Rudolf Steiner läser upp och kommenterar ett kritiskt brev från Heinrich Goesch
Dornach, 22 augusti 1915, ur GA253
Jag måste i dag ta upp ett avsnitt, om än av annat slag än gårdagens. I morse mottog jag ett skriftstycke, och jag känner mig inte bara manad utan förpliktad att bringa detta skriftstycke till varje enskild medlems kännedom. Skälen till varför jag inte bara känner mig manad utan nödsakad, ja rentav tvungen att göra detta, skall jag senare framlägga.
Heinrich och Gertrud Goesch till Rudolf Steiner
Dornach, den 19 augusti 1915
Högt ärade herr doktor Steiner!
Jag har insett att Ni i Ert verkande inom vår andliga rörelse, vid sidan av Er verksamhet tillägnad det goda, även låter ett handlingssätt som tjänar det onda fortgå parallellt. Som gott erkänner jag framför allt den esoterik Ni har förmedlat till oss, den lära Ni har förkunnat för oss, de mysteriespel Ni har skänkt oss, invigningen av eurytmin, konsten kring Johannesbygget. I alla dessa avseenden ser jag i Er alltjämt en utsänd av den stora vita logen och känner mig uppfylld av djupaste tacksamhet gentemot Er och Er verksamhet tillägnad det goda. Som ont däremot erkänner jag sättet på vilket Ni gestaltar förhållandet mellan Er själv och de övriga medlemmarna i vår andliga rörelse. I detta Ert handlingssätt, som tjänar det onda, ser jag den allra största faran för vår andliga rörelse. Ni etablerar sådana relationer mellan Er och de andra medlemmarna att de andra endast skall vara lemmar av Er, men inte självständiga andliga väsenden vid sidan av Er. Ni förhåller Er till de andra endast skenbart som en människa bland människor. I sanning föraktar Ni i grunden varje verkligt mänsklig förbindelse och tillmäter Er i stället ingrepp i de andras liv som endast gudarna, aldrig en nutida människa, äger rätt till. Så skapar Ni ett antikristligt sammanhang mellan Er själv och de övriga medlemmarna i vår andliga rörelse. Och alla de människor som har gjort sig mogna att i vår tid ta emot de stora andliga lärorna, dem gör Ni fattigare än den fattigaste materialist därute. Ty denne kan trots sitt till motbilden förvandlade kristendom dock utveckla ett starkt jag. Era elever däremot måste, om det får fortgå på detta sätt, genom den oavbrutna försvagning som deras jag erfar genom Ert handlingssätt, förr eller senare bli offer för den svarta magin.
Redan har det förekommit att utmärkta medlemmar i stället för att åberopa sanningen åberopar Ert ord och avskär varje kritik av någon del av Ert verkande med invändningen att man därigenom skulle ställa sig över Er. Ur känslan att ett sådant över-Er-ställande vore en hädisk förmätenhet, tror man sig med en sådan invändning ha avgjort saken på ett sakligt sätt. Det är inte medlemmarna som bär skulden för sådana villfarelser, utan Ni. Ni har, över förkunnelsen av allt fler delar av läran, försummat att i livsgemenskapen med Era elever ständigt vårda den sinnelagshållning att varje människa som kristen gång på gång inte bara måste ställa sig under varje annan utan också över varje annan; att för var och en inte bara det djupaste väsendet även hos hans ringaste medmänniska är av oersättligt värde, utan att även den ringaste bär ansvar också för den mest utvecklade och måste bekämpa dennes fel. Det är Er egen lära som har stärkt mig i dessa synpunkter. I livet tillämpar Ni emellertid en rad medel som motverkar detta kristna ideal för en mänsklig livsgemenskap.
Jag skall nu närmare ta upp två sådana medel. Därigenom torde innebörden av mina påståenden bli tydligare.
Det är ett faktum att det har blivit Er till vana att ge löften och inte hålla dem. Att Ni skulle kunna överblicka framtiden alltför bristfälligt eller att Ni skulle vara för svag för att genomföra ursprungliga avsikter, så att Ni med viss rätt gång på gång kunde undandra Er uppfyllandet av löften, det torde väl ingen vilja påstå. Det rör sig alltså om ett medvetet beredande av besvikelse, och eftersom löftena, även där de inte alls begärs, ges av Er på eget initiativ, om ett medvetet inträngande i andras liv för att inom dessa göra något som allenast måste vara förbehållet ödet. En besvikelse som karmas makter sänder oss kommer omedelbart att vara främjande för vår utveckling. En besvikelse som en människa planmässigt tillfogar oss kommer däremot under alla omständigheter till en början att innebära en svår kränkning och, om förtroendet för den som kränker inte dras tillbaka, en försvagning av vårt jag. Det är samma skillnad som mellan döden i en eldsvåda och döden på ett av människor staplat bål.
Den som nu mottar ett sådant löfte och väntar på dess infriande hamnar, genom det förtroende han hyser gentemot Er, i ett tillstånd av spänning som gör honom osäker, medan Ni lugnt kan överblicka hans gradvisa besvikelse. Har det sedan vid någon tidpunkt även för den berörde klarnat att löftet från Er inte kommer att hållas, så kommer denne antingen i framtiden inte längre att ta sådana ord från Er på allvar och därigenom visserligen i denna mån skilja sig från Er. Men genom att han likväl i det stora hela fortsätter att skänka Er sitt förtroende, kommer han att förlora måttstocken för ordets helgd och kanske själv börja handla på liknande sätt. Han kommer att hänga samman med Er på ett omänskligt sätt och likt Er söka verka vidare på andra. Eller också kommer ett av följande tre fall att inträffa. Den berörde kommer, utifrån det förtroende han hyser för Er, att ana en djup ockult mening bakom Ert handlingssätt. Han kommer att hänge sig åt uppfattningen att det måste finnas djupa ockulta skäl för vilkas skull det är tillåtet eller till och med nödvändigt att ge löften i avsikt att inte hålla dem. Här och där stöter man till och med på en sådan förvillelse av känslan att ett sådant handlingssätt beundras och betraktas som ett tecken på övermänsklighet. Det är emellertid utan vidare inses att ingen makt i världen kan ge en nutida människa befogenhet att ge löften för att inte hålla dem. Att bereda besvikelse är allenast de gudar förbehållet som leder karman. Den nämnda begreppsförvirringen är så mycket farligare för andeeleven som den moderna andevetenskapen ju just vänder sig till det sunda omdömet och detta undergrävs genom sådant. Där träder då på ett ödesdigert sätt Ert ord i sanningens ställe, i insikten att Ni här gör något ont träder tanken: Jag kan ju inte ställa mig över honom. Därigenom smulas dock bit för bit den inre människovärdigheten hos den berörde sönder och han blir till ett andligt osjälvständigt verktyg i Er hand. En andra möjlighet för den som blivit bedragen på löftets infriande är att hos honom, för att han skall kunna förbli vid det förtroende han sätter till Er, det faktum att Ni ju från början inte tänkte hålla löftet inte lyfts upp till medvetandet, och man finner utvägen att ta det senare underlåtenhetshållandet som en ny uppenbarelse av ett väsen som man överhuvudtaget inte uppfattar som människa eller kan hålla ansvarigt som människa. Även denna uppfattning förekommer representerad inom sällskapet och måste ju leda till att Ni i själva verket som människa blir alltmer skugglik. Eller slutligen väljs hos vissa själar den radikala utvägen att hela sakförhållandet, att Ni överhuvudtaget givit ett löfte av detta eller detta slag, glöms bort. Därigenom berövas människan återigen en del av sitt jag, och vid Er sida står då inte självständiga medarbetare i vår andliga rörelse, utan genom Er i sitt jag försvagade skuggor. Det är Ni som bär skulden till allt detta.
Ett andra exempel på Ert onda handlingssätt är Ert avvisande av varje kritik gentemot de människor som verkar inom rörelsen. Vid Ert avvisande gör Ni stundom den underförstådda antagelsen att varje sådan kritik ges utifrån negativa känslor. Denna antagelse är felaktig. Här skall överhuvudtaget inte vara fråga om den elaka destruktiva kritiken, utan endast om den ansvarskännande positiva kritiken, till vilken i sanning många medlemmar fullt ut är kapabla. En sådan skulle ju högst kunna undvikas om man är medveten om att ledande positioner är besatta med olämpliga personligheter. I vår tid, där genom ett fritt sammanträffande av människor ur människornas frihet en hierarkisk ordning till fullgörandet av våra uppgifter skall uppstå, är en viss välvillig kritik, utövad av var och en gentemot var och en, den enda borgen för ett blomstrande. I vår tid kan till och med endast i verkan av en sådan kritik den naturenliga uppbyggnaden av en sann hierarkisk ordning fullbordas. Om den kritiserade inte motsvarar de berättigade anspråk som kritiken, vilken han till och med är skyldig att uppsöka, ställer, så måste han helt enkelt vika från sin tidigare ställning i hierarkin, för att sanningen skall segra. Och ingen överordnad instans borde skydda en sådan genom att låtsas som om allt vore i ordning. Detta följer ur vår tids väsen. Men om man hos var och en som, stående på en viss plats i den hierarkiska ordningen, begår fel, inte kritiserar dessa fel utan lugnt låter dem bestå, ja låter dem fortsätta, så skapar man endast en hierarki som om. En sådan hierarki vilar inte på sanna mänskliga egenskaper och förbindelser, utan på fiktioner, fiktioner som för att upprätthållas därefter kräver ständigt nytt ofog. Och återigen blir omänsklighet och antikristlighet i alla relationer följden. Ni bär skulden därtill. Genom en organisation av sällskapet sådan den så småningom har utbildat sig under Er, sker en usurpation av medlemmarnas krafter till Er och kanske ännu vissa andra personers förmån som i denna skenhierarki står högt, medan sällskapets angelägenheter förvaltas dåligt.
Vad som däremot måste uteslutas och mot vilket det en gång skulle kunna hållas ett föredrag, är den personliga ömtåligheten hos dem som berörs av kritiken. Kritiken kan i regel, särskilt när den kan sätta in i tid, i hög grad gestaltas så stimulerande och glädjande och vara fri från personlig förbittring, att varje tagg försvinner och den kritiserade kan vara glad över att på detta sätt erhålla hjälp och se saken främjad. Den nervositet eller animositet som i dag ofta råder hos de kritiserande härrör delvis redan från den berättigade känslan att man inte blir hörd ens med den mest sakliga kritik, utan snarare blir snett betraktad och helt åsidosatt. En verkligt överlägsen människa har ju överhuvudtaget ingen anledning att frukta kritik. Sann överlägsenhet visar sig just inför även den skarpaste kritik. Det fall att den kritiker som vill verka ur ansvarskänsla i själva verket inte kan överblicka sakläget, kommer där detta verkligen föreligger, i regel genast eller senare lätt och utan onödig tidsförlust att kunna göras begripligt för honom. Jag bortser här från det fall där en kritik redan har utformat sig till ett i sig självt grundat avståndstagande från ett helt avslutat system som står färdigt inför mig, såsom mitt brev utgör. Här skulle ingen uppskjutning ändra något. Om det däremot i ett bestämt fall från en människa som jag själv erkänner som överlägsen, och inte endast från en person som av ogenomskinliga skäl satts över mig i skenhierarkin, betyder att jag ännu inte kan överblicka det ifrågavarande fallet, så kommer jag gärna att uppskjuta min kritik tills fallet är tillräckligt avslutat. I vår andliga rörelse råder emellertid under Ert auspicium en anda som kräver ett sådant uppskjutande av kritiken på obestämda tider — i regel tills glömska av det ifrågavarande faktumet — inte bara i vissa enskilda fall utan principiellt för alla fall. Därigenom görs emellertid å ena sidan faktiskt mycket felaktigt till skada för alla, å andra sidan skadas omdömesförmågan, på vilken ju allt beror. Jag måste återigen peka på den motsägelse som ligger däri att andevetenskapen å ena sidan vänder sig till människornas sunda omdöme, men å andra sidan just detta omdöme principiellt förvisas till obegripliga, icke överblickbara skäl för åtgärder i de allra flesta skeenden i vår rörelse. Man måste dock medge att människan i dag, två årtusenden efter Kristus, redan är i besittning av vissa måttstockar som var och en måste tillämpa och låta tillämpas på sig själv, om de inte skall gå förlorade, och att det verkligen finns tillräckligt avslutade sakförhållanden som i sanning står under vårt omdöme. Just omständigheten att en människa känner sig tvungen att tänka över ett fall brukar visa att hon också har förmågan inom sig att, om än kanske inte utan stöd, komma till klarhet i saken.
