Att arbeta med skulpturell arkitektur. Pedagogik (§15).
Sjätte föredraget. Dornach den 2 januari 1915.
§1
Mina kära vänner,
Det är förhållandevis lätt för människan i vår tid – jag säger naturligtvis: förhållandevis – att mer eller mindre teoretiskt ta till sig det som vi förstår med den andevetenskapliga världsbilden eller antroposofin. Men svårt blir det att genomtränga hela människoväsendet, själva livet, med de impulser som kommer ur andevetenskapen själv. Att teoretiskt ta till sig den andevetenskapliga världsbilden, så att man vet att människan består av fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och så vidare, ungefär som man vet att en viss ton har ett visst svängningstal eller att syre förenar sig med väte till vatten – att veta detta är människan van vid från den naturvetenskapliga världsbild som successivt har utbildat sig i mänskligheten under de senaste seklerna.
Men mindre van är människan vid att låta det hon kan vinna genom en sådan kunskap som andevetenskapen vill erbjuda få inflytande över hennes känslo- och själsliv. I grunden är det sätt på vilket andevetenskapen måste verka på människan motsatsen till hur den andra vetenskapen måste verka. Det är en allmän och ofta uttalad upplevelse att den torra vetenskapen förleder människan bort från det varma upplevandet av livet och dess fakta, att den torra vetenskapen har något kallt och nyktert över sig, som om den tog bort friskheten, det daggiga skimret från tingen. Och man kan säga att detta till en viss grad måste vara fallet med den yttre vetenskapen.
§2
Vilken enorm skillnad finns det inte mellan det intryck som den underbara molnbildningen på en afton- eller morgonhimmel gör på oss och de blotta upplysningar som till exempel astronomen eller meteorologen kan ge oss om densamma! Med en värmekänsla, gripande hela människan och genomlevande henne, framträder för oss den rika fullheten i det naturliga varat runt omkring oss. Torr, nykter, kall, livlös och kärlekslös framträder vetenskapen med sina begrepp och idéer i jämförelse med det som annars gör ett varmt, livfullt intryck på oss. Och i fråga om det yttre, naturvetenskapliga vetandet är det helt visst berättigat att känna och uppleva detta så.
Att det yttre, naturvetenskapliga vetandet måste vara sådant har sina goda skäl. Men ett sådant vetande skall inte vara det andevetenskapliga vetandet. Detta skall tvärtom föra oss allt närmare livets fullhet och livets värme i den yttre världen och överhuvudtaget i hela världen. Men då måste vi lära oss att väcka vissa impulser i oss som den nutida människan nästan helt saknar. Den nutida människan förväntar sig nämligen av det hon kallar vetenskap något som redan i sig bär på det faktum att denna vetenskap måste beröra oss kallt och nyktert, för att tala med Goethe: wagnerskt (Wagner i Faust, inte kompositören, AK). Människan förväntar sig av vetenskapen att när hon har tillägnat sig den, så skall naturens gåtor på något sätt vara lösta för henne, att hon nu vet hur det förhåller sig med det ena eller det andra, och då är hon nöjd.
§3
Man kan till och med i vår tid möta människor som av ett helt bestämt skäl känner en sorts rysning inför naturvetenskapen. De säger nämligen: det fulla, friska livet i det förflutna bestod just i att människan inte hade löst alla gåtor, att hon fick ana något som ännu inte var uppklarat. Och nu kommer vetenskapen, säger de, och löser efter hand naturens gåtor. Och föreställ er hur tråkigt det måste bli att leva i framtiden, när vetenskapen har löst alla gåtor och man inte längre kan ana något eller uppleva något utanför vetenskapen. En fruktansvärd öken måste då breda ut sig över mänskligheten, och inför detta kan man med rätta känna fasa.
