Presenterat och tolkat av Dr Rudolf Steiner, reciterat av hans fru Marie Steiner
Nyårsafton, den 31 december, 1914 i Dornach, Schweiz
Föredragets inledning
§1.
Mina kära vänner!
Vi inleder detta vårt årsslutsfirande med att fru dr Steiner skall föredra den sköna norska legenden om Olaf Åsteson, om denne Olaf Åsteson som, när jultiden nalkades, föll i ett slags sömn som varade i tretton dagar: de heliga tretton dagar som vi lärt känna genom olika betraktelser. Under denna sömn hade han betydelsefulla upplevelser, om vilka han kunde berätta när han åter vaknade.
§2.
Under dessa dagar har vi gjort olika betraktelser som kunnat göra oss uppmärksamma på hur vi, genom den andevetenskapliga världsåskådningen, på ett nytt sätt återvinner gamla kunskapsskatter för mänsklig insikt – sådant som människorna i forna tider visste såsom tillhörande de andliga världarna.
§3.
Om och om igen stöter vi genom olika vägar på detta uråldriga vetande om de andliga världarna, och vi påminns ständigt om att detta urtida vetande vilade på att människan genom sin dåvarande organisation kunde stå i ett sådant samband med hela världsalltet och dess skeenden, att – som vi uttrycker det i vårt språk – människans mikrokosmos var nedsänkt i makrokosmos lagbundenhet och skeende.
§4.
I detta nedsänkande i makrokosmos kunde människan uppleva ting som intimt angick hennes själsliv, men som måste förbli fördolda så länge hon vandrar på det fysiska planet som mikrokosmos och endast är utrustad med den kunskap som ges av sinnena och det till sinnena bundna förståndet.
§5.
Vi vet hur endast en materialistisk världsåskådning kan tro att människan ensam inom världsordningen är utrustad med tänkande, kännande och viljande, medan man från en spirituell världsåskådning måste erkänna att det – liksom det finns väsen under människans nivå – också finns väsen över människans nivå av tänkande, kännande och viljande.
§6.
I dessa väsen kan människan leva sig in när hon som mikrokosmos sjunker ner i makrokosmos. Men då måste vi tala om detta makrokosmos inte bara som ett rums-makrokosmos, utan som ett där tiden i sitt förlopp har betydelse för makrokosmos liv.
§7.
Liksom människan måste dra sig tillbaka från alla sinnesintryck, skapa ett slags mörker omkring sig genom att stänga av sina sinnen för att tända andens ljus inom sig när hon vill stiga ner i själens djup – så måste den ande vi kan kalla jordanden vara avskärmad från resten av kosmos intryck.
§8.
Det måste råda ett minimalt mått av yttre kosmiska verkningar på jordanden för att denne själv skall kunna koncentrera sig inåt och samla sina krafter. Ty då upptäcks de hemligheter som människan måste genomleva tillsammans med jordanden just därför att jorden som jord är avskild ur kosmos.
Sommarsolstånd och vintersolstånd
§9.
En sådan tid då största möjliga mått av intryck från det yttre makrokosmos verkar på jorden är sommarsolståndstiden, Johannitiden. Därför påminner oss många vittnesbörd från gamla tider – knutna till fester och högtider – om hur sådana firanden ägde rum mitt i sommaren, då själen genom att utträda ur jaget och uppgå i makrokosmos liv, är berusat hängiven makrokosmos intryck.
§10.
Omvänt påminner oss legendariska och andra skildringar av vad som kunde upplevas i forna tider, när minsta möjliga mått av intryck från makrokosmos når jorden, om att jordanden – koncentrerad i sig själv – upplever jord-själens hemligheter i det oändliga världsalltet.
§11.
Och när människan ger sig in i detta upplevande vid den tid då minst ljus och värme sänds från makrokosmos till jorden, då upplever hon de heligaste hemligheterna.
§12.
Därför hölls dagarna kring juletiden alltid som särskilt heliga: därför att människan, när hon ännu i sin organism hade förmågan att meduppleva jordens liv i dess mest koncentrerade tillstånd, kunde vara tillsammans med jordanden.
§13.
Olaf Åsteson – Olaf, jordens son – upplever under dessa tretton kortaste dagar, då han är bortryckt in i makrokosmos, många hemligheter i världsalltet.
§14.
Den nordiska legenden, som i nyare tid återuppdagats ur gamla traditioner, berättar för oss om de upplevelser Olaf Åsteson hade mellan jul och nyår fram till den 6 januari.
§15.
