Föredrag II – 27 september 1905
Verksamhet, visdom och vilja: tre grundbegrepp inom esoteriken. Livet efter döden. Väktaren vid tröskeln och dubbelgångarens framträdande. Betydelsen av Kristi försoningsdöd. Ulfilas och hans inflytande på det tyska språket. Västerlandets verksamhetskaos och Österlandets visdomsro.
Vi vill i dag sysselsätta oss med tre viktiga föreställningar som hänger samman med delarna av den mänskliga naturen. De bildar så att säga en ledtråd genom hela världen. Dessa är: verksamhet eller rörelse, visdom, som också kallas ordet, och för det tredje vilja.
När vi talar om verksamhet menar vi därmed egentligen något mycket allmänt. Esoterikern ser emellertid i verksamheten till en början själva grundvalen för hela världsalltet sådan det omger oss. Världsalltets första gestalt är för esoterikern en produkt av verksamhet. För det vanliga mänskliga sinnet framträder världen som något färdigt; esoterikern säger sig däremot att det som föreligger är en produkt av verksamhet. Det som till synes är färdigt är ett stadium av fortskridande verksamhet, en genomgångspunkt. Hela världen är ständigt i verksamhet. Denna verksamhet är egentligen karma.
När man talar om människan, talar man om hennes astralkropp som om karma, som verksamhet. Egentligen är astralkroppen det som står människan närmast. Det som människan upplever på ett sådant sätt att det avgör hennes väl och ve, hennes lust och lidande, det utgår från astralkroppen. Kärlek, lidelse, glädje, smärta, ideal, plikt hänger samman med astralkroppen. När man talar om lust och lidande, drifter, önskningar och begär, då talar man om astralkroppen. Människan upplever ständigt sin astralkropp; searen däremot ser astralkroppens form.
Denna astralkropp befinner sig i en ständig förvandling. Till en början är den odifferentierad, så länge människan ännu inte har arbetat på den. Men människan arbetar ständigt på den i vår tid. När hon skiljer mellan tillåtet och förbjudet, arbetar människan från sitt jag in i astralkroppen. Från mitten av den lemuriska tiden till mitten av den sjätte rotrasen arbetar människan på sin astralkropp.
Varför arbetar människan på den? Hon gör det därför att på verksamhetens område varje enskild handling framkallar ett motanslag. Varje slag framkallar ett motanslag. När vi drar handen över bordsskivan blir den varm. Värmen är motanslaget till vår verksamhet. Så framkallar varje verksamhet en annan. Därigenom att vissa djur vandrade in i de mörka grottorna i Kentucky, behövde de inte längre sitt synorgan utan endast känsliga känselorgan för att kunna orientera sig. Följden blev att blodet drog sig bort från ögonen och de blev blinda. Detta var följden av deras verksamhet, av invandringen i grottorna i Kentucky.
Den mänskliga astralkroppen är i ständig verksamhet. Däri består dess liv. Denna verksamhet kallas i snävare mening det mänskliga karmet. Vad jag gör i dag har sitt uttryck i astralkroppen. Om jag slår någon, är det verksamhet och framkallar ett motanslag. Detta är den utjämnande rättvisan: karma. Verksamhet är ett slag som framkallar ett motanslag. Därmed måste begreppet orsak och verkan förbindas. I karmet finns alltid något outjämnat; det fordrar alltid något annat.
Det andra i den mänskliga naturen och i världsalltet är visdom. Liksom karmet är något outjämnat, har visdomen något av vila, av jämvikt. Därför kallas den också rytm. All visdom är till sin form rytm. Om det i astralkroppen finns mycket sympati, så finns det mycket grönt i auran. Detta gröna framkallades en gång som motfärg. Det gröna motsvarades ursprungligen av ett rött, en självisk instinkt. Detta har genom verksamhet, karma, förvandlats till grönt. I visdomen, i rytmen, är allt färdigt, utjämnat.
I människan är allt rytmiskt, allt vishetsfullt i eterkroppen. Eterkroppen är därför det i människan som representerar visdomen. I eterkroppen råder vila, rytm.
