Dr Rudolf Steiner, 27 september 1911, Neuchâtel
Mina kära vänner!
Det fyller mig med djup tillfredsställelse att för första gången få vara här i denna nygrundade gren, som bär det höga namnet Christian Rosenkreutz, vilket gör det möjligt för mig att för första gången tala mer ingående om Christian Rosenkreutz. Vari består Christian Rosenkreutz mysterium? På en enda afton kan inte allt sägas om denna personlighet, och därför ska vi i dag tala om Christian Rosenkreutz själv, men i morgon kväll om hans verk.
Att tala om Christian Rosenkreutz förutsätter ett stort förtroende för det andliga livets mysterier – ett förtroende inte bara för personen, utan för de stora hemligheterna i det andliga livet. Att grunda en ny gren förutsätter emellertid alltid också en tro på det andliga livet.
Christian Rosenkreutz är en individualitet som verkar både när han är inkarnerad och när han inte är förkroppsligad i en fysisk kropp; han verkar inte bara som fysisk varelse och genom fysiska krafter, utan framför allt andligt genom högre krafter.
Som vi vet lever människan inte bara för sig själv, utan i samband med hela mänsklighetens utveckling. När den vanliga människan går genom döden upplöses hennes eterkropp i världsalltet. Men av den upplösande eterkroppen blir alltid en del kvar, och så är vi ständigt omgivna av rester av avlidnas eterkroppar – till vår välsignelse eller till vår skada. De verkar på oss i god eller ond mening, allt efter som vi själva är goda eller onda. Omfattande verkningar utgår i detta avseende från stora individualiteters eterkroppar. Så utgår från Christian Rosenkreutz eterkropp en stor kraft, som kan verka på vår själ och vår ande. Det är vår uppgift att lära känna dessa krafter. Och till dessa krafter vädjar vi som rosenkreutzare.
I snävare mening tog den rosenkreutziska rörelsen sin början på fjortonhundratalet. Då verkade dessa krafter oerhört starkt, och från denna tidpunkt finns en Christian-Rosenkreutz-strömning, som sedan dess fortlever och verkar vidare i andelivet. Det finns en lag som säger att ungefär varje sekel måste denna andliga kraftström särskilt starkt träda fram. Det visar sig nu i den teosofiska rörelsen. I sina sista exoteriska uttalanden har Christian Rosenkreutz själv antytt detta.
År 1785 kom de samlade esoteriska uppenbarelserna från rosenkreutzarna till uttryck i verket Rosenkreutzarnas hemliga symboler av Hinricus Madathanus Theosophus. I denna publikation finns – i en viss begränsad mening – hänvisningar till vad som hade verkat under det föregående seklet som rosenkreutzsisk strömning, och som först då fick sitt uttryck i de arbeten som samlades och sammanställdes av Hinricus Madathanus Theosophus.
Ytterligare ett sekel senare ser vi rosenkreutzarströmningens verkan komma till uttryck i H. P. Blavatskys verk, särskilt i boken Den avbeslöjade Isis. Mycket av innehållet i dessa symboler är där nedskrivet i ord. En summa av västerländsk ockult vishet, som ännu långt ifrån är uttömd, finns däri, även om kompositionen stundom är ganska förvirrad.
Det är intressant att jämföra Hinricus Madathanus Theosophus Rosenkreutzarnas hemliga symboler med H. P. Blavatskys verk. Vi måste framför allt fästa blicken vid den första hälften av publikationen, som är författad i symbolernas anda. I den andra delen avviker Blavatsky något från den rosenkreutziska strömningen.
I sina senare verk fjärmade sig H. P. Blavatsky ännu mer från denna rosenkreutziska idéströmning, och vi måste därför kunna skilja mellan hennes tidigare och hennes senare publikationer – även om redan i de tidigare en del av Blavatskys okritiska ande har smugit sig in. Att detta sägs är för den nu oinkarnerade H. P. Blavatsky endast välkommet.
Om vi betraktar den mänskliga medvetenhetens egenart på trettonhundratalet, ser vi att det primitiva klärvoajanta seendet gradvis hade försvunnit. Vi vet att alla människor tidigare hade ett elementärt klärvoajant seende. I mitten av trettonhundratalet nåddes i detta avseende en bottenpunkt.
I mitten av fjortonhundratalet fanns plötsligt inget klärvoajant seende kvar. En andlig förmörkelse inträdde för alla människor. Till och med de mest upplysta andarna, de högst utvecklade personligheterna, även de invigda, hade då ingen direkt tillgång till de andevärldarna.
De måste begränsa sig till det som hade blivit kvar i minnet när de yttrade sig om de andliga världarna. Man visste om de andliga världarna endast genom tradition eller genom sådana invigda som väckte minnet av vad de tidigare hade upplevt. Men under en kort tid kunde inte ens dessa andar direkt blicka in i andevärlden.
