Dr Rudolf Steiner, Paris den 31 maj 1906
7. Ockultismen och Johannesevangeliet
Kristendomen som evolutionens centrum. Johannesevangeliet innehåller djupaste kraften. Antika mysterier och kristen invigning; Kristi död den fullständiga fysiska döden. Bröllopet i Kana symboliserar övergången från vatten- till vinoffer och glömska av återfödelsen.
Ärade åhörare,
Kristendomen spelar i mänsklighetens historia en unik, genomgripande och väsentlig roll. Den är så att säga det centrala ögonblicket, den springande punkten mellan involution och evolution. Och därför strålar ett så glansfullt ljus ut från den.
Ingenstans lyser detta ljus så levande som i Johannesevangeliet. I själva verket framträder det här i sin fulla kraft. Den samtida teologin betraktar visserligen detta evangelium inte på samma sätt. Ur historisk synvinkel anser den det inte jämbördigt, utan så att säga apokryft i förhållande till de tre synoptikerna. Redan det faktum att man har tillskrivit dess uppkomst andra århundradet har lett till att teologerna i den kritiska skolan betraktar det som ett verk av mystisk poesi och alexandrinsk filosofi.
Helt annorlunda talar den hemliga vetenskapen om Johannesevangeliet. Genom hela medeltiden fanns det en rad brödraskap som såg i det sitt ideal och huvudkällan till den kristna sanningen. Dessa brödraskap kallade sig bröderna av den helige Johannes, albigenserna, katarerna, tempelherrarna och rosenkreuzarna. De ägnade sig alla åt praktisk ockultism och åberopade detta evangelium som sin bibel, sitt breviarium. Man kan till och med anta att legenden om Graal, om Parzival och om Lohengrin har utgått från dessa brödraskap och att den var det folkliga uttrycket för deras hemliga läror.
Alla bröder i dessa olika, sinsemellan besläktade ordnar betraktade sig själva som föregångare till ett individuellt kristendom, vars hemlighet de ägde och vars fulla utveckling var förbehållen kommande tider. Denna hemlighet fann de uteslutande i Johannesevangeliet. De fann däri en evig sanning som anpassar sig till alla tider, en sanning som grundligt omgestaltar själen hos den som tar upp den i sitt innersta. Man läste Johannesevangeliet inte som ett litterärt verk utan såg däri ett medel till invigning. För att göra oss reda för detta låter vi frågan om dess historiska värde tills vidare vila.
De första fjorton verserna i detta evangelium var för rosenkreuzarna föremål för en daglig meditation och en andlig övning. Man tillskrev dem en magisk verkan, och den har de i själva verket för ockultisten. Sådan var deras verkan. Genom att man dagligen vid samma tidpunkt outtröttligt upprepade dem kom man så långt att man i drömmmedvetandet fick visionen av alla de händelser som berättas i evangeliet och upplevde dem inombords.
På detta sätt betyder för rosenkreuzarna Kristi liv uppståndelsen av Kristus i varje själs djup genom andlig skådning. De trodde för övrigt lika mycket på den inre-realistiska som på den historiska existensen av Kristus. Ty att känna igen den inre Kristus betyder samtidigt att känna igen den Kristus som har funnits yttre.
En modern materialistisk ande kunde invända: Bevisar det faktum att rosenkreuzarna hade sådana drömmar också den reala existensen av Kristus? – Därpå svarar ockultisten: Om det inte funnes ett öga för att se solen, skulle solen inte existera; men om solen inte funnes på himlen, skulle det inte heller finnas något öga för att se den. Ty det är solen som under tidernas lopp har bildat ögat och format det för att uppfatta ljuset. Så kunde rosenkreuzaren säga till sig själv: Johannesevangeliet har väckt din inre sinnlighet, men utan en levande Kristus skulle du inte kunna låta det leva i dig.
Kristus Jesus verkande kan endast i dess fulla djup förstås om man inser skillnaden mellan de antika mysterierna och det kristna mysteriet.
De antika mysterierna försiggick i templeskolorna. De invigda var uppväckta. De lärde sig att verka på sin eterkropp; de var då »tvåfaldigt födda», därför att de kunde se sanningen på två sätt: omedelbart genom drömmen och den astrala visionen, förmedlat genom känsla och logik. Den invigning man genomgick betydde tre ting: liv, död och uppståndelse. Eleven tillbringade tre dagar i graven, i en sarkofag i templet. Hans ande var befriad från kroppen. Men på tredje dagen återvände hans ande på hierofantens kallelse från kosmos värld, där han hade lärt känna universums liv, tillbaka till sin kropp. Han var förvandlad och nyfödd. De största grekiska författarna har med entusiasm och helig vördnad talat om dessa mysterier. Platon sade till och med att endast en invigd förtjänar benämningen »människa». Men denna invigning finner i sanning sin kröning i Kristus. I Kristus koncentrerar sig invigningen av känslotillvaron, liksom is är förtätat vatten. Det man i de antika mysterierna hade sett förverkligas historiskt genom Kristus på det fysiska planet. Den invigdes död hade endast varit en partiell död i etervärlden. Kristi död var en fullständig död på det fysiska planet.