Såsom saken nu står är en stor del av medlemmarnas andekraft ständigt på det intensivaste sysselsatt med det fruktlösa arbetet att söka de dolda vishetsfulla skälen till det onda i Ert handlingssätt och i handlingssättet hos Era högsta medarbetare, en kraftutveckling som Ni lugnt kan betrakta. Eller också måste dessa människor besluta sig för att, för att inte förlora förtroendet för Er, just dämpa dessa krafter av sanningssökande inom sig och därigenom hemfalla åt en partiell fördumning. Men var tar alla dessa krafter vägen? Det är fasansfullt att vidare följa denna tanke. I varje fall utgör Ni ett stort kraftcentrum, för vilket alla de enskilda endast är organ som Ni efter behag använder för ogenomskinliga ändamål. Det handlar sig alltså inte om ett verkligt liv som utspelar sig mellan fullvärdiga människor i vår andliga rörelse, där var och en också får ge sitt bästa. Ni är inte alla medlemmars vän, utan genom hela Ert beteende avvisar Ni varje levande vänskapsrelation. I sanning är Ni för många den starkaste fiende de någonsin har mött.
Alla de skildrade tingen är inte bara objektivt onda, utan står till och med i uttrycklig motsättning till den lära Ni förkunnar. Genom Er har jag blivit upplyst om de skäl som leder mig till att avvisa detta handlingssätt. Det ger rentav intryck av att Ni alltmer lever ut Er förbindelse med Kristusimpulsen endast i föredragen och, bortsett från föredragen, huldar motsatta impulser. Ja på vissa ställen förefaller mig redan Er lärarverksamhet, visserligen inte till innehållet men till den formella uppbyggnaden, något angripen av den praxis Ni annars tillämpar. Så finns det redan satser vilkas uppbyggnad innebär att något utlovas utan att det därefter hålls, och som endast kan ha till syfte att låta läsaren utföra ett fruktlöst tankearbete (”Tankar under krigstid”, sidan 9, rad 12 nedifrån ff.). Eller också söker Ni avvärja insikten i att även Ni, liksom varje levande människa, under tidens gång verkligen har ändrat Er uppfattning, såsom en besvärande kritik (”Filosofins gåtor”, förord, sista stycket). Dessa ställen visar för övrigt båda en tydlig stilförändring mot det oöverskådliga.
Men inte bara i allmänhet motsäger en sådan ställning människa till människa, som Ni etablerar, läran; utan i synnerhet motsäger Ert beteende också direkt det Ni kräver av andeläraren i vår tid. Denne skall endast vända sig till den medvetna människan. Han har gentemot sin elev åtagit sig plikten att inte utan dennes vilja utöva några för eleven okontrollerbara magiska verkningar på hans undermedvetna. Ni däremot gör sådant oavbrutet genom det skildrade handlingssättet och andra ockulta medel. Varje handslag, varje vänligt samtal blir för Er ett medel att vårda dessa falska relationer. Den salighet som uppfyller medlemmarna efter ett möte med Er är inte den heligas gemenskaps salighet, utan en blott luciferisk-ahrimansk. Häri bär Ni själv, inte medlemmarna, skulden. Även medlemmar som redan har genomskådat falskheten i det förhållande Ni eftersträvar, försöker Ni mot deras vilja genom handslag, genom vänliga samtal åter dra in i detsamma. Jag har med all bestämdhet insett att Ni på detta sätt utövar icke berättigade verkningar på Era elever.
Vid uteslutandet av okontrollerbara påverkan på det undermedvetna, såsom vår tid kräver, är det emellertid inte tillräckligt att endast hålla föredrag eller annars inaugurera något nytt andligt, utan det är nödvändigt att Ni underordnar Ert eget liv, såsom Ni lever det tillsammans med de andra medlemmarna i vår rörelse, de kristna impulserna och så skrider fram till sådana relationer till Era elever som Ni så skönt framställer hos Benedictus i det fjärde mysteriet. För närvarande är detta till och med, efter det att så mycket lärstoff har förmedlats till oss, den vida mer trängande plikten.
När jag frågar mig hur det kan vara möjligt att just Ni, som hade att förkunna läran, handlar på detta sätt mot densamma, så ger sig för mig i huvudsak två svar. Å ena sidan kan jag ana skälen till varför den stora vita logen väl måste välja en ännu inte genomkristnad människa till denna uppgift, och jag kan alltjämt hålla Er för lärans budbärare. Å andra sidan förefaller det mig att det djupaste motiv som är verksamt i Er ingalunda är aktiv ondska, såsom det efter vissa iakttagelser jag har tvingats göra felaktigt skulle kunna tolkas, utan ett alltför ensidigt intresse för lärans tidsenliga förnyelse och framför allt rädsla för det sanna livet. I Er undvikande och förhindrande av det sanna livet och i Er skapande av surrogat för detta utvecklar Ni dock redan en ond kraft, i vilken jag måste se den allra största faran för vår andliga rörelse och även för Er själv.
Den genomkristnade ockultisten kan aldrig nöja sig med att ge läran, utan han måste samtidigt träda in i en livsgemenskap med sina elever. I det sanna förhållandet mellan människa och människa i kristlig mening är det absolut nödvändigt att var och en låter sig överblickas av den andre, så långt dennes krafter överhuvudtaget tillåter. Var och en skall med allt vad han har överlämna sig åt medmänniskan, så långt denne kan ta emot honom. På denna grund måste också en modern hierarki vila. Den hierarkiskt högre stående har att med allt vad han på något sätt kan överlämna till den lägre stående vända sig mot denne. Ni däremot följer på ett antikristligt sätt den omvända praxis och inrättar till exempel efter möjlighet allt så att avsikter förblir i dunkel, händelser behandlas som om de inte hade skett. Det räcker inte att medge att man också någon gång kan ha en svag stund. Det är nödvändigt att inte bara medge, utan som människa fortlöpande bekräfta att man gentemot varje annan, som ju i kristlig mening är lika nödvändig som man själv, på något sätt är ofullkomlig och har att lära. Det är nödvändigt att uppsöka detta medlevande med nästan, även om det än må ingjuta fasa hos ockultisten av äldre observans. Det räcker inte att bara ha värjt sig mot blind beundran. Det är nödvändigt att uppsöka saklig kritik.
Alltså måste andeläraren i denna livsgemenskap avstå från alla de hjälpmedel som i förkristen tid tjänade elevernas mottagande av läran, framför allt från den oåtkomliga auktoriteten hos den av gudomlig vishet uppfyllde läraren gentemot eleverna, hos vilka jaget ännu inte var fött, från avskildheten av lärare och elev från alla mänskliga livsrelationer. För den förkristne initiatorn förelåg ännu inte det problem som jag här pekar på. Jaget var ännu inte fött, och det gudomliga väsen som verkade genom läraren hade befogenhet att ingripa i elevernas öde på det sätt som annars endast karman gör. Men till en nutida invigd måste vi kristna i första hand förhålla oss som till en människa, och vårt förtroende till honom vilar just på att inga övermänskliga ingrepp i vårt öde sker genom honom.
Det ligger nu väl nära till hands för den som riktar hela sin kraft på lärans förnyelse för vår tid, frestelsen att tills vidare avvisa de svåra uppgifterna i en kristlig livsgemenskap och i stället på alla möjliga sätt konstgjort skapa sig de lättnader i undervisningen som i äldre tid var naturliga. Men dessa ting är i vår tid onda. Och det vore ännu snarare försvarligt att lärans förkunnare, bortsett från denna förkunnelse, förblev osynlig, än att en lärare i vår tid träder in i ett sådant sammanhang med sina elever som Ni gör. Mycket viktigare än förkunnelsen av läran är ju bevarandet och stärkandet av elevernas jag. Till jaget vänder sig ju nu läran. Varje inskränkning av jagets rättigheter måste ju också medföra en felaktig rotfästning av läran i människans inre. Varje fördunkling av omdömesförmågan äventyrar ju den mot anden strävande i högsta grad.
Visserligen är detta riktiga liv för Er i ett avseende också oändligt mycket svårare än för andra. Den kristne ockultisten måste föregripa en uppgift som först i framtiden kommer att träda an till de andra människorna: att leva och att skåda. Faran för en felaktig sammanblandning av de olika planen och deras lagar svävar ständigt över honom. Men denna fara kan han inte undkomma genom att avvisa denna uppgift. Då kommer han, utan att kunna orientera sig vid Kristusimpulsen, likväl på ett otillåtet sätt att sammanblanda planen. Och vid varje sådan möte med en elev, där detta sker, kommer eleven att kunna erfara de mest fasansfulla följder. Och hur snart måste dessa återfalla på läraren själv!
Denna nya uppgift har kanske hittills endast i någon mån blivit löst inom Graalens gemenskap, och Ni medger ju själv att det Ni har sagt om Graalen har något otillfredsställande för Er själv och har tydligt skildrat för oss Era svårigheter att bedriva forskning om Graalens hemligheter. Ni själv kallar dock de nya invigda Graalinvigda. Kanske att Graalen sänder oss räddning i denna svåra stund.
Genom de skildrade händelserna har min hustru och jag gentemot Er hamnat i en situation där det är omöjligt att vi ännu en gång möts på det sätt som senast skedde, för min hustru på söndagen den 25 juli i snickeriet, för mig på torsdagen den 5 augusti på trappan till eurytmisalen. Vi ägde alla dessa insikter redan då, och Ni visste detta mycket väl. Likväl räckte Ni oss handen och drog in oss i ett samtal som om ingenting hade hänt. För den sunda takten hos en icke-klärvoajant vore något sådant omöjligt. I Ert fall erkänner jag i ett sådant handlingssätt försöket till ett otillåtet ingripande i min väsensnatur. Den närmare motiveringen av detta påstående lämnar jag här därhän, då den skulle föra för långt.
Jag kan, såsom jag också försökte den kvällen, på avstånd i all vördnad hälsa Er som lärans bärare. Men jag kan inte förmå mig att utbyta handslag och vänliga samtal med Er som om ingenting hade hänt; desto mindre kan jag det, eftersom just dessa handslag och samtal, såsom jag tydligt har insett, är ett av Era huvudsakliga medel genom vilka Ni utövar otillåtna inverkningar på Era elever, och eftersom jag inte kan ansluta mig till den uppfattning som uttalats av en framstående medlem, att dessa ting skulle vara till för att pröva den egna styrkan gentemot främmande inflytanden.
Att meddela Er denna nödvändighet att i framtiden undvika personlig beröring är det oss personligen rörande syftet med mitt skrivande.
Det personliga syftet med mitt skrivande, i den mån det rör Er, är att jag i denna allvarliga angelägenhet, hur litet jag än kan göra, det vill säga vad jag som Er medmänniska kan prestera, dock åtminstone vill se uppnått genom att jag sänder detta brev till Er, nämligen: att ställa Er inför det faktum att Ni en gång av en människa på det fysiska planet med fysiska medel har blivit uppmärksammad på det onda i Ert handlingssätt. Ni skulle ju vara dömd till skugglikhet om inte en människa ville vända sig till Er på detta sätt. Jag hoppas att det faktum att åtminstone några människor i dag är i stånd att erkänna Era fel som sådana, bevara dem i minnet och ta ställning emot dem, kan vara Er till hjälp vid den nu nödvändiga omgestaltningen av livet i vår andliga rörelse. Jag kommer också att sätta några andra medlemmar, hos vilka jag kan förmoda en förståelse för de behandlade tingen, i kännedom om innehållet i mitt skrivande till Er.
