Kort om innehållet
Föredragen handlar om de svåra frågorna kring mänskliga relationer inom en andlig gemenskap (särskilt Antroposofiska Sällskapet). Steiner tar upp:
- Sexualitet och dess andliga bakgrund
- Hur man hanterar personliga relationer, attraktion och impuls utan att skada gemenskapen
- Den andliga lärarens ansvar
- Faror med skvaller, kritik och missbruk av andlig auktoritet
- Kravet på äkta inre utveckling för att en andlig rörelse ska kunna överleva
Detta är en av Steiners mest direkta och personliga serier, där han bland annat bemöter en konkret kris och personliga anklagelser mot honom själv sommaren 1915.
Förutsättningar och villkor för samlevnaden inom det Antroposofiska sällskapet
Dr Rudolf Steiner, Dornach 10 september 1915
Mina kära vänner!
Rörelser såsom vår andevetenskapliga har alltid vårdats på sådant sätt att man har sökt prägla det som skulle inpräntas i andekulturen eller kulturen överhuvudtaget först genom vägen av en samhällelig sammanslutning, ett sällskap. Och såsom förhållandena i det mänskliga samlivet, i den mänskliga utvecklingen av gammalt ännu i dag är beskaffade, föreligger ju en viss nödvändighet att vårda det som vi erkänner som våra andevetenskapliga strävanden genom vägen av ett sällskap.
Nu är det en erfarenhet som i grund och botten alla sådana sällskap har gjort, att begreppet sällskap, sådant det är nödvändigt för vården av just en sådan andlig strömning, inte lätt, åtminstone praktiskt inte lätt, förstås. Ty gång på gång får man bevis för att det finns mycket många människor – först i morse mottog jag till exempel ett brev i denna riktning – som säger: de tycker egentligen inte om att ansluta sig till en sådan gemenskap, de vill hellre ta emot motsvarande andliga innehåll genom läsning eller genom att lyssna till fria föredrag som inte är bundna till något sällskap, eller på annat sätt; det känns obehagligt för dem att ansluta sig till ett sådant sällskap.
Ofta är de skäl som dessa människor anför sådana att man verkligen kan fästa avseende vid dem. Men man måste dock alltid på nytt säga: om en sådan andlig rörelse – som i sina impulser, i hela sitt sätt att tänka, känna och vilja nödvändigtvis starkt skiljer sig från omgivningens människors tänkande, kännande och viljande – skulle föras in i mänskligheten utan ett sådant sällskap, så vore detta oändligt mycket svårare än genom ett sällskap, där medlemmarna just genom ett motsvarande samliv, genom ett fortlöpande mottagande av andevetenskapliga begrepp och föreställningar, kan förbereda sig till att vara ett slags instrument, ett slags verktyg för spridningen av en sådan andevetenskap, en andlig strömning. Därav följer emellertid också att begreppet för ett sådant sällskap måste tas i allra högsta grad på allvar, ty det skall just – och det praktiskt – visa sig som ett instrument för den ifrågavarande andliga strömningen.
Nu behöver ni, mina kära vänner, bara betrakta vårt sällskap som sådant, och ni kommer att kunna studera på vårt sällskap hur olika det som sällskap är från andra sällskap eller föreningar som kallas till liv. Ni kommer att märka denna skillnad särskilt när ni riktar blicken mot en bestämd tanke.
Antag till exempel att vissa händelser, sådana som ju under den senaste tiden har trätt fram inför våra själar, på något sätt skulle kunna föra oss nära tanken att upplösa det Antroposofiska sällskapet som sådant. Låt oss som hypotes anta att man, därför att missförhållanden har uppstått inom sällskapet, skulle vilja upplösa sällskapet. Nåväl, om det Antroposofiska sällskapet vore en förening som många andra föreningar, så skulle man naturligtvis utan vidare kunna upplösa det och sätta något annat i dess ställe, vari dessa missförhållanden vore avskaffade. Men i något väsentligt skiljer sig just vårt Antroposofiska sällskap från andra föreningar eller sällskap, som mycket ofta grundas på basis av ett program med ett visst antal program- och stadgepunkter. Ett sådant sällskap kan man när som helst upplösa. Men, mina kära vänner, om vi skulle upplösa det Antroposofiska sällskapet, så vore det överhuvudtaget inte upplöst. Vi har inte, såsom andra sällskap och föreningar, möjligheten att utan vidare upplösa det Antroposofiska sällskapet. Ty vi skiljer oss som Antroposofiskt sällskap, vilket är ett sällskap för en andevetenskaplig rörelse, från andra sällskap just därigenom att vi inte grundar oss på programpunkter, det vill säga inte på något overkligt, blott tänkt, utan grundar oss på något verkligt, står på en verklig grund. Och tar ni bara den yttersta verkliga grunden, som består däri att varje medlem av det Antroposofiska sällskapet är berättigad att erhålla våra cykler, medan andra människor inte är berättigade därtill, så kommer ni att säga er: i det ögonblick vi nominellt skulle upplösa det Antroposofiska sällskapet, skulle vi ju inte ha skaffat ur världen det faktum att ett visst antal människor har våra cykler i sina händer.
