GA275. Dornach 3 januari 1915. Sjunde föredraget
7. Framtida Jupiter och dess väsen
§1
Mina kära vänner,
Om ni erinrar er de betraktelser som har förts i samband med jordens utveckling genom Saturnus-, Sol- och Måntiden, så vet ni att på var och en av dessa evolutionens nivåer en bestämd väsensart – som vi i dag måste räkna till de högre hierarkiernas väsensslag – så att säga nådde människostadiet. Vi vet att under den gamla Saturnustiden nådde de andliga varelser detta människostadium som vi kallar personlighetsandar, urbegynnelserna, arkai; att under Soltiden nådde ärkeänglarna sitt människostadium; under Måntiden änglarna; och under Jordtiden människorna.
Nu framgår det emellertid också av alla de betraktelser som har gjorts i samband med evolutionerna, att varje väsensnivå, som i en senare tid nådde en bestämd utvecklingsgrad, också har blivit förberedd. Vi vet att människan har blivit förberedd genom Saturnus-, Sol- och Måntiden; att det som vi i dag betecknar som den fullkomliga fysiska människokroppen redan sedan Saturnustiden har genomgått en evolution; att eterkroppen har genomgått sin evolution sedan Soltiden; astralkroppen sedan Måntiden; och att jaget först har tillkommit under Jordtiden, så att alltså helheten av en sådan väsensart successivt har blivit förberedd.
§2
Det kan ligga er som en fråga på hjärtat: förbereds det då också i vår tid sådana varelser som under Jupitertiden skall nå människostadiet? – Nu vet ni emellertid också att under Saturnus-, Sol- och Måntiden – ni behöver bara slå upp framställningen i min bok Vetenskapen om det fördolda – deltog de högre hierarkiernas andar i förberedelsen till människoblivandet. Där har det framställts hur änglar, ärkeänglar och arkai deltog i tillblivelsen av de mänskliga varelserna. Och därför ligger det nära till hands att ställa frågan: arbetar kanske också människorna genom sitt jordeliv förberedande på de varelser som under Jupitertiden skall nå människostadiet?
Detta är en fråga som varje kännande hjärta – kännande i den mening som vi under de gångna dagarna, i samband med impulserna från andevetenskapen, har kallat kännande – med rätta måste betrakta som en livsfråga. Ty det skulle kunna vara så att människans uppförande under Jordtiden som helhet antingen främjar eller förfelar något i förhållande till de varelser som under Jupitertiden skulle kunna nå människostadiet.
Man kunde säga: Vad kan vi göra som vore värre än att under jordeevolutionen uppträda på ett sådant sätt att det blir omöjligt för de rätta Jupitervarelserna att uppstå ur våra handlingar?
§3
Man måste dock förutsätta en viss god vilja till insikt om man skall tala om dessa ting, ty genom att tala om dem berör man i sanning redan viktiga initiationshemligheter – sådana initiationshemligheter som för den nutida vetenskapen naturligtvis är en styggelse. Man måste redan genom sitt känsloliv ha förberett sig på att se hur denna nutida vetenskap nödvändigtvis måste förhålla sig till livets egentliga sanningar.
Jag har redan i de föregående föredragen försökt karakterisera något av det nödvändiga förhållandet mellan den nutida vetenskapen och livet. Den kan inte omedelbart nå fram till livets hemligheter. Den kan inte heller vilja det; den får bara inte inbilla sig att den vill nå fram till dem. För dem som gärna äter ägg när de är hårdkokta är det säkert gott att man kokar ägg hårt; då fyller de ett gott syfte för dem som vill njuta av dem. Men om någon skulle komma på idén att ta äggen ifrån hönsen för att koka dem hårda och sedan låta dem kläckas, så skulle han företa något absurt. Alldeles detsamma företar den i förhållande till kosmos som vill avtäcka kosmos hemligheter med dagens kunskap – något som i själva verket motsvarar beteendet hos den som vill låta hårdkokta ägg kläckas, ur vilka ingenting längre kan kläckas.
§4
I vilken mån denna vetenskap, såsom sammanhängande med hela det nutida tänkandet, i många avseenden måste vara vilseledande just för livets verkliga gåtor, kan bli åskådligt genom en jämförelse som jag nu vill göra. När någon vill yttra sig om vetenskapens nyttighet eller skadlighet, försöker han först ställa frågan så: har vetenskapen rätt här eller där? – Och om han kan bevisa att den har rätt på ett eller annat ställe, så svär han naturligtvis vid den.