Men andevetenskapen kan framkalla andra känslor hos människan – känslor som visserligen är mindre bekväma för nutiden än detta gåtlösande, men som samtidigt pekar på hur livsväckande och livsskapande andevetenskapen kan vara. Ty om vi i rätt mening tar upp det som andevetenskapen ger oss, om vi inte tar upp det så att vi bara tar vårt lilla anteckningshäfte och skriver ned det som sägs för att använda det på samma sätt som i den yttre vetenskapen, kanske dessutom gör oss ett schema, en prydlig indelning, en lista, för att få överblick, ungefär som ett fysikens schema — om vi alltså gör mindre av detta och i stället låter det som den andevetenskapliga åskådningen har att säga flyta in i våra hjärtan, genomtränga oss på rätt sätt — då kommer vi att märka att det får liv i oss, växer, utvecklar självständighet och agens, att det blir som ett nytt levande väsen i oss som ständigt visar oss nya och nya sidor.
§4
När vi då, med en själ som på detta sätt är uppfylld av den andevetenskapliga världsbilden, närmar oss den yttre naturen, då märker vi inte färre gåtor i naturen än tidigare, utan fler gåtor än tidigare. Allt blir ännu mer gåtfullt, och känslolivet blir inte fattigare utan rikare; man skulle kunna säga: världen blir mer hemlighetsfull genom den andevetenskapliga kunskapen.
Visst blir världen ödslig för oss när fysikern kommer och säger: morgonrodnaden, du ser den – och sedan går till svarta tavlan och visar vilka särskilda brytningar ljusstrålarna genomgår för att morgonrodnaden skall uppstå. Förvisso är detta något förfärligt – inte för det mänskliga förståndets erkännande, utan för det mänskliga gemytet.
Helt annorlunda är det när andevetenskapen kommer och till exempel säger: när du ser morgonrodnaden, eller hör den eller den tonen i musiken, då måste det vara som om Elohim sänder sin straffande vrede genom världen! Då upplever vi bakom morgonrodnaden Elohims hemlighetsfulla, levande väv! Att bara uttala Elohims namn och veta var vi skall placera dem i det nioledade schema vi skrivit in i vårt anteckningshäfte – därigenom har vi ännu inte erkänt något av Elohim. Men genom den levande känsla vi har när vi lyfter blicken mot morgonrodnaden möter oss en rik fullhet av levande väv och liv, på samma sätt som vi vet att när vi står inför en människa kan vi inte uttömma hennes väsen genom begrepp, inte omfatta det universellt levande i hennes väsensgrund. Så blir vi varse att i det som uppenbarar sig för oss som morgonrodnad står något levande, omätbart levande ur kosmos emot oss.
§5
Mer gåtfull och mer hemlighetsfull, och därigenom rikare verkande i vår känsla, blir världen genom andevetenskapligt vetande. Detta är en grundkänsla som kan dra in i våra själar när vi gör andevetenskapligt levande i oss, och försöker göra oss hemmastadda i, sådana föreställningar som just antytts. Då kommer vi aldrig att kunna falla in i den klagan gentemot andevetenskapen att den bara talar till vårt huvud och inte griper hela människan. Vi måste bara verkligen ha tålamod tills det ord som andevetenskapen vill ge oss blir ett levande väsen i oss, tills det formar sig självständigt, så att det inte bara uppfyller oss med sitt ljus utan också med sin värme. Då kommer det att gripa vårt hjärta, hela vår människa, och vi kommer att känna oss rikare – medan vi naturligtvis måste känna oss fattigare om vi tar upp andevetenskapen precis som annan vetenskap.
Å andra sidan är det helt naturligt att andevetenskapen till en början gör ett fattiggörande intryck på många, därför att de ännu inte kan finna det inre levande i andevetenskapens ord, det som kan gripa gemytet, därför att andevetenskapen ännu inte verkar på dem så, som till exempel det varma ordet från en annan människa som talar till oss. Men vi måste lära oss att andevetenskapen blir så levande att den kan tala mod och förtroende in i vår själ på samma sätt som annars bara den mänskliga personligheten själv kan göra.