Och ytterligare något verkligt är ju att ett visst antal människor har ett visst visdomsgods i sina huvuden. Jag vet visserligen inte hur stor procentandel det är av dem som verkligen har det som här föredras i sina huvuden, till skillnad från dem som bara har det i sina ”visioner”; men detta är ju inte det väsentliga för sällskapet. Ett annat verkligt faktum är alltså detta, att ett visst visdomsgods, helt enkelt en summa av ting av verklig art, finns i hjärtana, i huvudena, i själarna hos de människor som hittills har tillhört det Antroposofiska sällskapet. Detta kan inte tas ifrån dem genom en upplösning av sällskapet.
Därigenom skiljer sig alltså det Antroposofiska sällskapet från andra sällskap, att det i sin struktur inte tillåter något fantastiskt, utan är uppbyggt på en verklig grund, så att åtgärden att upplösa det i det ögonblicket inte skulle förändra det allra minsta av det verkliga bestånd som finns där. Det allvarliga i det faktum att vårt sällskap förhåller sig till andra sällskap och föreningar såsom en realitet till något blott tänkt, måste vi hålla för ögonen, om vi vill fatta begreppet för vårt sällskap på rätt sätt. Ty endast därigenom, mina kära vänner, att ett stort antal medlemmar – vare sig mer eller mindre medvetet eller endast till känslan – har räknat med denna solida, verkliga, inte blott på programpunkter grundade bas för vårt sällskap, har det blivit till stånd det som vi här ser resa sig på denna höjd: byggandet av en andevetenskaplig högskola, genom vilken vi vidare på ett visst sätt är bundna vid något verkligt. Ty om ett antal fantaster skulle finna samman och besluta – jag vill, för att inte träffa någon, bara anta något hypotetiskt – att inte bära kragar och inte bära slipsar, kanske också på annat sätt förenkla livet, inte iaktta vissa sociala grundsatser eller – som de kanske kallar dem – ”fördomar”, bara gå i sandaler och så vidare, så skulle man ju när som helst kunna gå isär igen utan att något väsentligt därigenom förändrades. Men vi vill just därigenom skilja oss från ett antal fantaster, att vi tar hela tyngden av vår verkliga grund på allvar.
Och ytterligare något, mina kära vänner, är att vi – utan att därmed förfalla till ordklyveri – måste skilja begreppet sällskap, inom vilket vi vill vårda vårt andliga gods, från en förening. Och där måste det verkligen sägas, att för många av oss, så snart de bara tänker över villkoren för vårt samhälleliga vara, genast sällskapsbegreppet glider undan och föreningsbegreppet träder fram för deras inre öga. I en förening uppställer man i regel paragrafer, villkor och så vidare som måste iakttas. I ett sällskap som vårt räcker detta inte. Det kan inte blott till namnet skilja sig från en förening. I vårt sällskap handlar det om – och detta har jag redan utvecklat en gång under de senaste veckorna – att begreppet sällskap verkligen tas på allvar. Det vill säga, att var och en är medveten om att han inte bara tillhör sällskapet i den mån han har fått sitt medlemskort och bär titeln medlem av sällskapet, utan att han är en lem av sällskapet. Detta grundar dock genom själva begreppet sällskap något som såsom något obestämt och dock mycket bestämt måste leva bland medlemmarna, måste leva på sådant sätt att den enskilde upplever det som en viss förpliktelse att detta obestämda och dock bestämda lever. Det betyder att den enskilde verkligen har ett öga för det närmare eller fjärmare välbefinnandet hos de andra medlemmarna av sällskapet, och att den som är en erfaren medlem av sällskapet – vilket han ju inte alltid behöver röja, man kan mycket väl behålla det för sig själv, ty det kommer an på sättet på vilket man tillämpar och lever ut sina erfarenheter – att den som är en erfaren medlem av sällskapet verkligen står de mindre erfarna bi med sin erfarenhet.
