Föredrag VII — 1 oktober 1916
Henrik VIII och Sir Thomas More.
Människans uppfostran genom den materialistiska livsuppfattningen
Kort innehåll:
Det sista föredraget behandlar den engelska reformationen och konflikten mellan Henrik VIII och Thomas More. Steiner använder detta historiska exempel för att belysa hur den moderna materialistiska världsuppfattningen gradvis kom att forma människans tänkande och samhällsliv.
Mina kära vänner,
Det var i går min strävan att genom hela föredraget låta klinga att det finns en mening, en vishetsfull ledning, i mänsklighetens historiska utveckling, och att man endast kan finna denna vishetsfulla ledning, denna mening, om man gräver djupare ner i den andliga undergrunden. Det försökte jag låta genomklinga i går, och det har jag försökt utveckla genom konkreta exempel under flera veckor.
Människorna i allmänhet lever ju inom sin tidsålder så att de låter händelserna i denna tidsålder komma över sig, att de under dessa händelser upplever lycka eller olycka, smärta eller glädje, och så tar de med sig sin andel i fråga om sinnesintryck från tidsålderns impulser. De tänker också efter på ett visst sätt; men i vår tidsålder betyder eftertanken över det som sker inte särskilt mycket, eftersom hela den andliga utvecklingen i vår tidsålder är sådan att man verkligen inte tränger in i de orsaker som andligt verkar bakom företeelserna.
I går gjorde jag er uppmärksamma på det som den som tränger djupare in i tidshändelserna alltid bör hålla för sin själ: att den sociala ordningen, sådan som tänkandet och förnimmandet hos den så kallade kultiverade mänskligheten är i dag, endast kan upprätthållas några få decennier. Mänskligheten behöver en omgestaltning av förnimmandet och tänkandet, en förändring i fråga om många idéer, förnimmelser, känslor och viljeimpulser. Andevetenskapen vill ge sitt bidrag för att leda till förståelse av ett sådant pånyttlärande.
Den yttre historien gör i dag i allmänhet mycket litet för att göra det begripligt för en människa varför de ting som sker omkring henne är som de är. Den yttre historien, som i dag till stor del inte vill blicka in i de inre sammanhangen, den registrerar det som sker i det yttre och betraktar alltid det tidigare som skett som orsaken till det följande, och det, skulle man kunna säga, på det enklaste och bekvämaste sättet.
Men om man på ett sådant enkelt och bekvämt sätt för tillbaka tingen till sina orsaker, som historien i dag ofta gör, då kommer man till riktiga absurditeter. Ty man skulle till sist nödgas erkänna att det mesta, ja kanske det allra mest vidsträckta som sker, inte har mening att tacka för sin tillvaro, utan meningslöshet.
Man skulle, om man drog de yttersta slutsatserna av de åskådningar som man i dag ofta ger sig hän åt, nödgas dra slutsatsen att det inte finns någon mening i historien, utan att det finns meningslöshet i historien.
Låt oss ta ett exempel som var och en kan hålla i minnet
när han går igenom den yttre historien.
Fråga till exempel efter ursprunget till den engelska religionsgemenskapen, den anglikanska kyrkan, som många människor tillhör, och sök efter dess yttre historiska ursprung. Då skall vi finna att från år 1509 till 1547 regerade Henrik VIII, att denne Henrik VIII hade sex hustrur. Den första skildes han ifrån, men denna skilsmässa spelar, rent yttre betraktat, en stor historisk roll. Katarina av Aragonien – från henne skilde han sig. Den andra, Anna Boleyn, lät han halshugga. Den tredje, Johanna Seymour, dog. Den fjärde skilde han sig åter ifrån. Den femte, Katarina Howard, blev åter halshuggen.
Endast den sjätte överlevde honom, och om man granskar historien närmare, egentligen endast genom ett slags misstag, ty även henne var ett annat öde ämnat.
Denna något komplicerade äktenskapshistoria hos Henrik VIII, vilken, som sagt, regerade från 1509 till 1547, vill jag mindre nämna för dess historiska innehålls skull än för att leda fram till en betraktelse av Henriks VIII karaktär. Ty man kan redan få en viss uppfattning om karaktären när man vet att en personlighet lät halshugga två hustrur och skilde sig från ett antal andra och så vidare.
Men rent yttre, historiskt sett, spelar skilsmässan från den första, från Katarina av Aragonien, en viss betydelsefull roll; ty man behöver endast hålla två händelser för ögonen för att yttre karakterisera denna viktiga roll.
För det första blev han, därför att påven vägrade att skilja äktenskapet, Defensor fidei, trons försvarare, som han först kallade sig, det vill säga den katolska, från Rom utgående tron, motståndare till påven, motståndare till den från Rom ledda katolska kyrkan, och skilde helt enkelt genom sina maktmedel den engelska kyrkan från den allmänna katolska kyrkan, så att en slags reformation inträdde; men en reformation av alldeles egen art, bestående däri att de gamla bruken, ceremonierna, ritualerna behölls.
Det var alltså inte som hos protestanterna, att man verkligen ur en andlig grund och andlig kraft sökte en förnyelse, utan allt religiöst behölls.
Endast inom England skulle kyrkan skiljas från den allmänna katolska kyrkan, därför att påven vägrade att skilja Henrik VIIIs äktenskap. Alltså, för att få en annan hustru grundade denne man för sitt folk en ny kyrka, som sedan dess har bestått. Vi har alltså den yttre historiska faktum att miljoner och åter miljoner människor genom århundraden lever i ett trossammanhang därför att en konungs skilsmässa endast kunde åstadkommas genom att han skapade detta trossammanhang!
Det är yttre historiskt sammanhang. Är inte detta en absurditet?
