St. Gallen, 15 december 1911
Rudolf Steiner
Mina kära vänner!
Teosofin lär oss att skeendena mellan döden och en ny födelse står i relation till kosmos förhållanden. Själens tillvaro är underkastad en mycket betydelsefull motsats: under det fysiska livet kan vi låta förändringar ske inom oss, men inte mellan döden och en ny födelse. Vi kan till exempel mellan födelse och död ha haft ett visst förhållande till en annan människa, ha upplevt något tillsammans med en vän; efter hans död kan vi erfara något hos honom som vi här på jorden inte upplevde tillsammans. Men hur formar sig då detta förhållande efter döden? Hur kan vi göra våra känslor till honom mer sympatiska eller mer antipatiska?
När vi själva redan har gått genom dödens port och någon följer efter oss, med vilken vi under det fysiska livet haft ett visst förhållande, så måste detta förhållande förbli oförändrat under lång tid efter döden. Ty efter döden kan vi inte längre tillfoga något nytt till det redan existerande förhållandet. Vi är då underkastade vårt eget karma, efter det att vi trätt in i den andliga världen. Ögonblicket då detta karma kan omgestaltas inträder först i ett nytt liv; först i en ny inkarnation kan det utjämnas. En människa som är fysiskt död kan i den andliga tillvaron inte verka på andra fysiskt döda i den meningen att deras liv förändras. Men den levande har möjligheten att utöva en verkan på den bortgångne.
Låt oss ta ett exempel. Två människor som älskar varandra kan ha ett olika förhållande till teosofin: den ene älskar den, den andre hatar den. Mellan dessa båda själar finns då en motsatsanda. Om människan överhuvudtaget kan tala om viljans frihet, så beror det på att jag-medvetandet i den mänskliga själen går mycket djupare än det astrala medvetandet, så att man ofta i själens djup längtar efter det som man medvetet hatar.
Hur kan vi då komma den döde till hjälp? Det förutsätter att vi är förbundna med honom genom ett andligt band. Man kan till exempel hjälpa honom genom stilla högläsning; man kan, i hjärtlig förening med honom, genomgå tankeföljder, sända föreställningar och imaginationer upp till honom i de högre världarna. Sådana vänskapsgärningar har alltid en god verkan. Högläsning är till nytta även då människan under jordelivet varit alltför likgiltig eller bekväm. Vi kan i verklig mening lindra hans kval, även om vi inte har något yttre bevis för att han under livet längtade efter detta. Ofta kan vi erfara hur mycket välsignelse som sänds ut från det fysiska planet till de andliga världarna, trots den oerhörda klyfta som råder mellan livet mellan födelse och död och livet mellan död och ny födelse.
Många levande människor kommer att känna att de står i innerlig förbindelse med de döda och samtidigt bära medvetandet inom sig att de också verkar hjälpande på dem. De första själar vi efter döden kommer i relation till är de som vi redan på jorden knutit nära förbindelser med; det kan inte vara sådana som vi inte känt här. Det jordiska livet finner en omedelbar fortsättning efter döden. Själen är inne i de föremål som den uppfattar, den fyller dem.
Under kamalokaperioden blir människans eterform allt större och större, så att dess yttersta gräns omsluts av månens bana. Alla människor fyller samma rum som innesluts av månbanan; de står inte i vägen för varandra under kamalokatiden. Efter denna tid blir vi merkuriusvarelser, såsom vi tidigare var månvarelser, därefter venusvarelser och sedan solvarelser. Där har man att göra med en förhöjd andlighet; det astrala i månsfären är övervunnet. Livet på varje planet beror på den själsliga beskaffenhet man tillägnat sig under måntiden. De som gripits av moraliskt medkännande lever på ett annat sätt än egoisterna och öppnar sig för mänskligheten.
Särskilt kommer vi att kunna knyta förbindelser med dem som vi redan under jordelivet varit tillsammans med. Arten av dessa förhållanden beror på vilka tröster och vilka kval vi ömsesidigt berett varandra. En människa med ringa moral blir under merkuriustiden en andlig eremit; den moraliska blir däremot en sällskaplig merkuriusvarelse.
Under den följande tiden, under venustillståndet, utvidgar vi oss så långt att vi fyller rummet ända ut till venusfärens yttersta gräns. Den som inte varit religiös, som inte upptagit något evigt, gudomligt i sig, som inte under merkuriustiden kunnat knyta andligt-själiga relationer till andra människosjälar, han blir också under venustiden en eremit. Men vi är även där sällskapliga väsen om vi under merkuriustiden varit tillsammans med likasinnade varelser och utvecklat religiös värme sinsemellan. Ateister blir eremiter under venustiden; monister måste leva i den egna själens fängelse, så att den ene inte kan nå den andre.
Att vara eremit betyder att ha ett dovt medvetande som inte omsluter den andre; att vara ett sällskapligt väsen betyder att ha ett klart medvetande som tränger in i den andre. Visserligen stiger människan alltid upp i stjärnvärldarna, men ju dimmigare hon genomlever en region, desto snabbare rusar hon genom tiderna och kommer därigenom snabbare tillbaka till inkarnation – till exempel sådana som i ett tidigare liv levt som förbrytare eller idioter. Ju klarare medvetandet varit i stjärnvärlden, desto långsammare återvänder själen till inkarnation. Man måste redan ute i kosmos ha blivit helt medveten för att senare kunna gestalta sitt fysiska hjärna.