§6
Att detta är så svårt för samtidens hjärtan beror på att samtidens hjärtan har avvant sig vid att leva med tingen själva, att känslan av att leva sig in i tingen har blivit så sällsynt. Det är redan oändligt svårt när man, så att säga i små doser, försöker göra detta medlevande med tingen levande igen.
Detta har försökt göras i våra fyra mysteriedramer. Man behöver bara rikta blicken mot en scen som den i andevärlden i femte bilden av Själarna vaknar, där Felix Balde sitter bortryckt i devakan på scenens vänstra sida – sett från salongen – och hur ett andeväsen på scenens andra sida talar till honom om sin ”tyngd”. Där skall man känna tyngden, det som svävar på avstånd uppifrån nedåt. Människan är i dag van vid att när något svävar från ovan och nedåt, bara se svävandet, bara se hur tinget först befinner sig på en högre plats, sedan på en lägre och så vidare. Men hon är helt ovan vid att krypa in i tingen och känna tyngden, känna att det på varje plats trycker. Med ett sådant ord mitt i dramat vill man dra ut människosjälen ur den egoistiska kroppen och sätta in den i tingens levande värld därute.
§7
Om detta inte kan inträda, kan inte heller ett riktigt konstnärligt kännande återuppstå. För att till exempel en arkitektonisk känsla skall kunna återuppstå på rätt sätt, måste det som vi tar upp som begrepp ur andevetenskapen bli levande. Till en början är det något likgiltigt över de begrepp som vi tillägnar oss ur andevetenskapen och bär med oss i världen. Men vi kommer att se, om vi verkligen gör detta, hur det berikar hela vårt själsliv. En berikning sker till exempel när vi försöker att inte bara se detta här, utan dyka in i det och lära oss att känna med det som finns där: här tyngden, här stödet.
Vi går ännu längre och betraktar det inte bara, utan känner: balken måste ha en viss styrka, annars krossas den av tyngden; stöden, pelarna, måste ha en viss styrka, annars krossas de. Vi måste uppleva tyngden med klotet där uppe, stödet med pelarna, jämvikten med balken. Först då känner vi arkitektoniskt, när vi kryper in i det tyngande, det stödjande och i jämvikten mellan det tyngande och det stödjande.
§8
Men vi kommer att känna, när vi inte bara följer en sådan gestalt med ögat utan på sätt och vis kryper in i den och upplever tyngden, stödet och jämvikten, att hela vår organism tas i anspråk, att vi så att säga måste appellera från vårt huvudhjärna till en osynlig hjärna som hela människan tillhör. Då kan i oss vakna medvetandet: Ah, nu börjar vi känna!
Tar vi det enkla fall som beskrivits: där känner vi ett stödjande, uppåtsträvande luciferiskt; ett tyngande, nedåtpressande ahrimaniskt; och en jämvikt mellan det luciferiska och det ahrimaniska: ett gudomligt. Så blir även den livlösa naturen för oss levande med Lucifer och Ahriman och deras högre härskare, som evigt verkar i jämvikten mellan Lucifer och Ahriman.
Men vi kommer också att märka, när vi lär oss att på detta sätt känna det luciferiska, det ahrimaniska och det gudomliga i det arkitektoniska, att vi innerligt grips av arkitekturen, att vi märker hur ett rikare världskännande rycker vår själ ut ur oss själva – man skulle nästan säga: sliter ut den – och leder den ut i världen, hur vi gradvis just därigenom blir varse att vi med vår själ inte bara befinner oss innanför vår kropps hud, utan tillhör kosmos. Detta blir vi varse på detta sätt.
