytiker skriver i en bok, som dr Freud anför, om en femårig pojke vid namn Arpad, om vars intresse för livet i hönsgården denne ungerske psykoanalytiker Ferenczi inte hyste något tvivel beträffande källan: ”Den livliga sexuella umgänget mellan tupp och höna, äggläggandet och kläckningen av den unga ’kullen’ tillfredsställde hans sexuella vetgirighet, som egentligen gällde det mänskliga familjelivet. Efter mönster av hönslivet hade han format sina objektönskningar när han en gång sade till grannfrun: ’Jag skall gifta mig med er och er syster och mina tre kusiner och kokerskan – nej, i stället för kokerskan hellre modern.’”
Man skulle vilja längta tillbaka till tider då man kunde höra sådant från barn utan att behöva ta sin tillflykt till sexuella teorier av så förvridet slag. Jag vill, mina kära vänner, endast antyda detta ämne, men inom den närmaste tiden kommer man just i denna fråga att kunna tala lugnande till fäder och mödrar. Ty nästan omärkligt sprider sig den freudianska teorin starkt, ofta utan att människorna märker det, och den är visserligen endast ett symptom på att en sådan drift går genom världen. När föräldrar kommer med klagan över att deras fyra- till femåriga söner eller döttrar lider av sexuella förvillelser, måste man oftast svara: förvillelserna består huvudsakligen i det sätt på vilket ni tänker om saken. – Det är oftast den största förvillelsen.
Där har ni den atmosfär i vilken den freudianska psykoanalysen plaskar omkring. Jag vet naturligtvis att freudianer kan invända mot detta när man framställer det så kortfattat. Men uttrycket är fullt berättigat att psykoanalysen plaskar i dessa psykosexuella ting, ja den dryper av dem, såsom det framgår av dess avhandlingar.
Tänk er nu emellertid, mina kära vänner, att hos någon verkligen föreligger förutsättningen att det i människans undermedvetna finns psykosexuella öar. Vad kan då inträffa? Det kan inträffa att den freudianske teoretikern tar sig an den ifrågavarande personen, katechiserar honom och därigenom tillför ett nytt kapitel eller ett nytt fall till den freudianska psykoanalytiska teorin. I det fall som här sysselsätter oss hade det kunnat inträffa att herr dr Goesch sagt till sig själv: honom skall jag katechisera, då kommer jag att finna mycket i dessa psykosexuella öar som tjänar mig till att belägga de freudianska teorierna. – Men därtill hade något krävts som man endast kan beteckna så, att man säger: herr dr Goeschs själ hade behövt vara starkare. Den föll emellertid för ett visst slag av förhållande till hans nyvalda väninna, och för hela detta förhållande är det föreliggande materialet det mest utsökta. Den som använder det på rätt sätt finner möjligheten att med allra största objektiv-kliniska noggrannhet beskriva hela förhållandet. Och eftersom det vid mycket inte så mycket beror på om man har att göra med ett viktigt eller ett oviktigt fall, utan på vad man kan lära sig av fallet, måste jag säga att fallet till sist kan leda till en betraktelse av samma slag som den jag gav år 1900 i en uppsats i Wiener klinische Rundschau om ”Friedrich Nietzsches filosofi som ett psykopatologiskt problem”. Ty vid sidan av allt det geniala som Nietzsche har gett världen måste man också känna sig förpliktad att visa hur världen förhåller sig felaktigt till Friedrich Nietzsche, om den inte beaktar det psykopatologiska hos honom. För vårt samhällsliv är det viktigt att det psykopatologiska inte tar överhand, att det rensas bort ur sinnena och betraktas i rätt ljus, och att inte psykopaten betraktas som en varelse av högre art. Därför är det viktigt att även sådana fall betraktas på rätt sätt och bedöms utifrån en riktig ståndpunkt, för att förstå vad det egentligen rör sig om.