Men det är just detta vi måste komma bort ifrån: att vi betraktar frågan om vetenskapens utsagor är riktiga eller oriktiga som den viktigaste. Vi måste komma dithän att vi inte ser denna fråga som huvudsaken när det gäller att lösa livets gåtor. Om någon ser en vagn som dras av hästar och på vilken en människa sitter, så har den som ser detta helt säkert rätt när han säger: hästarna drar människan på vagnen, de drar honom med sig. Det är otvivelaktigt riktigt. Och den som skulle påstå att hästarna inte drar vagnen och den som sitter på den, skulle naturligtvis säga något oriktigt. Men lika sant är det att människan som sitter där genom sitt sätt att styra hästarna bestämmer vart de skall dra honom – och detta är helt säkert det viktigare, det väsentligare, för att nå det mål som skall nås. Den nutida vetenskapen liknar just den som förnekar att mannen på vagnen styr hästarna och bara vill medge att hästarna drar mannen på vagnen.
§5
Om ni tänker igenom denna jämförelse noggrant, kommer ni att kunna tillägna er de rätta föreställningarna om förhållandet mellan den nutida vetenskapen och det nutida sanningssökandet. Jag måste gång på gång säga detta därför att den som står på vår världsåskådnings grund alltmer måste komma i den situationen att försvara och säkra vår andevetenskapliga världsåskådning gentemot angreppen från den rådande världsåskådningen. Men detta kan man bara göra om man verkligen klargör sig förhållandet mellan den nutida yttre vetenskapen och det äkta sanningssökandet. Man måste alltid närma sig andevetenskapens frågor med mycket bestämda känslor, med mycket bestämda känslonyanser – annars kommer man inte till rätta med dem.
Nu hänger den fråga vi har berört – frågan om de varelser som på Jupiter skall nå människostadiet – i sanning samman med de djupaste frågorna i människans jordeevolution.
Det finns i vår jordeevolution något som alltid varit föremål för filosofiska strävanden: förhållandet mellan det moraliska, det etiska handlandet och människans naturliga existens. Människan måste som jordevarelse skilja mellan i vilken mån hon är ett väsen som behärskas av sina drifter, som följer sina drifter, som måste tillfredsställa dem och som gentemot dessa drifter och deras tillfredsställelse inte förmår något, eftersom de helt enkelt måste tillfredsställas enligt naturlagar. Detta är den ena sidan av den mänskliga naturen. Gentemot den säger vi: det vi gör, det måste vi göra. Vi måste äta, vi måste sova.
§6
Men det finns ett annat område av det mänskliga beteendet på jorden – ett område där det vore meningslöst att tala om ett ”måste”. Det är det vidsträckta området för ”bör”, området där vi gentemot alla drifter, gentemot allt som på naturligt sätt följer av vår natur, känner: vi måste följa en rent andlig impuls. ”Du skall” är aldrig något som talar till oss driftmässigt, utan något som på ett rent andligt sätt ger oss riktning. Detta ”du skall” omfattar området för våra moraliska plikter.
Det finns filosofier som överhuvudtaget inte kan finna sambandet mellan ”du skall” och ”du måste”. Och vår nutid, som i materialismen nästan sjunker ner i träsk just när det gäller det moraliska livet – och den kommer att sjunka ännu mer – vill förvandla varje ”du skall” till ett ”du måste”. I detta avseende går vi tider till mötes där förvandlingen av ”du skall” till ”du måste” med en viss högfärd rentav kommer att basuneras ut som psykologi. Dystra aspekter visar sig när man betraktar början till det som i framtiden kommer att växa vidare, till exempel som kriminalpsykologi. Där ser vi redan i dag hur människan behandlas så att man inte frågar om hon har överträtt ett ”du skall”, utan man försöker påvisa hur hon genom ett ”måste” i sin natur har drivits till denna eller den för människan skadliga handlingen. Allt fler kuriösa försök görs att karakterisera brott enbart som ett särskilt sjukdomsfall i världen. Allt detta springer ur en viss materialistisk oklarhet i vår tid om förhållandet mellan ”du skall” och ”du måste”.
