Dr Rudolf Steiner, 29 maj 1906
Yoga i öst och i väst, andra delen Invigningen är en långsam, inre skolning. De sju förberedande övningarna (tankekontroll, handlingskontroll, jämvikt, positivitet m.m.) leder till meditation. De högre stegen ger astral vision, regelbundna drömmar och kontinuitet i medvetandet, sfärernas harmoni i djupsömnen.
Ärade åhörare,
Först och främst måste det fastslås att yoga eller invigning inte är någon plötslig händelse utan en långsam skolning, en helt inre förändring. Man föreställer sig ofta att den består i en rad yttre handlingar och asketiska övningar. Ingenting av detta stämmer. Allt måste försiggå i själens djup.
Låt oss först tala om de praktiska reglerna för denna skolning. Man har ofta sagt att början av invigningen är farlig och att den som ger sig in på den utsätter sig för allvarliga faror. Det ligger något sant i detta, och vi skall försöka förklara det på ett vetenskapligt sätt.
Invigningen är en slags födelse av den högre mänskliga själen, som är dold i varje människa. Den medför för den lägre själen, eller närmare bestämt för astralkroppen, liknande faror som den fysiska födelsen; likheten består i att den gudomliga själen skiljer sig från passionssjälens under smärtor, liksom barnet skiljs från moderns sköte, men med den skillnaden att den andliga födelsen tar mycket längre tid.
Låt oss ta ännu en jämförelse. Den högre själen är tätt förbunden med den animala själen. Denna förening är det som dämpar passionerna, förandligar dem och behärskar dem i den mån förnuft och vilja tillåter. Denna förening har ett fördel för människan. Men hon betalar denna fördel med förlusten av sin klärvoajans.
Låt oss föreställa oss en vätska av grön färg som kemiskt är sammansatt av blått och gult. Om det lyckas er att kemiskt skilja den åt, kommer ni till exempel att se att den gula vätskan sjunker till botten medan den blå stiger upp till ytan. På samma sätt förhåller det sig med människan när invigningsvägen skiljer den animala själen från den andliga själen. För den högre själen innebär detta klärvoajans, men den ensamt lämnade animala själen överlämnar sig, om den ännu inte har renats genom jaget, utan kontroll åt excessen av passioner. Man kan ofta konstatera detta faktum hos medier. Vaksamheten gentemot denna fara betecknas ibland under invigningen med orden: väktaren vid tröskeln.
Det är därför den första fordran man ställer på eleven är att han skall ha en fast karaktär och vara herre över sina passioner. Innan invigningsövningarna börjar går därför en sträng tukt och vissa villkor före, vars första är ro och tillbakadragenhet. Den vanliga moralen räcker inte, ty den rör endast människans beteende i den yttre världen. Invigningen rör däremot den inre människan.
Ville man nu invända: fromheten räcker, så skulle vi svara: Fromheten är en vacker och nödvändig sak, men den har inget att göra med ockult övning.
Fromhet utan vishet är oskapande.
För ockultisten, den verklige invigde, gäller det att ändra riktningen på sitt livslopp. Nutidsmänniskan bestäms och drivs i sina handlingar av sinnesintrycken, det vill säga av den yttre världen. Men allt som är bundet vid rum och tid är utan betydelse. Man kan bortse från det.
Vilka är då medlen för detta ändamål?
För det första:
Rikta sin tankekraft på ett enda föremål och låta den vila därpå. Detta kallar man: förvärva tankekontroll.
För det andra:
Handla på samma sätt beträffande alla verksamheter, vare sig stora eller små, behärska dem, reglera dem, bringa dem under viljans kontroll. Alla måste hädanefter utgå från en inre initiativkraft. Det är handlingskontroll.
För det tredje:
Det själsliga jämviktsläget. Man måste i smärta och glädje låta måttfullhet råda. Goethe har sagt att den själ som älskar snart är »himmelshögt jublande», snart »till döds bedrövad». Ockultisten måste med samma själsliga jämnmod bära den största glädje och den största smärta.
För det fjärde:
Positiviteten. Det själstillstånd som består i att man söker det goda i allt. En persisk legend berättar: När Kristus en gång med sina lärjungar gick förbi ett stinkande hundkadaver, vände sig hans lärjungar bort med avsky. Men han, efter att ha betraktat den vidriga synen, sade helt enkelt: Så vackra tänder detta djur har!
För det femte:
Fördomsfriheten. Den andliga öppenheten för varje ny företeelse; förmågan att aldrig låta sig bestämmas i sitt omdöme av det förflutna.
För det sjätte:
Det inre jämviktsläget som uppstår ur alla dessa förberedande övningar. Man finner sig nu mogen för den inre skolningen av själen. Man är redo att ge sig ut på vägen.
För det sjunde:
Meditationen. Man måste göra sig blind och döv gentemot den yttre världen och minnena av den, ända till den grad att ett kanonskott inte skulle bringa oss ur fattningen. Det är förberedelsen till meditation. Har man inombords gjort sig tom, är man förmögen att ta emot det som kommer utifrån. Det gäller då att väcka de djupare själslagren genom bestämda idéer som är ägnade att låta själen stiga upp till källan.
