Dr Rudolf Steiner, Paris den 1 juni 1906
Det kristna mysteriet
Den kristna invigningens sju steg motsvarande Golgatavägens stationer: fottvagning, gissling, törnekröning, korsbärande, mystisk död, begravning och uppståndelse. Varje steg utvecklar specifika själsliga egenskaper och leder till herravälde över kroppen och högre medvetande.
Ärade åhörare,
Ända sedan kristendomens ursprung och apostlarnas tid har den kristna invigningen alltid funnits, och den har förblivit densamma under medeltiden och fram till våra dagar, både inom de många religiösa ordnarna och hos rosenkreuzarna. Denna invigning består av andliga övningar som framkallar samma och oföränderliga symptom. De sällskap som i djup hemlighet förverkligar dessa övningar är den verkliga härden för allt andligt liv liksom för allt religiöst framåtskridande i mänskligheten.
Den kristna invigningen är på visst sätt svårare än den antika invigningen. Detta hänger samman med kristendomens väsen och uppgift, som kom till världen just vid den tid då människan genomgick sitt djupaste nedstigande i materien. Detta nedstigande skall ge henne ett nytt medvetande, men att stiga upp ur detta djup, ur denna materiella täthet, kräver av henne en större ansträngning och gör invigningen svårare. Därför fordrar den kristne mästaren av sin elev en högre grad av ödmjukhet och hängivenhet.
Den kristna invigningen har alltid bestått av sju steg. Fyra av dem motsvarar fyra stationer på Golgatavägen. De är följande:
För det första: Fottvagningen
För det andra: Gisslingen
För det tredje: Törnekröningen
För det fjärde: Korsbärandet
För det femte: Den mystiska döden
För det sjätte: Begravningen
För det sjunde: Uppståndelsen
Fotatvagningen är en förberedande övning av rent moralisk natur. Den hänför sig till scenen där Kristus före påskhögtiden tvättar lärjungarnas fötter (Joh. 13). Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är inte större än sin herre, ej heller aposteln större än den som har sänt honom.
Teologin ger denna handling en rent moralisk tolkning och ser däri endast ett exempel på djup ödmjukhet och fullständig underkastelse från mästarens sida under sina lärjungar och under sitt verk. Även rosenkreuzarna ser detta däri, men i en mycket djupare mening som omfattar alla varelsers utveckling i naturen. Det är en anspelning på lagen att det övre är en produkt av det undre. Växten kunde säga till stenen: Jag står över dig, ty jag har livet som du inte har, men utan dig kunde jag inte existera, ty ur dig drar jag de safter som när mig. – Och djuret kunde säga till växten: Jag står över dig, ty jag har känsla, passioner och viljeimpulser som du inte har, men utan den näring du ger mig, utan dina blad, gräs och frukter, kunde jag inte leva. – Och människan måste säga till växterna: Jag står över er, men jag är er tack skyldig för det syre jag andas. Hon måste säga till djuren: Jag har en själ som ni inte har, men vi är bröder och följeslagare, och vi drar oss uppåt i den allmänna evolutionen. – Den esoteriska meningen med fotatvagningen är alltså att Kristus Jesus, Messias, Guds son, inte skulle kunna vara utan apostlarna.
Den elev som under månader, ibland år, har mediterat över detta ämne upplever i drömmen på astralplanet visionen av fotatvagningen. Därefter kan han stiga upp till det andra steget i den kristna invigningen:
Gisslingen:
På denna nivå lär människan att motstå livets gissel. Livet bringar oss lidanden av alla slag: fysiska och moraliska, intellektuella och andliga. I denna fas upplever eleven livet som en fruktansvärd och oavbruten tortyr. Han måste bära den med ett fullkomligt själsligt jämnmod och stoiskt mod. Han får inte längre känna någon fruktan, vare sig fysisk eller moralisk. När han har blivit fruktlös, ser han i drömmen scenen av gisslingen. Under en annan vision ser han sig själv i Kristi ställe bli gisslad. Denna händelse åtföljs av vissa kroppsliga symptom och överför sig genom en skärpning av hela sensationsförmågan till hela livs- och kärlekskänslan.