Ordet ”förtroende” används så ofta. Jag har ju i en betraktelse som jag har givit er under de senaste veckorna utvecklat, att vi inte behöver ha förtroende till läran, ty läran kommer att försöka rättfärdiga förtroendet genom allt enskilt som den företar; men att vi måste försöka ha och rättfärdiga förtroende till varandra. Vi måste försöka att det verkligen uppstår ett verkligt band från medlem till medlem. Tänk bara, om en erfaren medlem, utan att vara påträngande, utan att förfalla till detektivmanér, utan att bedriva spioneri, alltså utan att komma den andre för nära – verkligen har ett öga för väl och ve hos blott tio andra, utan att behöva säga dem att han håller dem för mindre erfarna än sig själv, då kommer redan oändligt mycket att kunna arbetas på en, jag vill säga, ”ideell aura”, som är nödvändig i ett sådant sällskap som vårt. Förtroende kan man visst aldrig dekretera. Förtroende måste förvärvas. Och de mer erfarna medlemmarna borde sträva efter att förvärva ett sådant förtroende hos dem som först under kortare tid har varit i vårt sällskap.
Sådana ting har ju under loppet av våra nu redan verkligen mångåriga ansträngningar ofta uttalats, men de har aldrig varit så nödvändiga att uttala som här på denna plats. Ty när vi som medlemmar av det Antroposofiska sällskapet är spridda i städerna bland den övriga befolkningen, är detta något helt annat än när vi här lever samlade på ett ställe och står som på ett presentationsfat inför den övriga befolkningen. Där är det nödvändigt att vi i allra mest ingripande och allvarliga bemärkelse tar grundvillkoren för vårt samhälleliga samliv i betraktande.
Det som jag säger, mina kära vänner, måste naturligtvis vara helt oberoende av det faktum att ett sådant sällskap som vårt aldrig kommer att kunna tillfredsställa de människor som lever utanför sällskapet, att det aldrig kommer att kunna undvika att de människor som står utanför sällskapet ägnar sig åt allehanda förtal, hån, orättvisa angrepp och så vidare. Men det kommer inte an på detta, utan på att sällskapets medlemmar verkligen gör allt det som i varje enskilt fall låter angreppen utifrån framstå som obefogade, som redan berövar dem deras berättigade mark under fötterna.
Där måste vi då verkligen ta vissa enskildheter i betraktande, mina kära vänner. Det är redan en gång nödvändigt att man i det yttre livet inte alltid bara tar hänsyn till de stora tingen, utan också till de små. Om till exempel ett antal av våra medlemmar på kvällen sätter sig bland andra människor i en spårvagn och åker härifrån in till Basel och högljutt samtalar om de olika stickningarna, nypningarna och knäppningarna i sin eterkropp, så är detta, mina kära vänner, visst inget moraliskt brott. Var och en som klandrar något sådant kan naturligtvis invända: ja, vad är det egentligen så mycket bakom det? – Nåväl, det ligger verkligen mycket bakom det när det gäller allvaret och värdigheten i vår rörelse, och det borde, trots att det inte är någon stor sak utan en liten sak, undvikas. Vi borde framför allt börja reformera oss själva där denna reform kan ha verkliga verkningar. Vi borde framför allt vara klara över att vi i det ögonblick då vi under oss själva diskuterar sådant som bara är begripligt för oss, medan andra kan lyssna, nödvändigtvis måste ge de andra anledning att göra sig enfaldiga föreställningar om det vi berättar. Ty när vi talar om eterkroppen – låt oss anta att vi vet vad vi talar om, men den som lyssnar vet inte vad vi talar om – då är han ibland i samma situation, mina kära vänner, som ett hembiträde som några av dem som står mig närmare känner väl och som, eftersom det var bland antroposofiska människor, hade ett visst intresse av att veta vad som egentligen bedrevs där. Och så gick det till en förberedelsekurs som hölls av en av våra medlemmar, och när det sedan kom hem sade det: nu har jag hört att jag inte bara har en kropp utan att jag har fyra kroppar. Men jag har ju bara ett helt litet rum och en smal säng, och nu vet jag inte alls hur jag skall få plats med alla dessa kroppar i min säng! – Det är en sann historia som har utspelat sig i ett hus som inte alls står mig så fjärran, mina kära vänner. Ja, ser ni, på alldeles samma sätt måste en människa som lyssnar till er när ni talar om eterkroppens nypningar och knäppningar nödvändigtvis tro att ni talar om eterkroppen såsom om den vore en fysisk kropp, och så för ni honom i grund och botten vilse och låser därigenom möjligheten för honom att överhuvudtaget på något sätt närma sig rörelsen.