Den fysiska kroppen representerar egentligen viljan. Viljan är i motsats till den blotta vilan det skapande, det frambringande. Så har vi följande uppstigande: för det första karma, verksamhet, det outjämnade; för det andra visdom, det som kommit till vila; för det tredje vilja, ett så överfullt vara att det kan skänka sig självt. Alltså: verksamhet, visdom, vilja är de tre steg i vilka allt varande flyter.
Betraktar vi från denna synpunkt människan sådan hon står framför oss. Först har människan sin fysiska kropp. Sådan människan nu är har hon inget inflytande på sin fysiska kropp. Det hon fysiskt är och gör är skapat utifrån, av skapande krafter. Hon kan inte själv reglera rörelsen hos sina hjärnmolekyler, hon kan inte på egen hand behärska blodomloppet. Detta skall endast säga att den fysiska kroppen är framställd utan människans medverkan och också upprätthålls åt henne av andra krafter. Den är henne så att säga endast utlånad. Människan inkarneras i en fysisk kropp som har framställts åt henne av andra krafter.
Även eterkroppen är i viss mening framställd åt henne av andra makter. Däremot är astralkroppen delvis formad av andra makter, delvis av människan själv. Så mycket av astralkroppen som är format av människan själv blir hennes karma. Det hon själv har arbetat in måste ha en karmisk verkan. Detta är också det odödliga, det oförgängliga i henne. Den fysiska kroppen har kommit till stånd genom andra väsens karma; men den del av människans astralkropp som hon sedan den lemuriska tiden har arbetat in i den, det är hennes karma.
Först när människan har genomarbetat hela sin astralkropp har hon nått frihetens stadium. Då är hela astralkroppen omvandlad inifrån. Människan är då helt och hållet resultatet av sin verksamhet, sitt karma.
Om vi tar ut vilket utvecklingsstadium som helst, så har människan där en astralkropp som till en del är hennes eget verk. Men det som är hennes eget verk lever i eterkroppen och i den fysiska kroppen. I den fysiska kroppen lever det som människan har gjort av sig själv, och genom den fysiska kroppen lever det i den fysiska världen. Hon skulle inte kunna komma till begrepp om den fysiska världen, om hon inte arbetade i den genom sina organ. Det hon upplever i astralkroppen arbetar hon in i sig själv.
När det gäller det hon iakttar i den fysiska världen, är hennes tre höljen verksamma. När hon till exempel ser en ros, är alla tre höljen delaktiga. Hon ser först rött. Därvid är den fysiska kroppen verksam. I en camera obscura gör rosen samma intryck. För det andra uppfattas denna ros av människan i eterkroppen som en levande föreställning. För det tredje gläder rosen människan, och därvid är astralkroppen verksam. Detta är de tre stadierna av mänsklig iakttagelse. Människans innersta arbetar genom de tre kropparna in i den yttre världen. Det människan tar upp från omvärlden tar hon upp genom dessa tre kroppar.
Alla dessa ting som hänför sig till människans verksamhet eller karma har begäret som grund. Människan skulle inte behöva vara verksam om hon inte hade begär. Men hon har begäret att ta del i omvärlden. Därför kallar vi också hennes astralkropp för hennes begärskropp.
Det finns ett inre samband mellan människans verksamhet och hennes organ. För de lägsta och de högsta drifterna behöver människan sina organ. Också i konsten behöver hon dem. När människan en gång så att säga har sugit ut allt ur världen, behöver hon inga organ längre. Mellan födelse och död vänjer sig människan vid att betrakta världen genom sina organ. Denna vana måste hon långsamt avlägga efter döden. Vill hon då fortfarande använda sina organ för att betrakta världen, befinner hon sig i det tillstånd som kallas kamaloka. Det är ett tillstånd där begäret att se genom organen ännu finns kvar, men där organen inte längre finns. Om människan efter döden kunde säga sig att hon inte längre vill behöva några organ, skulle det inte finnas något kamaloka för henne. I devachan betraktas allt det som människan tidigare under livet har uppfattat genom sina organ nu inifrån, utan organ.