Nästa tillstånd är solvarelsens. Det inträder ungefär ett sekel efter människans död. Under soltiden kan man få möjlighet att vinna ett visst förhållande till alla människor. Om en människa har öppnat sig för Kristusimpulsen, då är hennes själ öppen för alla. Sedan mysteriet på Golgata fullbordats kan vi förbinda oss med Kristusimpulsen, den största andliga kraften. Men den som inte upptagit Kristusimpulsen förblir även under soltiden en eremit.
Vi måste uppmärksamma ytterligare något. När en människa under måntiden framträder för den klärvoajante med sin aura, ser denne hur det i den väldiga eterkroppen framträder en kärna, som visar sig i en molnlik aura. Denna är lika mörk åt alla håll och förblir så även under merkuriustiden. Under venustiden uppträder på ena sidan av molnet en belysning, och när vi då betraktar människan klärvoajant finner vi att hon från och med då, om hon varit en moralisk och religiös människa, kunnat nå relationer till varelser ur de högre hierarkierna. Om människan var god, lever hon under venustiden i andlig beröring med högre väsen; var hon inte god, kan hon inte känna igen dessa och dömer sig därigenom till ensamhetens kval och smärta.
Före mysteriet på Golgata, under den första kulturepoken i den efteratlantiska tiden, var solen sådan att man på solkroppen så att säga kunde skåda Kristi tron. De som varit goda i livet mötte på solplanet Kristusväsendet. Under Zarathustratiden var Kristus redan på väg mot jorden, och människan kunde inte längre finna honom på solen. Sedan mysteriet på Golgata har Kristus förenats med jorden. Om människorna på jorden inte tillägnar sig Kristusimpulsen kan de mellan döden och en ny födelse inte finna Kristus.
När man blivit solvarelse och har invävt Kristusimpulsen i sig, står man inför en mängd fakta som vi betecknar som solens akashakrönika. Har man inte funnit Kristus på jorden, kan man inte heller läsa akashakrönikan på solen. Vi kan lära oss att läsa denna skrift om vi på jorden med varmt hjärta har upptagit mysteriet på Golgata; då lär vi oss på solen att läsa vad Kristus under miljoner år har verkat där.
Enligt våra nuvarande förhållanden är vi starka nog att kunna bli solvarelser. Senare når vi Mars, därefter Jupiter och Saturnus, och sedan fixstjärnevärlden. Vid återvändandet hit blir vår eterkropp allt mindre och mindre, tills vi blivit så små att vi åter kan inkarnera oss i ett nytt människofrö.
Fram till soltiden står vi under Kristi ledarskap. Därefter behöver vi en ledare som för oss vidare ut från solen in i kosmos. Då träder Lucifer vid vår sida. Om vi på det fysiska planet faller för honom är det förfärligt; men om vi på jorden haft den rätta förståelsen för Kristusimpulsen är vi på solen starka nog att utan fara följa även Lucifer. Från och med då sörjer han för själens inre vidareutveckling, såsom Kristus på denna sida om solen har sörjt för vår uppstigning fram till dess. Har vi tillägnat oss Kristusimpulsen på jorden är Kristus själens bevarare på vägen till solen. Utanför solkretsen är Lucifer vägledaren i det kosmiska världsalltet; innanför densamma är han frestaren.
Är vi under soltiden utrustade med Kristusimpulsen leder Kristus och Lucifer oss som bröder. Hur olika måste inte Kristi och Lucifers till synes lika ord uppfattas! Som ett underbart ledsagande ord ljuder Kristi: »I er lever den gudomliga gnistan, ni är gudar.« Och Lucifers stora frestelse: »Ni skall bli såsom Gud.« Två likalydande utsagor – men de fruktansvärdaste motsatser! Allt beror på var människan står: vid Kristi sida eller vid Lucifers.
Teosofin ger oss en djup förståelse av världen. Något som liknar insikt måste träda fram i oss redan i den fysiska kroppen. Vi måste genom teosofin på jorden tillägna oss en förståelse för Kristus och Lucifer, annars kommer vi inte medvetet ut i världsrymden.
Nu börjar på jorden den tid då människorna medvetet måste bli klara över om det är Kristus eller Lucifer som efter döden viskar sina ord in i deras själ. Vi måste under livet mellan födelse och död lära oss att förstå Kristus på rätt sätt, för att vi inte från soltiden och framåt skall behöva vandra genom världsrymderna i ett sovande tillstånd.
Även i livets små detaljer måste teosofin bli något för oss. Allt mer och mer kommer det att visa sig vilka livskrafter som kan förvärvas mellan döden och en ny födelse. Människor kommer att födas med förtorkade kroppar, därför att de genom sitt avvisande av teosofin inte förberett sig att hämta krafter ur kosmos. Människorna måste, redan för jordutvecklingens skull, vinna förståelse för teosofin! Att veta: före detta liv var du i en andlig värld – detta kommer att göra människorna lyckliga när de öppnat sig för teosofin.
Den stjärnbeströdda himlen över mig, den moraliska lagen i mig – först detta gör världen stor. Människan säger till sig själv: det som är mitt inre liv har jag upptagit i stjärnvärlden; det som jag upplevde i världsrymden lyser nu upp i min själ. Du har dåliga drifter i din själ därför att du under stjärnlivet inte strävade efter att upptaga deras krafter och Kristi andekrafter.
Vi måste lära oss att bli besläktade med makrokosmos. I dag kan människan endast ana och känna vad som försiggår mellan döden och en ny födelse.
Hon känner: i jordelivet lever du i din själ och bär i din ande krafter från stjärnhimlen. Om människan på rätt sätt meditativt upplever denna sats som föreställning, blir den för henne en kraft av oerhörd betydelse.
Lämna ett svar