Därför är det viktigt att vi lär oss hos oss själva att ta de ting som vi talar om på allvar och med exakthet, ty även om de i sig själva verkligen inte är några stora ting, så reser de dock något som en mur av fördomar omkring oss, vilken kunde undvikas och också borde undvikas. Att vi alltså lär oss att verkligen tala exakt, det är något som är helt nödvändigt i ett sådant sällskap, om det inte efter hand skall uppstå en omöjlighet att inom sällskapet vårda det som skall vårdas där.
Jag är i dag nödsakad att säga en hel mängd ting som sannolikt för de flesta av er kommer att förefalla högst överflödiga, av det enkla skälet att var och en säger: nå, vad skall det nu betyda att man skall tala exakt. – Men, mina kära vänner, öppna bara ögonen när här eller där någonting sker, någonting sägs och den ene återberättar det för den andre. Om ni då skulle ge akt på om det verkligen återges helt exakt, så skulle ni i otaliga fall mycket lätt kunna märka avvikelsen från exaktheten. Om nu dessutom det som har berättats eller setts sägs vidare till ännu en och sedan till ännu en, då uppstår ibland ett verkligt odjur av det som verkligen har skett eller sagts. Man kan verkligen göra just inom vårt sällskap sådana erfarenheter.
Man måste betänka, mina kära vänner, att man just i en andevetenskaplig rörelse endast kan verka fruktbart om man vänjer sig vid exakthet, vid ett verkligt exakt fattande av tingen, ty andevetenskapen tvingar er ju att rikta er andliga blick mot ting som inte har något med den yttre fysiska världen att göra. Och för att vinna rätt förhållande till detta måste man skapa en motvikt. Och denna kan endast bestå däri att man tar tingen på det fysiska planet så verkligt som möjligt; exakthet är just en del av verkligheten.
Jag höll för någon tid sedan i München ett offentligt föredrag, över vilket enskilda människor var oerhört förvånade. Det handlade om det ondas väsen. Jag utvecklade där hur de krafter som här på det fysiska planet verkar i det onda i viss mån endast är krafter som från högre plan har förflyttats ned till det fysiska planet; att vissa krafter som där uppe i den andliga världen kan leda oss till att känna igen, behärska det andliga, där nere i den fysiska världen kan bli till ondska. Ty samma kraft som gör oss i stånd att vinna förståelse för den andliga världen, och om vilken vi vet att vi i den andliga världen måste stanna vid denna kraft av förståelse – samma kraft måste framkalla ofog, verkligt ofog, om den tanklöst överförs direkt till det fysiska planet. Ty vari måste denna krafts väsen bestå, mina kära vänner? Den måste bestå i att göra sig oberoende av det fysiska planet i sitt tänkande. Men om man tillämpar denna kraft av oberoende från det fysiska planet på det fysiska planet självt, så betyder det att ljuga och vara falsk. Därför såg de som hade att sprida andevetenskapliga ting alltid sådana faror i spridningen, därför att det som är nödvändigt för förståelsen av de högre planen, när det direkt överförs till den fysiska världen, kommer att leda till ofog. Därför måste det råda en motvikt mot detta. Det är alltså nödvändigt, för att ha förståelsekrafterna för den andliga världen rena, vackra och dugliga, att man utbildar sin sanningskänsla, det vill säga också sin exakthetskänsla, på det fysiska planet på allra skarpaste sätt. Ty i allt som inte räknar med exaktheten på det fysiska planet blandas inom ett så kallat ockult sällskap genast på otillbörligt sätt vissa anlag som utbildas genom andevetenskapen själv med det lägsta, det allra lägsta, på det fysiska planet.