Och om man ser närmare på saken, kommer det dessutom en inre absurditet till, en riktig inre absurditet; ty det går inte att förneka att tusentals och åter tusentals människor sedan Henrik VIIIs skilsmässa, det vill säga sedan den engelska kyrkans grundläggning, inom detta trossammanhang som uppstått på så tvivelaktigt sätt verkligen funnit ett djupt religiöst inre liv. Det vill säga: det uppstår något i historien genom en högst tvivelaktig orsak, och de frukter som inträder kan för tusentals och åter tusentals människor vara de mest själsfrälsande; de har också varit det.
Man drar bara konsekvenserna av de yttre tingen. Man glider så över ytan på tingen i deras utveckling; men drar man konsekvenserna av sådana ting, då skall man se att man kommer till de mest skilda absurditeter om man betraktar fakta under den synvinkel som man i dag betraktar dem under.
Jag sade att detta ena faktum har inträffat; men vi har också att anteckna ännu en annan faktum. Det är faktum om halshuggningen av Thomas More, denne betydande, store, genialiske elev till Pico della Mirandola, som skrivit ”Utopia”, ett underbart verk i vilket han ur ett visionärt skådande – jag kan inte utveckla det närmare i dag, men det kan göras vid ett annat tillfälle – skapat idén om ett socialt sammanhang mellan människorna; så att man ser att denne elev till Pico della Mirandola, Thomas More, som ur ett hos honom uppträdande atavistiskt klarseende skapar sig en bild av en social ordning, tecknar denna bild.
Må de som nu är så kloka tänka vad de vill om bildens tillämpbarhet, men genialitet och genialiska impulser lever i denna bild.
Även om en sådan bild inte omedelbart kan tillämpas på den yttre verkligheten, så gäller i fråga om en sådan bild alltid det som Johann Gottlieb Fichte sagt med avseende på sådana sociala och andra ideal som uppställs för mänskligheten. Med avseende på sådana ideal uttalar sig Fichte en gång, sedan han hållit för ögonen hur människorna alltid åter och åter säger: Ja visst, där kommer dessa tänkare och predikar alla slags ideal, men det är opraktiska människor, det kan man inte använda! – Då säger Fichte med avseende på sådana invändningar: Att ideal inte omedelbart kan tillämpas i det verkliga livet, det vet vi andra lika väl som de som gör sådana invändningar, kanske bättre; fast vi vet också att livet alltid, om det verkligen skall gå framåt, måste formas efter sådana ideal!
De som inte vill veta av sådana ideal, säger Johann Gottlieb Fichte, de visar ingenting annat än att de inte är att räkna med vid mänsklighetens utveckling. Och så må då den gode Guden ge dem regn och solsken i rätt tid, och om möjligt också föda och dryck i rätt tid, och en god matsmältning, och om det går, också goda tankar då och då.
Så talar Johann Gottlieb Fichte med rätta; ty det som förverkligas i världen är dock mänsklighetens ideal, även om andra krafter och andra impulser samverkar med dessa ideal och dessa ideal inte endast verkar direkt, utan även verkar indirekt.
Men av olika skäl blev just under inflytande av Henrik VIII också Thomas More halshuggen. Och så se vi just i en sådan halshuggning som den av Thomas More, i denna tidsålder, och i uppkomsten av den engelska kyrkan, två händelser som, om man vill känna dem i deras mening, i deras djupare mening, också måste betraktas djupare.
Endast under vissa förutsättningar kan man förstå varför den antydda utvecklingen förlöpte så som den skildrats. Man kan förstå denna utveckling endast om man betraktar framstående andar inom denna utveckling, sådan den följde på tidsåldern och Henrik VIIIs gärningar.
Om vi nu först endast betraktar det förhållandet att ett trossammanhang skapades för att åstadkomma en skilsmässa. Som sagt, för den enskilde människan, om hon var religiöst lagd, behövde det inte ha någon särskild verkan, ty hon kunde finna sin frälsning också inom den uppkomna kyrkan. Många fann den. Men i det hela historiska sammanhanget, i det historiska blivandet sedan den tiden, se vi redan att genom denna yttre tillkomst av ett trossammanhang något alldeles särskilt åstadkoms.
Därtill måste man hålla för ögonen vilka andliga impulser som just utgick från den kulturgemenskap i vilken detta religiösa sammanhang placerades.
Vid en objektiv betraktelse måste man vara klar över att, sedan det sydvästliga inflytandet i andliga impulser i Europa alltmer började sjunka tillbaka, det engelska kulturinflytandet alltmer växte. Det engelska andliga inflytandet blev allt starkare, blev först starkt på Europas västra del, sedan på hela den europeiska kontinenten, och om man vill tala om de starkaste inflytandena i andlig mening med avseende på 1700- och 1800-talet för Europa, så måste man naturligtvis hålla för ögonen de från England utgående impulserna.
Då uppträder nu vissa personer inom den engelska kulturen själv, som är besjälade av denna kulturimpuls; då uppträder till exempel också inom Frankrike vissa personer i vilka dessa kulturimpulser lever. I England filosofer, till exempel den utomordentligt inflytelserike filosofen Locke.
Visserligen vet inte många människor i dag något om Locke, men inflytandena från sådana personer går genom tusen och åter tusen för det yttre livet osynliga kulturkanaler, och Locke har haft ett oerhört inflytande på Voltaire, och hur har inte Voltaire påverkat det europeiska tänkandet!
Men Voltaires inflytande går tillbaka på Lockes inflytande.
Hur mycket har inte skett omedelbart under inflytande av Locke-Voltaire! Hur många tankar skulle inte ha kommit över Europa om inte denna impuls från Locke-Voltaire hade funnits. Hur annorlunda skulle det politiska, det sociala livet i Europa ha utvecklats om inte Locke-Voltaire hade fött den europeiska själen med tankar!