§9
Därigenom blir vi också varse att medan arkitekturen därute stöder, tynger och skapar jämvikt, utvecklar vi själva i mötet med arkitekturen en musikalisk stämning. Vårt inre stäms musikaliskt av det arkitektoniska, och vi ser hur det arkitektoniska och det musikaliska, som därute i världen synes stå så främmande gentemot varandra, i vårt upplevande försonas, hur jämvikten själv åstadkoms genom att arkitekturen stämmer oss musikaliskt.
I detta ligger samtidigt den levande vidareutvecklingen av konsten från vår jordepok och framåt: att man lär sig uppleva konstarternas försoning. Däri ligger det som dunkelt anats och känts i wagnerismen, men som först verkligen kan uppstå när världen genomlevs med andevetenskapen.
§10
Försoning av konsterna – detta har vi försökt, för första gången som i en liten elementarisk början, att ge med vår byggnad, där det inte bara skulle talas kallt och nyktert om en sådan försoning, utan där i själva byggnadens arkitektur skulle finnas ett avtryck, som en sigillprägling, av denna försoning mellan musikalisk stämning och arkitektonisk form. Studerar ni det som framträder i vår pelarordning och i det som hänger samman med den, kommer ni att upptäcka att man har försökt sätta det stödjande, det tyngande och det jämviktsmässiga i levande rörelse. Våra pelare är inte längre bara stöd, våra kapitäl inte bara bäranordningar, och det som breder ut sig över pelarna som arkitraver bär inte längre karaktären av något som bara vilar på pelarna och avslutar uppåt, utan av något levande växande, levande vävande.
§11
Man har försökt föra de arkitektoniska formerna in i ett musikaliskt flöde, och den känsla man kan få i samspelet mellan våra pelare och det som står i samband med dem kan i sig väcka en musikalisk stämning i själen. En osynlig musik kan förnimmas som själen i våra pelare och i våra arkitektur- och skulpturformer som hör till dem. Det själsliga är så att säga inlagt däri.
Och genomträngandet av de bildande konsterna och deras former med musikaliska stämningar måste överhuvudtaget bli framtidens konstideal. Framtidens musik kommer att vara mer plastisk än det förflutnas musik. Framtidens arkitektur och skulptur kommer att vara mer musikaliska än det förflutnas arkitektur och skulptur. Det är det väsentliga. Musiken kommer därigenom inte att upphöra att vara en självständig konst – tvärtom, den kommer bara att bli rikare genom att musiken tränger in i tonernas hemlighet, som antyddes i går, och därigenom skapar musikaliska former ur kosmos andliga grundvalar.
§12
Men eftersom i konsten allt som är inre också måste vara yttre, eftersom det som lever också på sätt och vis måste förkroppsligas i en organism, måste också den själsvärld som svävar inom pelarordningen och det som hör till den förkroppsligas. Detta sker – eller skall åtminstone ske – i kupolernas målning. Såsom pelarna och allt som hör till dem är vår byggnads kropp, så är det som kommer att träda fram i kupolerna, när man befinner sig inne i byggnaden, byggnadens själ. Och liksom anden framträder för oss som det som uppfyller hela världen när organen är riktade utåt, så skall våra fönster med sin nya glasgravyrkonst gestalta det andliga i vår byggnad. Kropp, själ och ande skall vara uttryckta i vår byggnad: kroppen i kolonnbyggnaden, själen i allt som rör kupolerna, och anden i det som skapas i fönstren.
§13
I dessa ting har karma verkat på många sätt som vi med tacksamhet kan hälsa, ty i mycket har karma just i fråga om denna byggnad hjälpt oss. En människas själsliv är sådant utåt att vi kan förnimma det i hennes fysionomi, men genom medel varigenom vi tränger in i en människas själ – genom kärlek och vänskap – måste vi tränga in i det inre om vi skall lära känna hennes själ inifrån.
