GA 93a — 31 föredrag
Föredrag I – 26 september 1905
Ormens symbol och dess betydelse. Ryggradslösa och ryggradsdjur. Solarplexussystemet och ryggmärgen. Människans inre studium med hjälp av kundalinielden. Tolv medvetandestadier: sju som tillhör människan och fem som tillhör de skapande gudarna. De tolv apostlarna som de tolv av Kristus genomträngda medvetandestadierna.
Första föredraget (GA 93a)
Mina kära vänner,
Vid varje esoterisk undervisningsgång kommer det an på att lära sig hur vi skall betrakta tingen omkring oss. Varje människa erfar naturligtvis något inför en blomma och alla ting i sin omgivning. Men det gäller att vinna en högre ståndpunkt, att se djupare in i tingen, att förknippa bestämda åskådningar med varje ting. På detta beror till exempel Paracelsus’ djupsinniga medicin. Han förnam, kände, såg kraften i en bestämd växt och släktskapet mellan denna kraft och en motsvarande kraft i människan. Så såg han till exempel på vilket organ i människan kraften hos Digitalis purpurea (röd fingerborgsblomma) verkar.
Vi vill klargöra detta sätt att betrakta tingen genom ett särskilt exempel. Alla religioner har symboler. Om dessa symboler kan man i dag höra mycket som ofta bara är yttre, godtyckliga uttolkningar. De djupa religiösa symbolerna är emellertid framtagna ur tingens eget väsen. Låt oss till exempel tala om ormsymbolen, sådan den förmedlades till Mose i de egyptiska mysterielärorna. Vad som begeistrade honom, vad som gav honom intuitionen, det vill vi nu tala om.
Det finns en grundläggande skillnad mellan alla de djuriska varelser som har ryggrad och dem som, såsom skalbaggar, mollusker, maskar och så vidare, inte har någon ryggrad. Hela djurriket sönderfaller i huvudavdelningarna ryggradsdjur och ryggradslösa. Hos de ryggradslösa djuren kan man nu ställa frågan: var har dessa djur sina nerver? — Ty huvudnervsträngen går annars genom ryggraden. De ryggradslösa har emellertid också ett nervsystem, och detta finns även hos människan och hos ryggradsdjuren. Hos dessa löper det utvändigt, längs ryggraden, tills det breder ut sig i kroppshålan. Detta kallas det sympatiska nervsystemet med solarplexus. Det är samma system som de ryggradslösa djuren har, endast med den skillnaden att det hos ryggradsdjuren och människan har mindre betydelse.
Detta system står i ett mycket intimare samband med den övriga världen än nervsystemet i människans huvud och ryggmärg. Man kan utsläcka det senares verksamhet i ett transtillstånd; då träder det sympatiska nervsystemet i funktion. Så sker det till exempel hos somnambuler. Det somnambula medvetandet sträcker sig över hela omgivningens liv och går över i de andra varelserna omkring oss. Somnambulerna känner tingen i sig själva.
Livsetern är nu det element som överallt omflödar oss. I solarplexus har den sin förmedling. Om vi endast kunde varsebli med solarplexus, så skulle vi leva i en intim gemenskap med hela världen. Denna intima gemenskap finns hos de ryggradslösa djuren. Ett sådant djur känner till exempel en blomma i sig själv. Det ryggradslösa djuret är i jordesystemet något liknande det som hos människan är öga och öra. Det är en del av organismen. Det finns faktiskt en gemensam andlig organism som varseblir, ser, hör och så vidare genom de ryggradslösa djuren. Jordanden är en sådan gemensam organism. Allt det som vi har omkring oss är en kropp för denna gemensamma ande. Såsom vår själ skapar sig ögon och öron för att varsebli världen, så skapar sig denna gemensamma jordesjäl de ryggradslösa djuren som ögon och öron för att se in i och höra in i världen.
I jordens utveckling inträffade nu en tidpunkt då en särskiljning uppstod i jordandens gemensamma liv och vävande. En del slöt sig av, liksom in i ett rör. Först när denna tidpunkt inträdde blev det överhuvudtaget möjligt att varelser uppstod som också kunde bli särskilda varelser. De andra är lemmar av en jordesjäl. Nu börjar först en särskild grad av åtskiljande. Nu börjar först möjligheten att något en gång kan säga ”jag” till sig självt.
Detta faktum, att det finns två epoker på jorden — för det första den epok då det ännu inte fanns några djur med ett i ett benrör inneslutet nervsystem, och för det andra den epok då sådana uppstod — uttrycks särskilt i alla religioner. Ormen innesluter först det osjälviska, osärskilda skådandet hos jordanden i ett rör och lägger därigenom grunden till jagheten. Detta präglade de esoteriska lärarna in hos eleverna, så att de kunde känna det: ”Ser ni på ormen, så ser ni kännetecknet för ert jag.” — Därvid måste de livligt förnimma att detta hör samman: det självständiga jaget och ormen.
På detta sätt utbildades känslan för tingens betydelse omkring oss. Så genomträngde eleverna varje naturväsen med det rätta känsloinnehållet. Med denna känsla utrustad var också Mose, när han gick ut ur de egyptiska mysterielärorna, och så uppställde han ormen som symbol. Man lärde i dessa skolor inte så abstrakt som man lär i dag, utan genom att man ur sitt eget inre upplevelseliv lärde sig att fatta världen.