Mina kära vänner, anta en i vidare mening vanlig materialistisk sällskaplighet. Som ni vet, eller kanske redan har hört om ni inte vet det direkt: det finns sällskapskretsar där det så kallade skvallret eller pratet, eller vad man nu kallar det, råder. Åtminstone genom hörsägen kommer många av er att veta något om skvaller och prat, inte sant. Alltså, i ett vanligt materialistiskt filistersällskap råder skvaller och prat. Det är visserligen oftast inte särskilt gott, och man kan invända mycket emot det, men det blandar sig dock åtminstone inga ockulta innehåll i det. Men om i ett ockult sällskap skvaller och prat råder, då blandar sig genast allra helst just ockulta innehåll in i det.
Man borde, som jag hoppas, verkligen kunna tala om sådana ting i vår krets, ty det borde också höra till vårt sällskap att man ännu är i stånd att säga något som inte genast bärs ut ur sällskapet för att missförstås där ute. Även i detta avseende har vi ju här inte gjort goda erfarenheter. Om vi måste göra sådana även i fortsättningen, då måste detta naturligtvis leda till en omgestaltning av vårt sällskap. Det som sägs inom sällskapet måste i striktaste mening stanna inom sällskapet, ty man måste också ibland kunna säga vissa ord som man inte utan vidare skulle säga utanför sällskapet.
Nu talas det och måste det naturligtvis talas mycket om karmiska sammanhang mellan människor i vårt sällskap. Dessa kan ju mycket väl finnas, finns också självklart, men om åskådningen om karma utan vidare gång på gång blandar sig in i de vanliga livsrelationerna, då bedriver vi ofog. Vi bedriver detta ofog därför att vi inte tar sanningsbegreppet tillräckligt strängt, vilket måste tas i allra intensivaste bemärkelse.
Det finns ju, det kan jag redan säga, talrika fall, både inom och utanför vårt sällskap, i ockulta kretsar, där subjektiva ting som naturligtvis tilldrar sig på det fysiska planet förskönas, genomvävs med ockulta sanningar. Jag vill genast ta ett radikalt fall, som kanske inte är särskilt utbrett i vårt sällskap, men som verkligen är en och endast en av erfarenheterna på detta område och som har inträffat otaliga gånger. Människor har under loppet av sitt liv hört att det finns en återförkroppsligande och de har hört att det har levt en Kristus. Nåväl, det har verkligen inte bara en gång hänt mig själv att kvinnor som har tagit upp dessa två fakta från den andliga världen – att det finns en återförkroppsligande och att det finns en Kristus – i sig och nu har bildat sig det mycket verkliga idealet att de måste vara utvalda att föda Kristus, och nu har inrättat sitt liv så att de just sökte hur de skulle kunna komma dithän att föda Kristus. Ja, ser ni, att kalla sådana ting vid deras namn är inte vackert; men man måste göra det en gång, därför att sällskapet måste skyddas och endast skyddar sig självt när det inte sluter ögonen för det ofog som med ockulta sanningar på det fysiska planet mycket lätt kan bedrivas. Sannerligen, detta är ett radikalt fall, men det inträffar inte bara en gång utan gång på gång. Jag har karakteriserat det radikalt därför att det i det lilla inträffar om och om igen, och det handlar ju om att vi inte alltid bara skall se på de stora tingen. Detta är visserligen ett stort ting, eftersom det leder till stort ofog när någon tror att han måste föda Kristus; men i det lilla inträffar dessa ting ständigt igen.
I det vanliga, filistermässiga borgerliga livet förälskar sig människor, förälskar sig en man i en flicka. Man kallar det ”att bli förälskad” och man säger sanningen. I ett ockult sällskap skall det också förekomma att en man förälskar sig i en flicka. Det är verkligen inte helt uteslutet enligt olika möjliga observationer. Mången av er har nog redan hört att det också har förekommit. Men man hör inte alltid i ett sådant sällskap: X har förälskat sig i Y. Hos bönderna heter det att han går med henne eller hon går med honom. Detta är för det som visar sig för det yttre betraktandet oftast en mycket exakt beskrivning av saken. Men inom ockulta sällskap kan man ibland höra: jag har genomforskat mitt karma, och då jag har genomforskat mitt karma, har i detta karma trätt in en annan personlighet; där har vi då erkänt att vi genom karmat är bestämda för varandra, att karmat har bestämt oss till att på detta eller detta sätt ingripa i världens öde.