I Frankrike ser vi till exempel åter samma impulser lever hos den oerhört inflytelserike Montesquieu. Om vi sedan ser på det vidare tankeinflytandet på kontinenten, se vi hur genom Hume, hur senare genom Darwin det mänskliga tänkandet revolutioneras. Och åter se vi hur genom Locke-Voltaire, så genom Hume-Darwin ett oerhört inflytande utövas. Och när Marx, grundläggaren av den moderna socialismen, som har ett inflytande som i dag av dem som kallar sig bildade ännu inte kan bedömas, därför att detta inflytande lever i de bredaste skikten – när Marx började skriva sitt grundläggande verk ”Das Kapital” och gjorde sina studier, då for han till England!
Visserligen levde hegelianismen i Marx, men en darwinistiskt färgad hegelianism. Och den som studerar de enskilda europeiska staternas författningsliv under 1800-talet, den som studerar författningsstriderna, han skall lära känna hur djupgående inflytandet var från de kulturimpulser som kom därifrån. Allt detta kan här endast antydas.
Men om vi nu just betraktar de framstående personligheter som alltså ger Europa en viss fysionomi, då finner vi hos dem överallt ett särskilt utvecklat, abstrakt-rationalistiskt tänkande, ett sådant tänkande som är ett gott, ett förträffligt redskap för att utforska, lära känna och behandla den fysiska världen, den materiella världen. Både hos Locke-Voltaire, hos Montesquieu, liksom hos Hume-Darwin, i allt som är beroende av dem, lever förmågan, och denna förmåga fortplantar sig in i det europeiska tänkandet, även i det europeiska känslolivet hos den som ingenting vet därom, är dock djupt påverkad därav – och skapar ett slags tänkande som särskilt är ägnat att känna igen och behandla de materiella sammanhangen i världen, att skapa sociala ordningar som går på de rent materiella sammanhangen.
Nu se vi en viss följeslagare, som inte är utan betydelse, alldeles inte utan betydelse, uppträda hos alla dessa tänkare. Dessa tänkare är skarpa, de är stundom snillrika tänkare — inträngande tänkare — i fråga om de materiella sammanhangen i världen; men de alla är tänkare som intar en egenartad ställning till mänsklighetens religiösa utveckling, som absolut inte vilja använda tänkandet på de områden som de hålla för föremål för det religiösa livet.
Varken Locke, Hume, Darwin eller Montesquieu vill använda tänkandet på sådant som de anser höra till det religiösa livet. Men de angriper heller inte detta religiösa liv, utan de tar det som det är, så som det en gång utformat sig i historien. De tar det som en faktum.
I dessa kretsar var ett yttrande helt gångbart: Man är katolik, man är protestant, så som man är fransman eller engelsman; – det vill säga: man tar det som något som helt enkelt finns, man kritiserar det inte; man fogar sig däri, man låter det stå.
Men man rör inte vid det med tänkandet!
En så energisk, skarp tänkare som Hume lever just i denna förnimmelse, i detta känsla, även Montesquieu lever i denna känsla, i denna förnimmelse: låt det religiösa livet stå, men erkänn det i det yttre livet; låt för all del inte den skarpsinnighet som man så gärna använder på materiella ting göra sig gällande i fråga om den andliga världens angelägenheter!
Denna historiska följd är andligt helt och hållet betingad av den likgiltiga inrättningen av den engelska religionen genom Henrik VIII. Det är den inre meningen med saken.
Denna stämning som utgjuts över oräkneliga europeiska impulser är beroende av att ett visst religionssammanhang skapades genom det likgiltiga faktum att en man vill skiljas. Detta likgiltiga faktum att en man vill skiljas står vid utgångspunkten, och det ger stämningen att över huvud taget inte bry sig om denna sak, men ändå låta den gälla genom generation efter generation, århundrade efter århundrade.
Och så som det var i fråga om tänkandet över de religiösa angelägenheterna, har det endast kunnat komma så därför att detta historiska faktum stod vid utgångspunkten. Endast om man betraktar tingen inifrån finner man det motsvarande sammanhanget.
Och det andra faktumet, halshuggningen av Thomas More 1535: En man halshuggs ur olika sammanhang, en man som skådar in i den andliga världen, som, även om det är i förvrängd, karikerad gestalt, hämtar ut mycket ur den andliga världen; han halshuggs, i det yttre — i det inre även av andra skäl som jag i dag inte kan beröra — redan av det skälet att han inte ansluter sig till de som skall svära suprematiden, alltså erkänna skiljandet av den engelska kyrkan från den romerska kyrkan.
En sådan man går över i den andliga världen så, att själen lämnat den fysiska kroppen, sedan denna själ i den fysiska kroppen redan gjort djupa inblickar i den andliga världen. Det förblir som orsak, det lever som orsak vidare i världen.
Vad Thomas More skådat i den fysiska kroppen ur den andliga världen, det förblir så förenat med honom när han med själen går genom dödens port, att han just genom detta kan utöva en stor verkan på sin följande tidsålder.
Och så verkar dessa två strömningar tillsammans: en yttre, som jag tidigare karakteriserat, som är likgiltig gentemot det religiösa livet, men full av skenbart troget erkännande av detta religiösa liv, och en själ som blivit mäktig därför att den just i den fysiska kroppen upplevt det översinnliga och låter det stråla ut över den följande utvecklingen. Det strålade in i den andra andliga atmosfären som jag för ungefär åtta dagar sedan här karakteriserade.
Ty denna andliga atmosfär under 14-, 15-, 16-, 17-, 18- och 1900-talen är ju, som vi vet, dessutom genomträngd av de impulser som uppstått genom behandlingen och halshuggningen av tempelherrarna.
