Atlantiska impulser i de mexikanska mysterierna.
Problemet med naturdrifter och impulser. Dödsproblemet
Kort innehåll:
Steiner fortsätter analysen av de amerikanska mysterierna, särskilt i Mexiko. Han behandlar de religiösa ritualerna och deras samband med gamla atlantiska traditioner. Föredraget diskuterar också människans naturdrifter och hur dessa förhåller sig till döden och den andliga utvecklingen.
Femte föredraget Dornach, 24 september 1916
Mina kära vänner,
Det är nödvändigt att vi nu, i samband med det som antyddes i går, säger några saker som på sätt och vis också hänger samman med vissa utläggningar jag gjorde här för ungefär åtta dagar sedan. Eftersom en del vänner som kommit till Johanneshusföreningens möte inte var närvarande då, kommer jag under de betraktelser som nu väntar att upprepa en del av det som redan sagts under dessa veckor. Det blir också från en viss synpunkt inte helt oviktigt, eftersom just dessa viktiga och betydelsefulla ting har missförståtts på flera håll, vilket jag sett av olika kommentarer.
Låt oss först och främst göra oss klart att den utvecklingsgång vi lärt känna när det gäller de stora världshändelserna visar sig verka överallt – både när vi ser på de stora kosmiska företeelserna och på den mänskliga historiska utvecklingen. För vår nutid måste framför allt den så kallade fjärde efteratlantiska tidsåldern intressera oss, den vi betecknar som den tid då den grekisk-latinska, den grekisk-romerska kulturen växte fram och blev stor. Ni vet att vi ur andevetenskaplig synpunkt måste räkna denna tidsålder fram till början av 1400-talet. Och med 1400-talets början börjar det som vi i går bland annat pekade på att verka i de europeiska kulturförhållandena.
När vi nu åter tar den fjärde efteratlantiska tidsåldern i betraktande, detta grekisk-romerska väsen, framstår det för oss på ett visst sätt som ett återupplivande av det som under atlantistiden sträckte sig över jorden som mänsklig kultur.
Vi har ju på olika ställen framhållit hur grekernas tankar, känslor och även deras sociala liv blir begripliga först om man ser att denna fjärde efteratlantiska tidsålder i viss mening är en upprepning av den atlantiska kulturen – bara att den atlantiska kulturen var elementär, mycket mer instinktiv, medan den grekiska och romerska är en mer förandligad upprepning. Det som i Atlantis var ett omedelbart upplevande omsattes i Grekland till verklighet genom fantasin, genom de fantasifulla föreställningarna, genom tanken och genom den av fantasin inspirerade viljan.
Vi måste nu hålla oss för ögonen att denna grekisk-romerska kultur var en stor besvikelse för de makter vi kallar luciferiska och ahrimanska makter – en djup besvikelse. Ty dessa luciferiska och ahrimanska makter, som tillhör den hierarki som står den mänskliga hierarkin närmast, ville att atlantistiden precis som den var helt enkelt skulle återupplivas i den fjärde efteratlantiska tidsåldern.
Allt det som utgjorde det väsentliga i den atlantiska tidsåldern – ni kan läsa om det i Grunddragen om vetenskapen om det fördolda eller i det lilla häftet Våra atlantiska förfäder – skulle enligt dessa makters avsikt upprepas under den grekiska och romerska tiden. Denna avsikt blev korsad därför att mänskligheten fördes upp på en högre nivå som svarade mot den efteratlantiska tiden. Det som var det stora, det betydelsefulla nya gentemot Atlantis i grekiskheten och romerskheten blev för de luciferiska och ahrimanska makterna en andlig besvikelse.
De luciferiska och ahrimanska makterna ville genom sina olika inflytelser i det grekiska folket fostra ett folk som skulle vara benäget att utveckla fantasikrafterna i själen så att själarna småningom blev trötta på jorden, att själarna inte längre skulle ha någon lust att inkarneras länge på jorden utan gradvis dra sig bort från den och grunda ett eget rike, en egen planet.
Detta blev omintetgjort genom att de reguljära hierarkiernas ledning förvandlade grekernas fantasi och fantasiens inflytande på det sociala livet till en glädje åt det jordiska. Glädjen åt det sinnliga-jordiska togs upp, så att greken inte bara ville leva i den fantasifulla föreställningsvärlden för att småningom avlägsna själen från jordelivet, utan till och med kom fram till den stämning som uttrycks i det berömda, av mig ofta citerade yttrandet: Bättre en tiggare på jorden än en konung i skuggornas rike. – Genom detta glädjefulla upplevande av världen mellan födelse och död skulle de reguljära makterna rädda grekiskheten från den fara som de luciferiska makterna hade med den: att föra bort själarna så att på jorden skulle vandra kroppar utan jag.
Ahriman å sin sida ville i romerskheten hjälpa Lucifer genom att gestalta det romerska riket och dess efterföljare så att det blev en stor jordisk mekanism endast för jaglösa människoväsen. Därmed skulle han i viss mån bli en hjälp för Lucifer. Medan Lucifer ville suga ut saften ur citronen åt sig, var Ahriman sysselsatt med att i det romerska riket pressa ut citronen och göra den till en mekanistisk statsorganism. Så spelar Ahriman och Lucifer varandra i händerna.
Detta blev också korsat genom att Roms befolkning utvecklade begreppet »civis«, den romerske medborgaren, i den mest utpräglade egoistiska mening. Och det mänskliga egoismen kan endast utvecklas inom det fysiska jordelivet. Därigenom blev Ahrimans avsikt korsad: att göra människorna jaglösa. Just det råa, fantasilösa i den romerska kulturen är det som genom den romerska politikens och rättens egoism korsade Ahrimans planer.