I Ljus på vägen finns fyra läror som är lämpliga att användas som föremål för meditation, för inre koncentration. Det är mycket gamla grundsatser som de invigda har använt i århundraden och vilkas mening är djup och mångfaldig.
Första läran:
Innan ögat kan se, måste det vänja sig av med tårar.
Andra läran:
Innan örat kan höra, måste dess känslighet försvinna.
Tredje läran:
Innan rösten kan tala inför Mästarna, måste den glömma att såra.
Fjärde läran:
Innan själen kan stå inför dem, måste dess hjärtas blod tvaga dess fötter.
Dessa fyra läror har en magisk kraft. Men för att livligt erfara dem är det nödvändigt att låta dem leva i sig och älska dem outtröttligt, så som en moder älskar sitt barn.
Den första övningen har kraften att utveckla eterkroppen, särskilt dess övre del som motsvarar huvudet.
Sedan den övre delen av eterkroppen har behandlats på detta sätt är det nödvändigt att utveckla en djupare väsensdel: blod- och andningssystemet, hjärtat och lungorna. En gång, under förflutna epoker av jordutvecklingen, levde människan i vattnet och andades genom gälar liksom fiskarna gör idag. Folkens heliga skrifter har antecknat det ögonblick då människan började andas in himlens luft. Genesis säger: »Gud blåste in sin ande i människan.» Eleven måste förändra och rena sitt andningssystem. All utveckling går från kaos till harmoni, från det arytmiska till det rytmiska. Människan måste harmonisera sina instinkter.
I gamla tider betecknades de olika graderna av invigning med särskilda namn:
Första graden: korpen.
Den betecknar den som står vid tröskeln. Korpen förekommer i alla mytologier. I Eddan viskar han i Odens öra vad han ser i fjärran.
Andra graden:
Den hemlige adepten eller ockultisten.
Tredje graden:
Krigaren (kamp, strid).
Fjärde graden:
Lejonet (styrka).
Femte graden:
Den invigde bär namnet på det folk han tillhör — perser eller grek — därför att hans själ har utsträckt sig över hela hans folk.
Sjätte graden:
Solhjälten eller sollöparen, därför att hans lopp har blivit lika harmoniskt och rytmiskt som solens lopp. Solen representerade den rytmiska, levande rörelsen i planetsystemet. Ikaros-legenden hänför sig till invigningen. Ikaros försökte för tidigt, utan tillräcklig förberedelse, nå solen och störtade ner.
Sjunde graden:
Fadern, därför att han nu har blivit förmögen att dra till sig elever och vara beskyddare för alla människor; och därför att han är fadern till den nya människan, född på nytt i den uppvaknade själen.
Under meditationen renar tanken luften. Det skulle till och med kunna påvisas kemiskt att kolsyra andas ut i mindre mängd.
Den nya andningsrytmen åstadkommer en förändring i blodet. Människan är renad till den grad att hon själv kan bygga upp blodet utan hjälp av växterna. På längre sikt förändrar meditationen blodets natur. Människan andas då ut mindre kolsyra därför att hon håller kolsyran kvar i sig och använder den till kroppens uppbyggnad. Hon andas endast ren luft ut. Så blir människan förmögen att leva av sin egen andedräkt. Hon utför på detta sätt en alkemistisk förvandling.
Vilka är då de högre stegen i invigningen?
Första steget:
Den invigde finner i själen fullständig stillhet. Då stiger den astrala visionen upp i honom, där allt på symboliskt sätt är bild av verkligheten. Denna astrala vision, uppfattad under sömnen, är ännu ofullkomlig.
Andra steget:
Drömmarna upphör att vara kaotiska och blir regelbundna. Man känner den sanna förbindelsen mellan drömmarnas symbolik och verkligheten, man blir mästare på astralplanet. Nu tänds det astrala ljuset, som kommer inifrån, i själen, som lär sig att se de andra själarna liksom som verkligheter.
Tredje steget:
Kontinuiteten i medvetandet inträder mellan vaketillståndet och sömntillståndet. Medan det astrala livet tidigare speglade sig i drömmarna under den lätta sömnen, framträder det nu i den djupa sömnen i andra perceptioner som är rena hörselprocesser och manifesterar sig i högtidlig form. Själen hör då det inre ordet hos alla varelser i form av en underbar harmoni, och denna harmoni manifesterar det verkliga livet.
Platon och Pythagoras har kallat denna harmoni sfärernas harmoni. Det är ingen poetisk metafor utan en djup vibration i själens innersta under de klangvågor som utgår från världsjälen.
Goethe, som redan i sin ungdom under perioden mellan Leipzig och Strasbourg blev invigd, kände denna sfärernas harmoni. Han har besjungit den i början av »Faust», där ärkeängeln Rafael uttalar dessa ord:
Solen toner i gammal visa
i brödrasfärers tävlingssång,
och sin föreskrivna bana
fulländar hon med åskans gång.
I den djupa sömnen uppfattar den invigde dessa toner som trumpetstötar och åskmuller.
Lämna ett svar