Föredrag III – 28 september 1905
Medvetandets stadier i naturens tre riken och hos människan. Växtriket som jordens sinnesorgan. Riktningsorganet i växtens rot och motsvarande riktningsorgan i människans öra. Korset som symbol för riktningsutvecklingen hos växt, djur och människa. Växtmedvetande på mentalplanet; känsliga växters, idioters och djurs medvetande på astralplanet; mineralernas medvetande på det högre mentalplanet. Det mänskliga medvetandet på det fysiska planet och dess utveckling till högre stadier. Sfinxens gåta som anvisning på människans framtida gestalt.
Kära vänner,
I utvecklingen finns tre ting som man måste skilja mellan: form, liv och medvetande. I dag skall vi tala om medvetandeformerna.
Vi kan betrakta växter och lägre djur som om högre väsen genom dem sträckte ut sina sinnen i världen för att betrakta världen genom dem. Låt oss först utgå från växternas sinnesorgan. När man talar om växternas sinnesorgan måste man vara klar över att det inte bara rör sig om de enskilda växternas sinnesorgan, utan om väsen i högre världar. Växterna är så att säga endast känselspröt som de högre väsendena sträcker ut. Det högre väsendet orienterar sig genom växterna.
Alla växter har, särskilt vid rotspetsarna men även på andra ställen, celler som innehåller stärkelsekorn. Även hos växter som annars inte innehåller stärkelse finns dessa stärkelsekorn vid rotspetsen. Liljeväxterna till exempel, som annars inte innehåller stärkelse, har dessa stärkelsekorn i cellerna vid rotspetsen. Dessa stärkelsekorn är lösa, rörliga, och det beror på om kornen ligger på den ena eller den andra sidan.
Så snart växten lutar sig en aning faller ett stärkelsekorn över till den andra sidan. Det kan växten inte tåla. Den vänder sig då åter så att stärkelsekornen kommer att ligga på rätt plats. Och dessa stärkelsekorn ligger symmetriskt i förhållande till jordens tyngdkraftslinje. Växten växer upprätt därför att den känner tyngdkraftens riktning. Stärkelsekornen känner tyngdkraften. Genom att observera stärkelsekornen vid rotspetsarna lär vi känna ett slags sinnesorgan. Det är växtens sinne för tyngdkraften. Detta sinne tillhör inte bara växten, utan hela jordens själ, som genom detta sinne låter hela växten växa.
Detta har till en början en elementär betydelse. Växten orienterar sig efter tyngdkraften. Tar man nu ett hjul, till exempel ett vattenhjul, i vilket man kan sätta växter, och vrider hjulet med växterna, så tillkommer till tyngdkraften en annan kraft: rotationskraften. Den verkar då i varje punkt av växten, och växtens rötter och stjälkar växer i hjulets tangentens riktning, i den tangentiella kraftens riktning, och inte i tyngdkraftens riktning. Därefter riktar sig också stärkelsekornens läge.
Låt oss nu betrakta människans öra. Där har vi först den yttre hörselgången, sedan trumhinnan och i innerörat hörselbenen: hammaren, städet och stigbygeln – mycket små ben. Hörseln beror på att dessa små ben sätter de andra organen i svängning. Inuti finner vi vidare tre halvcirkelformade, hinnartade kanaler ordnade i rymdens tre riktningar. Dessa är fyllda med en vätska. Vidare finner vi i örat labyrinten, en snäckformad bildning, fylld med mycket fina hår. Varje hår är som en sträng i ett piano, stämd på en bestämd ton. Labyrinten står i förbindelse med hörselnerven som går till hjärnan.
Det som främst intresserar oss är de tre halvcirkelformade kanalerna. De står i förhållande till varandra i rymdens tre riktningar. De är fyllda med något som liknar växtens stärkelsekorn, nämligen hörselstenar. Om dessa förstörs kan människan inte hålla sig upprätt eller gå rakt. Vid svimning kan genom blodets rusning mot huvudet organismen i de tre kanalerna störas. På de tre halvcirkelformade kanalerna beror människans orienteringssinne. Det är samma sinne som hos växten finns som jämviktssinne vid rotspetsen. Det som där finns vid rotspetsen är hos människan utbildat uppe i huvudet.