Så blev både den grekiska och den romerska tiden en stor besvikelse för Lucifer och Ahriman. De hade återigen inte nått sina syften. Det är över huvud taget Lucifers och Ahrimans öde att de verkar i jordens utveckling med sina krafter och gång på gång gör de största ansträngningar för att hejda den fortskridande utvecklingen och grunda ett eget rike, och gång på gång måste de uppleva besvikelse i detta avseende.
Den som tror: Varför inser inte Lucifer och Ahriman äntligen att deras bemödanden är värdelösa? – den dömer det andliga efter det mänskliga. Lucifer och Ahriman har en annan bedömningsförmåga än människorna, och man kan inte bedöma det man iakttar i den andliga världen från mänsklig ståndpunkt, annars skulle man snart anse sig själv mycket klokare än en gud eller något väsen som tillhör en högre hierarkisk ordning. Och Lucifer och Ahriman tillhör, även om de är retarderande andar, en högre hierarkisk ordning än människan. Så förklarar det sig att de gång på gång blir besvikna, men att de gång på gång börjar sina ansträngningar på nytt.
Nu kom den femte efteratlantiska tiden. Den har alldeles bestämda uppgifter i den fortskridande reguljära andliga utvecklingen. Medan den fjärde efteratlantiska tiden skulle utveckla det grekiska fantasilivet och den romerska egoismen, handlar det i den femte efteratlantiska tidsåldern om att utveckla gåvan till sinnlig iakttagelse. Jag har karakteriserat detta genom att nämna idealet för sinnlig iakttagelse, så som Goethe menade det i sitt urfenomen – ni kan läsa om det i mina skrifter om Goethe – den rena iakttagelsen av den yttre sinnliga verkligheten, som inte kunde finnas på samma sätt i tidigare tider eftersom det atavistiska klarseendet alltid blandade sig in i iakttagelsen av den sinnliga verkligheten.
Man såg alltså inte det rena fenomenet i det rena yttre sinnliga tillvaron, utan alltid något klarsynt-visionärt som drog sig över det sinnliga. Om människorna tittade lite noggrannare skulle de även ur den yttre historien, ur det historiskt bevarade, kunna se att det är så. Platon betraktar ännu inte seendet som en så passiv egenskap som man gör i den femte efteratlantiska tiden; den grekiske Platon säger uttryckligen: Seendet består i att en sorts eld utgår från ögat och går till tingen. – Den grekiske Platon vet alltså ännu något om seendets aktivitet.
Denna aktivitet måste avklädas, glömmas bort, gå förlorad för att en annan förmåga skulle kunna uppstå i den femte efteratlantiska tidsåldern. Och det andra är att det i den femte efteratlantiska tidsåldern, alltså från början av 1400-talet och fram till ungefär fjärde årtusendet, småningom utvecklas i mänskligheten gåvan till fri fantasi, till en fantasi som fattas i full inre frihet. Å ena sidan urfenomenet, å andra sidan den fria fantasin.
Goethe har pekat på urfenomenet; han har också pekat på den fria fantasin. Vi har från olika tider i hans »Faust« anfört olika saker. Det är början till det som hela den reguljära utvecklingen i den femte efteratlantiska tidsåldern måste ta i anspråk.
Därigenom kommer denna tidsålder att få sitt särskilda prägel.
Men just denna femte efteratlantiska tidsålder kommer att få se sina människor som kämpar mot ännu starkare anfall från de luciferiska och ahrimanska makterna än de som ägde rum under grekisk och romersk tid – starkare anfall, ty nu handlar det i den femte efteratlantiska tidsåldern återigen om att å ena sidan nå det att själarna avlägsnar sig från jordelivet, och å andra sidan att mekanisera jordelivet självt, att gestalta det rent yttre mekaniskt så att människans jag inte längre kan leva i någon social jordisk ordning och därför tar avsked från den sociala jordiska ordningen och ägnar sig åt ett liv vid sidan av jorden på en särskild planet.
Sådana ting, som vi alltså kan kalla anfall från de luciferiska och ahrimanska makterna, förbereds långt i förväg. Och medan de under de fyra–fem århundradena av den femte efteratlantiska tidsåldern trätt i kraft i sina allra första begynnelser, har bakom världshistoriens kulisser redan före denna tidsålders början den fulla, starka förberedelsen gjorts av de luciferiska och ahrimanska makterna för att om möjligt ställa allt det som den femte efteratlantiska tidsåldern frambringar av mänskliga förmågor och viljekrafter i tjänst för en sådan mänsklig längtan som avlägsnar sig från jorden, som vill bort från jorden och bilda en egen planetkropp medan jorden ska ödeläggas enligt Lucifers och Ahrimans strävan.
Starkaste anfall, säger jag, har företagits. Och kom ihåg vad som gav grundtonen i kulturen under den atlantiska tiden; ty Lucifer och Ahriman vill nu under den efteratlantiska tidsåldern i alla dess enskilda delar skjuta in den gamla atlantiska kulturen, så att för denna efteratlantiska kultur just de förmågor som ges av de reguljära makterna görs elementära, så att människorna vill bort.
Alltså ska det som utvecklas ställas i tjänst för det utomjordiska på det sätt jag antytt. Från två håll, från Lucifer och Ahriman, skulle därför anden i det gamla atlantiska livet förnyas, för att de motsvarande impulserna ska komma in i den femte efteratlantiska tidsålderns utveckling.
Kom ihåg att impulserna i de mänskliga själarna under den atlantiska tiden fördes tillbaka till det som kallades Den Store Anden, som ungefär betecknades med ett ljud som ännu efterklang i det kinesiska Tao. Detta Tao var beteckningen för den Store Anden under atlantistiden. Och det väsentliga i de luciferisk-ahrimanska strävandena består i att ställa det senare, det som kommit eller ännu kommer, i den Store Andens, i Taos tjänst – naturligtvis inte den Store Andens så som han levde under atlantistiden, utan så som han funnit en efterföljare, en sorts liten son, en efterträdare.