Man kan betrakta uppväckandet av Lasarus som ett tröskelmotiv, som ett slags övergång från den antika till den kristna invigningen. I Johannesevangeliet framträder Johannes själv först efter berättelsen om Lasarus död. Den lärjunge som Jesus älskade är också den högste invigde. Det är den som har gått genom död och uppståndelse och uppväckts genom Kristi egen röst. Johannes – det är Lasarus som efter sin invigning har uppstått ur graven. Johannes har upplevt Kristi död. Sådan är den mystiska väg som kristendomens djup uppenbarar.
Bröllopet i Kana, vars berättelse man också läser i detta evangelium, innesluter ett av de djupaste hemligheterna i mänsklighetens andliga historia. Det hänför sig till Hermes ord: Allt är däruppe som härnere. På bröllopet i Kana förvandlas vattnet till vin. Till denna händelse knyter sig en symbolisk, universell mening:
I den religiösa kulten skall vattenoffret tidvis ersättas av vinoffret.
Det har funnits en tid i mänsklighetens historia då vinet ännu var okänt. På vedernas tid kände man det knappt. Så länge människorna inte drack alkoholhaltiga drycker var föreställningen om tidigare existensstadier och om mångfalden av jordeliv överallt utbredd, och ingen tvivlade därpå.
Sedan mänskligheten började dricka vin mörknade idén om reinkarnation mycket snabbt och försvann till sist ur det allmänna medvetandet. Den bevarades endast av de invigda som avstod från vinets bruk. Ty alkoholen har en särskild verkan på den mänskliga organismen, särskilt på eterkroppen, där minnet har sitt säte. Alkoholen fördunklar minnet, mörklägger det i dess inre djup. Vinet skapar glömska, säger man. Här rör det sig inte om en ytlig, momentan glömska utan om en djup och varaktig glömska, om en förmörkning av minnesförmågan i eterkroppen.
Därför förlorade människorna, när de började dricka vin,
efter hand sitt ursprungliga känsla för återfödelsen.
Men tron på återfödelsen och på karmalagen hade ett mäktigt inflytande inte bara på personligheten utan också på hennes sociala känsla. Den lät henne acceptera ojämlikheten i de mänskliga livsvillkoren. När den olycklige egyptiske arbetaren arbetade vid pyramiderna, när hindun av den lägsta kasten byggde vid de gigantiska templen i bergens hjärta, sade han sig att ett annat liv skulle gottgöra honom för det tunga arbete han tappert hade uthärdat, om han var god; han sade sig att hans herre redan hade genomgått liknande prövningar, eller att han senare skulle genomgå ännu hårdare prövningar om han tvivlade på rättvisan och var illasinnad.
Men när kristendomen närmade sig skulle mänskligheten genomgå en epok där hon helt skulle ställa in sig på sin jordiska uppgift. Hon skulle verka för förbättringen av detta liv, för utvecklingen av intellektet, för den förståndsmässiga vetenskapliga kunskapen om naturen. Medvetandet om återfödelsen skulle därför för tvåtusen år gå förlorat. Och medlet som användes för detta ändamål var vinet.
Det är det djupa skälet till vördnaden för Bacchus, vinets och rusets gud, en folklig form av den gamle mysteriernas Dionysos, som i sig själv hade en helt annan mening. Det är också den symboliska meningen med bröllopet i Kana. Vattnet spelar sin roll i den gamla offerkulten, vinet i den nya. Kristi ord: »Saliga de som inte ser och ändå tror», hänför sig till den nya eran för människan, där människan, helt given åt sina jordiska uppgifter, varken skall ha minnet av tidigare inkarnationer eller den direkta skådningen in i den andliga världen.
Kristus lämnar oss i scenen på berget Tabor, i förkläringen inför Petrus, Jakobus och Johannes, ett testamente. Lärjungarna såg Honom mellan Elias och Mose. Elias representerar vägen till sanningen, Mose sanningen själv och Kristus livet, som förenar båda. Därför kan Han säga om sig själv: »Jag är vägen, sanningen och livet.»
Så kulminerar och förenas allt i Kristus, får allt sitt ljus och sin styrka från Honom, förvandlas allt i Kristus. Han går tillbaka genom den mänskliga själens förflutna ända till källan och ser dess framtid i förväg ända till föreningen med Gud. Ty kristendomen är inte endast en kraft från det förflutna utan också en kraft för framtiden. Tillsammans med rosenkreuzarna lär den nya andliga vetenskapen den inre Kristus i varje människa och den kommande Kristus i hela mänskligheten.
Lämna ett svar