Vi har all anledning att ofta minnas detta gamla sätt att leva sig in som mikrokosmos i makrokosmos. Men nu vill vi först höra legenden om Olaf, jordens son, som i denna tid upplevde världsalltet genom att leva tillsammans med jordanden.
Drömsången om Olaf Åsteson
I
§16.
Så hör min sång!
Jag vill dig sjunga
om en snabb ung man:
Det var Olaf Åsteson,
han som så länge sov.
Om honom vill jag sjunga.
II
§17.
Han lade sig till vila på julafton.
En djup sömn tog honom snart,
och han kunde ej vakna
förrän på trettonde dagen
då folket gick till kyrkan.
§18.
Han kunde ej vakna
förrän på trettonde dagen
då fågeln spred sina vingar!
§19.
Ej kunde Olaf vakna
förrän solen glänste över bergen.
Då sadlade han sitt snabba föl
och red i hast till kyrkan.
§20.
Prästen stod redan vid altaret
och läste mässan
när Olaf satte sig vid kyrkporten
för att förkunna
vad han sett i sina drömmar.
III
§21.
»Jag lade mig till vila på julafton.
En djup sömn tog mig,
och jag kunde ej vakna
förrän på trettonde dagen.
Månen lyste klar,
och vägarna sträckte sig vida.
§22.
Jag lyftes till molnens höjd
och kastades i havets djup.
Den som vill följa mig
kan ej förbli lätt till sinnes.
§23.
Jag kastades i grumliga sumpmarker
och såg helvetets fasor
och himlens ljus.
§24.
Jag färdades i jordens djup
där gudaströmmar dånade;
jag kunde ej se dem
men hörde deras brus.
§25.
Mitt svarta sto gnäggade ej,
mina hundar skällde ej,
morgonfågeln sjöng ej –
allt var ett enda under.
§26.
Jag färdades i andarnas land
över törnehedens vida fält.
Min scharlakansmantel slets sönder,
och naglarna på mina fötter.
§27.
Jag kom till Gjallarbron,
hängande högt i stormens rymd,
beslagen med rött guld
och med vassa spikar.
§28.
Andeormen högg mig,
andehunden bet mig,
och tjuren stod mitt på vägen.
Tre väsen vaktar bron –
grymma och onda.
§29.
De släpper ingen över bron
som ej vill ära sanningen.
§30.
Jag gick över den smala bron,
vadade genom sumpmarker –
de ligger nu bakom mig.
§31.
Jag kände jord i munnen
som döda i sina gravar.
§32.
Jag kom till vatten
där ismassor lyste som blå lågor –
och Gud ledde min själ
att undvika platsen.
§33.
Jag tog vintervägen.
Till höger såg jag paradiset stråla.
Och Guds höga moder
visade mig till Broksvalin,
där själar döms.«
IV
§34.
»Jag vistades i andra världar
genom många nätter.
Gud ensam vet
hur mycket själanöd jag såg.
§35.
I Broksvalin såg jag
en ung man bära för evigt
det barn han mördat.
§36.
Jag såg en gammal man
med mantel av bly –
straffad för sin girighet.
§37.
Jag såg män bära eldtyg
för oärlighetens tyngd.
§38.
Jag såg barn gå på glöd
för det onda de gjort sina föräldrar.
§39.
Från norr kom onda andar
ledd av helvetets furste
på sitt svarta sto.
§40.
Från söder kom heliga skaror,
med ärkeängeln Mikael
vid Kristi sida.
§41.
Mikael vägde själarna,
och Kristus stod där
som världsdomare.«
V
§42.
»Salig är den
som gav den fattige skor –
han vandrar ej barfota
på törnefältet.
§43.
Salig är den
som gav den fattige bröd –
honom skadar ej hundarna.
§44.
Salig är den
som gav den fattige säd –
honom hotar ej tjurens horn.
§45.
Salig är den
som gav den fattige kläder –
han fryser ej i Broksvalin.«
VI
§46.
Och unga och gamla
lyssnade uppmärksamt.
»Du sov så länge …
Vakna nu, Olaf Åsteson!«
Efterord och tolkning
§47.
Mina kära vänner, vi har hört hur Olaf Åsteson insomnade i den sömn som blev för honom en uppenbarelse av de världar som undandras sinneslivet.
§48.
I legenden har vi bevarat kunskapen om uråldrig andlig insikt som nu åter måste erövras genom andevetenskapen.
§49.
Här skildras hur människosjälen sjunker ner i elementen: jorden, vattnet, luften och elden – inte deras yttre sida, utan deras moraliska och andliga väsen.