Och att försöka förnya de atlantiska impulserna, det är luciferisk och ahrimansk strävan genom att man inte räknar med de reguljära makterna i den femte efteratlantiska tidsåldern, utan räknar med det som blivit kvar i den Store Anden Taos tjänst.
Detta blev bara möjligt därför att impulserna från den atlantiska kulturen, som ju utgick från det undergångna Atlantis, förlades till de områden som bildats efter den atlantiska floden. Och så blev en gren av den Store Andens efterkommande pressad österut och hade under 1000-, 1100- och 1200-talen småningom utvecklat vissa mysterietjänster i Asien.
Dessa mysterietjänster hade fått en viss karaktär som i huvudsak bestod i att man förnyade den gamla Tao-kulten – inte så som de degenererade kineserna har den, som de intellektualiserat, utan så som den ursprungligen var – alltså förnyade man den sorts invigning som ledde till att se det elementära andliga som lever och väver omedelbart under vår sinnliga värld, att verkligen uppfatta den stora enhetsanden. Och vissa präster i dessa asiatiska, förnyade atlantiska mysterier blev invigda i den gamla atlantiska tjänsten, som naturligtvis förde med sig villor eftersom den var felplacerad i denna tid.
En av dessa präster hade kommit så långt i sin invigning borta i Asien att han verkligen kunde genomskåda hela väsendet i de atlantiska impulserna; och det var han som kom till samtal med efterträdaren, med den olagliga efterträdaren till den Store Tao-Anden. Det var han som nu i Asien överförde det han mottagit som inspiration från den Store Anden till en yttre världslig makt, till den yngling som sedan blivit känd i historien som Djingis Khan.
Djingis Khan var alltså elev till en sådan präst som var invigd i de asiatiska mysterierna. Och denne präst lärde Djingis Khan det som jag ungefär kan fånga i följande ord: Nu har tiden kommit då det gudomliga domen sveper över jorden. Dig är detta gudomliga dom överlåtet, och du måste nu ställa dig i spetsen för alla de människor som från Asien kan verkställa Guds dom över hela jorden.
Liknande strävanden hade redan tidigare legat till grund för hunnernas tåg och så vidare; nu blev det väsentliga genom denna impuls från den asiatiska prästerskapet som inledde mongolstormen, som sedan skulle bära över den europeiska kulturen det som skulle leda till att själarna verkligen trodde på det gudomliga domen, föll offer för det och småningom tog avsked från jorden, inte längre hade någon lust att återkomma på jorden, så att jordens kultur skulle förstöras. Det var den inre meningen med mongoltågen som sträckte sig från Asien och som ju, som ni vet, i Europa inte bröts genom yttre fysiska handlingar, utan det märkliga hände att mongolerna i slaget vid Liegnitz på 1200-talet inte blev besegrade, utan blev segrare, men av helt oförklarliga skäl inte drog vidare mot Europa utan vände tillbaka mot Asien; så att även här yttre sett kan ses hur ett motvikt, som naturligtvis uppenbarar sig som andlig, fanns där.
Ty, som sagt, européerna besegrade ju inte mongolerna i Schlesien, de blev besegrade; men mongolerna drog sig tillbaka trots att de inte blivit besegrade och vände sig mot Asien.
Men impulserna stannade i Europa, skulle man kunna säga, i den destillation som de måste leva i under den femte efteratlantiska tidsåldern. Så att i kulturimpulserna från öster är det tydligt att uppfatta, och det kommer att fortsätta att uppfattas, vad som just då skulle föras in i Europa genom efterverkningarna av den Store Andens mysterier.
En annan del av den gamla Atlantis mysterieväsen förlades inte österut utan västerut till det område som européerna senare fann i Amerika; och där levde den mer ahrimaniska delen av den efteratlantiska olagliga kulturen ut sig.
Medan den luciferiska delen levde ut sig i Asien,
levde den ahrimanska delen ut sig i Amerika.
Det skulle nu också inom Amerika skapas impulser som sedan kunde verka smittande från väster liksom det andra från öster; så kunde det från väster verka smittande för att i den femte efteratlantiska tidsåldern skjuta in det ahrimanska angreppet. Därför drevs i väster den mer ahrimaniska sidan av det efterlevande atlantiska mysterieväsendet.
Och där kom det, som jag redan antytt för dem som var närvarande, till mysterier som måste göra det allra mest motbjudande intryck på den som vuxit upp i den ömtåliga nutida kulturen och inte älskar att höra sanningen utan bara älskar att ta upp det som man ofta kallar det saliggörande.
Dessa efteratlantiska mysterier utvecklades särskilt på mexikansk mark.
Där inrättades mysterier som sträckte sig över stora delar av Amerika, det Amerika som européerna ännu inte funnit, där utvecklades mysterier som, om deras impulser och verkningar blivit segrande på jorden, skulle ha drivit bort själarna från jorden.
Så skulle den ahrimanska tjänsten, citronens utpressning, ha skötts. Det skulle grundligt ha ordnats så att jorden småningom ödelades, att jorden småningom endast behöll dödens krafter medan det som fanns som levande själar tog avsked från den och under Lucifers och Ahrimans ledning grundade en annan planet.
För att sköta den ahrimaniska delen av denna uppgift var det nödvändigt att prästerna i de ahrimaniska atlantiska mysterierna tillägnade sig förmågor som i högsta grad behärskade alla dödens krafter i jordens verkande, allt det som jorden skulle ha gjort med mänskligheten, med den fysiska mänskligheten – eftersom själarna ju skulle bort – till ett rent mekaniskt rike, ett helt dött, stort rike där inget jag kunde ha plats.