Tempelherrarna — grundade 1119, det vet vi — var först verksamma inom korstågen; sedan spred de sig ut över Europa, och genom särskilda sammanhang blev många människor offer för Filip den skönes habegär, penninggirighet.
Som sagt, jag har skildrat det för er. Men låt oss ännu en gång hålla för ögonen hur dessa tempelherrar blev offer. Låt oss alltså ännu en gång rikta blicken därpå, hur vi framställt det ur det verkliga förloppet av fakta: att talrika av dessa tempelherrar blev torterade, sedan de i det liv de genomgått erfarit en kristen invigning genom de grundsatser och impulser som levde i Tempelherreorden.
Må förtalsskrifter fortsätta berätta skändligheter om tempelherrarna: det kan också historiskt påvisas att det inte är sant. Utväxter finnas naturligtvis överallt; men i det väsentliga är det inte sant!
Det som vårdades i Tempelherreorden var sådant att varje tempelherre skulle veta att hans blod inte tillhörde honom själv, utan inlevandet av Mysteriet på Golgata, i andlig mening i den västerländska, och delvis också i den österländska, mänskligheten.
Och vad som strålade ut från tempelherren, ur denna offersinnade inställning gentemot Mysteriet på Golgata, det förvandlades småningom till en slags kristen invigning, så att ett större antal tempelherrar verkligen till en viss grad kunde skåda in i den andliga världen.
Därigenom blev de dock även utsatta för alldeles särskilda faror när deras medvetande grumlades genom tortyrens kval, som i hundratals och åter hundratals fall fullbordades. Deras medvetande grumlades genom tortyren; därigenom blev deras dagsmedvetande förlamat och ett undermedvetet kom till ytan.
Alla de angrepp som den som strävar till sådan andlig höjd är utsatt för, blev uttalande på tortyrredskapet. Och så kom det — och Filip den sköne visste att det så skulle komma, ty han var i fråga om sin art en genialisk människa, men han var en genialisk människa ur habegär och rikedomsgirighet; jag har ju skildrat det närmare — så kom det då att ett stort antal tempelherrar ur ett undermedvetande både bejakade den underliga anklagelsen som också gör sig gällande om förnekande av den kristna religionen och Mysteriet på Golgata — vilket ur deras anfäktelser, ur deras frestelser, var begripligt — liksom också att de anklagade sig själva för andra brott.
Ett antal återtog sina erkännanden sedan, när medvetandet återställdes efter nedtagandet från tortyrredskapet; ett antal kunde inte återta något. Kort sagt, hos femtiofyra tempelherrar hade det kommit till en grym halshuggning, också hos ledaren för tempelherrarna, Jakob Bernhard de Molay.
Själar hade där gått genom dödens port, som inte endast i sitt dagsmedvetande skådat in i den fortskridande andliga världen därför att de kommit till en kristen invigning — så att de kunnat skåda Mysteriet på Golgatas hemligheter — utan som också därför något visste om världsförloppet, och kunde verka i världsförloppet, att de lärt känna de mot de mänskliga drivkrafterna stridande makterna, som talade ur dem på tortyrbänken, genom vilka de oskyldigt anklagat sig själva.
Dessa förskräckliga, gräsliga upplevelser, de antog en motsvarande gestalt när dessa själar var i den andliga världen.
Och jag har redan nämnt att från dessa själar, sedan de gått genom dödens port, mycket strålade ut som nu skulle verka vidare i de översinnliga impulserna under 14-, 15-, 16-, 17-, 18- och 1900-talen ända in i vår tid. Sådant som lever i enskilda begåvade personligheter som inspiration, det kommer, om man betraktar dess verkliga orsak, därifrån att själar dragits upp i den andliga världen som upplevt sådant som Filip den sköne låtit tempelherrarna erfara innan de gått genom dödens port.
Genom allt detta har den tidsålder förberetts i vilken vi är inställda.
Dessa och många, många orsaker skulle ännu behöva karakteriseras om man fullt skulle förstå vilka tankar en människa som fötts sedan dess blivit inställd i.
Ty i allt levde det som flöt ut från det skildrade. Där kan man rentav peka på något historiskt gripbart. Jag vill endast peka på – men man kunde peka på många ting – att i denna tidsålder, om vilken jag talar, ett vida verksam uppfostringsbok skapades: ”Robinson”.
Tänk er nu hur de begrepp som lever i ”Robinson” lever sig in i det ömtåligaste, tidigaste barndomsåldern, hur denna ”Robinson” inte endast i sin ursprungliga gestalt upplevt hundratals upplagor, översatts till alla språk, utan i alla möjliga språk också nyskapats i Defoes anda!
Ty det finns inte endast böhmiska, ungerska, spanska, franska, tyska, polska, ryska och så vidare översättningar av ”Robinson”, i alla dessa språk finns det också nyskapelser i Defoes anda. Vad som där lever, hur själarna formas, det beaktar man vanligtvis inte alls. Detta hela, som lever i Robinson, skulle ha varit otänkbart om inte de ting hade gått förut som jag nu talat om.
Alla dessa ting har sitt innersta sammanhang. Ända ner i enskildheterna är det sant. I dag gör någon en promenad från en gata i staden till en annan, till något ärende. Han tänker väl endast, om han överväger saken, högst på den allra närmaste orsaken. Att man inte skulle göra denna promenad, att man inte skulle ha detta ärende, om inte alla de ting hade gått förut som jag nu anfört, det tänker människorna inte på, liksom de över huvud taget föga beaktar de inre sammanhangen.
Jag har ofta pekat på hur litet människorna äro benägna att hålla de inre sammanhangen för ögonen. Den som betraktar tingen helt yttre tänker kanske en gång efter: Vem byggde Gotthardtunneln eller någon annan tunnel?