När jag under min senaste föredragsserie i Norge reste från Kristiania (nu Oslo, AK) till Bergen, kunde jag se de skifferbrott som då gav mig impulsen att sträva efter att få skiffer därifrån. Det har lyckats oss; man kan verkligen säga att det är en karmisk infogning. Och när vi nu kastar blicken på det tak över kupolerna som är täckt med just denna skiffer, med det egenartade hos just denna sten, som verkar som ingen annan skiffer, då måste vi säga: det har något av det öppnande och samtidigt omhöljande som hör till själslivet. Och om vi verkligen vill göra kupolen till själsliv, måste vi utveckla kärlek till andevetenskapen. Ty det som skall målas i kupolernas inre skall verkligen träda emot oss som ett slags spegelbild i färger och former, ett slags spegelbild av det som andevetenskapen kan vara för oss. Därtill måste vi gå inåt.
§14
Men in i byggnadens inre – om den en gång verkligen skulle bli färdig – kommer ingen människa att kunna gå med verklig förståelse om hon inte har utvecklat kärlek till andevetenskapen. Annars kommer det hon ser därinne sannolikt att förbli något som kanske väcker lite sensation, men inte något som talar särskilt till hennes hjärta. Hon kommer lätt att vara benägen att, i fråga om det arkitektoniska, förneka dess själs- och känsloinnehåll.
Om vi här har kunnat se hur det som blir levande ur andevetenskapen kan återfinnas i världen, kan vi nu säga: vi kan också befrukta livet från andevetenskapens sida på områden där det är lättare att inse att vi behöver en befruktning och genomvärmning av gemytet. Ty inte bara det konstnärliga och det vetenskapliga skall befruktas av andevetenskapen, utan hela livet måste befruktas av den.
§15
Som exempel vill jag nämna ett område där vi särskilt tydligt kan se hur andevetenskapliga begrepp kan bli levande i det yttre livet: pedagogiken, all uppfostringskonst. Utgår vi från barnets uppfostran genom den vuxne – vilken föreställning gör sig egentligen en materialistisk tidsålder när den talar om barnets uppfostran genom den vuxne? Den materialistiska tidsåldern ser i grunden i båda, i den vuxne och i barnet, bara det som den materialistiska åskådningen ger: en äldre uppfostrar en yngre. Men så är det inte. Den äldre är utåt sett bara maya, och barnet är också utåt sett bara maya. I den äldre har vi något som inte omedelbart finns i maya: den osynliga människan som går från inkarnation till inkarnation. Och i barnet har vi också den osynliga människan som går från inkarnation till inkarnation.
Vi kommer att tala mer om sådant. Men i dag vill jag ändå anföra något som med tiden – genom meditativ fördjupning – kan klargöra för er vad som annars finns i andevetenskapen. Jag vill utgå från att den människa som annars möter oss i yttervärlden egentligen inte kan uppfostra, och att den människa som möter oss som barn i yttervärlden egentligen inte kan uppfostras. I själva verket uppfostrar något osynligt i uppfostraren något osynligt i den som skall uppfostras. Man kan bara förstå saken rätt om man, i det barn som växer upp och som vi har att uppfostra, riktar uppmärksamheten mot det som gradvis utvecklar sig som resultat av tidigare inkarnationer. Men när allt det som härstammar från tidigare inkarnationer har vuxit fram, då är det redan slut med barnuppfostran; då undandrar sig barnet oss redan, särskilt i vår tid. Det vi egentligen uppfostrar är det osynliga resultatet av tidigare inkarnationer. Det synliga barnet kan vi inte uppfostra; på det kan vi inte verka. Vi verkar i själva verket på det osynliga resultatet av tidigare inkarnationer. Så är förhållandet när vi riktar blicken mot barnet.