Dessa förmågor skulle ha varit förenade med behärskandet även av det mekaniska i allt levande, de mekaniska inslagen i allt liv. Därför måste dessa mysterier inrättas på verkligen djävulskt sätt; ty sådana krafter, som man skulle behöva till Ahrimans starka avsikter, sådana krafter uppstår endast om man förvärvar invigningar av alldeles bestämd art.
Och dessa ahrimaniska invigningar i den efteratlantiska tiden i Amerika var också därefter. Det ålades var och en som skulle förvärva en viss grad av kunskap att han förvärvade denna kunskap genom alldeles bestämda känslomässiga förmågor, som man endast förvärvar om man blir mördare.
Och så släpptes ingen in till en viss grad av denna invigning
utan att han begått ett mord.
Detta mord utfördes under alldeles särskilda omständigheter. Det fanns en viss anordning: trappsteg ledde upp till ett slags katafalk, en katafalkliknande uppbyggnad; där bands den som skulle mördas fast, och det skedde genom att hans kropp bands så att man genom vridningen av kroppen med ett snitt kunde skära ut magen.
Denna operation, att skära ut magen, måste utföras med en alldeles särskild skicklighet. Och det man förvärvar i känslor gentemot livet genom att skära in i livet, och med alldeles särskild konst under alldeles särskilda förhållanden skära in i livet, det måste man ha förvärvat; då kunde man tillägna sig en viss grad i kunskapen om jordens mekanisering.
Varje gång man kom längre i graderna måste sådana mord fortsätta att utföras.
Denna tjänst var vigd åt efterträdaren, sonen till den Store Anden, så som han levde borta i Amerika, och som man betecknade med ett ljud som ungefär är Taotl.
Det är en ahrimanisk avart av efterföljaren till Tao: Taotl.
Detta väsen, Taotl, uppenbarade sig inte i en fysisk kropp utan endast i elementarisk gestalt. Hans konster, som i huvudsak bestod i impulser till mekanisering av jordkulturen och hela jordelivet, tillägnade man sig genom dessa invigningar som jag beskrivit.
Dessa invigningar hade nu en alldeles bestämd mening. Som sagt, den som invigdes tillägnade sig alldeles bestämda svartmagiska krafter, vars användning skulle ha lett till att mekanisera jordens kultur, att driva ut allt jag så att inga kroppar längre föddes som kunde begåvas med ett jag.
Men den som hade besuttit sådana krafter – ty tingen står alltid i växelverkan i världen – skulle också ha gjort sig jordbunden; den invigde skulle själv alltid ha måst vara förenad med jordens krafter. Han hade på sätt och vis bara bundit sig till de krafter som ni i morgon vid föreställningen av Faustscenen kommer att lära känna, om ni uppmärksamt följer det som lemurerna framställer: med jordens krafter, med jordens själiska, med allt det som åstadkommer döden på jorden.
Men han skulle därmed själv ha förlorat sin själ.
Och han räddade sig med avseende på själen genom att han å ena sidan genom proceduren med att skära ut magen gjorde att den själ han mördade inte längre hade lust att komma till jorden, och å andra sidan gavs samtidigt åt denna själ – och det var hans avsikt – att dra med sig hans egen själ in i det rike som nu skulle grundas utanför jorden. Alltså skulle även den invigde mördarens — den mördande invigdes — själ dras med in i det rike Lucifer och Ahriman skulle grunda.
Det grundades många motsekter för att bekämpa denna djävulska tjänst.
En sådan motsekt var den för Tezkatlipoka. Det var också ett väsen som inte uppenbarade sig i fysisk kropp utan endast i elementarisk kropp, och som kände många av dessa mexikanska invigda. Tezkatlipoka var en sorts släkting till Jahve eller Jehova och skulle egentligen inrätta en tjänst som motarbetade allt detta i riktning mot en, ja, för sådana förskräckliga kulturförhållanden passande Jahvereligion borta i Mexiko.
Alltså var denne Tezkatlipoka ett till Jahve besläktat väsen.
Dessutom fanns en annan sekt som vördade Quetzalcoatl, också ett väsen som inte uppenbarade sig i fysisk kropp utan hade en elementarisk kropp. Quetzalcoatl var ett väsen som man kan säga var besläktat med Merkurius krafter. Det skulle verka helande. Läkekonsten borta i Mexiko skulle framför allt ske under inflytande av denne Quetzalcoatl.
Sådana väsen beskrivs alltid av dem som kan uppfatta dem genom klarseende på ett sätt som ger intryck av verklighet. När Quetzalcoatl just beskrivs som en uppenbarelse med en ormliknande kropp, som en grön, en grönfjädrad orm, så bevisar det för den som förstår sådana ting att det verkligen rör sig om ett verkligt väsen som endast uppenbarar sig i elementarisk kropp.
Genom många årtusenden utvecklades denna tjänst som inte drevs offentligt utan inom vissa mysterier i Mexiko, för att i hemlighet utveckla de nödvändiga efteratlantiska kulturimpulserna i ahrimansk gestalt.
Men där borta utvecklades också en tredje rörelse. Det måste utvecklas en motrörelse. Ty om inte denna motrörelse utvecklats skulle inflytandet från dessa krafter, som bildats där, med tiden ha blivit så stort på den grekisk-romerska kulturen och sedan på den femte efteratlantiska kulturen att de blivit oövervinneliga för de fortskridande makterna.
En motrörelse utvecklades genom att ett väsen föddes som, till skillnad från dessa väsen som aldrig uppenbarade sig i fysisk kropp utan endast i elementarisk kropp, uppenbarade sig i fysisk kropp. Och detta väsen, som ungefär betecknas där borta med ljudföljden Vitzliputzli.
Vitzliputzli är nu ett mänskligt väsen, ett väsen som uppenbarar sig i en människokropp. Vitzliputzli innehåller den andliga individualitet som i människokropp tog upp kampen mot de mysterier jag beskrivit. Om Vitzliputzli berättades bland mexikanerna att han föddes av en jungfru som befruktades under himmelsk inverkan genom att en fågel nalkades henne.