Det är emellertid nödvändigt att Ni omedelbart börjar omgestalta relationen mellan Er och andra medlemmar i rörelsen från grunden i den angivna riktningen. Att ha uttalat detta är det sakliga syftet med mitt skrivande till Er i intresse av vår andliga rörelses fortsatta utveckling i evolutionens mening. Vad skulle följden bli om Ni ville undandra Er denna uppgift? Ni har redan åtminstone i vissa fall förverkat den ena verksamhet som de vita mästarna dock torde ha tilldelat Er, nämligen den personliga enskilda handledningen. Ty enligt det sagda är ett djupt misstroende mot Er hantering av mänskliga enskilda öden endast alltför välgrundat. Jag kan mig inte heller föreställa hur under de rådande omständigheterna en E.S. [esoterisk timme] skulle kunna äga rum. Om Ni skulle begränsa Er till förkunnelsen av allt fler delar av läran men i övrigt låta allt fortgå som hittills, så skulle antingen, om inte tillräckligt många medlemmar förmår tränga fram till de här nödvändiga insikterna, sällskapet förfalla och i bästa fall bli en exoterisk förening, till vilket ju redan vissa tecken finns vid sidan av utvecklingar mot ondska och fördumning. Eller, om eleverna blev sig sitt ansvar medvetna, skulle de efter hand ha att fullborda en fullständig åtskillnad mellan lära och lärare, och Ni skulle som en skyldig och plågad Amfortas ha att förvalta Er heliga ämbetsplats bland de hungrande och sörjande lärjungarna.
Jag är vid slutet av det jag för tillfället vill säga. Jag har ännu inte kunnat gjuta dessa insikter, som jag har förvärvat under ledning av sigillbevararen för sällskapet för teosofisk art och konst, vars beskyddare är Christian Rosenkreutz, i den form som jag föreställt mig, eftersom motstånden för den som just håller på att befria sig ur förtrollningen för närvarande ännu var för stora. Men jag beslutar mig för att avsända brevet, då stunden kräver det.
När jag nu överväger med vilka känslor Ni kommer att ta emot detta brev, så tynger mig som särskilt allvarlig frågan om Ni kommer att finna vägen till människor med vilka Ni kan genomleva dessa ting och påbörja den nödvändiga omvandlingen. Här är ett område där ockultisten som sådan i vår kristna tid måste misslyckas och vara ren människa bland människor, såsom också Kristus Jesus på jorden hade att uppleva ting som han som Gud inte kunde veta. Må Ni vända Er till denna anda för hjälp!
Heinrich Goesch
Gertrud Goesch
Nu, mina kära vänner, har jag föreläst detta skriftstycke för Er, därför att det angår var och en av Er lika mycket som mig och därför att det enligt min mening är självklart att var och en av Er måste tillerkännas ett omdöme om i vilken mån dessa ting motsvarar de verkliga bruk som råder i vårt sällskap. Annars skulle ju den uppfattningen kunna uppstå att jag skulle frukta den i brevet framförda förebråelsen att verka till medlemmarnas ”fördumning” och att jag inte skulle betrakta medlemmarna som så fria medlemmar att jag helt och hållet överlämnar åt var och en hans oberoende omdöme i denna sak.
Ni kommer emellertid att inse att ett sådant brev inte kan tas i sin enskildhet, utan är ett symptom på det som råder i vårt sällskap, och därför kommer jag överhuvudtaget inte att delta i diskussionen om detta brev och om vad som har att ske. Det måste självklart till en början överlåtas åt medlemmarna att göra och finna att göra det som i denna angelägenhet är nödvändigt. Därför vill jag i synnerhet inte säga något om det avsnitt där det talas om löften som inte hålls. Ty om omdömet överlämnas åt var och en, så kommer också var och en att veta hur det står till med dessa ting; ty var och en måste ju veta vad som har lovats honom och inte hållits. I denna mån måste jag förvänta och kräva att sällskapet som sådant, sällskapet som bor kring Dornachbygget, under den närmaste tiden intar den bestämdaste hållning i denna angelägenhet. Jag kommer absolut inte att delta i diskussioner i denna sak. Jag vill endast säga enskilda ting och ber Er att uppfatta detta som det jag måste säga i samband med det förelästa, eftersom det ju även av andra symptom än endast detta brev tydligt framgår att mycket av det som jag under de senaste veckorna och månaderna här inom ramen för olika föredrag har sagt till våra medlemmar inte har varit till någon nytta.
Först vill jag betona följande, mina kära vänner. Min rätt att på detta eller detta sätt reglera mitt umgänge med medlemmarna kan jag inte låta mig föreskrivas av någon. Det ankommer uteslutande på mig att bestämma på vilket sätt jag finner det nödvändigt att umgås med medlemmarna. Detta är inte att betrakta som något som skall vara en riktlinje för Er, utan som något som jag uttalar av egen drift. Jag kommer inte i något avseende och av ingen att låta mig föreskrivas på vilket sätt jag skall umgås med medlemmarna, i den mån umgänget avser den underlåtenhetssynd som jag påstås ha begått gentemot medlemmarna. Detta hänger samman med en djup nödvändighet. Av detta brev, men också av mycket annat som under åratal och särskilt under den senaste tiden alltmer har trätt fram i vårt sällskap, har det ju visat sig att mycket många inte vill vinna någon föreställning om vilket ansvar den bär som uttalar ockulta sanningar på ett sådant sätt att han verkligen vill ta ansvaret för dem.
Vad som behövs för att ibland uttala ens en enda sats, därom förefaller många i vårt sällskap ändå inte vilja göra sig någon föreställning. Att det vid sidan av det andliga förarbete som är nödvändigt för att hålla ett föredrag inte är möjligt att med olika klickar av medlemmar sitta tillsammans varje natt till klockan två och prata om allehanda onyttigt och överflödigt, detta värderas inte på rätt sätt; och mycket annat heller inte, som förefaller krävas och som figurerar som underlåtenhetssynd. Jag behöver min tid, och jag behöver den på ett helt annat sätt än man tycks vilja förstå. Om jag inte använde den så som jag gör, skulle Ni från mig få höra lika dumma ockulta åskådningar som man på många håll i världen får höra. Så mycket beträffande underlåtenhetssynderna.
Jag vet inte, mina kära vänner, hur förebråelsen att jag umgås för lite kristligt med varje enskild medlem, med varje enskild medlemsgrupp, låter sig förena med den andra, att jag inte får tillåta mig att utan att begå en oberättigad, svartmagisk påverkan dra Er in i ett samtal eller utbyta ett handslag. I detta positiva avseende skulle sällskapet ju efter behag kunna yttra sin uppfattning. Ty det beror självklart på den enskilde om han vill föra ett vänligt samtal med mig eller utbyta ett handslag med mig. Om denna uppfattning skulle bli vanligare, så skulle den kunna uttalas, så att sådana handslag i framtiden självklart underlåts. På mer går jag, av de angivna skälen, inte in; endast ett måste jag ännu nämna, eftersom det är karakteristiskt.
I ett avsnitt av detta brev sägs följande: ”Genom de skildrade händelserna har min hustru och jag gentemot Er hamnat i en situation där det är omöjligt att vi ännu en gång möts på det sätt som senast skedde, för min hustru på söndagen den 25 juli i snickeriet, för mig på torsdagen den 5 augusti på trappan till eurytmisalen. Vi ägde alla dessa insikter redan då. Likväl räckte Ni oss handen och drog in oss i ett samtal som om ingenting hade hänt. För den sunda takten hos en icke-klärvoajant vore något sådant omöjligt. I Ert fall erkänner jag i ett sådant handlingssätt försöket till ett otillåtet ingripande i min väsensnatur.”
Jag vill därtill endast nämna att på fredagen före söndagen den 25 juli framfördes till mig av en av våra medlemmar en förfrågan från fru Goesch beträffande hennes barn, varvid det sades mig att barnet hade fallit och på något sätt skadat sig. Därpå sade jag: Om det finns en benägenhet därtill, så kan jag se vad det är med barnet. Därefter förde en medlem av vårt sällskap fru Goesch med barnet till mig. Och därefter följde söndagen i snickeriet, där jag begick ingreppet i fru Goeschs väsensnatur genom att jag frågade henne hur det stod till med barnet och därvid räckte henne handen. Mötet på torsdagen den 5 augusti på trappan till eurytmisalen förlöpte så att jag till herr Goesch på hans fråga om barnet, som jag just dessförinnan hade sett — det stod nämligen nere vid dörren —, skulle delta i eurytmiövningarna igen, sade: Självfallet skulle saken behandlas enligt föräldrarnas vilja, eftersom ju föräldrarnas vilja helt och hållet ensam kommer i fråga huruvida man vill låta barnet åter komma till eurytmin eller inte. — Jag gjorde därvid också felet att räcka herr Goesch handen. Det är de två oberättigade, på svart magi grundade ingreppen i främmande väsensnatur.
Nu, mina kära vänner, har jag ytterligare att framhäva att det i slutet av detta skriftstycke står: ”Jag är vid slutet av det jag för tillfället vill säga. Jag har ännu inte kunnat gjuta dessa insikter, som jag har förvärvat under ledning av sigillbevararen för sällskapet för teosofisk art och konst, vars beskyddare är Christian Rosenkreutz, i den form som jag föreställt mig, eftersom motstånden för den som just håller på att befria sig ur förtrollningen för närvarande ännu var för stora.”
Den så kallade sigillbevararen är, såsom jag tror, alla bekant, och jag har därtill endast att anmärka att denne sigillbevarare under de senaste månaderna har skrivit ett antal brev, delvis till mig, delvis till fru dr Steiner. Ett brev från denne sigillbevarare har också ännu i dag inkommit till fru dr Steiner.¹ Jag vill för i dag inte vidare gå in på sigillbevararens angelägenhet och vill endast antyda att dessa brev från sigillbevararen på ett mysteriöst sätt började vid jul.
Nu, mina kära vänner, det som jag eventuellt har att säga därtill vill jag verkligen inte säga i dag. Jag vill att Ni obehindrat kommer fram till ett omdöme. Det är visserligen nästan omöjligt att känna till det mysteriösa sammanhanget mellan detta skriftstycke och sigillbevararen och inte göra några ytterligare meddelanden. Men det är kanske ändå inte bra att redan i dag göra detta eller överhuvudtaget säga något i denna riktning i dag. Jag vill dock nämna detta: Det har en gång under hösttiden kungjorts att, eftersom vissa omöjliga symptom visade sig i vårt sällskap, det hade blivit nödvändigt att grunda ett visst snävare sällskap, varvid jag till en början försökte tilldela ett antal närstående och under längre tid i sällskapet levande personligheter vissa titlar, i det att jag förutsatte att de i dessa titlars mening skulle verka självständigt. Jag sade då: Om något skall ske, så kommer medlemmarna att få höra något till trettondedagen. — Ingen fick höra något, och därav framgår att sällskapet för teosofisk art och konst överhuvudtaget inte existerar. Det är egentligen självklart, eftersom ingen underrättelse har lämnats, såsom det självklart skulle ha skett om saken hade realiserats. Det sätt på vilket saken uppfattades gjorde den omöjlig. Det var ett försök.
Mina kära vänner, jag har ofta talat om att sällskapet måste ha en mening som sällskap, om det överhuvudtaget skall ha någon mening. För att föredra ockulta läror skulle man också kunna inrätta andra institutioner. Jag har påpekat att om vissa symptom i vårt sällskap fortsätter att träda fram, så kommer det att vara oundgängligt att finna en annan form, eftersom denna form, sådan den är inrättad, då inte fungerar. Jag har försökt undkomma det som från olika håll härskade i Teosofiska sällskapet genom att grunda Antroposofiska sällskapet, i vilket jag inte vill vara medlem, eftersom detta är nödvändigt för det jag har att göra för den andliga rörelsen.