I dag byggs det inga tunnlar utan att man gör vissa beräkningar: differentialkalkyler Inte endast de som formade sten på sten har byggt Gotthardtunneln, utan om det inte funnes differentialkalkyl i dag, skulle Gotthardtunneln inte ha byggts. Den ensamme tänkaren Leibniz uppfann differentialkalkylen; han har medverkat!
Allt detta spelar in.
Jag vill det endast säga till förtydligande, ty exemplet i sig vill ju inte säga mycket; jag vill det endast nämna till förtydligande.
Och under alla dessa inflytanden som jag försökt karakterisera står vår tidsålder, står hela tänkandet, hela konfigurationen av vår tidsålder.
Nu är en bestämd egenart hos denna tidsålder att framhålla; det är att denna tidsålder, enligt sin tro, inte endast står med båda fötterna utan med händerna, ja med hela kroppen inne i verkligheten.
Det är stoltheten, för att inte säga högmodet i vår tidsålder, att man menar sig stå djupt inne i verkligheten. Oerhört stolta är människorna över detta att stå djupt inne i verkligheten.
Men inte ens med tankarna – det skall en senare tidsålder lära sig – står vår tidsålder inne i verkligheten — mycket, mycket mindre än en tidigare tidsålder!
Ty vad skall en kommande tidsålder lära? Ja, den skall naturligtvis inte förneka att vår tidsålder har stora tankar, stora landvinningar. Den kopernikanska världsåskådningen uppträder; Galilei skapar den moderna fysiken, Kepler den moderna astronomin; galvanismen, voltaismen, hela elektricitetskulturen uppträder; ångkulturen uppträder och så vidare.
Alltså de tankar som skapas i denna tidsålder, de är inträngande, de är storartade.
Och alltid upprepar dock människorna, även om de inte uttrycker det med samma ord, hur de är medvetna om att vi ”kommit så härligt långt” jämfört med människornas dumma vidskepelse i tidigare tidsåldrar.
Kort sagt, människorna äro helt övertygade om att till exempel Kopernikus äntligen kommit så långt att inse att solen står stilla, eller har en egen rörelse om man så vill, men i varje fall att den inte rör sig runt jorden på tjugofyra timmar, utan att jorden rör sig runt sig själv, att jorden rör sig runt solen i årsloppet och så vidare.
Tingen är ju kända. Man fattar dem i dag som om mänskligheten äntligen kommit så långt som till att lämna den gamla vidskepelsen från förr, den ptolemeiska världsåskådningen, och sätta sanningen i stället för det gamla misstaget. De tidigare människorna trodde på allt möjligt dumt eftersom de litade på sina sinnen, men de senare människorna kom så långt att de äntligen kunde inse: Solen är i centrum, Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus längre ut, de kretsar i ellipser kring den. – Äntligen vet man att jorden i årsloppet till exempel rör sig runt solen, och – man har kommit så härligt långt!
Vi är inte långt ifrån den tidsålder som skall inse vad det är fråga om. Det är inte fråga om den sanna verkligheten för de andliga makterna som Kopernikus, Kepler, Galilei äro beroende av, utan om att bringa in bestämda förmågor i människohuvudet.
Det som det kommer an på är uppfostran av mänskligheten genom uppfostran av jorden, och mänskligheten skulle just en tid tänka så om världen för att genom tankarna på ett visst sätt uppfostras. Det är vad den vishetsfulla världens ledning kommer an på. Ty om man börjar betrakta saken andligt, inte bara så som Kopernikus, Kepler, Galilei gjorde och framför allt deras efterföljare, rent yttre matematiskt, fysiskt, om man en gång betraktar det andligt, då skall man komma på andra ting, på mycket märkliga ting.
Man skall säga: Gott, nu har vi ett fysiskt världssystem; om man betraktar det, måste man ju beräkna och geometrisera det, så som det i dag nästan lärs ut i varje folkskola. – Men andligt betraktat äro tingen annorlunda. För den andligt bildade betraktaren uppenbarar sig till exempel följande. Han kommer till en viss rörelse hos solen, och denna rörelse hos solen, den förlöper så – sedd från en viss punkt:
Ja, så är det, rörelsen förlöper så, endast att om jag ritar detta här och för solen åter tillbaka, sammanfaller inte punkten exakt med den tidigare punkten, utan ligger något däröver. Detta är en verklig rörelse hos solen som man kan uppfatta andligt.
Men även jorden gör vissa rörelser under loppet av ett år. Och det är så att jorden beskriver denna bana, andligt betraktat:
Ni måste föreställa er det perspektiviskt. Om ni föreställer er solbanan liggande i ett plan, så är jordbanan liggande i detta plan, sedd från sidan. Om detta vore solbanan, sedd som linje, är jordbanan så:
Men det finns i det väsentliga, som ni därav ser, en punkt i världsalltet där sol och jord är, bara inte samtidigt, utan ungefär medan solen är där på sin bana (punkt), alltså har lämnat denna punkt och hunnit en fjärdedel av sin bana, börjar jorden vid sin rörelse i den punkt som solen lämnat.
Vi är nämligen verkligen i världsrymden efter en viss tid på den plats där solen var; vi gå på sätt och vis efter solbanan, korsar den, är vid en viss tidpunkt på året där där solen var. Sedan går solen vidare: ↷ jorden också vidare: ↶ och efter någon tid är jorden åter ungefär på den plats där solen var.
Vi färdas i rymden med jorden precis genom den plats där solen har varit. Vi seglar rakt igenom; men vi seglar inte endast igenom, utan solen lämnar efter sig följder av sin verkan i den rymd den har att genomkorsa, så att jorden träder in i spåren, i de kvarblivna spåren av solen och korsar dem, korsar dem verkligen. Ty rymden har levande innehåll, har andligt innehåll, och i det som solen åstadkommer träder jorden in och korsar det, seglar igenom.