Det finns en beskrivning av människan på grundval av en yttre undersökning av hennes organisms enskilda delar. Men i gamla mystiska och ockulta verk kan man också finna människan beskriven. Dessa beskrivningar har emellertid tillkommit på ett helt annat sätt än genom anatomiska undersökningar. De är till och med långt noggrannare och mycket riktigare än det som dagens anatom beskriver, ty denne beskriver endast liket. De gamla beskrivningarna har vunnits på det sättet att eleverna genom meditation, genom inre upplysning, blev sig själva synliga. Genom det så kallade kundalinielden kan människan betrakta sig själv inifrån.
Det finns olika stadier av denna betraktelse. Den exakta, riktiga betraktelsen framträder först symboliskt. När människan till exempel koncentrerar sig på sin ryggmärg, ser hon i själva verket alltid ormen. Hon drömmer kanske också om ormen, därför att denna är det väsen som utvändigt har förlagts ut i världen, när ryggmärgen bildades och stannade på detta stadium. Ormen är den yttre, ut i världen förlagda ryggmärgen. Detta bildmässiga sätt att se tingen är det astrala skådandet (imagination). Men först genom det mentala skådandet (inspiration) framträder den fulla betydelsen.
Denna kunskapsväg leder människan till att inse sambandet mellan mikrokosmos och makrokosmos, att hon kan dela upp sig i naturen, att hon kan säga sig till vilken del av världen vart och ett av hennes organ hör. Den forngermanska myten låter jätten Ymer delas upp på detta sätt. Av hans hjässa görs himlavalvet, av hans ben bergen och så vidare. Detta är den mytologiska framställningen av det inre skådandet. Vid varje stycke i världen ser esoterikern sambandet med något i sig själv. Den inre släktskapen träder då fram.
Detta skådande måste intensivt utbildas. Alla religioner hänvisar till en sådan intensiv utbildning. I evangelierna hänvisas också till detta. Esoterikern säger till sig själv: alla ting i omvärlden, sten, växter och djur, är kännetecken för min egen utveckling; jag skulle inte kunna vara till, om inte dessa riken fanns. Detta medvetande uppfyller oss inte bara med känslan att vi har stigit utöver dessa riken, utan också med insikten att vi inte skulle kunna vara utan dem.
Det finns sju grader av mänskligt medvetande: trance-medvetande, djupsömn-, drömmedvetande, vaket medvetande, psykiskt, överpsykiskt och andligt medvetande. Egentligen finns det sammanlagt tolv medvetandenivåer; de fem andra är skapande medvetandenivåer. Det är skaparnas, de skapande gudarnas medvetanden. Dessa hänger samman med de tolv zodiaktecknen. Dessa tolv stadier måste människan genomgå det ena efter det andra. Hon steg upp genom trance-, djupsömn- och drömmedvetandet till det nuvarande klara dagsmedvetandet. På de följande planetariska utvecklingsstadierna kommer hon att nå ännu högre medvetandenivåer. Alla de stadier hon redan har genomgått bär hon också i sig.
Den fysiska kroppen har det dunkla trance-medvetandet, sådant det förvärvades av människan på den gamla Saturnus. Människans eterkropp har det drömlösa sömnmedvetandet, som uppstod på den gamla Solen. Astralkroppen drömmer, liksom den också drömmer under sömnen. Drömmedvetandet härrör från den gamla Måntiden. På den nuvarande jorden når människan det vakna medvetandet. Jaget har det klara dagsmedvetandet.
Den högre utvecklingen består i att det som finns i väsendet sätts utåt, såsom människan har satt ut ormen och samtidigt behållit ormen på en högre nivå i sin ryggmärg. Vid en ännu vidare utveckling kommer människorna inte bara att sätta ut stenar, växter och djur i världen, utan även medvetandenivåer. I en bikupa finns till exempel tre slags varelser som har en gemensam själ. Tydligt åtskilda varelser verkar gemensamt. Så kommer det också en gång att vara med människan; hon kommer att skilja ut sina organ. Alla enskilda hjärnmolekyler kommer hon medvetet att behöva dirigera utifrån. Då har hon blivit en högre varelse.
Så kommer det också att vara med medvetandenivåerna. Man kan tänka sig ett högt väsen som har satt ut alla tolv medvetandenivåer ur sig självt. Självt är det då närvarande som det trettonde och säger till sig själv: Jag skulle inte kunna vara det jag är, om jag inte hade särskilt ut dessa tolv medvetandenivåer ur mig. — Detta fall har vi i Kristus med de tolv apostlarna. De tolv apostlarna representerar de medvetandenivåer som Kristus har genomgått. Detta kan man känna igen i Johannesevangeliet genom skildringen av fottvagningen i det trettonde kapitlet, där det antyds att Kristus är de apostlarna tack skyldig för att han nått den högre medvetandenivån: ”Sannerligen, märk er detta: tjänaren är aldrig att akta högre än herren.” — Det högre utvecklade väsendet har lämnat de andra kvar på banan och har nu självt blivit de andras tjänare.
Inte många människor förstår innebörden av dessa ord, men de blir, när de hör denna berättelse, genom känslan förberedda till att förstå. Så blev vi till exempel under de första århundradena efter Kristus genom dessa berättelser i känslan förberedda. Annars skulle vår kausalkropp inte ha varit förberedd för att nu kunna ta emot sanningen. Genom den bildmässiga formen förbereds själen. Därför berättade de stora vise förr sagor för människorna, med den stora utblicken mot framtiden.
Även i dag har lärarna redan en föreställning om vad som i framtiden kommer att åstadkommas genom teosofins läror. I dag har människan gott och ont i sig. Detta kommer i framtiden att framträda yttre i företeelsen som ett gott rike och ett ont rike. Och hur de goda en gång skall behandla de onda, det anläggs i själen genom dagens teosofiska begrepp. Först gav man människorna bilder, nu får de begreppen, och i framtiden skall de handla praktiskt därefter.
Lämna ett svar