§50.
Detta är en bild av initiationens hemlighet, uttryckt i Mose ord:
”Du kan inte se mitt ansikte, men du skall se min rygg.”
§51.
Så är denna tid – från jul till trettondagen – särskilt lämpad för att återvinna vördnad och hängivenhet inför det andliga livet.
§52.
Materialismens tidsålder var mänsklighetens sömn – som Olaf Åstesons.
Men nu skall hon väckas.
§53.
Andevetenskapen är kallelsen:
Vakna nu, o Olaf Åsteson!
___________________________________
Redaktionell kommentar till Drömsången om Olaf Åsteson
Drömsången (Draumkvaedet), se samlingen Norske Folkeviser, redigerad av Thorwald Lammers, Kristiania 1910, Aschehoug & Co.
Rudolf Steiner talade om den norska Drömsången om Olaf Åsteson den 1 januari 1912, den 7 januari 1913 och den 31 december 1914. Hans föredrag åtföljdes varje gång av att Marie Steiner-von Sivers reciterade Drömsången. Dessa tre föredrag eller anföranden sammanfördes till en volym och publicerades 1958 som en utvidgad nyutgåva av föredraget Det kosmiska nyåret. Den norska poeten Ingeborg Möller-Lindholm (1878–1964) riktade Rudolf Steiners uppmärksamhet på denna gamla legend, och det är i hög grad tack vare hennes initiativ som detta märkliga folkepos har fått en så betydande plats inom den antroposofiska rörelsen. Genom hennes medverkan har vi haft möjlighet att i denna utgåva inkludera de anteckningar hon gjorde från sitt samtal med Rudolf Steiner. Vi har också i referensdelen tagit med flera punkter från ett föredrag som Ingeborg Möller-Lindholm höll om Drömsången om Olaf Åsteson, vilket hon vänligen ställde till vårt förfogande i översättning, och som vi har angivit som sådant.
Anteckningar om Drömsången
av Ingeborg Möller-Lindholm, Lillehammer
I juni 1910 höll dr Steiner en föredragsserie i Oslo med titeln De enskilda folksjälarnas uppgift i förhållande till den germanska mytologin. Eftersom jag bodde i Oslo och hade ett stort rum till mitt förfogande, bjöd jag in omkring fyrtio antroposofiska vänner, som kommit till Oslo för detta tillfälle, på te. Dr Steiner och fru Marie Steiner hade också samtyckt till att komma. Dagen innan frågade jag dr Steiner om han kunde säga oss något om det ovanliga norska folkeposet Drömsången om Olaf Åsteson. Rudolf Steiner log vänligt och sade att han först skulle behöva läsa eller höra den. Jag förstod poängen i detta. Därefter föreslog han själv att han skulle komma en timme före de andra gästerna nästa dag, så att jag kunde läsa sången för honom och göra en ungefärlig översättning. Och så blev det.
Medan jag läste för honom satt dr Steiner med slutna ögon och lyssnade intensivt. Han var uppenbart djupt berörd av sångens ovanliga innehåll. Efter teet lästes Drömsången upp på norska av en medlem av Sällskapet, varefter dr Steiner höll ett kort men gripande föredrag om sången. Särskilt uppehöll han sig vid det faktum att dessa händelser ägde rum under de tolv heliga nätterna, då de utomjordiska inflytandena är som starkast. Han nämnde också särskilt namnet Olaf Åsteson. Olaf, eller Olcifr, betyder ”den som blivit kvarlämnad” efter att hans föregångare gått vidare. Han är den som för vidare faderns blod genom generationerna. Åst betyder kärlek; således är han ”Kärlekens son”.
Dr Steiner bad mig att översätta sången till tyska. Han kunde själv inte norska, än mindre den gamla dialekt i vilken Drömsången nedtecknats, och som var svår även för moderna norrmän. Till en början invände jag att jag inte behärskade det tyska språket tillräckligt väl för att kunna återge den underbara musikaliska rytmen. Dr Steiner sade att detta inte spelade någon roll; jag skulle bara översätta sången ord för ord, bokstavligt, så att han kunde få en exakt bild av innehållet. Detta gjorde jag under hösten och sände honom översättningen, som var mycket prosaisk och på många sätt ytterst otillräcklig. Senare gav Rudolf Steiner sången dess egna, karakteristiska rytmer och höll flera föredrag om den. Den användes också för eurytmisk gestaltning, särskilt under jultiden.