Vårt sällskap angrips också mycket utifrån, och självklart angrips också den som i detta sällskap har att föredra läror. Därav skulle för våra verksamma medlemmar följa plikten att försvara saken, om de uppfattar sällskapsbegreppet i allvarlig och värdig mening. Men smädeskrifter av det mest elakartade slag har utkommit, som delvis innehåller de otroligaste förtal, och jag överlåter åt var och en att bedöma om vårt sällskapsbegrepp av alla som kunde göra något verksamt har uppfattats så som det vore nödvändigt om sällskapet skall kunna bestå gentemot dessa angrepp utifrån.
Mina kära vänner, det är inte ändamålsenligt och inte möjligt att den som vill göra något för att vårt sällskap skall kunna bestå framför allt — såsom det under år och månader verkligen har förekommit — först slår in på vägen att komma till mig och rådgöra med mig om vad han skulle göra till mitt försvar och till försvar för vår sak. Detta borde under alla omständigheter underlåtas. Ty därigenom skulle det helt bli till sanning att man i grunden endast placeras här, att ens plats tilldelas en. Jag måste respektera medlemmarnas självständighet, tyvärr ofta på så sätt att jag måste neka dem något; och det är verkligen så enligt hur det hittills har varit — att jag i sanning skulle kunna göra mycket om jag inte togs i anspråk för många ting för vilka ett ianspråktagande inte vore nödvändigt. Det är verkligen, åtminstone för det som borde ske till gagn och bästa för vårt sällskap, ett orimligt tillstånd att först vilja samråda med mig om sådana ting. Ty om det som skall ske för sällskapet skall ske, då ber jag att få tiden att själv göra det. Sällskapsbegreppet kan inte bestå i att man alltid vänder sig till en enskild, utan i att man gör det som skall göras för sällskapet ur egen initiativkraft.
Därför, mina kära vänner, är också denna episod i dag att betrakta som viktig och väsentlig. Därför har jag föreläst detta skriftstycke, som i grunden ju endast är ett enskilt symptom på mycket som här och där glöder, och jag kommer lugnt att avvakta vad Ni, som sällskapets medlemmar, kommer att göra. Jag kommer under tiden att fullgöra min plikt; vi kommer i morgon att ha vårt program såsom vi annars har haft det. Men det är självklart att allt vidare kommer att bero på vilken hållning sällskapet intar till det som det i dag har hört, och detta är inte att betrakta som något enskilt, utan som något som på ett fundamentalt sätt berör mycket av det som jag redan har pekat på i de många diskussioner jag har fört under månadernas lopp.
______________________________________
Efter dessa Rudolf Steiners uttalanden följde en diskussion, vid vilken ingen stenografi fördes. Därvid måste också röster till försvar ha höjts, så att enligt minnet hos en deltagare Rudolf Steiner med Marie Steiner lämnade salen med orden: ”Med ett sådant sällskap kan jag inte längre ha något att göra!” Den stora majoriteten av de närvarande torde ha skämts över denna situation och författade ännu samma kväll följande förtroendeadress:
Dornach, den 21 augusti 1915
Högt ärade herr doktor Steiner!
Vi medlemmar av Antroposofiska sällskapet vill uttrycka vår berättigade vrede, vår indignation och vår känsla av skam över att en så lögnaktig, omoralisk sinnelagshållning, som den som träder i dagen i herr Heinrich Goeschs brev, har vågat yttra sig gentemot herr doktor i denna av det mest förkastliga storhetsvansinne dikterade form.
Vi måste förebrå oss själva smärtsamt att vi inte har förstått att i tid förhindra det inträffade och att vi hittills har visat oss oförmögna att skapa en livskrets där tankar och känslor såsom de brevet visar skulle ha varit omöjliga.
Vi ber vår älskade, vördnadsvärde lärare att förlåta oss, att inte ta ifrån oss sitt förtroende eller att åter skänka det, eftersom vi är allvarligt beslutna att bättre förverkliga begreppet Antroposofiska sällskapet och i framtiden vara oss vårt ansvar mer medvetna.
Det är självklart att vi inte längre vill betrakta fröken Alice Sprengel, herr Heinrich och fru Gertrud Goesch med deras sinnelag som tillhörande oss.
Vi ber Er, vördnadsvärde herr doktor, att ta våra underskrifter som en försäkran om vårt obegränsade och oföränderliga förtroende och vår innerliga tacksamhet.
Michael Bauer
[medlem av centralstyrelsen]
och över 300 underskrifter.
Denna adress var det rent mänskliga spontana uttrycket för undertecknarnas samhörighet med Rudolf Steiner. Det sakliga i situationen kommer till uttryck i Rudolf Steiners redogörelser. Svårigheten för medlemmarna att bedöma situationen belystes av en läkare, dr Amann, i ett kliniskt bidrag (Basel, den 14 september 1914) på följande sätt:
”… Bland medlemmarna råder alltjämt den uppfattningen: dr Goesch är inte sinnessjuk, han är bara påverkad!
Inte sant, när någon har feber eller är sömnig, så är detta mycket lätt att konstatera för vem som helst; oerhört svårt däremot är det att diagnostisera sinnessjukdom, även för den vetenskaplige fackmannen, i den mån det inte rör sig om ett extremt stadium i skalan.
Ur det man hör (varför många medlemmar inte kan begripa att dr G. är sinnessjuk) flyter känslan att man gör sig felaktiga föreställningar om sjukdomens art; man menar: sinnessjuka måste vara idioter och kan inte skriva intelligent.
En idiot är en sinnesslö människa som med sin hjärntröghet inte kan tänka någonting; han är förblödd, såvida det inte är organiska sjukdomsorsaker som eventuellt först sekundärt gjort honom till idiot. Just motsatsen är fallet hos den egentlige sinnessjuke. Här föreligger svagsinthet: fördunklad logik! Han förlorar absolut ingenting av kvaliteten hos sitt intellekt, han stegrar till och med sin andliga förmåga, men är en outtröttlig andearbetare, han arbetar tankemässigt oerhört mycket, arbetar dag och natt. Det sjuka i detta är att han förborgar sig i sina egna fixa idébanor, självhypnotiserar sig i dem och visar sig otillgänglig för all främmande kritik. I det fördolda lider dessa människor så att säga under sina plågsamma tankar tills de kan överlämna sina tankar, utfödda, åt offentligheten. Det lever i dem en drift att vara produktiv och viktig och att visa detta.”
Rudolf Steiner gick i fortsättningen av sina uttalanden från den 21 augusti följande kväll, den 22 augusti 1915, vidare in på fallet på följande sätt:
Mina kära vänner, gärna hade jag också i dag redan hållit ett principiellt föredrag som gått utöver de aktuella händelserna. Jag hoppas att detta med morgondagens föredrag, som skall börja klockan sju, åter fullt ut skall vara fallet. I dag synes det mig emellertid nödvändigt, i anslutning till uppläsningen av det skriftstycke som jag i går måste företa, och i anslutning till det kärleksfulla skriftstycke från medlemmarna som herr Bauer nyss har överlämnat till mig, och i anslutning till ännu ett skriftstycke som från annat håll har överlämnats till mig, att även från min sida säga några ord, sedan de ting som kommer till uttryck i dessa skriftstycken har inträffat. Därmed vill jag visserligen anknyta till det enskilda fallet, men dock endast i den mån detta kan visa oss åtskilligt som är nödvändigt att veta med avseende på förhållandet mellan läran och den andliga rörelse som vi talar om, och det som nu mellan och omkring oss utspelar sig som enskilda fakta. Man kan ju ibland också vid behandlingen av enskilda fakta se något allmänt betydelsefullt och särskilt knyta något betydelsefullt till dem.
Jag vill ta min utgångspunkt i detta – jag vill tala mer eller mindre aforistiskt – att jag i går läste upp ett skriftstycke för er som var undertecknat av två medlemmar och där det talas om en tredje, sedan länge verksam medlem.
Nu har – jag tror inte att detta är någon indiskretion – en medlem av vårt sällskap, en läkare, i ett brev som herr Bauer visade mig för en kvart sedan, uttalat en helt riktig uppfattning, som jag väl kan säga inte först efter utan redan under läsningen av det skriftstycke som lästes upp i går också var min uppfattning: att vi här inte har att göra med något logiskt, utan med en sak som framför allt måste betraktas ur patologins synpunkt.
Självfallet kan detta mycket väl vara en av de många förutsättningar som vi måste göra vid detta tillfälle. Men denna förutsättning får inte göras utan ett viktigt tillägg – jag säger i dag endast min mening, som inte skall vara bindande för någon – nämligen tillägget: Får vi då tolerera att vår förenings och hela vår rörelses existens ständigt bringas i fara genom allehanda patologiskt? Får vi tolerera patologer som förstörare av vårt andevetenskapliga liv? I den mån vi kan hysa medlidande med dem – ja. Men om vi skulle tolerera dem utan att därvid ordentligt ta det patologiska i betraktande, så skulle vi genom dessa patologer ständigt äventyra det som måste vara oss det dyrbaraste, det viktigaste. Därav följer självklart nödvändigheten att klart inse att man visserligen har att göra med patologer, men likväl måste erkänna som nödvändigt det som måste ske för att vår sak skall kunna fortgå utan fara. Man måste behandla saker, även om man anser dem sjukliga, på ett sakligt sätt när det gäller livets realiteter. Hur man uppfattar detta i förhållande till personligheterna, det är en helt annan fråga.
Man kommer, mina kära vänner, när det gäller en sådan andlig rörelse som vår, såsom ni har sett i åtskilligt som vi redan under tidens lopp har måst behandla, om och om igen att göra den erfarenheten – denna erfarenhet kan inte utebli – att personliga fåfängor och personliga intressen blandar sig i det rent sakliga strävandet, i genomdrivandet av de rent sakliga strävandena. Man behöver inte ens uttala detta som en förebråelse, som en sträng förebråelse, ty vi är ju alla människor; men man kan säga det, och jag säger det i dag som min mening, som inte är bindande för någon. Man kan betrakta det som ett mycket mindre ont om någon lugnt medger att han i vissa avseenden är underkastad denna eller den fåfängan, att han för närvarande inte har något särskilt intresse av att lägga bort denna fåfänga, eftersom detta kan ha samband med hans uppfostran och så vidare – detta kan man betrakta som ett mycket mindre ont än om någon vid någon tidpunkt skulle vilja vara absolut fullkomlig. Som det största onda kan det därför framstå för oss om någon vid varje tillfälle på något sätt vill tro på sin egen fullkomlighet; vill tro att han redan gör detta eller hint helt osjälviskt och dylikt.
Den stora frestaren för varje sådan andlig rörelse som vår är i synnerhet en stark fåfängofaktor, som härrör därav att sådana rörelser med nödvändighet har, jag vill säga, något stort i förväg, något som först gradvis kan förverkligas, gradvis leva in i livet, och att inte var och en genast kan höja sig till den nödvändiga utvidgningen av intressena mot det sakliga, det objektiva. Det är begripligt att ur personliga fåfängor den ene eller den andre, när han hör talas om inkarnationer, genast gör sitt helt personliga intresse gällande, nämligen vilka hans tidigare inkarnationer har varit. Även om vägen att blicka in i historien därvid är den allra värsta, så beträdas denna väg dock allra oftast just ur personliga fåfängor. Historien, Gamla och Nya testamentet, utgör ju – i stället för de inre, själsliga meditationsvägarna – i fråga om reinkarnationer en så rik källa för tillfredsställandet av den personliga fåfängan! Ty något annat är detta i grunden till en början egentligen inte. Och det är gott att veta att det till en början inte är något annat än personlig fåfänga, ur vilken man söker sina egna inkarnationer i historien eller i Bibeln.