§7
Detta ”du skall” — som man också kallar det kategoriska imperativet — vad betyder det egentligen i det mänskliga livets helhet? Den som följer ”du skall” utför, som bekant, en moralisk handling. Den som inte följer det begår en omoralisk handling. Det är en rätt trivial sanning. Men låt oss nu försöka betrakta ”moraliskt” och ”omoraliskt” inte bara i förhållande till den yttre mayan på det fysiska planet, utan i förhållande till sanningen och till det som egentligen står bakom den fysiska planetens maya. Då framträder det moraliska, det etiska, det sedliga – det som motsvarar ”Du skall” – för initiationsvetenskapen, även så att säga i grövre bemärkelse, som något som hoppar in det andliga blickfånget.
§8
Människan visar sig för er – och nu måste också sådana sanningar uttalas som är vedervärdiga för den materialistiska världsåskådningen – när man betraktar henne under vissa temperatur- och väderförhållanden; hästarna visar det ännu tydligare, men nu talar vi inte om hästar – människan visar sig då i det sätt på vilket hon andas ut, och hur utandningen genom sitt inträngande i luften blir synlig som ånga. För den materialistiska vetenskapen är naturligtvis denna utandning, som människan avger – hos hästar kan man se det ännu tydligare, men vi talar nu, som sagt, inte om hästar – något som förflyktigas och upplöses och inte har någon vidare betydelse. Men för den som med initiationsvetenskapen följer livets företeelser är denna utandning betydelsefull i den meningen att den i sina nyanser exakt bär spåren av människans moraliska eller omoraliska beteende. Det moraliska eller omoraliska beteendet hos människan kan igenkännas i den fuktiga utandningen, och den fuktiga utandningen är helt annorlunda hos en människa som lutar åt det moraliska än hos en människa som lutar åt det omoraliska.
§9
Ni vet att av mycket av det som finns i den mänskliga naturen kan de finare egenheterna iakttas i de finare delarna av den eteriska och astrala auran. Men det som människan i ordets vanliga mening är som moraliskt eller omoraliskt väsen, det visar sig redan i det eterisk-astrala inslaget som finns i utandningens ånga. Det fysiska däri förflyktigas, men det som förkroppsligas i utandningen förflyktigas inte, ty där finns ett demoniskt väsen, och i detta finns, när utandningen blir fuktig, något fysiskt, något eteriskt och något astralt, bara det att det fysiska inte är jordiskt utan just endast som ånga. Alltså visar sig i denna utandning något som på de mest mångskiftande sätt har gestalt.
Vid handlingar som har uppstått ur kärlek visar sig något annat än vid handlingar som till exempel har uppstått ur entusiasm, ur skapardrift, ur perfektionism. Men alltid har denna utandningsgestalt något som erinrar om väsenden som ännu inte finns på jorden.
I dessa väsenden förbereder sig de som skall nå människostadiet på Jupiter.
Det är de första, preliminära skuggbilderna, som förändras — och även framgent kommer att förändras — för att på Jupiter stiga upp till människostadiet.
§10
Vi har på ett visst sätt också att tacka änglarnas utandningsprocess på Månen för vår egen tillblivelse, och det hör återigen till de skakande erfarenheterna i det andliga livet när man utifrån en sådan insikt utgår från att i utandningen förbereder sig de framtida Jupitermänniskorna, att ur det som människorna i dag andas ut kommer de framtida Jupitermänniskorna att utvecklas.
När man med en sådan insikt närmar sig Bibeln och läser Bibelns första ord, då kan man säga till sig själv: nu börjar man förstå vad som menas när det står att Elohim andades ut andar och att de genom den andedräkt som de blåste in i människan formade jordemänniskan.
Jag kan bekänna för er att jag aldrig skulle ha förstått detta Elohims inandande – detta inandande i munnen och näsan hos människans levande väsende – om jag inte tidigare hade vetat att även i jordemänniskans utandning finns de första fröna till de väsenden som först på Jupiter blir människor. Men Jupitermänniskor kan endast bli de utandningar som har sin existens att tacka handlingar som följer ”Du skall”, alltså moraliska handlingar.
§11
Så ser vi hur vi genom vår jordiska moral ingriper i hela den kosmiska ordningen. Så ser vi att vår jordiska moralitet i sanning är en skapande makt, och vi ser att det i andevetenskapen finns en stark drivkraft till impulser för moraliskt handlande, ty vi vet att vi motarbetar skapelsen av Jupitermänniskorna om vi inte handlar moraliskt på jorden. Moralitet, som är uttrycket för ”Du skall”, får därigenom i verkligheten ett reellt värde, ett existensvärde. På ett intensivt sätt formar vårt mänskliga beteende det som vi kan ta till oss ur andevetenskapen, när vi alltså verkligt lär känna hemligheter som hänger samman med kosmos.