År 1913 sade dr Steiner till mig att jag inte skulle tro att den helige Olaf var den ursprunglige Olaf Åsteson. (Sankt Olaf, norsk kung, dog år 1035 i slaget vid Stiklestad som förkämpe för kristendomen.) Det hade funnits flera personer med namnet ”Olaf Åsteson”, sade dr Steiner. Det var en slags mysterietitel.
Dr Steiner var åter i Norge efter första världskriget, åren 1921 och 1923. Vid dessa tillfällen bodde han hos ingenjör Ingerø. Fru Ragnhild Ingerø, som avled för några år sedan, berättade för mig att dr Steiner talat med henne om Drömsången. Han hade under tiden fördjupat sig ytterligare i den och upptäckt nya saker. En av dessa var att sången var mycket äldre än man dittills trott. Den hade sitt ursprung omkring år 400 e.Kr. Vid denna tid fanns det i detta land en stor kristen invigd. Han grundade en mysterieskola i södra Norge; platsen nämndes inte. Hans mysterienamn var Olaf Åsteson, och sången beskriver hans initiation. Ursprungligen, säger dr Steiner, var sången mycket längre och bestod av tolv avsnitt, ett för varje zodiaktecken. Sången beskriver Olaf Åstesons vandring genom hela zodiaken och vad han där såg och upplevde. I dag har vi endast fragment av den ursprungliga sången. Den nämnda mysterieskolan fortsatte in i den tidiga medeltiden. Ledaren kallades alltid Olaf Åsteson.
Dr Steiner sade att han med tiden skulle publicera dessa fakta och andra viktiga sammanhang kring sången. Han ville dock inte göra detta förrän han funnit vissa yttre bevis för sina rön. Han trodde att han skulle kunna finna dem. Men Goetheanums brand, övermäktigt arbete och slutligen sjukdom och död hindrade detta från att förverkligas. Nu är dessa antydningar allt vi har.
Jag har ägnat mycket eftertanke åt dr Steiners rön och har kommit till slutsatsen att denna mysterieskola möjligen låg i Skiringssal. Denna plats låg – eller ligger – i Vestfold, ett område i sydvästra Norge. I gamla legender har den alltid beskrivits som en helig plats. Vikingar som dog i främmande land önskade bli begravda i Skiringssal. Där fanns också en kaupang (köping, marknadsplats). Arkeologer håller för närvarande på att gräva fram fynd som de antar är rester av denna marknadsplats. Ännu har man dock inte kunnat fastställa Skiringssals exakta läge. Vid tiden för mysterieskolan låg platsen vid kusten; men genom leravlagringar har den senare ”skjutits” längre inåt landet. Skiringssal betyder ”reningens sal”. Skír betyder dop eller rening (fornnordiska).
Varifrån kom den förste Olaf Åsteson? Det är historiskt belagt att irisk-skotska munkar fanns i detta land långt innan kristendomen officiellt infördes. Enligt legenden kom Josef av Arimatea till de brittiska öarna redan under första århundradet e.Kr. och påbörjade sitt missionsarbete där. Det har funnits mysteriesäten i Irland sedan mycket tidig tid. Den irisk-skotska kyrkan, även kallad culdéerkyrkan, uppstod ur mötet mellan kristna missionärer och uråldrig druidisk visdom. Den blomstrade på många platser redan omkring 300–400 e.Kr. Kyrkor, skolor och kloster fanns, trots att de ständigt angreps av mäktiga hedniska stammar i närheten. Många präster och munkar led martyrdöden. Culdéerkyrkan byggde i synnerhet på Johannesevangeliet och aposteln Johannes förkunnelse. Den stod nära de första kristna församlingarna och skilde sig starkt från den petrinska eller romersk-katolska kyrkan. Den senare segrade dock. Culdéerkyrkan förstördes och upplöstes år 664 e.Kr. Den sände både före och efter sin yttre undergång många missionärer till olika europeiska länder. Denna kyrka var uttalat esoterisk till sin natur. Mycket tyder på att den förste Olaf Åsteson var en representant för denna andliga strömning.
”Bland dessa norska folk, som ännu äger mycket i sitt folkspråk som ligger mycket nära tröskeln till ockulta hemligheter, fanns möjligheter för själar att längre förbli förbundna med allt det som lever och verkar bakom de yttre materiella fenomenen.”
— Rudolf Steiner, föredrag om Olaf Åsteson i Berlin den 7 januari 1913, Der Zusammenhang des Menschen mit der elementarischen Welt, GA 158.
Lämna ett svar