Man märker där inte, mina kära vänner, hur mycket lögnaktighet – från den enkla faktiska förälskelsen ända till detta påstående – som har blandats in i hela saken; lögnaktighet som motsvarar följande faktum. I ett materialistiskt filistersällskap gäller det som något helt normalt att två människor förälskar sig i varandra. I ett ockult sällskap gäller det ofta inte som något normalt, utan som något som man till och med ibland skäms lite för. Men se där, det gör man ogärna. Av vilka skäl man inte vill skämmas, det behöver ju inte undersökas, ty det kan finnas hundratals skäl. Men man skäms ju överhuvudtaget inte gärna. I stället säger man: karmat har talat, och karmat måste man lyda. Självfallet är man långt ifrån att av blott egoism, av blotta emotioner göra detta eller detta, men karmat måste man lyda! Sann vore man, mina kära vänner, om man erkände för sig själv att man helt enkelt har blivit förälskad. Ty då skulle man, om man erkände sanningen för sig själv, finna en mycket säkrare väg genom livet än om man sammanblandar sanningen med allehanda karmiskt ofog. Ty grundofoget, att försköna det personliga livets ting med ockulta sanningar, leder till otaliga andra ofog; särskilt därigenom att man då inte längre har någon inre känslomåttstock för att hålla de gränser som åläggs oss genom att vi vänder oss till en andevetenskaplig världsåskådningsströmning.
Vi får ju inte egentligen införa de sämsta reglerna från filistersällskapen i vårt sällskap. Det finns ju vissa sällskapskretsar som säger att människan börjar först med baronen. Vi får inte vända detta så att vi säger att människan börjar först med andevetenskapsmannen eller antroposofen – ”antilopen” säger de andra nu. Det får vi inte, utan vi måste redan medge att vi, innan vi blev andevetenskapsmän, också var människor med helt bestämda åskådningar, som då gjorde detta eller underlät detta.
Jag har ju redan i mycket tidiga tider av vår rörelse gjort uppmärksam på att det är nödvändigt att vi genom våra andevetenskapliga åsikter inte sjunker under den nivå som vi tidigare höll, utan att vi i varje avseende måste stiga över denna nivå. Därför sade jag redan för många år sedan: vi har varit utrustade med en viss fond av moraliska åskådningar, av livsnyanser, innan vi kom in i sällskapet, och dessa livsnyanser borde vi låta förbli orörda tills en verkligt tydlig, kontrollerbar inre nödvändighet tvingar oss att förändra dem; och detta sker i regel mycket sent. Det är av stort men om vi, efter att just ha lärt oss lite grann från andevetenskapen, använder detta lilla inlärda alltför starkt till att försköna livet. Man måste redan vara klar över en sak, mina kära vänner: inrättningen av det yttre livet har verkligen också uppstått genom en slags karma. Och hur människorna i världen tänker, hur de uppför sig, det motsvarar ett karma.
Nåväl, jag talar ju helst alltid om konkreta fall, eftersom dessa talar allra klarast. Se, det hände mig till exempel en gång följande. Jag satt för en tid sedan en gång i en frisersalong – förlåt att jag tar upp sådana ting, men så särskilt indiskret, så djupt ingripande i det allra intimaste är det jag skall berätta ju inte. Jag satt framför spegeln och kunde där se vilka människor som kom in. Då gick dörren upp och en man kom in som bar en fotbeklädnad bestående blott av mjukt läder, bara sammanbunden, däröver trikåliknande åtsittande benkläder och en slags kavaljersmässigt slängd mantelartad överrock; dessutom något som liknade ett pannband, håret djärvt bakåtsvept. Tillfälligheten ville att jag kände mannen mycket väl. Frisören stannade upp med rakkniven som han just hade satt an mot mig och köpte för fem pfennig något av mannen. Det var en dikt som mannen själv hade författat, och som frisören visade mig när mannen hade gått ut igen. Det var ett vidunder till dikt, men mannen gick omkring med den på gatan och i affärerna och sålde den. Han gick omkring i denna utstyrsel och inbillade sig att han var oändligt upphöjd över alla andra människor runt omkring honom. Han inbillade sig att han hängav sig åt ett stort ideal, men i verkligheten hänger han sig endast åt en högt stegrad hysterisk fåfänga. Det som hos de allra, allra fåfängaste damerna, hos de damer som går allra mest upp i yttre yttringar, är princip, är hos denne man till det allra högsta stegrat, är grundimpulsen i hela hans uppträdande, i hela hans väsen.