Liknande saker har tidigare berörts, då man här och där har gjort anmärkningar om det som återigen språkligt är en symbol för människans framtida skapande. Men detta vill jag inte gå in på i dag; jag ville först bara visa vilken betydelse det moraliska beteendet har i kosmos som helhet.
§12
Nu kan ni emellertid ställa frågan: hur förhåller det sig då med det omoraliska beteendet? Även det omoraliska beteendet uttrycker sig i den inre gestaltningen, i formandet, av andedräkten. Men det omoraliska beteendet inpräglar i andedräkten en demonisk gestalt. Demoner föds genom människans omoraliska beteende.
Låt oss först försöka göra klart för oss skillnaden mellan de demoner som uppstår genom omoraliskt beteende och de andliga väsenden – andliga i den meningen att de på jorden endast når ett tillstånd av ånga – de andliga gestalter som skapas genom moraliska handlingar.
De väsenden som når fram till ett tillfälligt ångtillstånd i utandningen och som uppstår ur moraliskt beteende är väsenden som har en astralkropp, en eterkropp och slutligen en fysisk kropp som är förtätad till ånga, på samma sätt som vi under måntillvaron hade en eterisk, en astralisk och en fysisk kropp, där den fysiska kroppen också endast var förtätad till en slags ånga. Så var det redan med oss under måntillvaron, om än inte på exakt samma sätt.
Och i denna gestalt som uppstår ur de moraliska handlingarna och som består av fysisk kropp, eterkropp och astralkropp finns anlaget att ta upp ett jag, på samma sätt som det i vår fysiska, eteriska och astrala kropp under måntiden fanns anlaget att ta upp ett jag. Anlaget att ta upp ett jag finns alltså däri. Sådana väsenden är kallade till ett regelbundet fortskridande vara i kosmos; de går en regelrätt väg.
§13
De andra väsenden vilka som demoner skapas genom omoraliska handlingar har naturligtvis också astralkropp, eterkropp och fysisk ångkropp, men de har inte anlaget att utveckla ett jag. De kommer till världen som om de vore halshuggna.
I stället för att ta upp anlaget att fortskrida i den regelbundna evolutionen mot Jupitertillvaron, stöter de bort detta anlag. Därigenom dömer de sig själva till ödet att falla ut ur evolutionen. Därigenom ökar de skarorna av de luciferiska väsendena. De kommer under de luciferiska väsendenas herravälde. Eftersom de inte kan nå till en regelbundet anlagd tillvaro, måste de föra ett parasitliv. Alla väsenden som avvisar ett regelbundet anlagt vara måste föra ett parasiterande liv, måste, för att kunna fortleva, haka fast sig någon annanstans.
De väsenden som uppstår genom omoraliska handlingar har i synnerhet strävan att föra ett parasitliv genom att de under Lucifers ledning griper in i den mänskliga evolutionen på jorden, som de har underordnat sig, genom att de angriper evolutionen hos människan innan hon fysiskt har fötts till världen. De angriper människan i embryonalt tillstånd och för ett parasitliv hos den ännu ofödda människan, i människans liv mellan befruktning och födelse. Vissa väsenden som är tillräckligt starka kan fortsätta detta liv även när människan redan har fötts, och då visar de oss de företeelser som kan uppträda hos vissa besatta barn.
§14
Det som uppstår ur detta parasitliv som brottsdemonerna för, hos ännu ofödda människor, är det som försämrar generationernas följd, som gnager på människorna så att de inte kan bli så goda som de skulle bli om sådana demoner inte fanns. Allt det som hänger samman med förfallet hos släkter, stammar, folk och nationer har många orsaker, men också denna: att brottsdemonerna för ett parasitliv hos människan under den period som jag har talat om.
Detta är ting som spelar en stor roll i hela jordeevolutionen, och med sådana ting rör vi, som sagt, vid verkligt djupa hemligheter i det mänskliga varandet. Vissa fördomar, vissa åskådningar präglas därigenom ofta in i människorna redan innan de genom födelsen har trätt in i tillvaron. Och människorna plågas på detta sätt av tvivel, av osäkerheter i livet, av allt möjligt som hänger samman med att sådana demoniska väsenden för ett sådant liv.