Det är begripligt att dessa fåfängor spelar in. Men det onda börjar då, när man inte erkänner dessa fåfängor som fåfängor, när man inte lugnt ser på de djupt liggande, äregiriga motiven, utan hänger ett ockult hölje över alla dessa ting, låter dem rinna ut i nebulositet, i en mystisk dimma.
Det är verkligen så, mina kära vänner, att en andlig rörelse måste se till att vissa ting, som utanför denna andliga rörelse med ett visst berättigande gäller, uppfattas ur en mycket högre moralisk synpunkt. Men man får aldrig förbise att mycket av det som förefaller oss som högre moral inte alls är någon högre moral, utan endast ett surrogat för de inre instinkterna och drifterna. Av de många diskussioner som vi redan har fört kan det framgå för er att någon kan ha mycket, mycket mänskliga instinkter och drifter, men sedan låter dessa mycket mänskliga instinkter och drifter mynna ut i allehanda ockulta försköningar, kanske med allehanda logiska resonemang, därför att man genom en sådan självbedrägeri vill lugna sig över att sådana drifter och instinkter finns. Det vore mycket bättre om man erkände dem för sig själv och använde den ockulta bildning som man har tillägnat sig till att förstå dessa ting.
Jag har läst upp skriftstycket av herr dr Goesch för er. Ni har följt det och hört vad det gällde i går. I skriftstycket står åtskilligt – jag vill med det jag säger i dag endast uttala min personliga mening, som inte är bindande för någon – men i detta skriftstycke står också: »Jag är vid slutet av det som jag för närvarande vill säga. Jag har ännu inte kunnat gjuta dessa kunskaper, som jag har förvärvat under ledning av sigillbevararen för sällskapet för teosofisk art och konst (…), i den form som jag har haft för ögonen.»
Vi vet att sigillbevararen är fröken Sprengel och att brevet är skrivet av herr dr Goesch. Jag tror att en fransman skulle ha rätt, som, trots att »sigillbevarare« här står i maskulinum, efter att ha läst detta brev skulle tillämpa ett i Frankrike sedan länge brukligt ordspråk: »Cherchez la femme«. Och jag tror till och med att man genom att tillämpa ordspråket »Cherchez la femme«, i stället för att skriva om det i maskulinum, bättre skulle förstå mycket av det som det här brevet handlar om än man annars gör.
Nåväl, om enskilda saker i detta brev måste jag ändå tala ur min
personliga menings synpunkt. Ty i detta brev antyds följande. Det sägs att man inte kan föreställa sig att efter allt det som har utspelat sig inom vårt sällskap ännu så kallade E.S.-timmar skulle kunna hållas. – Jag har ju läst upp stället för er. Det hänvisas till att, eftersom alla de »brott« har förekommit som skildras i skriftstycket, så skulle det hädanefter inte längre kunna hållas några E.S.-timmar.
Mina kära vänner, även sådana ting måste man se i rätt ljus och inte sky något närmare att gå in på dem. Ni vet, sedan krigsutbrottet har det gjorts ett uppehåll med dessa våra E.S.-timmar, och var och en som ser tingen så som han bör se dem och också skulle kunna se dem om han ville, vet självklart att detta inte hänger samman med något annat än de nuvarande krigshändelserna. Och det är så att dessa timmar inte längre hålls av det enkla skälet att det är nödvändigt att upprätthålla vår förenings mening.
Och så kan det i dag ju bara finnas två möjligheter. Antingen upprätthåller man föreningens mening, och då måste man självklart – alldeles oavsett om man befinner sig i ett land som står fientligt mot ett annat eller i ett neutralt land – inte hålla sammankomster som inte är offentliga. Tänk bara på vilken fyndgruva det skulle vara för dem som vill uppfinna insinuationer, och tänk på vad som skulle kunna ske om man så att säga bakom stängda dörrar höll hemliga sammankomster. Det är alltså nödvändigt att man inte gör detta, och också att medlemmarna utövar en smula personlig försakelse genom att avstå från dessa timmar. Det ligger alltså, jag vill använda det triviala ordet, på öppen hand att man nu inte kan förhandla bakom stängda dörrar inför medlemmar av olika nationer. Inte därför att något otillåtet skulle kunna förekomma bakom stängda dörrar. För vår del skulle det självklart kunna ske varje dag. Men ni vet hur många fientliga strömningar vi har där ute. Dessa måste också beaktas, ty vi får inte genom att begå dumheter och dårskaper äventyra vår rörelse. Därför måste vi öva denna försakelse, att inte hålla sammankomster bakom stängda dörrar. Ni vet att det i dessa tider finns en sjukdom som sammanhänger med namnet »spionitis«, och man skulle verkligen öppna dörr och port för det som hänger samman med detta.
Den andra möjligheten vore – och den skulle än mindre gå – att man talade separat till medlemmar av olika nationer. Det skulle i sin tur inte kunna äga rum utifrån vår förenings mening.
Därav ser ni att denna åtgärd måste vidtas på grund av kriget och att den kommer att upphävas när kriget upphör, såsom var och en också själv hade kunnat förklara denna åtgärd för sig själv.
Nu kan man sätta denna åtgärd i samband med andra tankar. Man kan inte helt enkelt förutsätta att människorna där ute är så anständiga att de bara förutsätter anständighet från vår sida. Man kan dem inte heller begära att de skall befatta sig med oss och se vad vi gör. De kan ju överhuvudtaget inte veta om vi inte gör något som i deras mening är oriktigt. Även detta låg till grund för en sådan åtgärd. Vid sådana ting kan man inte räkna med anständiga förutsättningar i yttervärlden, men att kunna räkna med detta inom vårt sällskap, det borde man kunna förutsätta.
Nu dyker emellertid – inte bara i detta brev, utan i alla de händelser som har lett fram till detta brev – från en sida vars aspirationer har kommit till uttryck genom detta brev, sedan månader tillbaka gång på gång uttalandet upp, som här eller där har yttrats, att det faktum att inga E.S.-timmar nu hålls inte skulle ha med kriget att göra, utan med att sällskapet har antagit en form som nödvändiggör att sådana timmar överhuvudtaget inte längre kan äga rum. Ty efter sådana »brott« skulle man inte kunna anta att det ännu fanns något förtroende för sådana timmar. – Detta betyder inget mindre än att man verkligen måste räkna med att vissa åtgärder i vårt sällskap bedöms på ett sätt som man inte längre kan kalla anständigt. Det kan inte heller ursäktas med att man har misstagit sig, utan det är en oanständig tolkning, ett verkligt förtal. Juridiskt sett skiljer det sig i intet från ett förtal, och det är desto mer betänkligt som sådana ting inte bara höljs i allehanda mystiska mantlar utan också viskas vidare med ord. Sättet på vilket sådana ting sägs är ofta mycket mer ödesdigert än man tror, även om jag inte vill anamma brevskrivarens tänkesätt, att man med sådant viskande från öra till öra genast tillämpar svart magi. Det menar jag inte, mina kära vänner. Ty när man viskar något i någons öra kan det gå till med helt naturliga ting, det behöver därvid alls inte föreligga någon talang för svart magi.
Mina kära vänner, i detta skriftstycke var det just mycket tal om detta – jag betonar det alltid på nytt: jag uttalar min mening, som inte är bindande för någon – mycket tal om att genom mig här eller där obefogade påverkaner skulle ha ägt rum. Jag vill inte gå in på motsägelsen att å ena sidan vänliga samtal och handslag framställs som svartmagiska medel och att å andra sidan det klandras att inte en mycket intimare bekantskap med medlemmarna eftersträvas. Alltså sägs det å ena sidan att jag inte gör tillräckligt för medlemmarna och sluter mig, å andra sidan heter det att jag använder varje samtal, varje handslag för att på otillåtet sätt påverka medlemmarna. Man borde bli klar över hur något sådant uppkommer. Det kan vara så att till exempel någon önskar något; låt oss säga, han önskar att han har varit jungfru Maria i en tidigare inkarnation. Jag berättar bara, jag hittar inte på. Låt oss anta detta fall. Om nu vederbörande kommer och antyder något sådant, och man skulle säga till honom: Ja, ja, det har jag också funnit i mina ockulta forskningar – då skulle han med största sannolikhet – som sagt, jag vill inte mena något personligt, men det är ett exempel – då skulle han inte betrakta detta som obefogad påverkan. Om man sade honom det han önskar, då skulle han vara långt ifrån att betrakta detta som obefogad påverkan. Nu når ju inbillningen, fåfängan, inte så ofta till den punkt att man just upphöjer sig till denna föregående inkarnation; men andra inkarnationer förekommer dock oftare. Och här måste vi gå in på något principiellt.
Se, enligt mänsklighetens nuvarande utvecklingsstadium måste själarnas frihet verkligen iakttas på det allra mest pedantiska sätt; på ett pedantiskt sätt som människor med ett sådant tänkande som författaren till detta skriftstycke har i grunden inte kan göra sig några särskilt hållbara föreställningar om. Ty författaren till detta skriftstycke skulle det ju stundom ha varit angenämt att bli påverkad så som det motsvarar hans önskan, och han önskade att det skulle diskuteras mycket mer med honom. Tar man nu till den första hälften även den andra, så blir resultatet att man kanske skulle ha diskuterat varenda struntsak och också bytt handslag. Det skulle alltså samtidigt ha varit det han önskade å ena sidan, och å andra sidan skulle det oerhörda brott han anför ha begåtts. Men, som sagt, av det pedantiska sätt att värna själarnas frihet som måste råda i en rörelse som vår, gör sig människor i allmänhet ingen föreställning. På det allra intensivaste sätt måste själarnas frihet bevaras.
Antag en gång det enkla fallet att någon hade en liten inkarnationsfåfänga, en förhållandevis liten inkarnationsfåfänga, och kom med den till oss. Om man instämde med honom, skulle han naturligtvis inte vidare beklaga sig över någon påverkan. Men antag att man sade till honom: Var inte så dum, med denna inkarnation är det ingenting! – då vore detta, om man tar saken helt pedantiskt, redan ett, om än inte starkt, så dock ett svagt obehörigt ingrepp i hans själ. Ta saken verkligen klart och tydligt. Den som kommer och säger att detta eller detta förefaller honom vara hans tidigare inkarnation – vare sig det är av fåfänga eller av vad det än är som har lett honom till detta antagande – han har själv kommit till denna mening, det har ju varit hans egen själ som har lett honom dit. Det är ju hans egen själs väg som han därigenom har tagit, och det ligger i vår rörelses grundkaraktär att var och en utgående från den punkt dit hans själ har kommit, högst förs vidare, men inte att hans själ bryts vid ett bestämt ögonblick. Om man alltså i ett sådant ögonblick helt enkelt skär av saken genom att säga: Var inte så dum, det är ju nonsens – då är det inte det rätta svaret. Man får inte tala så till honom, ty det vore ju en obehörig påverkan; det skulle inte återstå honom något annat än att hysa förtroende i personlig mening, och det är inte det rätta förtroende som ska skänkas. Vi ska strax se att man måste tala om ett helt annat förtroende. Man skulle snarare behöva svara honom så att man sade: Se, det föreligger ju snarare det faktum att din själ har kommit till denna eller denna tanke. Försök en gång att föra denna tanke in i livet, försök att leva som om det vore så. Försök om du kan det som du skulle behöva kunna, eller se om det inträffar det som skulle behöva inträffa, om det verkligen vore så. — Genom ett sådant svar måste han helt logiskt komma till insikt om hur saken förhåller sig. Detta är ett verkligt värnande av personlighetens frihet: att inte skära av något, om det så är en ännu så felaktig väg som en själ hittills har följt. Alltså måste själarnas icke-påverkan gå mycket djupare; det är det det kommer an på.
