Solen går genom Vattumannen
Dygd: Begrundan. Nåd: Djup.
Kan du bevara en hemlighet? Den frågan väcker något i en. Man gör sig beredd på att ta ett moraliskt ansvar. Antingen genom att lyssna eller genom att betacka sig och avstå. Får man sådana frågor så är det för att man utstrålar den typ av djup som kommer av förmågan att begrunda.
Begrundan är något mer än att bara vara besinningsfull. Begrundan, kan man säga, förhåller sig till besinning på samma sätt som mysteriet till hemligheten.
För att bevara en känslig hemlighet räcker det i princip med besinning. Men för att vakta ett mysterium, exempelvis frälsningens mysterium, krävs något mer än bara besinning. En nyfrälst och hans oombedda bekännelser lägger lätt sordin på vilken öppensinnad stämning som helst. De nyss så öppna och välvilliga leendena stelnar. Den nyfrälste är besinningslös. Måste besinna sig. Börja begrunda. Och den som i själ och hjärta känner sig kristen — hur vagt och ogärna vi än definierar detta — vaktar ett mysterium. Det kan vara hur universellt som helst, det är iallafall en privatsak. Och kräver begrundan. Denna förädlade art av ro är helt omärklig.
Vi kan sprudla av iver, frimod och öppenhjärtig vänskaplighet, vara brutalt självutlämnande och aldrig så ärliga, utan att de som står oss nära märker att vi vaktar ett mysterium. Eftersom vi begrundar det. Inom oss råder ro.
Det finns en scen i Goethes Faust, där den alltför unga, och lika fromma som förälskade Margarethe plötsligt känner olust inför den världsvane Dr Faust, som uppvaktar henne. Är han verkligen kristen? Han går ju inte ens i kyrkan? Han säger att prästernas svar på existentiella frågor liknar hån. Hån? Faust tycker inte att man kan svara på huruvida man tror eller inte, och i så fall på vad; det blir platt och falskt.
Margarethe är förvirrad och lite arg. Faust suckar:
Min älskling, missförstå mig inte nu!
Vem törs kalla honom vid namn och bekänna: “jag tror”?
Vem bland alla, som äger förmåga att känna,
har mod att säga: “jag tror ej”?
Allomfattaren, Alluppehållaren,
fattar och håller han inte dig, mig,
sig själv?
Välver sig inte himlen därovan?
Ligger ej jorden fast grundad härnere?
Och stiger vänligt blickande eviga stjärnor ej upp?
Ser jag ej, öga i öga, dig?
Stormar ej allt mot ditt huvud och hjärta,
och verkar, i evigt mysterium, osynligt synligt omkring dig?
Låt det fylla ditt hjärta till bredden,
och — när du är salig vorden i känslan — kalla det då vad du vill:
Lycka! Hjärta! Kärlek! Gud! Jag kan inte ge det namn!
Allt är känsla,
namn är buller och rök
som böljar kring himmelskt ljus.
Allt är känsla, förkunnar Goethe. Och allt i en känsla går inte att sätta namn på. Inte ens i en lögndetektor skulle det märkas att den begrundande förtiger något. Det beror inte på att begrundande personer blir skickligare lögnare; det beror på att de blir sämre på att minnas allt de vet, eller kanske snarare: bättre på att glömma vad de inte vill belasta sitt vardagsmedvetande med.
I den fascinerande boken The religion without a Name (2022) samt i intervjuer på Youtube beskriver forskaren Brian Muraresku en av de psykoaktiva drycker som i de gamla mysterierna kallades Minnets elixir och Glömskans elixir.
Låt oss vara tydliga: Det behövs inget knark i de nya, i de kristna mysterierna.
Och ändå finns det en drömlik motsvarighet till de fysiska drycker som i antiken användes för att i djupet minnas, och för att på ytan, i vardagen, glömma mysteriet. Och dessa fantasins och drömmens drycker stimulerar det endokrina körtelsystemet så att detta frigör hormoner i homeopatiska doser. Att gå genom besinning till begrundan skapar det elixir som öppnar själen för djupets dimension.
Hormoner, signalsubstanser, är olika för olika mentala verksamheter och tillstånd. Ett sådant mentalt tillstånd, eller en sådan verksamhet, är att liksom vara havande med en hemlighet som inte går att uttala, och att behandla denna hemlighet med begrundan.
Man kan vänja sig vid att begrunda. Denna vana kan bli som ett tillägnat, kemiskt beroende: Man kommer då att föredra hur man känner sig när man inte försöker säga allt. Det blir en livshållning.
Med tiden gör denna hållning något med vårt väsen. Detta bäddar för en fördjupad verklighetsuppfattning. Besinning som fördjupas till begrundan, till själva kraften att begrunda, vilken i sin tur öppnar oss för gåvan djup; för djupet som gåva.
Detta djup är inte uppövat. Det kommer i sin egen takt och måste inte märkas utåt.
För att sammanfatta ovanstående resonemang:
Så som tystlåtenhet förhåller sig till diskretion, så förhåller sig även besinning till begrundan. När man begrundar något tar man det med sig ner i den gnutta djup man har.
Något djup har alla, det är medfött.
Man kan besinna en hemlighet, men ett mysterium begrundar man.
Man får mer djup då.
Djup är en gåva som inte kan tvingas fram eller tränas upp.
Den kan däremot möjliggöras.
Genom att besinna,
och därefter begrunda det besinnade.
Lämna ett svar