När man nu med ockulta medel, så gott man kan, försöker efterforska hur denne Vitzliputzli levde borta på den västra halvklotet, kommer man märkligt nog fram till att han levde i samma tid som Mysteriet på Golgata utspelade sig på den östra halvklotet, mellan år 1 och 33.
Det är det märkliga.
Och denne Vitzliputzli lyckades föra den mäktigaste invigde i de mexikanska mysterierna inför rätta. Han vände sig i skarp kamp mot denne invigde i de mexikanska mysterierna. Det var alltså ett människoväsen, en invigd – inte någon av de tre andarna, utan en invigd – som Vitzliputzli vände sig mot.
Alltså Vitzliputzli, ett översinnligt väsen men i människogestalt, vände sig med alla kampmedel som stod honom till buds därborta mot den invigde som hade flest mord bakom sig, som blivit mäktigast och om vilken man kan säga: Om hans avsikt uppfyllts skulle en seger för denna senare ahrimanska efteratlantiska kultur ha inträffat.
Mot honom vände sig Vitzliputzli.
Och det lyckades honom – som sagt, man kan endast utröna detta med andevetenskapliga medel – år 33 att korsfästa den starkaste svarta magikern, så att alltså parallellt med Mysteriet på Golgata, borta på jordens andra halvklot, den största svartmagikern korsfästes genom Vitzliputzlis förtjänst, som till detta ändamål uppenbarade sig på jorden.
Först därigenom bröts, för den fjärde efteratlantiska tidsåldern, kraften i dessa mysterier. Men de levde upp igen. Och ni kan själva ur historien se hur det gick för många européer som reste över till Amerika efter Amerikas upptäckt: många européer fick uppleva sin död genom att de av mexikanska prästinvigda behandlades så att man band fast dem på den nämnda anordningen och på konstfullt sätt skar ut deras mage.
Det är också historiskt känt, och det är en efterverkan av det jag beskrivit.
Därmed inlemmades i den västra världen, såvitt det elementära kommer i fråga, den impuls som skulle utgå från denna sida: den ahrimanska impulsen.
Som sagt, för den fjärde efteratlantiska tidsåldern bröts den genom korsfästelsen av den store invigde svartmagikern genom Vitzliputzli. Men så mycket kraft blev ändå kvar att ett vidare anfall kunde ske för den femte efteratlantiska tidsåldern, som skulle ha gått ut på att verkligen överdraga jorden med mekanisering, inte bara grunda en kultur som kulminerade i en massa mekaniska verktyg utan också göra människorna själva till rena homunkler, så att jagen drog bort.
Denna värld skulle européerna lära känna.
Och den nyare tiden börjar ju just med att européerna drogs över till denna värld.
Medan alltså från öster mongolstormarna under Djingis Khan och hans efterföljare på sätt och vis skulle verkställa en gudomligt dom, skulle det i väster förberedas en atmosfär av vildaste ahrimanska elementarkrafter som européerna skulle ha kommit in i.
Sådana ting är verkligen så att Ahriman och Lucifer fullständigt samarbetar.
Européerna skulle till exempel absolut inte komma dit med osjälviska känslor utan med begärliga, lystna känslor, men med begär efter något som de gav sig hän åt alla slags villor om.
Sedan kunde man ju förgrovra det som först bara höljts i en underbar fantasi. Det förgrovades ju så att européerna i Amerika verkligen lärde känna de yttre rikedomarna på ett sätt som väckte deras begärlighet mycket starkt; men först skulle det ta mer ideella former. Där ser vi återigen samverkan mellan de luciferiska och ahrimanska krafterna som alltid arbetar hand i hand.
Så kunde en efterträdare till Djingis Khan, som slagit sig ner i Kina och behärskade Kina efter att mongolstormarna dragit över Europa, Kublai Khan, glädja sig åt närvaron av en europé, en venetianare: Marco Polo.
Och denne Marco Polo blev vid Kublai Khans hov — Kublai Khan själv stod ännu under inflytande av den invigning jag tidigare beskrivit — grundligt påverkad; och han skrev en bok som var ägnad att mäktigt väcka européernas fantasi mot den västra halvklotet: Mirabilia mundi.
Där talades om ett magiskt land på den västra halvklotet, ett magiland som väckte längtan att upptäcka det. Och genom denna skrift, Mirabilia mundi, blev Kristoffer Columbus eggad att företaga sin resa till Amerika.
Där blev alltså på rätt sätt begäret eggat in i det fantasifulla.
Tingens verkningar samverkar verkligen på ett utomordentligt klokt sätt. Ni måste bara göra er bekanta med att det finns plan i världshistorien, plan också där de onda makterna kommer i fråga, och att man med de medel man i dag betraktar historien verkligen inte kommer rätt, utan ser allt historiskt liv endast från dess yttre sida. Endast genom att med andevetenskapliga medel hålla samman de rätta fakta kan man komma rätt: alltså upptäckten av Amerika i en alldeles bestämd tidsperiod, och eggandet av begäret efter ett fantasiland, vilket begär i sin tur var ägnat att avlägsna själarna från jorden. Genom detta sammanträffande, skildrandet av ett sådant fantasiland och eggandet av begäret att upptäcka Amerika i ett bestämt tidsskede, gavs den rätta stämningen, en stämning som särskilt verkade på de undermedvetna mänskliga själs krafterna och kunde verka vidare i kulturen. Man måste absolut tänka Marco Polo och hans skrift »Mirabilia mundi« i samband med det som eggade Kristoffer Columbus att fara västerut. Han ville ju som bekant upptäcka den där trollön genom resan västerut.
Det beskrivs ju i den yttre historien.