Att i vårt sällskap någon särskilt skulle ha blivit bortskämd med utdelande av inkarnationer genom mig själv, det kommer inte heller den att kunna påstå som, om han håller sig till fakta, är meningsfrände till författaren av detta skriftstycke. Ta det jag nu har sagt helt på allvar: det handlar alltså inte om att man gör sig grova föreställningar om påverkan och icke-påverkan, utan sådana föreställningar som är de allra svåraste att följa i denna tid, om man alltid vill respektera den andres fria värdighet.
Inom vårt sällskap har just uppskattningen av den främmande själen av mig medvetet alltid vårdats, och det verkligen på ett sådant sätt att man kan säga att jag har antagit vanan att där sannolikt varje annan skulle tala mycket, mycket mer bejakande eller förnekande, tala så att den andra själens frihet bevaras och endast säga det som kan göra vederbörande i stånd att själv bilda sig ett omdöme om sakläget och inte höra min auktoritet, utan att sätta min auktoritet ur spel genom att jag helt enkelt ger rådet att beakta detta eller detta. Det är det jag alltid medvetet har vårdat.
Mina kära vänner, visst, i detta skriftstycke har ännu inte ens de kuriosaste missförstånden trätt fram som förekommer. Man måste bli klar över dessa. Tro mig, det har inte bara en gång förekommit att någon någonstans har dykt upp vid en föredragsserie och sagt att det var doktor Steiners uttryckliga önskan att han skulle vara med vid denna föredragsserie. Det har ofta förekommit. Ofta kunde man, när man gick efter ett sådant faktum, finna att vederbörande hade sagt till mig att han skulle komma till denna föredragsserie, och jag sade till honom att jag gläder mig mycket över det, eftersom det verkligen gläder mig innerligt att återse medlemmarna här eller där. Men detta hade i många fall redan till nästa dag hos de vederbörande förändrats så att de sade: Doktorn önskar alldeles särskilt att jag går till denna föredragsserie.
Där har ni ett av de kapitel som är så mycket märkvärdiga. Det var den allra största önskan hos många av våra vänner att man skulle säga dem vad de skulle göra, men jag har alltid försökt att förhålla mig så att medlemmarna ändå skulle märka att det mig, i fråga om hela den yttre inrättningen av deras liv, i fråga om varje steg och steg i deras liv, inte faller mig in att vilja ge någon ett personligt råd; att jag är långt ifrån att vilja påverka någon på något sätt, till exempel om han ska gå till denna eller den föredragsserien. Så att jag från min ståndpunkt kan säga: den önskan som har förekommit mig mest och som jag har haft mest att kämpa emot, är den att medlemmarna i de flesta fall vill bli personligen påverkade i de minsta småsaker, och det vill jag aldrig; jag måste alltid avböja det. Det är nämligen nödvändigt att inom en sådan gemenskap som vår ska vara, sådana ting avböjs.
Med allt detta hänger nu också något annat samman, som principiellt också en gång får sägas. Se, den som iakttar sättet på vilket jag försöker verka, han kommer därav att kunna se att jag strävar efter att låta saken verka. Och därmed kommer jag nu till det jag kallar förtroendefrågan. Jag skulle verkligen vilja be medlemmarna att en gång ordentligt överväga om jag någonsin, gentemot en enskild eller gentemot helheten, har gjort något för att i vanlig mening kräva ett personligt förtroende eller på något sätt grunda det. Försök en gång att tänka över detta, och försök att av det sätt på vilket jag föredrar komma till ett omdöme om detta.
Ta ett närliggande fall. Ni var så vänliga att infinna er vid förrgårens föredrag, som jag höll om några matematiskt-geometriska begrepp. Där hade jag ur en viss andevetenskaplig ståndpunkt att säga er: Materia är ingenting, materia är egentligen, sådan som vi uppfattar den, ett hål i rummet; det är just där materien är, ingenting. – Men jag vill inte att någon ska tro mig detta på förtroende. Jag är verkligen långt ifrån att vilja att någon ska ta läran emot på förtroende till mig, utan jag försöker visa hur den nutida vetenskapen, hur de som står på höjden av denna nutida vetenskap, kommer till samma insikter som andevetenskapen. Det vill säga, jag försöker, bortsett från hur jag personligen har funnit sakerna, bortsett från att jag säger dem till er, visa att de också har en objektiv grund i världen och att denna grund också visar sig i resultaten av den vetenskapliga forskningen.
Varför gör jag detta? Därför att ni just inte ska behöva ett personligt förtroende, utan kunna undvara det, kunna se hur jag arbetar därhän att saken talar för sig själv, även om den är aldrig så svår.
Det gör mig ont att jag måste skildra problemet med förtroendefrågan på detta sätt. Det hade varit mig kärare om ni själva hade kommit till insikt om att det från min sida arbetas därhän att ni inte behöver det personliga förtroendet. Det enda förtroende som skulle kunna komma i fråga vore det att ni kan säga till er själva: han bemödar sig verkligen om att inte föredra något för oss som han en gång genom några ingivelser har vunnit som insikter, utan han försöker samla allt så att sakerna kan bedömas ur sig själva, oberoende av hans personlighet. – Jag vill inte säga att detta ”att samla allt” alltid kan lyckas, dels därför att tiden helt enkelt inte räcker till, och dels därför att överhuvudtaget allt måste förbli ofullkomligt. Men metoden tenderar dock därhän att det inte handlar om personligt förtroende, utan att detta just fullständigt ska sättas ur spel. Så måste vi redan uppfatta den så kallade förtroendefrågan i en andlig rörelse. Ty det är det det kommer an på för mig, men även därmed vill jag i dag endast uttala min personliga mening.
Visserligen finns det också en viss synpunkt som gör allt till något relativt, eftersom ju i allmänhet grundsatsen gäller att allt ska utsättas för en berättigad kritik. Visst, var och en ska kunna utöva den berättigade kritiken mot allt. Men det är dock så att man också måste ta saken med kritiken relativt. Ty betänk ändå att vår arbetskvantitet är betingad av tiden, så att vi inte kan utveckla den på godtyckligt sätt, såsom det faller den ene eller den andre in. Om ni bara betänker detta, så måste ni själva säga er att här mycket verkligen inte är tänkt i det verkliga livets mening. Jag skulle, det kan jag öppet säga, och jag har också ofta antytt det, inte uttala vissa ting om jag inte under många årtionden hade levt och arbetat i dem och genom ett långt liv hade lärt känna dem.
Jag skulle till exempel inte ha talat om ”Faust” om jag inte i ett årtionden långt liv hade kunnat leva mig in i ”Faust”. Om nu till någon som så genom årtionden har bemödat sig, någon kommer och vill tvista med honom om dessa ting, fastän han inte har bemödat sig så länge utan endast obetydligt sysselsatt sig med dem – föreställ er ändå vilken tidsförlust detta vore för den som intensivt har sysslat med saken. Detta kan verkligen inte krävas av mig eller av någon annan. Poeten Hamerling skrev en gång någon – det var till hans femtioårsdag – ett brev som ganska mycket fick Hamerling att stelna till. Brevet bar nämligen rubriken: ”Vördade åldring!” – Nåväl, jag är visserligen redan över femtio, men jag tror ändå att ni kommer att medge mig att ha en uppgift som kräver tid, och ni kommer att förstå att jag inte behöver diskutera med människor om de ting som jag har sysslat med vid en tid då dessa människor ännu låg i lindor. Det kan – in abstracto – vara riktigt att föra en diskussion; men det är i allmänhet det mest ofruktbara när det gäller ting som de i detta skriftstycke. Det måste dock sägas så. Ty det är ju något helt annat om ett gammalt liv än om en ”kik-i-världen” säger något om saken. Det är ju också verkliga livsfakta.
Och så, mina kära vänner, tänk bara en gång på det fruktansvärt motsägelsefulla i hela detta skriftstycke. Ni behöver ju inte tänka som jag, men jag vill ändå säga er vad jag tänker. Där står satsen: ”Jag har insett att ni i ert verkande i vår andliga rörelse vid sidan av er det goda tillägnade verksamhet” och så vidare. – Det skulle inte falla mig in att säga denna sats; men den står här, och i anslutning till den räknas sedan ett stort antal företag upp som har gjorts. Jag måste bekänna att allt det som räknas upp där är rätt ofullkomligt gjort, och jag har alltid på nytt framhållit att till exempel Johannesbygget endast är en början av det som ska göras. Och ändå kan man då inte ens lite grann ha tanken att någon måste begränsa sig i sina uppgifter? Kan man inte ha tanken att han vid sådana uppgifter inte också har tiden att vårda alla möjliga i detta skriftstycke drömda relationer? Man går verkligen alltför lättsinnigt över sakerna när man tror att man skulle kunna uppfylla allt det som i detta skriftstycke krävs av ett sådant samliv, om allt det som här räknas upp dessutom skulle ske. Då skulle man verkligen – jag uttalar det ogärna, och jag ber uttryckligen att uppfatta det så att jag uttalar det ogärna – behöva kräva av brevskrivaren att han gav en möjligheten att göra året dubbelt. Rätten måste man dock tillerkänna en, att man utformar sin verksamhet som man själv vill. Den andre blir ju därigenom inte kränkt i det han vill och kan. Det är ju det jag så oändligt intensivt eftersträvar, att var och en gör det han vill, att man inte kräver av någon att han ska göra något annat än det han vill. Men man måste också tillerkänna mig rätten att begränsa mig i det som jag erkänner som min uppgift. Det är ju till en början oftast människor som inte vill tänka på konkreta uppgifter, som inte vill utveckla viljan till konkreta uppgifter, som mer sysselsätter sig med att kritisera annat som redan finns.¹
Men detta är inte det fruktbara i livet, mina kära vänner. Den som inte är överens med ett sällskap som en gång finns, han kan ju stanna utanför sällskapet, och det som han är överens med kan han ju göra. Men det är oändligt mycket lättare att infoga sig i ett sällskap och kritisera därinne än att själv göra något. Man kan finna mycket dåligt i livet; men det avgör ju inte vad någon kan prestera. Att han vet: detta eller detta borde ske och denne eller denne gör detta eller detta dåligt, det avgör inte, utan väl att han bemödar sig om att också utföra det han kan och säger. Och inte heller är det avgörande att inte var och en utför det jag vill. Han kan låta bli eller göra det, men då är hans frihet inte kränkt av mig, utan av det han efter sina förmågor tror sig kunna; han måste bara utveckla viljan att göra det som motsvarar hans kunnande.
Jag menade, när vårt sällskap var i sin början, att det just kunde vara föredömligt för detta sist antydda princip; just för det senare trodde jag det. Ty det är vår tids stora brist att människorna alltid vill oerhört mycket och inte kommer till något kunnande. Det är ju begripligt. Se, den som på ett område i livet har förvärvat kunskaper och färdigheter och arbetar med dem, han vet att man kan oerhört lite, vare sig i denna eller den riktningen. Allra bäst vet man att man kan lite när man kan något och har haft nödvändigheten att tillägna sig detta något. Mest tilltror man sig när man egentligen inte kan något och överhuvudtaget ännu inte har prövat sitt kunnande. Därför möter oss i vår tid mindre fakta än program. Av program är tiden full; de surrar bara omkring. På program är människorna rika. Att i allmänna abstraktioner skriva upp vad man vill med socialismen, med teosofin, i människornas samliv, i kvinnofrågan och så vidare, det är oändligt lätt. Det är lätt att sätta upp något i program som kan vara oändligt spirituella och riktiga. Men den som verkligen, om också i den allra snävaste kretsen, har gjort något positivt, han har gjort mer än den som sände de vackraste programmen ut i världen.