Karma, människans verksamhet genom astralkroppen, är något outjämnat. Men i det att verksamheten efter hand kommer i jämvikt uppstår en utjämning. När man sätter ett pendel i rörelse går det efter hand över i jämvikt. Varje outjämnad verksamhet går slutligen över i något vilande. Man kan visserligen iaktta enskilda oregelbundenheter, men när oregelbundenheterna är oändligt många, utjämnar de sig åter. Man kan till exempel med ett instrument iaktta de oregelbundenheter som i en stad uppstår genom de elektriska spårvagnarnas körning. I en liten stad, där spårvagnarna inte är så mycket i rörelse, visar instrumentet ständigt kraftiga svängningar; men i en stor stad, där rörelsen är mycket starkare och tätare, är instrumentet mycket mer i vila, eftersom de många oregelbundenheterna utjämnar varandra. Så är det också i devachan med varje oregelbundenhet.
I devachan ser människan in i sig själv. Hon betraktar det hon har tagit upp; så länge måste hon betrakta det tills det har kommit i ett rytmiskt tillstånd.
Ett slag framkallar ett motanslag; men genom många förmedlingar kommer först motanslaget tillbaka. Verkan fortgår emellertid under mellantiden. Hur slag och motanslag hänger samman, det omarbetas i devachan till visdom. Det som människan har omarbetat till visdom förvandlas hos henne till rytm, i motsats till verksamhet. Det som har förvandlats till rytm övergår i eterkroppen. Man har blivit visare och bättre efter devachan, därför att man i devachan har bearbetat alla erfarenheter.
Det som av astralkroppens vibrationer har arbetats in i eterkroppen är odödligt. När människan dör bevaras det som hon har omarbetat av astralkroppen, och av eterkroppen det lilla stycke som hon har bearbetat; den övriga delen av eterkroppen upplöses i världsetern. I den mån människan har bearbetat detta lilla stycke av eterkroppen är hennes eterkropp odödlig. Därför finner hon detta lilla stycke av eterkroppen åter vid sin återkomst. Det som hon behöver för att komplettera detta lilla stycke av eterkroppen bestämmer längden av hennes vistelse i devachan.
När en människa har kommit så långt att hon har omvandlat hela sin eterkropp på detta sätt, behöver hon inget devachan längre. Detta är fallet hos den utbildade hemlärjungen, som har omvandlat sin eterkropp så att hela eterkroppen kvarblir efter döden och inte behöver gå igenom devachan. Detta kallas att avstå från devachan. Man kan låta en människa arbeta på sin eterkropp endast om man är säker på att hon inte längre för in något ont i den övriga världen; annars skulle hon arbeta in sina dåliga instinkter i världen.
I hypnosen kan det hända att den hypnotiserade arbetar in hypnotisörens dåliga instinkter i världen. Hos den normala människan hindrar den fysiska kroppen att man kan dra och slita i eterkroppen åt alla håll. Men när den fysiska kroppen befinner sig i letargi kan man arbeta in i eterkroppen. Om man hypnotiserar en människa och arbetar in dåliga instinkter i henne, så finns dessa kvar även efter döden. Många av de svarta magikernas praktiker bestod däri att de på detta sätt skapade sig villiga tjänare. De vita magikernas regel är att inte låta någon arbeta in i sin eterkropp i större utsträckning än att hans instinkter redan har genomgått katharsis. I eterkroppen råder vila och visdom. Om något ont kommer in, kommer detta onda till vila och blir därigenom kvar.
Innan människan som lärjunge förs så långt att hon godtyckligt kan arbeta på sin eterkropp, måste hon åtminstone delvis komma i stånd att bedöma karmet, att nå självkännedom. Därför får meditation inte företas utan fortlöpande självkännedom, själviakttagelse. Därigenom uppnås att människan i rätt ögonblick ser tröskelns väktare: det karma hon ännu har att avbära. När man når detta stadium i normalt tillstånd betyder det inget annat än insikten om det ännu kvarvarande karmet. Börjar jag arbeta in i eterkroppen, måste jag föresätta mig att utjämna det karma som ännu finns kvar.
Det kan inträffa att tröskelns väktare uppträder på abnormt sätt. Det sker när människan har en så stark dragning till det ena livet mellan födelse och död, att hon på grund av den ringa graden av inre verksamhet inte kan stanna tillräckligt länge i devachan. När människan har vant sig alltför mycket vid att se utåt, har hon inget att se inåt. Hon kommer då snart tillbaka till det fysiska livet. Hennes begär förblir då kvar, den korta devachantiden är snart förbi; och när hon återvänder finns gestaltningen av hennes tidigare begär ännu kvar i kamaloka; hon träffar då ännu på den. Hon inkarnerar sig. Till hennes nya astralkropp blandas då den gamla; detta är det föregående karmet, tröskelns väktare. Hon har då sitt tidigare karma ständigt framför sig; detta blir en egendomlig form av dubbelgångare.