Hur många, mina kära vänner, är dock inte själva bland dem som lever i vårt sällskap som kanske ändå någon gång varit mycket benägna – jag vill, för att vara hövlig, inte säga att de ännu är det – att säga: ja, mannen vill ju i sitt sätt ändå det rätta. – Det är visserligen riktigt, men det är trots allt ett kolossalt nonsens som undergräver hela livet om man skulle göra det till livsmaxim. Man måste verkligen bli klar över vilka oändliga fåfängemotiv som kan sitta i en människa och hur svårt det är att märka dem. Och om vi tar det som vi kan vinna ur andevetenskapen på allvar och med värdighet, så måste vi dock förstå att det i en sådan man verkligen finns starka krafter av fåfänga. Vi gör detta eller detta av fåfänga – om andra impulser vill jag inte ens tala – och andra tar anstöt av detta, om också av helt andra skäl. Därför finns det dock ett samband mellan oss och det som de andra säger. Och vid en noggrann prövning skulle vi mycket lätt kunna finna detta samband. Men vi kommer verkligen bara över dessa ting om vi som motvikt tillägnar oss en exakthetskänsla, en strikt exakthetskänsla. Och vi behöver denna för förståelsen av de ockulta sanningarna.
Se, det är ju en liten sak, ingen stor sak, men det är just inom ockultismen oerhört viktigt att veta och att beakta: när någon berättar något vidare, så är det nödvändigt att man ur berättelsen alltid exakt kan urskilja om han själv har observerat saken, om han alltså har rätt att tala om ett faktum, eller om det rör sig om en berättelse som han har fått av någon annan. Detta måste man kunna skilja exakt. Nu händer det emellertid i hundratals och åter hundratals fall att ett faktum helt enkelt förlöper så här: någon berättar något för en annan, och den andre berättar det vidare för en tredje, men på ett sådant sätt att den tredje får intrycket att han inte har fått det berättat för sig, utan själv har upplevt det, alltså har berättigande att tala om det som ett faktum. – Dessa inexaktheter är i ett materialistiskt filistersällskap av mindre betydelse än i vårt sällskap. I ett materialistiskt filistersällskap kan det vara pedanteri att tala så exakt om tingen; men hos oss måste det iakttas strängare och exaktare än någon annanstans. Och framför allt handlar det om att odla exakthet gentemot oss själva.
Den som vill skaffa sig en riktig övertygelse om hela räckvidden av det jag vill säga, skulle till exempel som prov kunna företa följande. Han skulle kunna välja sig ett tema – låt oss till exempel ta vegetarianismen – och föresätta sig att ge akt på hur detta tema behandlas gentemot omvärlden av vissa bekännare av andevetenskapen. Han skulle kunna lägga upp en tabell, och varje gång han hör hur en andevetenskapsman säger om sig själv varför han är vegetarian, skulle han kunna anteckna varför denne enligt sin egen uppfattning säger till de andra människorna att han är vegetarian. Vid nästa fall igen, och så vidare. Därigenom skulle man kunna övertyga sig om vilka hårresande ting som till exempel i fråga om vegetarianismen ofta framläggs för omvärlden av bekännare av andevetenskapen. Och när omvärlden då kommer till omdömet: det är ett sällskap av narrar – då är detta inte vidare förvånande.