Om man överblickar hela evolutionen – växt, djur, människa – finner man bestämda relationer mellan dem. Växten är den omvända människan. Djuret står mitt emellan. Växten sänker sina rötter i jorden och riktar sina fortplantningsorgan mot solen. Vänder man växten halvvägs om får man djuret. Vänder man den helt om får man människan. Detta är korsets ursprungliga betydelse: växtriket, djurriket, människoriket. Växten sänker rötterna i jorden. Djuret är den halvt omvända växten. Människan är den helt omvända växten. Därför säger Platon: världssjälen är spikad vid världskroppens kors.
Hos växten ligger riktningsorganet i rotspetsen, hos människan i huvudet. Att hos människan riktningssinnet hänger samman med hörselsinnet beror på att hörselsinnet är det sinne som höjer människan till ett högre rike. Den sista förmåga som människan har erövrat är talförmågan. Talet hänger i sin tur samman med den upprätta gången, som inte vore möjlig utan riktning- eller jämviktssinnet. Den ton som människan frambringar genom talet är den aktiva kompletteringen av det passiva hörandet. Det som hos växten endast är orienteringssinne har hos människan blivit hörselsinne, som i sig bär det gamla orienteringssinnet i de tre halvcirkelformade kanalerna, som är riktade efter rymdens tre dimensioner.
Varje varelse har ett medvetande. Även växten har ett sådant; men detta medvetande ligger på devachanplanet, på mentalplanet. Om man ville rita växtens medvetande, skulle man behöva rita det på följande sätt.
Växten kan också ge oss svar, men man måste lära sig att observera den på mentalplanet. Där säger växten oss sitt eget namn.
Hos människan sträcker sig medvetandet ända ner till det fysiska planet. Människans medvetande här hänger samman med samma organ som växten är fästad vid jorden med. Människan lär vi egentligen först känna när vi ser hur hon frambringar språket och uttalar ordet ”jag”. Detta jag har sina rötter på mentalplanet. Utan förmågan att uttala ordet ”jag” skulle vi kunna hålla människans gestalt för ett djur.
Växten har sina rötter i mentalplanet, och människan blir just genom hörselorganet en invånare i mentalplanet. Därför förbinder vi ”det tänker” med språket. Örat är en högre utbildning av riktningssinnet. Eftersom människan i förhållande till växten har vänt sig om och sedan åter vänt sig mot anden, har hon i hörselorganet det gamla kvarlevande riktningssinnet. Hon ger sig själv riktningen. Det finns alltså två motsatta medvetandeformer: växtens medvetande på mentalplanet och människans medvetande här, som bär sitt väsen från mentalvärlden ner i den fysiska världen. Detta jordiska medvetande hos människan kallas det kama-manasiska.
Våra sinnesorgan har nu vart och ett för sig också ett medvetande. Dessa olika medvetanden – det synligas, det hörbaras, det luktbaras och så vidare – sammanfattas i själen. Manasiskt blir medvetandet först genom att de enskilda medvetandena sammanfattas i själens centrum. Utan denna sammanfattning skulle människan falla sönder i sina organmedvetanden. Dessa är ursprungligen utbildade genom solarplexus, genom det sympatiska nervsystemet. När människan själv ännu var något av en växt hade hon ännu inget medvetande på det fysiska planet. Då bildade det högre medvetandet först organen.
I djup trans tystnar det centrala medvetandet. Då är de enskilda organen medvetna, och människan börjar se med maggropen, med solarplexus. Ett sådant medvetande hade sierskan från Prevorst. Hon beskriver verkliga ljusgestalter, som dock endast observeras av organmedvetandet.
Det lägsta medvetandet är mineralets. Ett något mer centrerat medvetande, något mer likt det nuvarande mänskliga medvetandet, är det astrala medvetandet. Att medvetandebildningen skedde i hela astralkroppen har sitt uttryck i ryggmärgen. Där uppfattar människan världen analogt med drömbilderna. Ett sådant medvetande har endast människor vars fysiska hjärna inte kommer till verksamhet. Idioter till exempel ser världen i bilder; deras själsliv är analogt med drömlivet. De kan bara säga att de inte vet något om vad som försiggår omkring dem. Även andra varelser i världen har ett liknande medvetande.