Denna korta tid av förmörkelse måste inträda för att förbereda det karakteristiska i vår nuvarande tidsålder: den nutida intellektualistiska, förståndsmässiga kulturen. Detta är det väsentliga i den femte efteratlantiska kulturperioden.
I den grekisk-latinska kulturperioden fanns inte denna förståndskultur på samma sätt. Där var den omedelbara åskådningen det dominerande, i stället för det abstrakta tänkandet. Människan växte då så att säga direkt samman med det hon såg och hörde; ja, även med det hon tänkte.
Då spekulerade man inte i samma utsträckning som i dag – och måste göra i dag – ty detta är den femte efteratlantiska kulturperiodens uppgift. Efter denna tid börjar människans klärvoajans långsamt åter utvecklas, och framtidens klärvoajans kan då utbildas.
Ursprunget till rosenkreutzerströmningen inträffar under fjortonhundratalet. Då måste särskilt lämpade personligheter utväljas för invigningen. Själva invigningen kunde dock först äga rum efter det att denna korta förmörkelsetid hade passerat.
På en plats i Europa, som ännu inte får nämnas – men som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna nämnas – bildades en högandlig loge, ett kollegium av tolv män, som i sig hade upptagit summan av den andliga visheten från äldre tider och från sin egen tid.
Det rör sig om att det under denna förmörkade tid levde tolv människor, tolv framstående andar, som förenade sig för att främja mänsklighetens utveckling. De kunde inte direkt blicka in i andevärlden, men de kunde i sig väcka minnet av vad de hade upplevt genom tidigare invigningar.
Mänsklighetens karma hade fogat det så, att i sju av dessa tolv människor var det förkroppsligat som återstod av den gamla atlantiska epoken. De sju män som åter inkarnerade på fjortonhundratalet kunde blicka tillbaka på de sju strömningarna i den gamla atlantiska utvecklingsepoken.
Till dessa sju kom fyra andra, som kunde blicka tillbaka på de fyra efteratlantiska kulturperioderna: den urindiska, den urpersiska, den egyptisk-kaldeisk-assyrisk-babyloniska och den grekisk-latinska.
En tolfte hade minst minnesinnehåll men var den mest intellektuelle, den som särskilt skulle odla de yttre vetenskaperna. Dessa tolv vishetsströmningar verkade tillsammans till en helhet.
Utgångspunkten för en ny kultur blev möjlig först genom att en trettonde trädde in i de tolvs mitt. Denne trettonde var en individualitet som varit inkarnerad vid tiden för Golgatamysteriet.
Han hade genom ödmjukhet, innerlig fromhet och gudshängivenhet förberett sig för sitt uppdrag genom flera inkarnationer. Han uppfostrades helt av de tolv och mottog från var och en så mycket vishet som denne kunde ge.
Hans andliga krafter växte, medan hans fysiska krafter avtog. Han levde endast för den andliga utvecklingen. Till slut vägrade han all näring och tynade bort.
Då inträffade ett unikt makrokosmiskt skeende. Hans kropp blev genomskinlig och han låg som död i flera dagar. De tolv samlades runt honom och lät i korta, böneartade formler all sin vishet strömma in i honom.
Hans själ vaknade som en nyfödd själ. Han genomgick en Damaskus-upplevelse, en upprepning av Paulus vision. Han återgav de tolvs vishet i en ny form – som från Kristus själv.
Denna vishet kallade de det sanna kristendomen, syntesen av alla religioner.
Den trettonde dog ung. De tolv nedtecknade i bilder det han uppenbarat.
Denna invignings frukt levde vidare som en eterkroppsrest och inspirerade rosenkreutzarströmningen. Denne trettonde inkarnerade åter på fjortonhundratalet och kallades då exoteriskt Christian Rosenkreutz.
Han reste genom världen, upptog all tids vishet och grundade rosenkreutzarnas arbete. Deras uppgift var att genom moralisk utveckling skåda den ur-substans som ligger mellan fysisk och eterisk värld.
Denna substans är essensen av allt, makrokosmos klädnad och uppstår i människan genom harmoni mellan tänkande och vilja.
Upptäckterna hölls hemliga i ett sekels tid. Därför kunde de först offentliggöras 1785.
Christian Rosenkreutz eterkropp blev allt mäktigare. Han inkarnerade gång på gång. Saint Germain var hans exoteriska inkarnation på 1700-talet.
Hans inflytande verkade genom Blavatsky, Lessing och andra. Materialismen försvårade detta på 1800-talet.
Efter Kali Yugas slut 1899 blev andlig varseblivning åter möjlig. Under 1900-talet kan Kristus upplevas i eterkroppen av allt fler människor.
Den som blir ett verktyg för Christian Rosenkreutz kan vara förvissad om att även den minsta själsliga gärning får evigt värde.
I morgon ska vi tala om Christian Rosenkreutz verk. En obestämd drift mot andevetenskap genomströmmar mänskligheten. Varhelst rosenkreutzare arbetar ärligt, skapas värden för evigheten.
Lämna ett svar