Med det som människan utvecklar i sig själv, från det ögonblick då hennes jag uppträder, kan dessa väsenden inte längre göra så mycket, men desto mer kan de utveckla sitt parasitliv under tiden före människans födelse, eller fortfarande under de första barndomsåren. Så ser vi att även de onda handlingarna har sin betydelsefulla kosmiska verkan, att de är skapande, men skapande på ett sådant sätt att de, så att säga, vänder sig tillbaka mot den gamla måntillvaron. Ty det som människan genomgår under den tid som här har beskrivits, där dessa demoniska väsenden kan föra ett parasitliv, är i väsentligt avseende ett arv från den gamla måntiden, som kommer till uttryck i allt möjligt undermedvetet, instinktivt beteende.
§15
Det är något som även den fysiska vetenskapen ännu har bevarat under sina instinkter från tidigare, bättre tider, genom att den beräknar människans embryonala tid på jorden inte efter de vanliga månaderna utan efter månmånaderna och därför talar om tio månmånader och ännu vet annat om ett samband mellan denna utveckling och månens faser.
Så ser vi att i vår jordevolution finns något dubbelt: i de goda handlingarna finns tendensen att arbeta vidare på skapelsen av det jordiska i riktning mot Jupitertillvaron, så att på Jupiter kan uppstå det som måste följa människan som nästa människa. Men genom de onda handlingarna präglas samtidigt i vår evolution tendensen att återföra jorden till den gamla måntiden, att göra den beroende av allt det som hänger samman med de undermedvetna impulserna.
Om ni tänker efter kommer ni att finna mycket, mycket som hänger samman med sådana undermedvetna impulser, och långt mer än i tider då människorna ännu inte var så materialistiska finns sådana impulser i den materialistiskt vordna mänskligheten i den nyare tiden.
§16
Jag tror att just genom exempel på en sådan insikt som i dag återigen har givits, visar det sig att man kan känna hur djupt ingripande andevetenskapen kan vara i den mänskliga livsuppfattningen, att den sannerligen inte bara kommer att vara något som ger människan teoretiskt vetande, utan något som kommer att kunna reglera människans liv på nytt.
Tider kommer, då detta liv kommer att bli fullständigt kaotiskt, om människorna inte tar till sig möjligheten att reglera det utifrån andevetenskapliga insikter. Människan måste med sina insikter ta sig ut ur den instängdhet som kunskapen har när den bara är bunden till den fysiska kroppsligheten. Vår materialistiska tid vill inte veta av några andra insikter än de som endast är bundna till den fysiska kroppsligheten. Men människan måste ut med sina insikter ur denna fysiska kroppslighet.
Och det som vi i dag känner till som de första övningarna som nämns i Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? kommer efter hand – detta ”efter hand” kommer visserligen att ta lång tid – att bli något naturligt för människan, något som hon med självklarhet kommer att räkna till sitt liv. I synnerhet det som vi betecknar som tankekoncentration kommer att bli något naturligt för människan.
§17
Människan kommer allt mer att erkänna nödvändigheten av att verkligen koncentrera sina tankar, att rikta hela sitt själsliv mot skarpt avgränsade tankar som hon ställer upp inför sitt medvetande. Medan hon annars skulle låta sina sinnen flacka från ting till ting, från fakta till fakta, kommer hon alltmer, om än bara för korta stunder, att rikta tankelivet mot bestämda ting som hon väljer ut; hon kommer att koncentrera sig på en bestämd tanke för att hålla samman hela själslivet i denna tanke.
Därvid kommer människan att göra en erfarenhet, en erfarenhet som många av er här redan känner ganska väl. Under koncentrationens förlopp uppstår för alla en bestämd erfarenhet. När vi placerar en tanke i medvetandets centrum och riktar hela vårt själsliv mot den, koncentrerar oss på den, märker vi att tanken blir allt starkare. Visst. Men sedan kommer en punkt där den inte längre blir starkare utan där den blir svagare och bleknar. Det är en erfarenhet som många av er har. Tanken måste blekna, den måste så att säga inombords dö bort. Ty så som vi först har tanken, så som vi först tänker, tänker vi genom det fysiska kroppens verktyg, och det sätt på vilket vi tänker genom det fysiska kroppens verktyg koncentrerar vi, men först i det ögonblick då den koncentrerade tanken dör bort, smyger vi ut ur den fysiska kroppen.