Mina kära vänner, det som måste fastställas är att det kommer an på att något görs. Det bästa vore om man mer eller mindre låste in programmen i sin hjärtekammare och endast gjorde dem till riktlinje för sitt eget liv. En sådan rörelse som vår är naturligtvis mycket lätt att missförstå. Jag har redan i går hänvisat till hur den måste och kommer att missförstås och hur vi behöver vara uppmärksamma på denna missförståelse gentemot de människor som står utanför rörelsen, som verkligen inte bara sparar med sin kritik – ty det vore till och med gott – utan inte heller med förtal och osanna påståenden.
Just i denna riktning har under årens lopp det allra mest betydelsefulla utförts. Just på förtalets och förvanskningens område har mycket utförts, utan att det nödvändiga har skett för att verkligen slå tillbaka dessa ting. Men nödvändigt vore det att inom vårt sällskap självt så småningom skulle sprida sig det som är de intimaste kännetecknen just för en sådan andlig rörelse.
Nu hör verkligen till det som jag alltid på nytt träder in för, både i föredrag och annars, och som jag alltid på nytt hänvisar till, eftersom det en gång måste vara min uppgift, att det som jag kan vara en annan människa endast kan bestämmas genom det andliga i vår strömning och hur nödvändigt det är att detta andliga, rent andliga naturligtvis, som ska råda mellan oss, inte misskänns. Jag kan verkligen i samband med vårt fall inte behandla denna sak utan att anknyta till dessa ting. Alla dessa ting gör mig fruktansvärt ont, eftersom man alltid frestas att skona personer så länge det överhuvudtaget går. Men saken måste dock stå högre än personerna. Det är helt enkelt inte möjligt på något annat sätt.
Nu kommer den som kan döma objektivt verkligen väl att kunna se sammanhanget mellan det jag tidigare har sagt om en fri uppskattning av den fria själen och det sätt på vilket jag förhåller mig till de enskilda medlemmarna. Jag vill därvid alltid förverkliga det som följer av vår andliga rörelse, det som för mig på sätt och vis framstår som nödvändigt för att också utforma alla personliga förhållanden så att de står rätt inne i vår andliga rörelses liv, och där måste jag redan säga: jag låter var och en i vårt sällskap verka så att hans verkande är helt annorlunda än mitt.
Det kan vara så att någon finner herr Goeschs åsikt mycket god och betecknar det som något mycket glädjande att någon skulle bemöda sig om att vårda det samhälleliga, den personliga sammanhållningen, och jag tror själv att det till och med vore gott om någon fanns som vårdade den personliga sammanhållningen, de personliga relationerna, så att sällskapet inte bara till namnet är ett sällskap. Men jag måste begränsa mig i detta sällskap. Trots detta ser jag att jag fortfarande är den som personligen känner det överlägset största antalet medlemmar. Det kommer att finnas många människor som känner ett mindre stort antal medlemmar än jag själv. Men jag har överhuvudtaget ingenting emot om det görs mycket för att också verkligen vårda det personliga som spelar en så stor roll i detta skriftstycke. Endast, som sagt, måste jag begränsa mig av de skäl som jag tillräckligt har angivit.
Därför klingar det ändå verkligen som ett mycket märkvärdigt missförstånd gentemot det som sker, när man hör omdömen sådana som nu återigen kommer till uttryck i detta skriftstycke: att det bästa jag ger därigenom endast blir till något skugglikt, till blott en bild. – Det förefaller alltså redan enligt detta uttalande som om man betraktar denna på andevetenskap byggda gemenskap, sådan som jag måste förstå den, som något alltför abstrakt, som något som – jag skulle vilja säga – borde ha en mycket mer personlig karaktär; jag säger bara: borde ha en mycket mer personlig karaktär – för att inte använda ett annat ord. Jag har ofta uttalat att denna personliga karaktär inte kan finnas; den kan helt enkelt inte finnas. Jag har också uttalat detta gentemot enskilda medlemmar. Jag skulle helst vilja se det personliga så utplånat att jag, för min del, alltid kunde tala bakom en spansk vägg, så att ingenting alls från personliga relationer till medlemmarna skulle kunna flyta in i det som är huvudsaken: lärans spridning och dess införlivande i livet.
Det gör mig ont att jag måste säga sådana ting, men hur ska man förstå varandra om man inte säger sådana ting.
Nu har följande inträffat, och till detta vill jag anknyta. Se, en personlighet, gentemot vilken jag naturligtvis alltid förverkligade det som hänger samman med vår andliga rörelse, det vill säga gjorde min plikt i förhållande till den andliga rörelsen, men naturligtvis avseende från det personliga – en sådan personlighet fann det dock nödvändigt att för en tid sedan skriva ett brev till mig som börjar på följande sätt. Jag kommer inte att läsa upp hela brevet, utan endast ett ställe ur det, om vilket det kan sägas att det på sätt och vis är fröet till det som nu föreligger som ett faktum. Brevet kom den 25 december 1914, alltså på juldagen förra året. Jag vill nu läsa upp det karakteristiska stället. Det lyder som följer och är citerat ur ett av mysteriespelen: ”I dessa dagar är det 7 år sedan ni, herr doktor, framträdde inför mitt inre öga och sade till mig: Det är jag som du har väntat på hela ditt liv, jag är den som ödesmakterna har bestämt åt dig.” Och vidare står det i detta brev: ”Ty inte läran, inte läraren ensam kunde återuppväcka min själ, det kunde endast människan, människan som var i stånd till större kärlek än andra, så att hon också kunde gottgöra större kärlekslöshet.”
Här har man rentav krävt det som personligen inte kan ges och inte får ges. På läraren och läran läggs den mindre vikten, utan människan krävs. Jag måste säga att det är nödvändigt att i dessa ting inte leka kurragömma.
I slutet av herr dr Goeschs skriftstycke sägs det sedan att han har förvärvat dessa insikter under ledning av sällskapets sigillbevarare för teosofisk konst och konst. Denne sigillbevarare är just den personlighet som har skrivit den upplästa satsen, vilken visar att hos vederbörande personlighet sådana ting som de som står i detta brev verkligen sedan länge har förtätats. Jag vill inte beteckna de insinuationer som är särskilt starka i det brev som i förrgår anlände till fru dr Steiner med något adjektiv; verkliga insinuationer, som jag redan av det skälet inte kommer att läsa upp att man naturligtvis skonar människor så länge de på något sätt tillåter att de skonas. Men säga måste jag dock att det likväl är möjligt att sådana ting förekommer i vårt sällskap.
Tro inte, mina kära vänner, att jag skulle ha varit blind för det faktum som, jag skulle vilja säga, förgrenade sig i två grenar. Jag vill först tala om den ena grenen som vänder sig från vårt sällskap utåt. Kanske är det bättre att först tala om denna ena gren. Bland de mångahanda i högsta grad förtalande ting som har skrivits i smädeskrifterna mot vår rörelse och huvudsakligen mot mig, finner man gång på gång smädelsen att det i vårt sällskap finns så många som springer efter mannen, som är hysteriska kvinnor. Jag säger därmed inte något faktum, utan något som står i dessa smädeskrifter, av vilka många piper ur detta hörn och ur vilka oerhört mycket har hämtats med vilket vi – särskilt jag – under den senaste tiden har blivit förtalade.
Det nuvarande fallet står ju inte isolerat. De ting som visar sig i nuvarande gestalt borde riktigt symptomatiskt, inte personligt, tas. Jag vill säga att någon som söker närma sig vår rörelse inte borde försöka det på det sättet att han kommer till att skriva: det är nu 7 år sedan, herr doktor – och så vidare. Jag vill inte gå mycket långt i sådana ting, men man kommer att kunna förstå vad det betyder. Sådana ting kan nämligen inte bedömas blott i det enskilda fallet, utan det enskilda fallet måste bedömas som symptom på att läran inte helt har tagits opersonligt och att mången fanns som också var på väg att lägga mindre vikt vid läran och läraren än vid människan. Detta var också ett av de mer likgiltigt vid sidan löpande skälen till varför den trogna medarbetarinnan som stod vid min sida under så många år och jag gifte oss till senaste julen. Vi var då verkligen inte benägna – det erkänner jag öppet – att hänga på saken en ockult mantel. Vi stod, företrädesvis för oss själva, på den ståndpunkten att för det första sådana personliga ting inte angår någon och för det andra – och detta gäller för förhållandet mellan oss båda – att det verkligen hade blivit nödvändigt att inte ens låta missförståndet uppstå att sakerna skulle kunna tas mer mänskligt än de är avsedda.² Och så föll verkligen vid den tiden ofta ordet mellan oss som ni kommer att förstå: att hon – fru dr Steiner – genom att hon har gift sig med mig har blivit ”städfrun” för många ting som har samlat sig i många huvuden. Det är något som ska leda till att tingen mindre kan hänföras till personliga ting än tidigare var fallet.
Överhuvudtaget – jag ber nu att inte missförstå det jag menar – handlar det i ett sådant sällskap som detta inte om att emancipera sig från allt möjligt i världen, utan om att föra världen vidare från en bestämd punkt i fråga om åskådningar och bruk. Och så kan det bara vara till nytta att där det är möjligt ställa saken helt klart inför yttervärlden, verkligen ställa den klart och förhindra att denna eller den där åskådningssättet uppkommer.
Så var också fru dr Steiner benägen att efter en skrivelse som hon hade fått från den sida som karakteriserades som sakens egentliga ”spiritus rector” skriva att denna anteckning på civilståndsregistret sannerligen inte var någon så fruktansvärt betydelsefull sak, när man i alla de ting som är en de viktigaste i livet hade arbetat tillsammans i så många år. Följden därav var att det svarades: ”Men denna anteckning på civilståndsregistret utlöste för mig den katastrof som jag med fasa sedan åratal hade sett komma – märk väl, inte i dess förlopp, men till sin karaktär och sin tyngd.” – Jag tror det räcker att hänvisa till att det finns ett visst samband mellan insättandet av en ”städfru” och det som vi nu upplever, och just detta synes mig ge det fullaste beviset för hur nödvändig denna insättning av städfrun var.
Det skadar inte, mina kära vänner, om sakerna tas som de är och man inte lägger till mer än vad som verkligen ligger i dem; men det skadar alltid om man förbinder någon särskild ockult mission med livets allra ringaste småsak eller, om ni så vill, också storslagenhet, och så behagar det oss bättre att utbilda bilden av städfrun för oss, som mycket mer motsvarar verkligheten, än att sätta något särskilt högtravande i världen. Endast hade vi tänkt att det aldrig skulle bli nödvändigt att uttala saken.
Det är verkligen min personliga mening, mina kära vänner, att om någon inom vår andliga rörelse söker något så personligt i de ting som är självklara, så pekar detta i en mycket bedrövlig mening på verkan av vissa instinkter i vårt sällskap som helt enkelt inte får vara på något annat sätt än att man erkänner dem och betraktar dem i deras sanning, utan ockult mantel. Det är då också det bästa medlet att på rättmätigt sätt röra sig bortom dessa instinkter. Det enda medlet därtill är att betrakta dem i deras sanning. Men hos oss har just i den riktningen, att de har omgivits av en ockult aura, oerhört mycket utförts.
Men varför skulle vi, mina kära vänner, låta vårt rent sakliga intresse, som vi egentligen måste ha för vår andliga rörelse, grumlas därigenom att vi genast blandar in fåfängor i allt? Varför skulle vi det? Den som mycket tänker över sina historiska inkarnationer har just inte det rätta intresset för vår sak, honom saknas just det intresse som han borde ha, och skillnaden mellan honom och en vanlig liten egoist är den att den vanliga egoisten inte förhäver sig så långt att identifiera sig med någon historisk inkarnation, utan tillfredsställer sin personliga fåfänga genom något annat.
Det är fullt sant att det egentligen är klokare om någon skryter med sina kläder, med sina pengar, än med sina inkarnationer; det är absolut det mindre onda att skryta med kläderna eller pengarna än med inkarnationer. Det är ting som vi borde ta på allvar och skriva djupt, djupt i vår själ. Ty genom dessa ting har mycket ofärd hopats under årens lopp, och de hänger så intimt samman med det som jag i allmänhet måste kalla ”personlig fåfänga”.