Hur ofta har jag inte i våra kretsar nämnt att man i frågan om varför man är vegetarian kan ge en helt enkel upplysning, om man vill komma till rätta med sin omgivning. Om man blir tillfrågad av vilken anledning man är vegetarian och vet att man står inför en människa som säkert inte äter hästkött, så kan man ställa motfrågan: säg mig, varför äter du egentligen inte hästkött? – Då blir han genast nödd att efter hand bege sig till samma mark där en förståelse blir möjlig. Han kommer nämligen, när han skall säga varför han inte äter hästkött, inte att ange särskilt teoretiska skäl, utan oftast säga något liknande som: det vänder sig i mig. – Han kommer att säga det på olika sätt, men han kommer att säga detta eller något liknande. Då kan man svara honom: se, samma känsla som du har inför hästköttet, den har jag inför allt kött. – Och om man i en riktig, försonlig form lägger fram det som jag nu har utvecklat, kommer man efter hand att bli förstådd. Framför allt får den utomstående som äter kött inte få intrycket att man genom att avstå från kött skulle känna sig som en högre människa. Man skulle ännu kunna tillägga – men detta måste man först erkänna för sig själv – att man är för svag för att äta kött, att man egentligen är en krympling i fråga om köttätandet. Det har ju ofta sagts av mig när denna fråga har tagits upp: om man inte äter kött, så har man det bekvämare i många avseenden, man uthärdar mycket bättre. Köttet tynger, och det är särskilt när man vill använda sin hjärna på ett exakt sätt mycket bekvämare att inte äta kött. Det är alltså i grund och botten enbart bekvämlighetsskäl. Hur ofta har jag inte betonat att man inte kan äta sig upp i de högre världarna, varken genom att äta detta eller detta, eller genom att avstå från att äta detta eller detta. Arbetet att tränga in i de andliga världarna är en andlig angelägenhet, ätandet är en fysisk angelägenhet, alltså också avhållsamheten från ätandet. Annars skulle ju någon kunna komma på den groteska tanken: om man inte äter vissa livsmedel, så inträffar detta eller detta, och om man äter vissa livsmedel, så inträffar detta eller detta. Och han skulle kunna komma på den groteska tanken att äta salt i åtta dagar och under de följande åtta dagarna inte äta salt, för att under de åtta dagar då han äter salt stiga ned i elementarvärldens djup och under de andra åtta dagarna då han inte äter salt stiga upp i de högre elementarvärldarna. Det skulle ju kunna inträffa att någon satte en sådan dårskap i sitt huvud. Nåväl, till sådana stora dårskaper kan det naturligtvis inte komma i vårt sällskap, mina kära vänner, men till ting som liknar detta skulle det dock kunna komma. Om vi alltså är så anspråkslösa som möjligt i våra diskussioner om vegetarianismen gentemot omvärlden, då kommer vi redan att se hur lite det efter hand kommer att tas oss illa upp att vi är vegetarianer; men om vi tillskriver oss vegetarianismen som en förtjänst, då kommer omvärlden inte att förlåta oss detta. Och en förtjänst är det inte att vara vegetarian, utan det är ett bekvämlighetsmedel.
Och så finns det mycket annat, mina kära vänner. Det är verkligen nödvändigt att sådana ting också en gång blir omtalade, inte för att predika moral, utan för att framställa vissa villkor för ett samliv i ett ockult sällskap gentemot omvärlden. Ja, mina kära vänner, allt löper ut i att vi måste anställa överväganden om vårt umgänge med omvärlden, och dessa överväganden måste vara bron men samtidigt också den skyddande muren gentemot omvärlden, just i ett sådant sällskap som vårt. När det gång på gång inträffar att man till människor i omvärlden till exempel säger om mig: doktorn har sagt detta eller detta – ja, då skall man en gång inte försätta sig i sitt eget, utan i den andres känsloliv, hos den som lyssnar! Om någon till exempel säger – sådana ting förekommer och detta är sådana som jag inte ens skämtsamt kan förutsätta att de inte förekommer i vårt sällskap – om någon alltså säger: doktorn sörjer för den eller den människans andliga utveckling – ja, vad skall då en människa utanför föreställa sig annat än att detta är ett sällskap av tokiga människor som underordnar sig en enda människa. Och betänk bara vad detta med rätta betyder i omvärlden! Vi måste redan en gång tala om tingen från den synpunkt hur ett sällskap måste vara beskaffat inom vilket en sådan andevetenskaplig rörelse skall råda som vår. Ty denna andevetenskapliga rörelse måste vi framför allt ta på allvar, gentemot vilken vi inte får göra något som skadar den i världen.
Jag skall i morgon gå ännu något djupare in på detta, och ni kommer att se hur innerligt allt detta verkligen hänger samman med vissa andevetenskapliga impulser själva. Jag vill inte bara slå på moraltrumman, utan jag vill just vid dessa ting en gång belysa sambandet med andevetenskapens innersta impulser.
Lämna ett svar