Tiden har nu gått för långt för att jag skulle kunna utveckla hur ovädret så småningom har dragit upp. När jag i maj detta år befann mig i Wien, i Österrike, skrev ett av våra medlemmar till mig ett brev som jag, eftersom man nu inte kan föra brev över gränsen, var tvungen att riva sönder vid återkomsten hit, men i vilket ungefär samma anklagelser framfördes, också med medverkan av den freudianska psykoanalysen, på samma sätt som de hos dr Goesch har uppkommit under inflytande av fröken Sprengel. Anklagelserna i det brevet kom från samma håll; det är så att säga samma vind. Många satser skulle till och med, om jag kunde läsa upp dem för er, märkligt väl överensstämma med det som fröken Sprengel har inspirerat i dr Goesch.
Vad föreligger nu egentligen i fallet Goesch–Sprengel? Det föreligger inte endast det att dr Goesch inte varit den riktige psykoanalytikern, ty därtill hade han behövt ha ett objektivt förhållande, likt en läkares förhållande till sin patient, till fröken Sprengel. Hon verkade emellertid alltför överväldigande på honom, och därför blev inte endast herr dr Goeschs övermedvetande till examinator. Enligt freudiansk teori kom då allt det fram som levde i väninnans, ”sigillförvararens”, själ. Men eftersom det gick ner i det undermedvetna, maskerades det genom en hel teori, sådan den föreligger i dr Goeschs brev.
Med fallet Goesch–Sprengel, som har uppstått ur ett av de största misstag, ur en av vår tids värsta materialistiska teorier, kan man endast komma till rätta genom insikten att båda personligheterna har lagt ett mystiskt täckelse över sina mänskligt-alltför-mänskliga förhållanden, ett täckelse som i väsentlig grad – och denna sida är genom utmärkta dokument tillräckligt belagd – utgör en inhöljning av ett mänskligt-alltför-mänskligt förhållande med freudianska psykoanalytiska teorier.
När vi då strävar efter att hjälpa sådana människor som kommer till oss med sådana förvridna själsliga konstitutioner, då inträffar det, mina kära vänner, mycket ofta att dessa människor, som först var ganska inställsamma anhängare, senare förvandlar sin anhängarskap till fiendskap. Även detta är något som helt kan förklaras psykoanalytiskt. Men för oss är det ytterst nödvändigt att bry oss om världen. Ty på samma sätt som det från denna sida, från den av sexuella föreställningar översvämmade psykoanalytiska strömningen, varje dag kan uppstå nya fiendskaper mot oss, kan det också från alla möjliga andra villfarelser i den tid i vilken det mänskligt-alltför-mänskliga har gått vilse möta oss fiendskap.
Ni ser här också ett exempel på hur mycket vi behöver studera sådana fall, som måste intressera oss djupt, just därför att vår förening en gång är en andlig rörelse.
Jag skulle kunna tala länge ännu, men jag vill och kan det inte i dag, eftersom ni måste förhandla. Men jag ville antyda de första trevande stegen på den väg som måste sökas, om man vill se var farorna för vår rörelse ligger, och hur nödvändigt det är att vi – var och en så mycket han kan – arbetar gentemot världen, så att världen där ute vet att den inte har räddhågade harar framför sig, utan människor som vet att stå upp för sig – och, förlåt mig, också kvinnor. När det uppträder företeelser som maskerar sig, såsom det sker i detta brev, då åligger det oss att rycka av masken och visa var ursprungen ligger. De ligger mycket djupare än man vanligen söker dem; de ligger i den materialistiska riktning i vår tid som inte bara har blivit en vetenskaplig riktning utan har förpestat hela vårt liv, och till vars bekämpande vår rörelse egentligen är till, men till vars bekämpande vi också måste rusta oss och inte fortsätta att slumra fram på det sättet att vi endast tillägnar oss de allra nödvändigaste begreppen, utan att vi öppnar ögonen och ser vad som sker i världen, vad de människor som kommer till oss har lärt sig i världen och vad de bär med sig av detta lärda när de kommer till oss.
Lämna ett svar