Mina kära vänner, när personlig fåfänga spelar en stor roll kan man missförstås på det mest otroliga sätt. Denne sigillbevarare – han berättar det själv i ett brev – kom en gång till mig och förklarade att han på allt det som trädde honom till mötes från yttervärlden skulle anlägga de måttstockar som sedan länge fanns i honom. – Jag sade därpå: Varför skulle ni därför inte kunna vara i vår andliga rörelse? Självklart kan ni anlägga era måttstockar. – Jag menade därmed inget annat än att vår lära inte har något att frukta om man anlägger sina egna måttstockar på den. Man ska till och med göra det. Från min ståndpunkt finner jag inget orätt i att han ville anlägga sina egna måttstockar. Men av den framställning som han ger av saken framgår att han menade det så: egentligen ligger redan allt i mig; det som kan ges mig andligt har jag redan sett i visioner; det ligger alltså allt i mig. – Då frågade vederbörande – jag vet ju inte varför en sådan fråga ställdes, ty den är en motsägelse i sig – men likväl frågade hon om hon därför ändå kunde och borde bli lärjunge. – Nåväl, man kan bara säga att faktumet att hon trots detta ville närma sig oss förelåg, och man kunde därför inte hindra henne i detta. Men i ett sådant påstående, i mig ligger redan allt detta, och jag måste nedlåta mig till att medarbeta i denna rörelse, men jag vill anlägga mina egna måttstockar, ligger ju egentligen fåfängan som söker något annat än läran. Läran behöver hon ju inte söka, den har hon redan i sig. Det är verkligen fåfängan som människorna är så otroligt lite medvetna om och som i en sådan rörelse spelar en så oändligt stor roll.
Denna personlighet antar alltså verkligen inget mindre än att de ting som har lärts ut skulle ha kommit från henne. Det är verkligen något svårt att förstå. Det måste väl genom något i det brev med vilket fru dr Steiner en gång svarade vederbörande sigillbevarare ha givits anledning till detta. Och så kom det märkliga till stånd att man ännu närmare pekade på denna hemlighetsfulla källa till vår esoteriska rörelse. Mina kära vänner, det kan verkligen inte fortsättas att leka kurragömma för personlighetens skull, utan man måste redan gå in på detta. I det svar som sigillbevararen gav fru dr Steiner heter det: ”Och liksom den sjuke läkaren bad jag för tre år sedan herr doktor om ett samtal. Här måste jag, och i fortsättningen allt oftare, säga ett sorgligt ord: om jag väl kunde följa läran, så kunde jag ingenting begripa av det som gällde mig själv och som skedde med mig. Vad som förde mig till detta yttrande måste jag här förbigå, jag vet inte hur mycket ni känner till av min utvecklings- och livsbana.” Detta sägs därför att jag en gång har varit tvungen att höra på ett samtal som gick i denna riktning. – ”Jag kom inte till att tala om min nöd, herr doktor lät tydligt märka att han inte ville höra något om den.” – Jag ville inte höra något om den, men jag gav dock ett svar. Man kan inte avvisa sådana ting genom att endast ge till känna att man inte vill höra något om dem. – ”Men sommaren därpå skänktes oss tröskelns väktare. Därin speglades i det ömtåligaste sätt i samtalet mellan Strader och Theodora det som betryckte mig. Kanske har herr doktor inte ’menat’ något sådant” – ”menat” står dock inom citationstecken – ”faktum är det ändå. Skulle det kanske vara ett helandeförsök.” På den anförda platsen i mysteriespelet står det att Strader är Theodora allt att tacka för.
Nåväl, mina kära vänner, när sådant skrivs, dessutom i en stil som genom sin svulstighet inte blir tydligare men som synes vara högtidligt menad, då kan man verkligen inte säga att sådana ting borde betraktas som personliga angelägenheter. Jag har verkligen ännu betraktat rikligt mycket som personliga angelägenheter och inte nämnt något av det; men det som nämndes står i det intimaste sammanhanget med hela vår rörelses natur och hela dess väsen; inget annat nämndes. Och om någon inte vill att sådant ska nämnas, så ska han inte skriva det. Ty när sådana ting härskar som sinnelag, så fördärvar de det som jag strävar efter att uppnå med varje ord och med allt det som jag i många år har bemödat mig att göra.
Min mening om det sätt på vilket jag skulle vilja stå bland er får inte förbli okänd för er, om vi vill fortsätta att samarbeta. Om vi vill fortsätta att samarbeta, så måste vi göra det så som vi hittills har gjort. Vi måste finna möjligheten att skapa en form för vår andliga rörelse som är adekvat för vår tids människors utveckling. Men detta kan inte ske om man i stället för det som ska fullbringas och förstås andligt sätter allehanda personligt. Jag är redan förvånad över att någon i denna hårda tid, i vilken vårt intresse borde vara riktat mot utvecklingen av en stor del av mänskligheten, har så litet intresse för tidshändelserna att han på detta sätt för in sina allra mest personliga intressen i vårt sällskap. Det betyder ju verkligen att sluta sig för vår tids innersta väsen, om man i denna tid inte vet något annat att göra än att framkalla en hel katastrof genom att man tror sig få leva i villfarelsen att något skulle ha blivit annorlunda än man har drömt sig det. Därigenom förs det allra mest personliga in i vårt sällskap. Men det personliga får inte, varken i denna eller i någon annan form, föras in. Det kommer en gång att vara så att de i vår rörelse endast i ringa grad kommer till sin rätt som framför allt har intresse för sin kära person. När man höljer sig i ett mystiskt moln, i någon form, så har man också strävan att hölja de närstående i ett mystiskt moln. Ty det vore ju en anomali om man själv vore allt möjligt och de som omger en inte också vore något särskilt. Där har man naturligtvis strävan att dra kretsarna vidare. Men om på detta sätt det rent personliga intresset, den personliga fåfängokänslan, såsom det så talrikt har förekommit, sätter sig i stället för det objektiva betraktandet och eftersträvandet av det som för oss ska vara den andliga rörelsen, då är det de fruktansvärdaste skador som kan inträda i vårt sällskap.
Man hade kunnat tro, mina kära vänner, att när Johannesbyggnaden här uppstår, så skulle detta bygge också för våra medlemmar bli ett sådant problem som kunde sysselsätta dem och avleda dem från livets fåfängliga dårskaper. Man kunde verkligen hänge sig åt denna tro att bygget skulle föra tankarna till något bättre. Men ni vet ju att inte heller detta har uppfyllts på önskvärt sätt. Ändå: det måste arbetas vidare. Och medan jag hjärtligast tackar er alla för de sinnelag som ni har gett uttryck åt i det skriftstycke som vår vän Bauer har överlämnat till mig, liksom också för de sinnelag som har kommit till uttryck från andra medlemmar, hoppas jag att det ändå ska låta sig finna medel och vägar för att å ena sidan bli färdig med det som i vår rörelse hindrar det verkliga framsteget och å andra sidan också kunna tänka lite på det som är nödvändigt att göra för att vår rörelse inte längre ska alltför mycket hämmas av yttre hinder.
Kritik, mina kära vänner, kommer inte att skada oss. Man kan kritisera oss sakligt så mycket man vill; det skadar inte. Ty för det första kommer det alltid att vara möjligt att mot kritiken säga det som finns att säga, och för det andra talar tiden
med. Må de i dag ännu – om ni så vill på grund av vårt pannhus eller på grund av Johannesbyggnaden – betrakta oss som dårar. De som inte längre kommer att betrakta oss som dårar, de kommer nog efter. Det kan avvaktas. Så måste det gå med alla ting som är nya.
Något helt annat är det när förtalande, när osant påstås. Då ställs man inför nödvändigheten att ständigt på nytt, om man inte helt enkelt vill ignorera förtalet, rätta till dem, varpå förtalarna sedan svarar vidare. Man kan där också komma till processer. Men allt detta måste man ändå verkligen företa när det drabbar en, även om det därvid känns som om man tvättade händerna i svart vatten.
Om vi verkligen kunde vårda denna sinnelag, men som ett verksamhetsinriktat sinnelag, för att i dessa båda riktningar stärka våra krafter, då skulle vi kunna göra mycket som hittills inte har skett.
Självklart är allt detta inte menat så att det skulle träffa någon med en personlig förebråelse; men jag skulle vilja säga: det ena gäller för den ene, det andra för den andre. Man måste helt enkelt säga det i allmänhet. Men det ligger en gång för alla ett faktum till grund för det som har antytts. Och ni ser det ju – och för att ni ska se det har jag varit tvungen att också föra fram en del faktiska ting – som visar hur personligt de ting tas som endast borde tas andligt.
Och verkligen, mina kära vänner, ibland är det inte möjligt på något annat sätt – ta det inte illa upp om jag uttalar det – när någon kommer med sina klagomål, till och med när han säger att han redan vet allt som han någonsin har mottagit eller ännu kommer att mottaga i rörelsen, då är det verkligen till en början inget annat möjligt än att ge vederbörande en faderligt-vänlig förmaning, en faderligt-vänlig tröst, att behandla honom som ett barn. Och om man då var tillräckligt naiv för att tro att detta har hjälpt, och måste se att därefter dessa storhetsvansinniga ting kommer fram, då … [lucka i stenogrammet] stor skada inom vårt sällskap.
I fråga om det som sigillbevararen förde fram handlade det verkligen aldrig om något annat än att leende förlåta det stoff som han framlade, såsom man förlåter ett barn. Ta det inte illa upp att jag har sagt det som helt enkelt har blivit nödvändigt. Men allvaret i vår rörelse kräver dock att det patologiska inte blir till vår rörelses förstörare.
Därför kan man inte alltid ställa sig på ståndpunkten att helt enkelt ta detta patologiska som sådant, utan när detta patologiska utåt framträder som storhetsvansinne, då måste man också kalla det storhetsvansinne. Det finns inget annat att göra. Därmed är inget menat mot personen, utan mot det som hos vederbörande person är att klandra. Slutligen vill vi inte hänga på saken någon ockult mantel, utan ta fakta sådana som de är. Därtill ska vi alldeles särskilt fostra oss, då kommer vi, utan att se genom en dimma, att skåda dem i deras sanning.
Om ni så vill, säg nu att jag själv av fåfänga säger det jag nu säger. Det kommer jag inte att bry mig om, eftersom jag en gång är dömd till att kalla saken vid dess rätta namn. Jag har ju också redan upplevt det – och inte bara en gång utan många gånger – att elever har varit klokare än sina lärare och hemskt har snävtat av dem, att han skulle ha lovat dem allehanda och inte hållit det, så att man inte behöver förundra sig över att det också förekommer i vårt sällskap.
Så, mina kära vänner, har jag sagt er om något min helt oauktoritativa mening, som inte ska vara bindande för någon, som jag ber er att ta upp så som jag alltid vill att det jag säger ska tas upp, och att försöka om det då kanske går att komma bättre vidare med vår rörelse, om verkligen strävan allmänt blir att kalla de ting som är stora stora, och de som är små små, i stället för att förvandla varje godtycklig personlig fåfänga till en mystisk glans.
Det är ju visserligen frestelsen mycket stor när man inte inser hela allvaret i vår rörelse att åtminstone fingera detta allvar genom att utrusta allehanda små livets fåfängor med detta allvar. Men det får helt enkelt inte ske. Med denna sats menas slutligen mer än vad det ser ut som. Men detta är de ting som jag inte ville säga, utan måste säga.
Den som skulle kunna läsa de skriftstycken som jag inte kan föredra i vår rörelse, skulle det inte falla in att säga att jag obehörigen har fört fram ställen ur privatbrev: i det nuvarande fallet måste detta ske, eftersom dessa ting sammanhänger med grundvalarna för vårt verkande.
Lämna ett svar