Se, så ser saken ut andligt. Andligt måste man rita sådana linjer om man håller jordens och solens bana för ögonen.
Även med de övriga planeterna är ett sådant sammanhang. Vi är vid vissa tider ungefär på de platser där Merkurius var och så vidare. Mycket komplicerade rörelser utförs i rymden, i världsrymden, av planeterna, men de träder in i varandras spår.
Nu har man det yttre bilden, det rent geometriska yttre bilden; den andra bilden skall komma till, och först ur föreningen av de båda bilderna skall den senare mänskligheten vinna den föreställning som den måste ha.
Se, jag framställer detta för er nu. Tänk er att ni säger detta till en astronom, då säger han: Ja visst, där har någon blivit galen, blivit tokig, och framställer sådana saker; därom kan inte vara tal. – Men det är inte länge sedan att också en berömd vetenskapsakademi sade, när det talades om meteorstenar som ju faller från himlen ner på jorden: Det är ett galet påstående! – Det är ännu inte länge sedan.
Och liknande ting finns det många att notera. I dag erkänner man i den yttre fysiken lagen om den så kallade kraftens bevarande som något grundläggande; den förste som uttalade det, Julius Robert Mayer, spärrades in på dårhus!
Sådana historier kunde man naturligtvis berätta i hundratals och åter hundratals.
Men saken är dock sådan att ni därav ser – jag anför det endast som exempel – hur arten av tänkande i fråga om astronomiska ting, detta underbara, framgångsrika tänkande under 15-, 16-, 17- och 1800-talen snarare var ägnat att dra människorna bort från det verkliga: de står inte alls, som de tro, med båda fötterna och med händerna och med hela kroppen inne i verkligheten, utan de ger sig hän åt högst fantastiska föreställningar och hålla dessa endast för verklighet.
Just genom de fantastiskt-materialistiska föreställningarna har det inre jagkänslan under de senaste århundradena stegrats så oerhört hos människorna. Det måste förr eller senare ske, ty det måste en gång frambringas i mänsklighetens utveckling.
Jag har just valt ett astronomiskt exempel, men på alla områden kunde det påvisas hur i de nyss förflutna århundradena den mänskliga utvecklingen förlöpte så att människan på sätt och vis drogs bort från den sanna verkligheten, från den riktiga verkligheten.
Nu undrar ni givetvis: Visste människorna om sådana ting som detta här, att vi med jorden träder in i solens spår, att vi två gånger om året är därinne där solen verkat i rymden? Visste människorna över huvud taget något om det?
Ja, de visste om det, och det låter sig till och med enkelt påvisa historiskt att de visste om det. Tänk er att en människa vet; riktigt vet: Vid en bestämd tid under årets lopp korsar jorden på sin bana solbanan så att jorden träder in i solens spår, och det så att den följer efter solen. Det motsatta fullbordas när jorden återvänder från andra sidan.
Det ena gången är det så som om solen stiger ned under jordbanan, det andra gången som om solen stiger upp, jordbanan vore under.
Det ena gången drar människan på sätt och vis upp över solbanan med jorden, finner solens spår genom att hon drar upp, det andra gången drar hon ned, drar under solbanans spår ned.
Vad kunde en sådan människa säga, som vet detta och som också har medlen att konstatera detta, som har medlen att veta: Nu, vid den punkt där jordbanan korsar solbanan, går vi där igenom där solen stått! – Vad kunde en sådan människa säga?
En sådan människa kunde säga: Det är för oss ett särskilt viktigt ögonblick; vi är på den plats där solen varit!
Och i den andliga atmosfären uttrycker det sig, ty man möter den bild som solen lämnat kvar i etern. Där sätter man en fest! Vid denna tidpunkt sätter man en fest.
Och två sådana fester varje år firades i de gamla mysterierna, av vilka endast svaga minnen återstår i dagens högtider. Man fattar inte längre meningen med den riktiga tidpunkten; man vet inte längre sammanhangen. Men i de gamla mysterierna visste man: Nu korsas solbanan så att man där i etern finner solinnehåll som blivit kvar. Att människorna vid bestämda tider på året inrättat högtidsfester, det har sin riktlinje i ett sådant vetande.
Med dagens vetande är människorna skilda från dessa sammanhang. Dagens människor kommer heller inte att hysa någon speciell respekt för dessa sammanhang, utan de kommer säga: Jaha, vad gynnar det mig att vet att jag är på samma plats som solen var på förut? – Ungefär så skulle dagens människor säga.
Så sade till exempel inte de gamla egyptierna i sina mysterier. De visste, den femtonde i den aktuella månaden: Nu går jorden genom den punkt som solen en gång lämnat. De har frågat den prästinna som var Isisprästinna och väl förberedd i en dold tempelplats, därför att de visste: genom den särskilda andliga förberedelse som Isisprästinnan kunde genomgå, frambringar hon det som kan erfaras när man går igenom solens aura.
Och prästerna försökte att ur Isisprästinnans uttalanden utröna vad hon funnit i solens aura, och skrev upp: Regnigt år, sådden utströs vid en bestämd tid – kort sagt, allt praktiska ting som var viktiga för administrationen av livet under det kommande året. Därefter rättade man sig väl, ty man visste hur himlen verkade in på jorden. Man försökte utforska det.
Det var redan förfallets tid när denna vetenskap förråddes av motståndare till Osiris-Isis-tjänsten. Man kunde endast rädda sig — detta är det yttre faktum som hänger samman med Osiris-Isis-sagan — genom att det som sedan gammalt bevarades som hemligt vid en enda tempelplats i det gamla Egypten, nämligen denna konst att gå med årsloppet på detta sätt och andligt utforska inflytandena på jorden, nu i stället meddelades vid fjorton tempelplatser.