Nu riktar vi blicken mot uppfostraren. Denne kan under de första sju åren endast uppfostra genom det som kan efterliknas hos honom, och genom det varigenom han vinner auktoritet under de andra sju åren; slutligen kan han under de följande sju åren vinna inflytande genom det som verkar uppfostrande genom fri omdömeskraft. Allt detta, som verkar i uppfostraren, finns överhuvudtaget inte i den yttre fysiska människan. Det vi bär inom oss som uppfostrare får sin fysiska gestalt först i vår nästa inkarnation. Ty allt det i oss som är sådana egenskaper som får efterliknas, eller sådana som grundar vår auktoritet, finns fröartat i oss och kommer att forma vår nästa inkarnation. Vår egen nästa inkarnation som uppfostrare talar med elevens tidigare inkarnationer. Det är maya att vi som nuvarande människor talar till det nuvarande barnet.
Vi känner rätt först när vi säger till oss själva: det bästa i dig, det som din ande kan tänka, din själ kan känna, det som förbereds i dig för att göra något av dig i nästa inkarnation, det kan verka på det i barnet som ur uråldriga tider vill gestalta sig plastiskt i barnet. Musikaliskt är det i oss som kan verka uppfostrande. Plastiskt utformande i barnet är det som vi skall verka på.
Foga nu samman detta med det jag under dessa dagar har sagt om det musikaliska, hur det i sin högsta utformning motsvarar det som i initiationen närmar sig människan. Det musikaliska relaterar till allt som hör till utveckling, till framtiden; det plastiskt-arkitektoniska till det förflutna. Det mest underbara plastiska konstverk som möter oss är barnet. Det vi som uppfostrare skall bära i oss är den musikaliska stämningen, som kan finnas i oss som framtidsstämning.
Att känna detta, att känna det på det sätt som nu antytts på det pedagogiska området, ger en särskild nyans åt hur uppfostraren ställer sig inför barnet: det är ägnat att ställa de högsta krav på plikten gentemot sig själv som uppfostrare och samtidigt väcka största möjliga mått av förståelse även inför de största olydnader som kan möta oss från eleven. I denna stämning ligger verkligen en uppfostrande kraft.
När världen en gång kommer att se hur denna musikaliska inställning hos uppfostraren, förenat med åskådningen av elevens plastiska väsen, har att ge den pedagogiska stämningen – när detta tränger igenom och blir det man fordrar av den uppfostrande kärleken, av den pedagogiska kärleken – då kommer pedagogiken att genomträngas av rätt luft. Ty då kommer saker och ting att sägas, tänkas och kännas på ett sådant sätt att framtiden själv i undervisningen som uppfostraren ger lär sig att älska det förflutna. Då kommer vi att finna att en underbar karmisk utjämning äger rum mellan uppfostraren och hans elev – en underbar karmisk utjämning.
När uppfostraren är egoistisk och bara strävar efter att göra eleven till det han själv är, då är uppfostran rent luciferisk. Luciferisk blir uppfostran när vi så mycket som möjligt vill göra eleven till en avbild av våra egna åsikter och känslor, när vi bara kan glädja oss om vi i dag har sagt något till eleven och han i morgon genast pladdrar efter eller apar efter det. Det är en rent luciferisk uppfostran. En ahrimanisk uppfostran uppstår däremot när eleven under vår uppfostran blir så ouppfostrad som möjligt och tar till sig så lite som möjligt av oss. Men mellan dessa två ytterligheter finns – liksom mellan tyngd och stöd – ett jämviktsläge. Detta åstadkoms genom det musikaliskt-plastiska som jag har utvecklat.
Här måste vi lära oss att skilja uppfostrarens intentioner från det som blir av eleven. Om vi är rätt stämda kommer vi att uppleva de största glädjeämnen när vi strävar efter att förmedla något helt bestämt till eleven och kan säga till oss själva: nåväl, det du ville blev han inte, men han blev något – inte det vi lärde honom, men han blev något!
Det egenartade är att uppfostraren bara kan släppa sin uppfostringsegoism genom att övervinna önskan att det han själv anser gott och rätt, och särskilt det han själv gärna tänker, skall bli en avbild i eleven. När vi som uppfostrare når den sinnesro där eleven kan bli så olik oss som möjligt, då har vi uppnått det skönaste.