Ett exempel på denna överskärpta förnimmelseförmåga överförd till förståndslivet finner man i Goethes liv. Efter långa osteologiska studier över människans och djurens skelett samt jämförande iakttagelser kom Goethe till slutsatsen att mellankäksbenet måste finnas hos människan. Före honom förnekade man att mellankäksbenet kunde finnas i människans överkäke. Han berättar själv att han gjorde ett glädjesprång och kom i ett slags extas när han upptäckte att detta ben verkligen existerar i den mänskliga käken, ännu synligt genom en sutur.
Han kallar det själv ett av de underbaraste ögonblicken i sitt liv.
Samma känsla hade Goethe under sin italienska resa, när han inför resterna av ett fårskalle fick den andra idén, som var ännu underbarare för den mänskliga evolutionen – en idé som man lika gärna kan kalla esoterisk som darwinistisk: att nämligen människans hjärna, förnuftets centrum – framför den ligger lillhjärnan, viljerörelsernas centrum – är en blomma och en utveckling av ryggmärgen, liksom blomman är en utveckling och en syntes av rot och stjälk.
Genom vad gjorde Goethe dessa underbara upptäckter,
som allena skulle säkra honom odödligheten?
Visserligen genom sitt höga förstånd, men också genom sin levande och djupa sympati med alla varelser och med hela naturen. Denna känslighet är en förfining och utvidgning av livs- och kärlekskrafterna. Den motsvarar det andra steget i den kristna invigningen och är resultatet av gisslingens prövning. Människan förvärvar en kärlekskänsla för alla varelser som låter henne leva i naturens innersta.
Törnekröningen:
Här måste människan lära sig att trotsa världen, moraliskt och intellektuellt, att uthärda förakt när man angriper det som är henne kärast. Hon måste kunna stå upprätt när allt trycker henne till marken; kunna säga ja när hela världen säger nej. Detta måste hon lära sig innan hon går vidare. Ett nytt symptom visar sig nu: urskillningsförmågan eller snarare förmågan att ögonblickligen skilja åt tre krafter som hos människan alltid är förenade: vilja, känsla och tanke. Man måste lära sig att efter behag skilja dem åt eller förena dem. Så länge till exempel en yttre händelse bringar oss utom oss av hänförelse är vi inte mogna, ty denna hänförelse, framkallad av händelsen, kommer inte från oss och kan till och med utöva ett skakande inflytande på oss som vi inte är herre över. Elevens hänförelse skall ha sin upprinnelse uteslutande i det mystiska livets djup. Det gäller alltså att förbli lidelsefri inför varje händelse, av vilket slag den än må vara. Endast på detta sätt vinner man friheten. Denna skiljning mellan känsla, förstånd och vilja framkallar i hjärnan en förändring som kännetecknas av törnekröningen. För att denna skall kunna försiggå utan fara är det nödvändigt att personlighetskrafterna är tillräckligt skolade och fullkomligt jämviktade. Förhåller det sig inte så, eller har eleven en dålig ledare, kan denna förändring tända vansinnet. Vansinnet beror nämligen på ingenting annat än denna splittring som sker utanför viljan, utan att enheten kan återställas genom inre viljekraft. Däremot övar eleven att låta denna splittring försvinna när han vill. Ett blixtsnabbt beslut av hans vilja återställer bandet mellan själens organ och funktioner, medan sprickan hos den sinnessjuke kan bli oåterkallelig och framkalla en skada i det centrala nervsystemet.
Under det steg som man i den kristna invigningen kallar törnekröningen inträder ett fruktansvärt fenomen som bär beteckningen »väktaren vid tröskeln» och som man också kan kalla dubbelgångarens uppenbarelse. Människans andliga väsen, bildat av hennes viljeströmmar, hennes önskningar och hennes förståndsförmågor, framträder då för den invigde som en bild i drömmmedvetandet. Och denna bild är ibland frånstötande och skräckinjagande, ty den är ett resultat av hans goda och dåliga egenskaper och av hans karma; den är den bildmässiga personifikationen av allt detta på astralplanet. Det är den onde färjkarlen i egyptiernas dödsbok. Människan måste besegra honom för att finna sitt högre jag. Väktaren vid tröskeln, ett fenomen av klärseende ända sedan de äldsta tiderna, är det verkliga ursprunget till alla myter om hjältens kamp med monstret, om Perseus och Herakles kamp med hydran, om den helige Georg och Siegfrieds kamp med draken.
Ett för tidigt inträde av klärvoajansen och den plötsliga uppenbarelsen av dubbelgångaren eller väktaren vid tröskeln kan driva den som inte har följt alla förberedelser och alla de försiktighetsmått som åläggs eleven till vansinne.