Mest av allt måste mänskligheten i vår tidsålder komma bort från ett sådant sammanhang med himlen, därför att mänskligheten i vår tidsålder just skulle finna vägen att ur drivkrafternas och instinkternas obestämdhet bilda det blotta jaget.
Jaget verkade inte särskilt starkt i de tider då människorna gjorde sig helt som till instrument för himmelsverkningarna. Jaget verkade inte starkt i de tider då prästen förkunnade för sina närmaste adepter: Där står Plejaderna; när Plejaderna är där, då måste vi börja Isisdagarna, då måste vi se vad vi profetiskt kan utröna som det bästa sättet att förhålla sig under nästa år.
Man ställde sig helt in i världsloppet som någon cell i vår organism, i vår helhetsorganisation. Mänskligheten kunde endast bli individuell, personlig, om den under en bestämd tidsålder på sätt och vis rycktes ut ur detta sammanhang, om alla dessa mänskliga andliga förmågor som förmedlade sådana sammanhang föll i sömn. Och förbereddes då sömnen i fråga om det andliga. Och djupast i fråga om andliga ting sov mänskligheten sedan 1400-talet.
Men nu är tiden åter inne att vakna. Det var en sovande kultur.
Säg inte:
Jag vill kritisera skapelsen och skaparen; varför lät han människorna sova?
Det betyder att ställa sig med sitt eget förstånd över världens vishet.
Den mänskliga utvecklingen under jordetidens lopp måste lika väl genomgå sin sömnperiod som den enskilde människan under loppet av tjugofyra timmar måste sova. De spirituella förmågorna sov, det vill säga: en åskådning av världen i dessa förmågors mening, som leder till allt detta.
De sov, och sov djupt, under de antydda århundradena.
Däremot drömde mänskligheten om de geometriska linjerna i rymden; drömde, och drömde drömmen om den kopernikanska, den galileiska, den darwinistiska världsåskådningen, och använde denna dröm, använde till och med illusionen att genom denna dröm uppleva en särskild verklighet.
Ty denna uppfostran behövde mänskligheten.
Är det inte också slutligen så även med den enskilda sömnen? På kvällen är vi trötta, då somnar vi in. Sedan vaknar vi, uppfriskade med inre verklighetskänsla.
På kvällen har vi inte verklighetskänslan. Hade mänskligheten fortsatt att utveckla de gamla spirituella förmågorna, hade de inte somnat in, då skulle människorna blivit trötta och inte kommit till verkligheten. Till verkligheten kom de just därför att de i sitt tänkande och besinnande, och även i sina sociala inrättningar, kommit bort från verkligheten.
Därigenom att dessa förmågor sov, har under de tidigare, förflutna århundradena uppfriskningar ägt rum i mänskligheten. Mänskligheten har i en viss mening dock blivit friare än den var under tidigare århundraden, och skall åter erövra sig spirituell kunskap först, och senare också spirituell förmåga, för att på frihetens bana alltid gå vidare.
Sådana ting kan vetas. Men återigen, de äkta materialisterna i nutiden skall säga: Ja, och om de redan vets! Jag har träffat materialistiska människor som säger: Ack Gud, ja, skall jag tänka på själens liv efter döden? Det får jag ju se när döden inträtt; varför behöver jag nu, i den fysiska kroppen, bry mig om något liv efter döden?
Det kan tyckas vara en rätt plausibel tanke, tanken att det egentligen kunde vara onödigt att här i det fysiska livet bry sig om det översinnliga livet. Men så är det inte, utan så var det endast i tidigare tider, när människan ännu inte var bestämd till frihet. Nu är det så att vissa tankar också av de översinnliga hierarkierna endast kan fattas när de fattas av människorna här i jordtillvaron.
Gudarna tänker vissa tankar endast när dessa tankar lever i mänskliga kroppar.
Och dessa tankar måste bäras in i den andliga världen genom dödens port; då först kan de verka. Det är sannerligen så: Den som inte vill tänka över det översinnliga, han liknar en bonde som säger till sin granne: Du är en riktig dumbom, som varje år sparar en viss del av säden! Jag har visserligen blivit bonde först i år, men jag är inte så dum som du; jag skall förslösa allt och äta upp allt och skall lugnt vänta.
Det skall nog växa av sig självt!
En sådan bonde liknar den som inte vill veta något om att inte bara får förbruka det vi upplever här i världen, utan att också en viss säd måste läggas i själen för att föra denna själ genom dess väg in i de andliga världarna. Genom att man bedriver andevetenskap, bedriver man för nutiden motsvarande magasinering.
Och den måste bedrivas!
Ni ser därav att vår tidsålder just genom den andliga uppfattningen i sin grundstruktur, i sitt grundväsen, kan bli allt klarare för en; ty detta förinnerligande som måste eftersträvas för att komma till en verklig, eller verkligare, astronomi, detta förinnerligande måste till exempel också eftersträvas i fråga om det sociala tänkandet.
Ty i fråga om detta tänkande har vi också somnat – och drömmer – de flesta åtminstone i det yttre livet, som i fråga om, låt oss säga, astronomiska ting som jag valt som exempel. Under de förflutna århundradena och ända till i dag har mänskligheten just blivit mycket, mycket fördold. Det som tidigare fanns skall inte heller inträffa igen, att man till exempel på detta sätt utforskade det yttre livet genom en Isisprästinna.
Men även inom de keltiska mysterierna gjordes något liknande, genom druidprästinnan. Det skall inte längre inträffa att man på detta sätt söker känna igen det andligas inverkan. Många inre vägar skall komma, många vägar som är mycket mer passande för den framtida mänskligheten. Det är en nödvändighet.