Man kan nu inte säga: var god och ge mig ett recept, skriv ned några regler för hur man uppfostrar på detta sätt. Det är just det egenartade med den andliga världsbilden att man inte kan göra så med enskilda regler, utan att man verkligen måste gå in i andevetenskapen och ta upp den, låta sig genomträngas av den, berika sina känslo- och viljeimpulser genom den. Då sker det rätta i det enskilda fallet, när man ställs inför denna eller den uppgiften i livet. Huvudsaken är att vi griper det levande.
Man skulle kunna fråga: vilken är den rätta uppfostringsmetoden i andevetenskapens mening? Det rätta svaret vore: den bästa andevetenskapliga uppfostringsmetoden skulle bestå i att så många uppfostrare som möjligt levande fördjupar sig i andevetenskapen och tillägnar sig de känslor som kommer ur den. Det är visserligen mer obekvämt än att läsa igenom ett litet häfte om andevetenskaplig uppfostringskonst. Men gång på gång ställs frågan till andevetenskapen: vilken är den andevetenskapliga ståndpunkten i detta eller detta avseende? Andevetenskapen har ingen ståndpunkt – eller om ni vill: lika många ståndpunkter som livet självt. Andevetenskapen måste själv bli liv. Man måste ta upp andevetenskapen och levandegöra den i sig; då kommer den att bära frukt på livets olika områden.
Då kommer människorna att ta sig bortom det som så förtorkar livet, det som är så dödande för livet – bortom begäret efter enformighet, skulle man kunna säga. Den yttre vetenskapen kräver enformighet; andevetenskapen ger mångfald, den mångfald som också är livets egen mångfald. Så måste andevetenskapen också i fråga om livet i dess vidaste bemärkelse verka omdanande.
Betraktar vi livet som det i dag gestaltar sig på många områden: man lär sig fram till en viss ålder, det ena till en viss ålder, det andra till en annan. Men sedan kommer tiden då man, som man säger, träder in i livet och inte längre vill lära sig; även om man har ett vetenskapligt yrke vill man helst inte längre lära sig. De som ändå fortsätter att lära och följa med sin vetenskap betraktas i vår tid redan som sällsynta djur. I stort sett förlöper livet så att man lär sig fram till en viss ålder och sedan tillbringar sin fria tid med kortspel eller andra onyttigheter, eller utvecklar en sinnesart av det slag som en gång mötte mig.
§16
Jag blev nämligen en gång ombedd av en krets där några bildningshungriga damer fanns att hålla en serie litteraturhistoriska föredrag. Man kan säga att kvinnornas ännu mjukare – man kan också säga: mer tillbakabildade – hjärnor i vår tid har bevarat något mer av de gamla tider då man ville hålla hjärnan formbar och lärde sig hela livet igenom. Detta finner man faktiskt oftare i kvinnovärlden än i mansvärlden. Men dessa kvinnor hade känslan att de också måste ta med männen till föredragsserien. Männen var alltså där. Inte alla somnade; några lyssnade verkligen. Men sedan talades det, dracks te och åts kakor – alltså gjordes det som i vissa kretsar anses vara ett absolut nödvändigt tillbehör om föredragen inte skall bli alltför torra. Då hörde jag från flera av männen, efter att jag hade föreläst om Goethes Faust, omdömet: ja, att se Faust på scenen är egentligen ingen konstnärlig njutning, det är heller inget nöje – det är vetenskap. Och därmed ville de göra gällande att när en människa har arbetat hela dagen på kontor, betjänat sin kundkrets eller stått vid domarbordet, förhört vittnen och dömt åtalade, då kan hon inte på kvällen lyssna till Goethes Faust, utan behöver något som är ett nöje och inte vetenskap.