§18
Vi skulle då helt gå över i det omedvetna om vi inte parallellt med denna koncentration försökte något annat, genom vilket vi, när vi smyger ut ur vår fysiska kropp, ändå bevarar vårt medvetande där ute. Det som vi måste göra, för att bevara medvetandet där ute, kallar vi att leva i jämnmod, att i jämnmod ta emot världens ting.
Vi kan göra ännu mer än att i jämnmod ta emot tingen. Vi kan ta på fullt allvar det som för oss teoretiskt är så välbekant: karmatanken. Vad betyder det?
Till att börja med är människan i livet alls inte benägen att ta karmatanken på fullt allvar. Om hon bara råkar ut för en liten motgång i livet som sårar henne, eller om något annat möter henne, kan hon ibland bli vred, det är i varje fall motbjudande för henne. Gentemot det som vi kallar vårt öde står vi med sympati eller antipati.
I det vanliga livet kan det inte vara annorlunda; där är det helt nödvändigt att vi förhåller oss med sympati till vissa händelser som vi räknar till vårt öde och med antipati till andra. Ödet är för oss något som kommer till oss utifrån.
Om vi tar karmatanken på allvar måste vi verkligen känna igen vårt jag i vårt öde; vi måste vara klara över att vi själva är verksamma i det som händer oss som öde, att vi själva är de egentliga aktörerna. Det blir oss visserligen svårt, när någon förolämpar oss, att tro att vi själva finns där, i den som förolämpar oss. Ty i det fysiska livet kan det vara nödvändigt att bestraffa förolämpningen. Men vi måste alltid ha ett litet kammare i vårt inre där vi ändå erkänner: även om någon förolämpar dig, så är det du själv som förolämpar dig; om någon slår dig, så är det du själv som slår dig; om svåra ödesslag drabbar dig, så är det du själv som för dessa ödesslag till dig.
§19
Vi glömmer att vi inte bara är i vår hud, utan att vi finns i vårt öde; vi glömmer att vi finns i alla de så kallade tillfälligheterna i vårt öde. Det är mycket svårt att verkligen utveckla känslan att man bär sitt öde med sitt eget jag. Men sant är det: vi bär vårt öde med vårt eget jag, och impulserna får vi ur våra tidigare inkarnationer i livet mellan död och ny födelse, så att vi där själva leder vårt öde till oss.
Och vi måste sträva efter att växa samman med vårt öde, måste alltmer, i stället för att avvärja ett tungt ödesslag med antipati, säga till oss själva: genom att detta ödesslag drabbar dig, det vill säga genom att du möter dig själv i ödesslaget, blir du i viss mening starkare, kraftigare, mer kraftfull.
Det är svårare att växa samman med sitt öde än att värja sig mot det, men det som vi förlorar när tanken dör bort kan vi bara återvinna om vi på detta sätt drar in det som är utanför oss i oss själva. Det som är innanför vår hud kan vi inte stanna i, när tanken dör bort i koncentrationen, men den bär ut oss om vi har fattat vårt karma, vårt öde i dess sanna mening. Där väcker vi oss själva på nytt. Tanken dör bort, men det som vi har erfarit som identifiering mellan vårt jag och vårt öde, det bär vi med oss ut, det bär oss där ute i världen.
§20
Detta jämnmod gentemot vårt öde, detta verkliga mottagande av vårt öde, är det som skänker oss existens när vi befinner oss utanför vår kropp.
Detta behöver naturligtvis inte förändra vårt liv på det fysiska planet. Det kan vi inte alltid. Men det sinnelag som vi måste utveckla i ett litet skrymsle av vår själ måste finnas där för de ögonblick då vi verkligen vill finna möjligheten att leva medvetet utanför vår kropp.
Två satser kan vara ledstjärnor för oss, kan vara oss oerhört viktiga. Den första satsen, som vi verkligen borde skriva djupt in i oss, är denna:
Eftersträva tankens död i Alltet
Ty endast när tanken dör i Alltet blir den där ute en levande kraft. Men vi kan inte förbinda oss med denna levande kraft om vi inte anstränger oss för innehållet i den andra satsen:
Eftersträva ödets återuppståndelse i Jaget
Om du fullbordar detta, då förenar du det i tanken återfödda ödet med det utanför dig uppståndna jaget.
