Dr Rudolf Steiners andra och avslutande föredrag i Neuchatêl, 28 september 1911
Mina kära vänner!
I dag skall det vara min uppgift att säga er något om Christian Rosenkreutz verk. Detta verk började på 1200-talet, fortsätter till i dag och kommer att fortsätta i all evighet. Den första akten i detta verk är naturligtvis det som vi i går sade, om Christian Rosenkreutz initiation, och om de skeenden som ägde rum mellan Kollegiet av De tolv och Den trettonde.
När Christian Rosenkreutz återföddes på 1300-talet, och hans inkarnation då varade i mer än hundra år, bestod hans verk huvudsakligen i undervisningen av De tolvs lärjungar. Under denna tid lärde knappast andra människor känna Christian Rosenkreutz än just De tolv. Detta skall inte förstås så, som om Christian Rosenkreutz inte också rörde sig bland andra människor, utan endast så, att de andra människorna inte kände igen honom.
I grund och botten har detta förhållande bestått ända till i dag.
Men Christian Rosenkreutz eterkropp verkade ständigt inom lärjungarnas krets, och dess krafter verkade i allt vidare kretsar. I dag är egentligen redan många människor i stånd att gripas av krafterna från denna eterkropp.
De som Christian Rosenkreutz vill göra till sina lärjungar, utväljs av honom på ett egendomligt sätt. Det handlar därvid om att den utvalde måste lägga märke till en viss händelse, eller flera händelser av detta slag, i sitt liv. Utväljelsen sker genom Christian Rosenkreutz på så sätt, att en människa i sitt liv når fram till en avgörande vändpunkt, till en karmisk kris.
Antag till exempel att en människa står i begrepp att göra något som skulle kunna leda henne till döden. Sådant kan ta sig de mest skilda former. Människan går kanske en väg som är mycket farlig för henne, kanske ända fram till kanten av ett stup, utan att märka det. Då kan det hända att hon några steg före stupet hör en röst: ”Stanna!”, så att hon måste stanna utan att veta varför.
Tusentals liknande fall kan förekomma. Man måste dock lägga märke till att detta endast är det yttre tecknet, men det viktigaste yttre tecknet, på den yttre andliga kallelsen. Till den inre kallelsen hör att den utvalde redan har sysslat med något andligt, med teosofi eller annan andlig vetenskap.
Den yttre händelsen är ett faktum i den fysiska världen, men den härrör inte från någon mänsklig röst. Händelsen är alltid utformad så, att den berörde exakt vet att rösten kom från den andliga världen. Först kan tron råda att en människa någonstans varit gömd och att rösten kom från henne, men när lärjungen är mogen upptäcker han att det inte varit någon fysisk personlighet som ingripit i hans liv.
Kort sagt: genom denna händelse vet lärjungen med full visshet att det finns meddelanden från den andliga världen. Sådana händelser kan inträffa en gång, men också flera gånger i ett människoliv. Vi måste nu förstå vilken verkan detta har på lärjungens själsstämning.
Lärjungen säger sig: ”Genom nåd har jag fått ett vidare liv skänkt åt mig; det första var förverkat.” Detta nya, av nåd skänkta liv ger lärjungen ljus för hela hans fortsatta liv. Han har denna bestämda känsla: ”Utan denna min rosenkreutziska upplevelse skulle jag ha dött. Det liv som följde skulle inte ha haft samma värde utan denna händelse.”
Det kan dock inträffa att en människa redan en gång, eller flera gånger, upplevt något sådant och ändå inte genast kommer till teosofi eller andlig vetenskap. Men senare kan minnet av en sådan upplevelse träda till. Många av dem som är här kan granska sitt förflutna liv och finna att liknande händelser förekommit där.
I dag lägger man alltför lite märke till sådana ting. Över huvud taget borde vi göra oss klart hur många viktiga händelser vi går förbi utan att iaktta dem. Detta må vara en antydan om arten av kallelsen till rosenkreuzertumets högre lärjungar.
Antingen går nu en sådan händelse spårlöst förbi den berörda människan; då utplånas intrycket och hon anser inte upplevelsen vara viktig. Eller också, om människan är uppmärksam, kommer hon till tanken: ”Egentligen stod du där inför en karmisk kris; egentligen skulle ditt liv ha upphört i detta ögonblick; du hade förverkat ditt liv; endast genom något till synes slumpartat blev du räddad.”
”Sedan denna stund är det som om ett andra liv har planterats ovanpå det första. Detta andra liv måste du betrakta som skänkt åt dig och därefter måste du också uppföra dig.”
När en sådan upplevelse hos en människa framkallar den inre stämningen att hon från denna stund betraktar sitt liv som skänkt, då gör detta henne i dag till en bekännare av Christian Rosenkreutz. Ty detta är hans sätt att kalla dessa själar till sig.