Förbind nu med detta något som jag i går pekade på: Tänk er att Osiris tjänare förberedde Isisprästinnan före den femtonde av en viss månad, för att ur hennes uttalanden, när hon med sin själ gick igenom solrymden, få vissa profetiska utsagor.
Vad skedde då genom denna Isistjänst?
Det som skedde var att den verkliga tiden — inte den abstrakta tid som människorna i dag drömmer om, utan den verkliga tiden — utforskades.
Årstiden, den bestämda tidpunkten var ju något särskilt viktigt; återkomstpunkten var en viktig punkt. Hur tiden verkar, men den konkreta, den reala tiden, det uttrycktes genom innehållet i det som Isisprästinnan hade att säga.
Kunde det då inte som inskrift på Isisstatyn stå:
Jag är det förflutna, nuet och framtiden?
Tidsordningen är sådan. Men endast om en sådan vishetsforskning genomströmmas av ett ädelt sinnelag, som liknar sinnelaget gentemot jungfruligheten, alltså när Isis annalkande symboliseras därigenom att Isis bär slöjan, då kunde man verkligen frambringa det som skulle frambringas.
I helighet, i offeratmosfär, måste det hela vara döpt.
I dessa gamla tider var det man kallade vishet helt förenat med praktiken.
Tro bara inte att visheten i dessa gamla tider inte var förenad med praktiken! Allt var praktiskt inrättat. I de egyptiska templen utforskade man gudarnas röster. Men man utforskade gudarnas röster för att på rätt sätt veta vilka dagar eller timmar man bäst brukar jorden.
Allt förenades med det praktiska livet.
Man utforskade gudarnas inverkan i det praktiska livet.
Man hade ett medvetande om hur gudarna tränger in i det praktiska livet.
Det var nödvändigt att denna tempeltjänst hölls helig,
ty vilken oreda skulle inte kunnat åstadkommas om den inte hölls helig!
Det skall ingalunda påstås att dessa ting, som här omtalats för gamla tider, borde återuppträda på samma sätt. Helt, helt annorlunda måste de återuppträda. Men ett vetande skall åter förvärvas för mänskligheten, vilket omedelbart är ägnat att gripa in i det praktiska livet, ett vetande med vilket man åter fullt ut skall kunna behärska tingen omkring oss; ett andligt, men just därför att det är andligt, även praktiskt vetande. Det skall åter uppstå.
Det är inte en Isistjänst som skall uppstå, inte heller en Osiristjänst; men något annat; något som skall bära spåren av att vi har gått igenom de sekler som förflutit sedan Isis- och Osiristjänsten; att med fullt medvetande och ur frihet måste den nya andevetenskapen sökas.
Men en smula skall man pröva tingen som tilldragit sig på deras verklighet. Historieforskningen skall bli något annat än den i dag ofta är, där man endast utforskar historien ur yttre dokument.
Då kommer man visserligen på alla slags rätt underliga utläggningar, som den jag redan igår omnämnde i fråga om Isis. När det står som inskrift på Isisstatyn: Jag är det förflutna, nuet och framtiden, då visste den som var invigd hur det förhöll sig med konkretionen, och att slöjan endast uttryckte en viss sinnelag.
I dag säger man om den beslöjade statyn i Sais, om Isisstatyn, att slöjan uttrycker att man över huvud taget inte kan komma bakom visheten, att man aldrig skall veta vad Isis är. Men om det står: Jag är det förflutna, nuet och framtiden, min slöja har ännu ingen dödlig lyft, och man lägger det inte så att lyftandet av slöjan inte inträder därför att man endast i beslöjat tillstånd, som en nunna, närmar sig den helighet det är fråga om, utan därför att, som så många säger, bakom det vilar något som man inte kan veta och som ingen skall meddelas, då stämmer det inte överens med att det står: Jag är det förflutna, nuet och framtiden, min slöja har ännu ingen dödlig lyft. Vore den utläggningen riktigt utvecklad, som människor tror, då skulle det verkligen innebära att man måste jämföra det med den triviala satsen: Jag heter Hans Müller, men mitt namn skall du aldrig få veta. Hon säger ju vem hon är: Jag är det förflutna, nuet och framtiden, och det hänför sig just därpå att hon skall förmedla tidens hemligheter, ty det som utur tiden flödar in i rummet skall Osirisprästen förmedla. Han skall föra det timliga in i det rumsliga. Han skall som tankar upptaga det som kommer ur själen, vilken på sätt och vis är inskjuten i världsalltet och dess gång: Isisuppenbarelserna.
I dag ser man ännu andevetenskap som något i stort sett vansinnigt. Man skall dock komma därhän att, om man verkligen förstår denna andevetenskap, den innehåller något mycket mer reellt av vetenskap än den vetenskapliga drömmen under de förflutna århundradena. Och helt, helt andra praktiska hanteringar, praktiska behärskanden, av yttervärlden kommer att inträda när tiden är inne.
Idag är tiden ännu inte inne. I dag måste mänskligheten först inse, i en rent andevetenskaplig mening inse, innan den i andevetenskaplig mening kan handla.
Det ville jag förmedla för att just nu peka på hur endast genom en sann förståelse av det som har skett också kan vinnas förståelse av det som skall ske; för att mänskligheten skall kunna föras över och i många avseenden förbi i framtiden, vid vars karma hon i våra dagar är tungt bunden av lidande och smärta.
I dag bär mänskligheten de förflutna seklernas drömlivs karma. Denna hemlighet måste först inses i sitt djup. Då skall man bättre förstå vår smärtfyllda nutid, och även se hur människan bit för bit skall bereda sig ett annat karma för framtiden.
Lämna ett svar