§21
Men det finns mycket i den mänskliga naturen som gör det svårt att söka en evolution i dessa satsers mening. Det är svårt, ty att på rätt sätt betrakta förhållandet mellan det inre och det yttre är för människan särskilt svårt. Ju mer vi i detta avseende kan lära oss etiskt genom den andevetenskapliga världsåskådningen, desto bättre är det. Etiskt kan vi lära oss genom den andevetenskapliga världsåskådningen i den meningen att vissa etiska begrepp först får blod och inre liv genom det som kan strömma till dem från andevetenskapen.
§22
Det finns till exempel människor som ständigt klagar över andra, som beklagar sig över att andra människor är elaka mot dem på olika sätt. Det går ibland så långt att de talar om att andra människor förföljer dem. Alla sådana ting hänger alltid samman med den andra polen i människans natur; man måste bara betrakta livet på rätt sätt, det vill säga på det sätt som just den verkligen förstådda andevetenskapen ger. Den som vandrar genom livet med en blick som genom andevetenskapen har blivit något klärvoajant kommer alltid att finna — naturligtvis finns det skäl att klaga över kärlekslöshet, men oavsett detta kommer man att finna — att mest klagas det över kärlekslöshet av dem som egentligen är egoister, och tron att alla människor vill skada dem eller tillfoga dem ont uppstår mest hos egoistiska naturer, medan naturer som i sig själva är kärleksfulla och kärlekskapabla inte lätt kommer till tron att de blir förföljda, att man vill dem allt möjligt ont och så vidare.
När man hör något sådant är man lätt benägen att teoretiskt medge det. Jag är till och med övertygad om att de flesta människor redan teoretiskt kommer att medge det efter att ha tänkt efter lite. Men att föra det in i livet – det är det som saken gäller.
§23
Nu kan frågan uppstå: Hur kan man föra dessa ting in i livet? Där måste svaret återigen ges: Att verkligen leva med där andevetenskapen verkligen söks, att leva med så mycket man kan. Det är det det handlar om. Därvid ges andevetenskapen inte i kompendier eller korta översikter, utan man försöker göra andevetenskapen till en levande strömning i vilken vi kan leva, så att vi genom den ständigt kan ha uppvärmande impulser.
Detta har i grund och botten också lett till att man för detta levande strävande inom andevetenskapen har sökt en slags mittpunkt i vår byggnad, som sådan den är — jag nämnde det i går — genom sina former, genom det sätt på vilket den är utförd, gestaltar det kroppsligt-själsligt-andliga i vår andevetenskaps mening. Den är själv ett kännetecken för att vi söker infoga i mänsklighetens evolution, i enlighet med de impulser vi kan känna igen från den andliga världen, sådant som just är så nödvändigt för vår tid, så att den närmaste framtiden ur detta kan utveckla sig på ett verkligt regelbundet sätt. Just genom att byggnaden i sina former innehåller det genom vilket man kan känna andevetenskapens väsen, åstadkoms att denna byggnad verkligen kan vara något som ett slags centrum, som en slags koncentrationspunkt kring vilken det som skall bli nödvändigt som andevetenskapligt strävande i mänsklighetens evolution kan kristallisera sig.
§24
Man kan ofta säga: våra tider är dystra, mycket lever i vår tid som står i skarp motsättning till vad en andevetenskaplig världsåskådning kan vara för mänskligheten. Men å andra sidan har vårt karma fört oss så långt att vi i viss mening har fått övervinna det materiella i det material som tjänar vår byggnad, så att den också i sina yttre former står där som ett kännetecken för vår andevetenskap.
Var och en av oss kan säga sig något som jag själv ofta måste tänka på, särskilt inför vår svåra tid, under de starka angrepp som särskilt det andevetenskapliga möter i vår tid. Mången kan fråga sig hur långt vi egentligen kommer med vårt eget personliga deltagande i det som skall koncentreras kring vår byggnad. Även i det fall att den ene eller den andre inte längre fysiskt kan vara med i det som vidare koncentreras kring vår byggnad i det fysiska livet: att byggnaden finns där, att vårt karma har gett oss denna byggnad, det är ett viktigt steg framåt. Och när vi betänker hur sådana som förstår andevetenskapen så djupt som till exempel vår Christian Morgenstern även efter den fysiska döden förblir förenade med det som vår fysiska byggnad skall vara, då inser vi att vår byggnad samtidigt är ett kännetecken i vår tid för verkan inom vår spirituella rörelse, för vilken gränserna mellan det man vanligen kallar liv och död inte alls kommer i betraktande.