Så har jag skildrat hur de ahrimanska och luciferiska impulserna strömmar in
för att utföra sina anfall mot den femte efteratlantiska tidsåldern.
Nu är denna femte efteratlantiska tidsålder så beskaffad att människan på sätt och vis lever i en mellansfär i det själsliga livet. Det själsliga livet i den femte efteratlantiska tidsåldern måste skyddas mot det omedelbara skådandet av de ahrimanska krafterna. Man måste lära sig att komma in i deras rike genom andevetenskap; men det yttre livet måste skyddas så att de krafter kan utvecklas som redan i går och i dag pekats på.
Men under medvetandet, under det vanliga normala medvetandet, där verkar dessa krafter som på det beskrivna, helt konkreta sättet förts in på jorden. Man lär inte känna det mänskliga själslivet genom att i allmänhet säga: det finns ett medvetet och ett undermedvetet, och ur det undermedvetna verkar drifter upp och så vidare; man måste känna hur dessa drifter åstadkommits på jorden.
Det konkreta måste man känna.
Nu kan man i olika ting se hur det som lever i det undermedvetna verkar. Man kan tänka sig att det ahrimanska, som alltså initierats på det sätt jag beskrivit, på sätt och vis verkar under medvetandets tröskel, likt lavan, likt de vulkaniska krafterna under en vulkanisk mark, en solfatare: när man tänder papper ovanpå kommer röken ut. Det visar att marken man står på innehåller fruktansvärda krafter som sedan kommer ut ur alla hål.
Så är det också med själskrafter.
Under det som medvetandet vet finns de ting som påverkats av det jag beskrivit. Och sedan trycker de på uppåt; ibland visar de sig också lite, men annars trycker de på. Och i det övermedvetna finns då också de luciferiska krafterna som urladdar sig i själen, likt blixt och dunder som urladdar sig när luften ska renas, men som också i den femte efteratlantiska tidsåldern bara är lite i medvetandet. Ett mellanläge är det som medvetandet innehar i denna femte efteratlantiska tidsålder.
När man forskar efter vad som så lever i det undermedvetna ser man redan hur ahrimanska och luciferiska anfall kommer från två håll, och hur i samverkan mellan de reguljära fortskridande hierarkierna och de luciferiska och ahrimanska krafterna kulturen egentligen skapas.
Nu blir — just genom att kulturen på detta sätt specialiseras — människan på olika områden av jorden ledd till de stora problemen på olika sätt. Jag vill mera ta hänsyn till kunskapsståndpunkten och det som från kunskapsståndpunkten griper in i det sociala livet.
Där kan man alltså förutsätta att vissa ahrimanska krafter strömmar in i den europeiska kulturen – enligt de impulser vi lärt känna – från det undermedvetna. Dessa ahrimanska krafter leder de impulser som återigen utgår från de goda, reguljära fortskridande krafterna i en alldeles bestämd riktning. Man kan säga att två slags problem, två slags kunskapssträvanden uppträtt. Man kan inte säga ”genom de ahrimanska krafterna”, utan genom samverkan mellan de ahrimanska krafterna och de reguljära, fortskridande krafterna har det mänskliga livet fått en viss infärgning.
Därigenom har det särskilt fört oss till två problem. Dessa två problem kan man beteckna som drivkraftsproblemet – eftertanken leddes småningom till detta drivkraftsproblem – och födelseproblemet. Naturligtvis är det uttryck som hämtats från de mest framträdande fakta; det omfattar det jag här betecknar som drivkraftsproblemet och födelseproblemet oerhört mycket. Jag vill bara karakterisera något.
Drivkraftsproblemet: Under inflytande av de krafter jag karakteriserat leds det mänskliga besinnandet och strävandet till att förnimma, att känna drivkrafterna hos människorna. Sinnet riktas på drivkrafterna; och därur utvecklas småningom en viss livssyn under inflytande av drivkraftsproblemet. Man kan säga: Drivkraftsproblemet omvandlas till lyckoproblemet, och lyckoproblemet får en alldeles bestämd färgning.
Därför ser ni just i den femte efteratlantiska tidsåldern på olika ställen, särskilt i den västra kulturen, besinnande och strävande riktat mot lyckoproblemet, mot lyckan, mot att skapa lyckan i livet. Det är dessa inflytanden jag beskrivit. Där ser vi till exempel hur man forskar efter vad man kan göra för att människorna på jorden ska föra ett så lyckligt liv som möjligt.
Att skapa jordisk lycka blir ett ideal.
Jag säger inte ”endast under ahrimanska krafter”; det finns också reguljära fortskridande krafter i det. Alltså skall det naturligtvis tänkas på lyckan. Men en bestämd färgning fick det under Ahrimans inverkan genom en rent djävulsk sats: »Det goda är den största möjliga människomängdens lycka på jorden.« Denna sats är en rent diabolisk sats, ty den definierar det goda så att den uttrycker det genom lyckan, och ännu därtill den största möjliga mängdens lycka, varmed skulle förknippas de fåtaligas elände; ungefär som om man ville beskriva en organism genom att bara utbilda honom till knäna och sedan låta honom förkrympa nedanför knäna.
Men över huvud taget är att ställa samman lycka och godhet, lycka och dygd något som har ahrimansk karaktär. Lycka och dygd, lycka och det goda: grekerna var i sina bästa personligheter helt otillgängliga för att ställa samman begreppen lycka och det goda. Men just genom ahrimanska inflytelser skulle i den femte efteratlantiska mänskligheten skapas en sinnelag som söker det goda i lyckan.
Ni måste betrakta allt ni känner som saint-simonianism, de olika strävandena att finna nationalekonomiska ordningar, särskilt i Västeuropa, ur denna synpunkt, då kan ni bara förstå dem; även rousseauismen har något av denna impuls. Man måste studera dessa ting i saklig mening.