När människan utvecklar det astrala medvetandet så att hon upplever drömmarna medvetet, kan hon göra följande: Antag att vi är i stånd att utbilda detta medvetande och ställer oss inför blomman ”Venus flugfälla”. Om vi betraktar den tillräckligt länge och låter den verka helt ensam på oss, då får man i ett bestämt ögonblick känslan av att medvetandets centrum sänker sig från huvudet ner och kryper in i växten. Man är då medveten i växten och ser världen genom växten. Man måste förlägga sitt medvetande in i växten. Då blir man klar över hur det ser ut själsligt i detta väsen. Man upplever då denna själ. Hos en sensitiv växt är medvetandet mycket likt en idiots medvetande; inte ett blott mentalt medvetande. Den har fört ner medvetandet ända till det astrala planet. Det finns alltså två slags växter: sådana som endast är medvetna på mentalplanet och sådana som också är medvetna på det astrala planet.
Vissa djurarter har också ett medvetande på det astrala planet, som också är idiotmedvetandets plan. Helena Petrovna Blavatsky hänvisar särskilt till indiska nattinsekter, nattfjärilar. Till exempel har även spindlar ett astralt medvetande; de fina spindelnäten spinns egentligen in från astralplanet. Spindlarna är bara redskap för den astrala verksamheten. Trådarna spinns in från astralplanet. Även myrorna har, liksom spindlarna, ett medvetande på astralplanet. Där har myrstacken sin själ. Därför är myrornas handlingar så ordnade.
Även mineralerna har ett medvetande. Det ligger på det högre mentalplanet, på högre regioner än växternas. Blavatsky kallar det kama-praniskt medvetande. Människan kan senare också förvärva detta medvetande samtidigt som hon bibehåller sitt nuvarande medvetandetillstånd. Hon behöver då inte längre gå in i en fysisk kropp, inte längre inkarnera sig. Stenarna är nere på det fysiska planet och deras medvetande är i de övre regionerna av mentalplanet. Därifrån ordnar det kristallerna. När människan en gång kan bära sitt medvetande dit upp, formar hon själv sin fysiska kropp ur världens mineraler.
Hjärnans tre delar måste senare helt skiljas åt (tänkande, kännande, viljande). Då måste människans medvetande härska över hennes hjärna, såsom det högre medvetandet härskar över myrstacken. Liksom man där kan skilja arbetare, hanar och honor, kommer det senare också i hjärnan att ske en exakt åtskillnad i tre delar. Då är människan planetarisk ande, en skapare som själv skapar tingen. Såsom jordanden bygger jordskorpan, så kommer människan då också att bygga en planet. För detta måste hon ha ett kama-praniskt medvetande. I dag har hon endast ett kama-manasiskt medvetande. Det består däri att organmedvetandet genomträngs, genomsätts av förståndet (manas). Medvetandet rationaliseras, som Blavatsky säger. Rationaliseringsprocessen fullbordas från djur till människa. Det blotta organmedvetandet kan känna målen men känner inte medlen för att nå dem. Det rationaliserade medvetandet kan dirigera medlen. Blavatsky säger helt riktigt: ”Till exempel har en hund som är instängd i ett rum instinkten att komma ut, men han kan inte, eftersom hans instinkt inte har blivit tillräckligt förnuftig för att gripa de nödvändiga medlen, medan människan genast uppfattar situationen och befriar sig.”
Vi skiljer alltså med Blavatsky mellan:
- Organmedvetandet, som våra organ har.
- Det astrala medvetandet hos djuren och vissa växter och även hos idioter.
- Det kama-praniska medvetandet hos stenarna, som människan senare också förvärvar.
- Det kama-manasiska medvetandet, det förståndsmässiga.
På detta sätt måste man upplösa världstillvarons kors.
Korsets egentliga mening är oändligt djup. Även de gamla sagorna är bilder som hämtats upp ur sådana djup. En stor tjänst gjordes människosjälen genom sagorna, så länge människan förr kunde förstå sagornas sanningar känslomässigt. Till exempel finns den gamla sfinxgåtan. Sfinxen ställde frågan: Vad går på fyra om morgonen, på två vid middagen och på tre om kvällen? – Det är människan! Först, på jordens morgon, gick människan på fyra, i sitt djuriska tillstånd. De främre lemmarna var då också rörelseorgan. Sedan reste hon sig upp. Lemmarna skildes i två slag och organen delades i fysiskt-sinnliga och andliga organ. Hon gick då på två. I en avlägsen framtid kommer de nedre organen och den högra handen att falla bort. Endast den vänstra handen och den tvåbladiga lotusblomman blir kvar. Då går hon på tre. Därför haltar också Vulkan. Hans ben är i tillbakabildning, de upphör att vara något. Vid evolutionens slut, i jordens vulkanmetamorfos, kommer människan att vara det treledade väsen som sagan anger som ideal.
Lämna ett svar