§17
Jag vill med detta bara antyda en allmän sinnesart i vår tid som ni utan tvivel känner till. Man behöver bara beröra den, så vet alla att den är mycket, mycket utbredd. Och det finns många människor som säkert finner det underligt att vi här sitter så skolmässigt samlade och, trots att många av oss redan nått en ansenlig ålder, fortfarande vill ta upp något i oss under den tid som de anser skulle kunna användas mycket nyttigare. Men just här måste en fullständig omsvängning ske: att människan inte bara vill ha ett akademiskt förhållande till andevetenskapen, utan ett levande, fortgående förhållande. Det är detta det kommer an på.
Andevetenskapen kan man inte ta upp i sig på samma sätt som man tar upp andra vetenskaper i kompendieform; andevetenskapen måste förbli levande. Den blir död om man bara har tagit upp dess innehåll och inte förblir förenad med den i levande verksamhet. Den dör bort; den måste hållas ständigt levande. I denna mening måste andevetenskapen verka livgivande: den måste hålla människohjärtat öppet för allt det som kan strömma in från den andliga världen i människohjärtat, så att vi underkastas en fortgående evolution.
§18
Otvivelaktigt bär vår mänsklighet i vår epok i sin helhet något som man kan kalla ålderdom: den har inte längre i allmänhet den ungdomlighet som den hade i mytiska tider. Geistesvetenskapen måste åter bli en föryngringsdryck för människorna, så att de kan känna sig som tillvarons elever hela livet igenom.
Även här kan vi uppleva märkliga ting i vår samtid. Jag känner en andligt verksam man, en man som hela sitt liv har sysslat med alla möjliga ingredienser i vår nutida litterära kultur. Han firade nyligen sin femtioårsdag och gav då uttryck åt märkliga åsikter i en sorts följetong. Han sade till exempel: man har – låt mig uttrycka det lite konstnärligt, så att man inte gissar vem det är – erbjudit mig en konstnärlig post som jag i många år har längtat efter. Men egentligen kan jag inte längre vilja ha den nu när jag har nått det femtionde året, ålderdomens år. Ty för att fylla en sådan post, för att verka på människorna omkring sig och stimulera dem, måste man vara ung; man måste kunna utveckla en fantasifull illusion. Och denna illusion måste bestå i att det man gör och de människor man har omkring sig är hela världen och att allt annat är värdelöst. Det verkligt värdefulla är det jag har här omkring mig. Den ålder då jag kunde ha gjort detta hade jag för femton år sedan. Nu är den förbi. Man borde inte vänta tills människor blivit åldringar med att sätta dem på inflytelserika poster, utan till exempel göra dem till hovråd redan mellan trettio och fyrtio år. – Ungefär så yttrade sig denne ”gamle” man.
§19
Detta är en stämning som helt och hållet – jag vill säga: i tonarten, i klangfärgen – ligger i vår tids kulturton. Det är en stämning som människan lätt kan komma in i när hon gör upp med det som den materialistiska tidskulturen kan göra av människan. Ty den har inte kraft att uppfylla hela människan; den har inte kraft att forma hela människans själsliv genom det innehåll hon tar upp, så att detta bär ända in i högre ålder. Andevetenskapen vill däremot ge bevis för att människan, även om hon yttre blir gammal, inre själsligt kan förbli ung; och att hon mycket väl, även om hon vid femtio års ålder inte har åstadkommit något särskilt, ändå kan vara så ung att hon kan ägna alla sina krafter åt det som åligger henne. Hon kan gripa det så ungdomligt – ja, jag vill säga barnsligt – att hon koncentrerar alla sina krafter på det som åligger henne, på samma sätt som barnet koncentrerar alla sina krafter på sin lek.
En föryngrande trolldryck – inte bara en teori – måste andevetenskapen bli. Detta är också en omdanande impuls. Om andra omdanande impulser skall jag tala i morgon.
Lämna ett svar