Det andra vid sidan av drivkraftsproblemet är här sinnandet, besinnandet. Det är ju i den femte efteratlantiska tidsåldern som sinneskulturen ska förädlas. Men de ahrimanska makterna vill ta denna sinneskultur i anspråk för sig, och därför vill de skapa sinnelaget att sanningen endast och allenast finns i besinnandet.
Försåvitt finns i allt det som lever i besinnandets problem något ahrimaniskt.
Besinnandets problem hänger intimt samman med födelseproblemet, liksom lyckoproblemet hänger samman med drivkraftsproblemet. För att rättfärdiga besinnandet och genom en instinkt betrakta hela utvecklingen rent sinnligt fogades människoblivandet i födelsen omedelbart till djurens utveckling.
Där ser ni vägen till födelseproblemet.
Eftertanken över människans födelse har ju verkligen sysselsatt dem som besinnar och strävar i den femte efteratlantiska tidsåldern intensivt sedan 1400-talet. Och den som känner förhållandena vet vad detta problem: Hur kommer människan till jorden? – har betytt, hur man tänkt över om själen från far och mor som själ går över på barnen, eller om själen skapas av de överjordiska makterna.
Födelseproblemet i vidaste mening är uppgift för den efteratlantiska tiden; det är ett problem som helt och hållet är uppgivet i den reguljära fortskridande tidens mening. Men det blev ahrimanskt genom att det gjordes rent materialistiskt, genom att människan endast ställdes i spetsen för djurvärlden, genom att hennes själs vara fullständigt lämnades ur räkningen gentemot besinnandet.
Så ser vi att från den ena sidan strömmar in impulser som gör drivkraftsproblemet till lyckoproblemet, och inte i det moraliskt-godas mening. Helt i de reguljära makternas mening skulle drivkraftsproblemet göras till det moraliskt-godas problem. Ty att utveckla det moraliskt-goda i vidaste omfattning ur drivkraftsproblemet, det betyder att finna drivkraftsproblemets förandligande.
Det är den reguljära uppgiften för den femte efteratlantiska tidsåldern.
Det kommer att utvecklas i mäktiga föreställningar, till vilka början ligger i sådana föreställningar som ni finner i »Faust«. Men genom den ahrimanska inverkan ledde födelseproblemet till problemet om utvecklingen i besinnandet.
Alltså: drivkraftsproblemet till lyckoproblemet;
födelseproblemet till problemet om utvecklingen i besinnandet.
När vi tar in allt det som kommer från denna sida ser vi hur de ahrimanska makterna strömmar in i den femte efteratlantiska tidskulturen. Jag har redan sagt: Därigenom att å ena sidan ahrimanska makter strömmar in, å andra sidan luciferiska, specialiseras strävandena. Annars skulle i den femte efteratlantiska kulturen fyra stora ting uppträda som skulle genomtränga allt arbete, allt skapande ända ner till bondens jordbearbetning, ända in i enskildheterna i känslorna.
Fyra problem skulle det vara. Det första är just drivkraftsproblemet, det andra födelseproblemet, det tredje som är uppgivet för den femte efteratlantiska tidsåldern är dödens problem. Dödens problem, det vill säga inte bara att finna hur människan ställs in på jorden genom födelsen utan också hur hon åter går ut genom dödens port.
Och det fjärde problemet är ondskans problem.
Att inte dessa fyra problem verkade jämnt utbredda över den femte efteratlantiska tidsåldern i kulturmänskligheten beror just på att Ahriman från ena hållet omgestaltade drivkraftsproblemet till lyckoproblemet och födelseproblemet till besinnandets problem, och därmed trängde ut den rätta lösningen av problemen; å andra sidan att Lucifer från andra hållet, mer mot öster, skuggade kulturen, ledde tanken till dödens problem och ondskans problem.
Och så kan ni följa hur just hela det ryska andliga livet i huvudsak behärskas av dödens problem och ondskans problem, medan det västra andliga livet behärskas av drivkraftsproblemet och födelseproblemet.
Just hos den starkaste ryske tänkaren i nyare tid, hos Solovjov, kan ni överallt finna hur nerven i hans tänkande och sinnande ligger i dödens problem å ena sidan och ondskans problem å andra sidan.
Ondskans problem leder nu, liksom drivkraftsproblemet leder till lyckoproblemet, på samma sätt fram till den särskilda gestaltningen av betraktandet av det syndiga livet, betraktandet av synden, syndens problem. Därför har ingenstans syndens problem och frälsningen från synden, reningen från synden angripits på så djupt sätt som från öster.
Men samtidigt är det sätt på vilket detta problem angripits irreguljärt; det är samtidigt detta problem om det onda och syndens problem som de luciferiska makterna använt för att avlägsna själarna från jordelivet genom att rikta sinnelaget på synden och på det jordisk-kroppsliga köttets syndiga liv.
Medan Ahriman i väster riktar alla ansträngningar på att snärja människan i besinnandet av jorden, grunda ett rike av gott och lycka som motsvarar drivkrafterna, kommer från öster avskyn för synden, varigenom själarna ska avledas från jorden genom att den luciferiska avlägsnandet från jorden inympas genom betraktandet av syndens problem och dödens problem.
Därför går en stor del av besinnandet i öster ut på hur döden övervinns genom det som sker med Kristus själv, så att man vill finna impulser för livet i uppståndelsen. Just det som jag för åtta dagar sedan utvecklade, att östern mer vänder sig till Kristus, västern mer till Jesus, det är grundat däri att östern behöver den uppståndne, anden som inte går upp i sinnligheten, som övervinner sinnligheten.
Det är dödens problem.