§25
Med denna byggnad kan vi verkligen känna oss sammanvuxna, och den kan så väcka de allvarligaste tankar, tankar som är helt naturliga i en sådan tid som vår, som driver materialismen till sin yttersta spets. Även om denna byggnad skulle finna den ene eller den andre medverkande endast som andligt väsen, kommer byggnaden att vara viktig för vår rörelses fortsatta gång – varvid vi naturligtvis endast uttalar detta, ni kommer att förstå mig, för att fästa blicken på hela allvaret i vår rörelse, som sträcker sig bortom död och liv.
Detta allvar träder just i dessa dagar särskilt starkt emot oss. Och om det ena sker, varför skulle då inte snart också annat kunna ske? Det är så oerhört svårt att uppnå det som jag ofta har talat om, även under dessa föredrag. Jag har uppmärksammat hur man i strängaste mening försöker väga orden, prägla orden, uttala dem på exakt, strängt exakt sätt under fullt ansvar gentemot de andliga världarna. Men det är också önskvärt att dessa ord hörs, att de tas upp.
§26
Visserligen kommer tider då man, så att säga med större lätthet, kommer att kunna förhålla sig till den andevetenskapliga världsåskådningens strömning. Men i dag, när vi står i dess begynnelse, måste vi vänja oss vid att ta sakerna på mycket, mycket stort allvar. Jag har för en tid sedan här meddelat en del om ockulta forskningar och även annat, som jag trodde kunde vara till nytta för somliga. I huvudsak gavs karakteristiker av fakta. Man skulle kunna tro att detta kunde vara till nytta för förståelsen av vår nuvarande svåra tid. Men just detta, som har givits ur denna impuls, har inte överallt – naturligtvis berör jag här och där ett undantag, men det jag säger är riktigt – behandlats med den nödvändiga försiktigheten, med den nödvändiga pieteten, och det har här och där återgivits och, som det har visat sig, i en form som rentav utgjorde motsatsen till det som här har sagts.
§27
När jag bara tänker på vad som har gjorts av det som egentligen inte kan missförstås, eftersom det redan föreligger i en tryckt föredragsserie — vad som har gjorts av indelningen av den europeiska mänskligheten med avseende på förnimmelsesjälen, förstånds- eller gemytsjälen, medvetandesjälen och jaget, som sannerligen inte har givits för att uttrycka någon överlägsenhet – när jag betänker vilka satser som har gått ut i världen och vilka oppositioner och emotioner dessa satser har framkallat, då ser man verkligen att just principen att ta sakerna helt exakt, även i så svåra fall, inte har beaktats fullt ut. Om jag till exempel någonsin hade sagt: det som finns under jagverkan i förhållande till den europeiska befolkningen borde verka organiserande inom den europeiska befolkningen — då hade jag sagt ett nonsens. Ändå har just detta till exempel förts ut i världen och erfar nu de värsta missförstånd och väcker de starkaste emotioner.*
För att i detta avseende fullgöra min plikt har det därför ålagts mig att för den tid som nu kommer inte längre i mina föredrag beröra något som anknyter till dessa ting. Jag måste avstå från varje beröring av dessa saker, så att det som tillkommer var och en annan, nämligen att få säga något om detta ens antydningsvis, genom det sätt på vilket sakerna tas, görs omöjligt för mig.
§28
Alla dessa ting visar oss att vi grundligt bör blicka in i våra själar och pröva i vilken mån det kan lyckas för oss att betrakta denna andevetenskapliga rörelse i hela dess allvar. Ty vi är ibland inte alls uppmärksamma på vilket ansvar som föreligger gentemot varje uttryckt mening när det handlar om verklig, riktigt utförd andeforskning och dess meddelanden, när saken tas på allvar. Andevetenskapen är verkligen inte till för att framkalla emotioner, inte heller för att bekämpa eller avleda emotioner. Och om någon har sagt att dessa ting meddelas för att bekämpa någon, så borde han fråga sig om dessa ting har brukats på rätt sätt, eller om det inte snarare föreligger ett missbruk av dessa ting, vars meddelande har skett i full objektivitet, i kysk kärlek till sanningen.
Det är ting som till mina ockulta erfarenheter, som redan i sig är tillräckligt smärtsamma, lägger ytterligare smärta. Även om det väsentliga inte kan beröras därigenom, även om mycket måste falla bort av det som jag trodde skulle kunna betraktas under den närmaste tiden, så återstår ändå viktigt och väsentligt att tala om för vår tid.
Lämna ett svar