Många av påvarna under den ökända påvetiden, såsom till exempel Alexander VI, har haft sådana dubbelgångare i nästa inkarnation. Det finns människor, och i vår tid inte alls sällan, som ständigt har sin tidigare lägre natur vid sin sida. Detta är en specifik form av vansinne. Det kommer att bli allt starkare och häftigare, eftersom livet i det materiella alltmer breder ut sig. Många människor som nu helt går upp i det materiella livet kommer i nästa inkarnation att ha den abnorma formen av tröskelns väktare vid sin sida. Om inte den andliga påverkan nu utövades mycket starkt, skulle ett slags epidemiskt seende av tröskelns väktare inträda som följd av den materialistiska kulturen. En förebådare är vårt sekels nervositet. Den är ett slags uppgående i periferin. Alla nervösa människor i dag kommer i nästa inkarnation att bli jagade av tröskelns väktare. De kommer att bli jagade in i en alltför tidig inkarnation, en sorts kosmisk för tidig födelse. Det vi med teosofin har att eftersträva är en tillräckligt lång devachantid för att undvika sådana alltför tidiga inkarnationer.
Ur denna synpunkt är Kristi inträde i världshistorien att betrakta. Före detta blev var och en som ville komma till ett liv i Kristus förd till att inträda i mysteriet. Den fysiska kroppen gjordes där lethargisk, och endast av det rena prästerskapet tillfördes astralkroppen det som ännu fattades i dess rening. Detta var invigningen.
Genom det att Kristus kom in i världen skedde det emellertid att den som drogs till honom kan få en ersättning av honom för denna gamla form av invigning. Det är alltid möjligt att genom förbindelsen med Kristus hålla sin astralkropp så renad att man utan skada för världen kan arbeta in den i sin eterkropp. När man betänker detta får ordet om den ställföreträdande försoningsdöden en helt annan betydelse. Detta är vad som avses med Kristi försoningsdöd. Den död i mysterierna som tidigare var och en måste genomgå för att vinna reningen, har nu den Ene genomlidit för alla, så att genom den världshistoriska invigningen en ersättning har skapats för den gamla invigningen.
Genom kristendomen har mycket gemensamt skapats som tidigare inte var gemensamt. Den verksamma kraften uttrycker sig däri att gemenskapen med Kristus är möjlig genom inre skådande, genom sann mystik. Detta har också lagts in i språket. Europas förste kristne invigde, Ulfilas, lade det till och med in i det tyska språket, att människan i språket fann ”jag”. Andra språk uttrycker detta förhållande till jaget genom en särskild verbform, till exempel på latin amo, men det tyska språket sätter till jaget. ”Ich” är: J.Ch. = Jesus Christus. Detta har med avsikt lagts in i det tyska språket; det är ingen tillfällighet. Det är de invigda som har skapat språket. Liksom man i sanskrit har AUM för treenigheten, har vi för människans inre tecknet ”ICH”. Därigenom skapades en medelpunkt genom vilken världens lidelser kan förvandlas till rytm. De måste rytmiseras genom jaget. Denna medelpunkt är bokstavligen Kristus.
Alla västerländska nationer har utvecklat verksamheten, lidelserna. En impuls från öster måste komma för att bringa vila i dessa. En förebådare är redan Tolstojs bok om ”icke-handlandet”. I västerlandets verksamhet finner vi ofta ett kaos. Detta tilltar alltjämt. Österlandets spiritualitet skall föra in en medelpunkt i västerlandets kaos. Det som under lång tid övas som karma övergår i visdom. Visdomen är karmats dotter. All karma finner sin utjämning i visdom. En vis man som nått ett visst stadium kallas en solhjälte, eftersom hans inre har blivit rytmiskt. Hans liv är en avbild av solen, som i rytmiska banor vandrar över himlen.
Ordet ”AUM” är andetaget. Andetaget förhåller sig till ordet såsom den Helige Ande till Kristus, såsom Atma till jaget.
Lämna ett svar