I en av Solovjovs troligen vackraste avhandlingar talar han rentav om att ifall döden som fysiskt fenomen, som fysiskt faktum, skulle betyda ett avslut på människolivet, skulle människan vara lik alla andra djur, och hon skulle egentligen inte vara någon människa, hon skulle vara ett djur. Genom döden liknar människan djuret. Genom det onda hon är mäktig är hon ännu sämre än djuren. Där pekar Solovjov direkt på hur hans tänkande är påverkat av dödens problem och ondskans problem.
Men man finner överallt eftertanken över sådana själsinsikter genom vilka själen framstår som oberörd av döden, och att det yttre livet inrättas så att det ändå på ett visst sätt tar upp en tendens till att gå bort från jorden bland det berättigade livets företeelser.
Därför finns det just i öst så många sekter som dödar kroppen, som på sätt och vis redan utgjuter döden över det kroppsliga, som vill föra drivkrafts- och födelselivet ad absurdum genom ett visst vändande till offer och dylikt.
I väst ligger faran för att snärjas i besinnandet, varigenom besinnandet skulle bli jaglöst. Ty om på jorden endast skulle grundas på lyckan skulle aldrig jaget kunna leva på jorden. Om det goda endast skulle grundas genom att sprida lycka över jorden skulle följande inträffa, vilket redan den gamla Atlantis erfarenheter visar:
Även mitt i den atlantiska kulturen gavs stora impulser som i sin förlängning skulle ha lett till en viss lycka. Människorna hade sett det de först känt som drivkraft till det goda i dess form, i dess verkningar som en viss lycka. Då ger sig människan hän åt lyckan, då går människan upp i lyckan. Och jorden måste i fråga om den atlantiska kulturen på sätt och vis sopas bort därför att människorna endast behållit lyckan av det goda. I den efteratlantiska tiden vill nu Ahriman direkt grunda en lyckokultur. Det skulle betyda: pressa ut citronen, bort med den! Jagväsenden skulle inte längre kunna leva om endast en lyckokultur skulle grundas.
Lycka och godhet, lycka och dygd, är inte begrepp som kan ersättas av varandra.
Här ser vi in i djupa livshemligheter. Det som är berättigat: att grunda en kultur som självklart i sina följder måste leda till en viss mänsklig lycka – det blir så förvridet att man ställer upp lyckan själv som det önskvärda. Och en kultur som självklart ska leda till att den mänskliga själen i sitt liv framför allt känner igen döden och det onda blir så förvriden att man från början undviker beröringen med det som kan frambringa döden och det onda, att man skyggar för kroppsligheten.
Och därmed skall man komma Lucifer till mötes.
Så måste man försöka förstå hur de konkreta krafterna verkar i människolivet, vad som finns under och över det medvetna själslivet just i den femte efteratlantiska kulturen. Och om ni känner av dessa ledmotiv så kommer ni att upptäcka hur ni kan förstå mycket, mycket av det som uppträder.
Men jag ber er: fall inte in i villfarelsen:
Alltså måste man undvika allt luciferiskt och allt ahrimanskt.
Det är just den bästa vägen att falla offer för det luciferiska och ahrimanska!
Ty den som lever med mänskligheten måste veta att Lucifer och Ahriman på sätt och vis är tillåtna. Om inga avvikelser kunde ske skulle människan aldrig kunna komma till frihet; om hon inte kunde leva i villfarelsen att lycka och godhet är samma sak, och inte kunde resa sig över denna villfarelse, skulle hon aldrig komma till frihet. Om hon inte kunde leva i villfarelsen att man genom att döda det yttre jordiska livet kan segra över döden och det onda, om hon inte kunde ge sig hän åt denna villfarelse skulle hon inte komma till verklig övervinnelse av döden och synden.
Det är nödvändigt att dessa ting tränger in i människolivet.
Vi måste bara vara se till att inte bli besatta av det ömkliga: ”Åh, det är luciferiskt, det måste man undvika; åh, det är ahrimanskt, det måste man undvika”, utan att vi ställer oss på rätt sätt mot de reala makterna och vet att vi inte har att undvika Lucifer utan att vi har att erövra Lucifers krafter för den fortskridande mänsklighetskulturen; att vi inte har att undvika Ahriman utan att vi har att erövra Ahrimans krafter för den fortskridande mänsklighetskulturen; att vi har att hämta in dem.
Kampen består i att Ahriman vill dra ut själarna.
Mänskligheten har uppgiften att hämta in Ahriman med hans starka krafter, det vill säga till exempel alla de förståndskrafter — framför allt förståndskrafter är det, men de kan också ta en gemytlig form — som använts på problemet: Hur grundar man en stat?
Tänk på alla de människor som mer eller mindre teoretiskt, mer eller mindre praktiskt tagit itu med detta problem; tagit itu med det ibland genom att göra de starkaste uppoffringar för att lösa problemet. Dessa krafter som använts på problemet måste ställas i mänsklighetens goda tjänst, de får inte ahrimaniseras genom att man säger att man inte vill veta av Ahriman, att man inte sysslar med det som man till exempel i sociala problem anger som utgående från Ahriman.
Det skulle inte leda till något.
Likaså är det med Lucifer. Just däri måste impulsen ligga, känsloimpulsen, den impuls som andevetenskapen ger oss, att vi ställer oss rätt till de krafter som nu en gång finns i världen. Den som inte vill det är lik en som säger: Onda element, nej, dem vill jag inte veta av, nej, dem vill jag alls inte ha att göra med!
Visserligen är båda ensidigheter, men i samverkan mellan ont och gott, i föreningen, blir just elementen fruktbara i det jämviktstillstånd vi skall frambringa i livet genom att vi lär oss behärska det ahrimanska och luciferiska.
I detta jämviktstillstånd ligger den impuls som ska infogas i livet.
Och andevetenskapen ska förmedla denna impuls.
Om den saken vill vi sedan, så långt det går, tala vidare i morgon.
Lämna ett svar