Den som kan minnas en sådan upplevelse kan säga till sig själv: ”Christian Rosenkreutz har gett mig en vink från den andliga världen, att jag tillhör hans strömning. Christian Rosenkreutz har lagt till mitt karma möjligheten till en sådan upplevelse.”
Sådan är den art på vilken Christian Rosenkreutz väljer sina lärjungar. Så väljer han sin församling. Den som upplever detta medvetet säger till sig själv: ”Här har en väg anvisats mig; jag måste följa den och se i vilken mån jag kan ställa mina krafter i rosenkreutzeriets tjänst.”
Men de som inte har förstått vinkens innebörd kommer senare att göra det, ty den till vilken vinken en gång har gått ut kommer inte att kunna bli fri från den igen.
Att en människa kan ha en sådan upplevelse beror på att hon i tiden mellan sin senaste död och sin senaste födelse i den andliga världen har sammanträffat med Christian Rosenkreutz. Där har Christian Rosenkreutz utvalt oss och lagt in en viljeimpuls i oss som nu leder oss till sådana upplevelser. Så skapas andliga sammanhang.
För att nu tränga vidare in i saken vill vi tala om skillnaden mellan Christian Rosenkreutz undervisning i äldre tider och i senare tider. Förr var denna undervisning mer naturvetenskaplig till sin karaktär; i dag är den mer andevetenskaplig.
Förr talade man till exempel mer om naturprocesser och kallade denna vetenskap alkemi; i den mån dessa processer ägde rum utanför jorden kallade man denna vetenskap astrologi. I dag utgår vi mer från den andliga betraktelsen.
När vi till exempel betraktar de efteratlantiska kulturperioderna – den urindiska, den urpersiska, den egyptisk-kaldeisk-assyrisk-babyloniska, den grekisk-latinska – så lär vi genom denna betraktelse känna människosjälens utvecklingsnatur.
Den medeltida rosenkreutzaren studerade naturprocesserna som jordiska naturförlopp och skilde därvid tre stora processer: saltbildningen, upplösningen och förbränningen.
Allt som i naturen fälls ut ur en upplösning som fast substans kallade han salt. Men denna saltbildning var för honom inte ett yttre faktum utan en from upplevelse. Han frågade sig: vilken själsprocess motsvarar detta i mig?
Han visste att människan annars förfaller genom begär och lidelser och att endast rena, andligt inriktade tankar kan motverka denna förruttnelse. Detta kallade han mikrokosmisk saltbildning.
Upplösningsprocessen kallade han kvicksilver eller merkurius och såg i den själsligt alla former av kärlek, lägre och högre. Även detta blev till bön.
Förbränningen kallade han svavel eller sulfur och såg i den den innerliga hängivelsen till gudomen, offret. I elden såg han hur gudar offrar sig åt högre gudar.
När alkemisten själv utförde dessa processer i sitt laboratorium, gjorde han det endast i den mån han var genomsyrad av offervilja. Hans aura förvandlades: från kopparfärgad (rena gudstankar), till silver (gudomlig kärlek), till guld (gudomlig offerkärlek).
Sådan var den verkliga, moraliska alkemi som verkade renande och befriande och som lade grunden till ett framtida klärvoajant seende.
Utan detta arbete hade dagens andevetenskapliga rosenkreuzeri inte varit möjligt. Dessa krafter vilar nu djupt i människans inre.
Genom studium av andevetenskap, meditation och koncentration kan dessa krafter åter väckas. Då blir naturbetraktelsen åter en offerhandling.
Tusentals människor måste gå denna väg för att en framtida skara åter skall kunna erfara Paulushändelsen och skåda den eteriske Kristus.
Kristus vandrade endast en gång på jorden i fysisk gestalt. Hans återkomst betyder: att skådas i eterkroppen. Det vore ingen mänsklig utveckling om han återkom i fysisk kropp.
Alla religioners innehåll har sammanförts genom Christian Rosenkreutz och Kollegiet av De tolv till Kristusimpulsen. Detta är uppgiften för de kommande tre årtusendena.
Om cirka tre tusen år kommer Bodhisattvan att framträda som Maitreya-Buddha. Ingen verklig ockultist väntar Kristus i fysisk gestalt i vår tid.
Allt detta kan prövas av förnuftet. Tro inte på auktoritet, utan pröva själv.
Ju mer vi fördjupar oss i Christian Rosenkreutz individualitet, desto mer kraft får vi från hans verksamma eterkropp.
Må den sanne rosenkreutziska andan verka i denna gren, så att den blir en byggsten i det tempel som vi vill uppföra.
Lämna ett svar