Korsbärandet:
Det hänför sig åter symboliskt till en själslig dygd. Denna dygd, som består i att på sätt och vis bära världen i medvetandet, liksom Atlas bar världen på sin axel, skulle man kunna kalla: känslan av att vara ett med jorden och med allt vad den rymmer. I den östliga invigningen kallar man det: slutet på separationskänslan.
Människorna, särskilt nutidsmänniskan, identifierar sig i allmänhet med sin kropp. Spinoza kallar i sin »Etik» den första fundamentala idén hos människan: idén om kroppen i verksamhet. Eleven måste vårda tanken i sig att hans kropp i det hela taget inte är viktigare än någon annan kropp, vare sig det är ett djurs, ett bord eller ett stycke marmor. Jaget slutar inte vid huden: det är ett med hela världslivet liksom vår hand är ett med hela vår kroppslighet. Vad skulle handen vara för sig själv? En trasa! Vad skulle den mänskliga kroppen vara utan den jord hon står på, utan den luft hon andas? Hon skulle dö, ty hon är endast en liten del av denna jord och dess atmosfär. Av detta skäl måste eleven försänka sig i varje varelse och bli ett med jordens ande.
Åter är det Goethe som har gett en storslagen beskrivning av detta steg i första delen av sin »Faust», där jordanden, som Faust besvärjer, visar sig för honom och säger:
I livets floder, i handlingens storm
väller jag upp och ned,
väver hit och dit!
Födelse och grav,
ett evigt hav,
ett växlande vävande,
ett glödande liv;
så skapar jag vid tidens brusande vävstol
och väver gudomens levande klädnad.
Att känna sig ett med alla varelser betyder inte att förakta sin kropp, utan att bära den som ett yttre föremål, liksom Kristus bar sitt kors. Anden skall bära kroppen liksom handen håller hammaren. Därefter träder de ockulta krafterna som slumrar i hans kropp fram i hans medvetande. Så kan han under sin meditation framkalla stigmata på sin hud. Det är då tecknet på att han är mogen för det femte steget, där det i en plötslig upplysning uppenbarar sig för honom:
Den mystiska döden:
Medan han är utsatt för de största lidanden säger eleven till sig själv: Jag inser att hela sinnenas värld endast är en illusion. Han har verkligen känslan av att dö och sjunka ner i mörkret. Men sedan ser han hur mörkret rämnar och ett nytt ljus framträder: det astrala ljuset lyser upp. Det är templets förlåt som rämnar. Detta ljus har ingenting gemensamt med solens ljus. Det sprakar fram bortom tingen och människan. Den känsla det framkallar liknar ingenting av den yttre ljusets. För att ge oss en föreställning om det kan vi använda följande jämförelse: Man föreställer sig att man avlägsnar sig från en bullrande stad och tränger in i en tät skog. Efter hand tystnar ljuden, och tystnaden blir fullständig. Till sist börjar man märka vad som finns bortom tystnaden, att överskrida nollpunkten där varje yttre ljud har dött bort. Ljudet återvänder från livets andra sida för det inre örat. Sådan ter sig den erfarenhet som själen gör när den tränger in i astralvärlden. Hon kommer i beröring med tingenas inre egenskap, som hon känner – liksom man bortom nollpunkten träder in i en växande rad av negativa tal.
Man måste ha förlorat allt för att återvinna allt, också sin egen existens. Men i det ögonblick man förlorar allt tycks det som om man dör bort från sig själv och börjar leva utanför sig själv. Det är den mystiska döden. Har man genomgått den är tidpunkten kommen för:
Begravningen:
Då känner människan sig genomträngd av känslan att hennes egen kropp har blivit henne främmande och att hon är fullkomligt ett med planeten. Hon har smält samman med jorden och återfinner sig i planetens liv.
Uppståndelsen:
Det är en outsäglig känsla som man omöjligt kan beskriva annat än som »i det heligaste av helgedomen». Ty för detta sista steg saknas alla ord, saknas varje jämförelse. När man har kommit fram till detta steg får man gåvan att hela. Men man måste tillägga att den som får den samtidigt också får den motsatta förmågan: att göra sjuk, ty det negativa följer alltid det positiva.
Därav det stora ansvar som är förbundet med denna förmåga och som man kan karakterisera så: Det skapande ordet strömmar ut ur själen i eld.
Lämna ett svar